Smutsskallarnas beskyddare

Sååå, nu har jag slängt ihop ett kapitel på en halvtimme ... xD Blev lite hastigt, men jag är nöjd med det. Hoppas att ni också gillar det! Allt är i Katyas perspektiv, men jag tog med ett gammalt minne också.
Kapitel 21
Katyas perspektiv
Världen snurrar. Den vänds upp och ner, glider isär, dubbleras. Mina ögon klarar inte av att se alla detaljer som hoppar runt och jag blir yr.

- Du har vaknat! ropar en röst som jag känner igen rakt ovanför mig. Jag visste att du skulle!

Världen snurrar runt en extra gång, innan den stannar och jag noterar att jag ligger i sjukhusflygeln. Det doftar konstigt av någon slags medecin i en dammig, brun flaska som står på bänken brevid mig. Jag vänder blicken uppåt. Ett lättat ansikte tittar ner på mig. Det är Anthon.

Plötsligt känner jag en skarp smärta i ryggen. Jag fumlar med fingertopparna för att hitta var det gör ont och skriker till när jag nuddar de känsliga ärren. Vid en närmare titt så ser jag att jag har ett djupt sår i handleden också och det gör jätteont när jag flyttar på handen det minsta lilla. Jag börjar bli lite smått illamående.

- Du hade tur som klarade dig, säger Anthon. Carrow var påväg att slå ihjäl oss båda två, du blev medvetslös och jag skulle ha blivit det också om det inte vore för att McGonagall kom in.

- McGonagall? utropar jag förvånat. Inte henne?

- Jo. Hon var helt virrig, skrek först åt Carrow att sluta, så det gjorde han, fast inte utan protester såklart. Sen så blev hon helt dimmig i blicken, hon var helt borta. När hon hade kommit tillbaka till medvetande så mumlade hon någonting om att det var hennes fel, att hon måste ställa allt tillrätta eller något. Efter det så gick hon in i Imperiusförbannelsen igen.

Jag blundar för att få allt tillrätta. Av någon anledning så känner jag mig betydligt mer trögtänkt än vanligtvis. Tankarna snurrar runt, blandar sig med varandra. Jag hade alltså blivit slagen av Carrow, McGonagall som kämpade emot Imperiusförbannelsen hindrade honom och sen kom någon och flyttade mig till sjukhusflygeln.

- Och hur är det med dig, då? utbrister jag när jag har fått ordning på informationen. Han måste ha varit jätteelak mot dig, du är ju mugglarfödd!

- Jag vet, det var konstigt, svarar han med en fundersam rynka i pannan. Men han verkade mest rikta in sig på dig. Antagligen för att du är blodsförrädare eller något.
Jag ler lite svagt och försvinner bort igen, i en värld som är helt min egen.

Gammalt minne 2
Jag står uppe på bänken och ser alla eleverna framför mig. Deras nyfikna blickar är lite läskiga, men jag försöker trösta mig själv med att de alla hade stått hår uppe en gång, de också. Jag känner mig riktigt nervös. Mina föräldrar hade såklart talat om för mig att jag självklart skulle bli sorterad till Slytherin, med argumentet: Du är ju en Malfoy! Men tänk om de hade fel?

- Carter, Anthony, säger en glad man som står brevid Sorteringshatten. Han ler mot en liten pojke som nervöst snubblar fram och sätter sig spänt på stolen. Efter ett ögonblick utbrister hatten: Ravenclaw! Jag känner medlidande för pojken, hans föräldrar måste verkligen bli besvikna. Jag har ju lärt mig att Slytherin är det elevhemmet man ska vara i och att den som inte blir det borde skämmas. Mina föräldrar har till och med kallat dem blodsförrädare, vad det nu kan betyda.

- Nästa elev då, Malfoy, Katya.
Jag tar några tveksamma steg ner och sätter mig spänt på pallen. Jag kan inte låta bli att rycka till när jag hör hattens röst inne i mitt huvud.

- Jag ser mod, funderar hatten. Jag ser att du är ambitiös, en vilja att duga. Men du är inte Slytherin. Du borde passa bra i Gryffindor .. Men du har ändå något annat, en vilja att kämpa för rättvisa. Jag tror att det måste bli .. Hufflepuff!
- Nej! skriker jag ut i salen och eleverna från Hufflepuffbordet applåderar ivrigt, även om de ser smått irriterade ut över att en en gång räknas som det sämsta elevhemmet, där ingen vill vara. Jag springer generat bort till bordet och drar ner min nyinköpta häxhatt över ansiktet så att ingen ska se att jag gråter. Vad ska mamma och pappa säga ...?

Fint

Jag älskar det du skriver!!!

Så superbra!

När kommer nästa kapitel???

Taaack alla! ♥ Nu kommer kapitel 22, den här gången hade jag lite mera tid som tur är. Jag kan ha missat några stavfel och så, då jag var rätt seg i hjärnan när jag läste igenom det efter att äntligen ha lyckats lösa den krångligaste matteuppgiften någonsin. Den här gången så är allt ur Katyas perspektiv. Hoppas att ni tycker om det, era kommentarer gör så mycket att ni inte kan förstå.
Kapitel 22
Katyas perspektiv
- Visst ska det bli kul? pladdrar Anthon ivrigt när vi kliver in i den sprängfyllda salen.

Det är vackert dekorerat med gigantiska pumpor i hörnen och girlanger på borden, som i sin tur är fulla av den godaste maten i världen. Eleverna tjattrar upphetsat vid borden och lärarna ler. Husalferna har verkligen ansträngt sig för att göra det till den bästa Halloweenmiddagen på århundraden. Vi delar på oss för att slå oss ner vid respektive färgsprakande elevbord.

Hufflepuffeleverna välkomnar mig glatt.
Maten smakar underbart. Pajer, gratänger, soppor och sallader finns över hela bordet och faten fylls ständigt på. Vissa vid bordet ser ut som om de övar inför Världsmästerskapen i fullast mage. Jag antar att om så är fallet så har det en bra chans att vinna förstapriset, så mycket mat som de stoppar i sig.

Mina ärr svider över hela kroppen, men jag biter ihop. Det har inte varit lätt att övertala Madam Nott att låta mig ta del av festmåltiden. Egentligen har hon nog rätt i att jag borde ligga stilla i den tråkiga sjukhusflygeln, hälla i mig medecin och låta skadorna läka, fast det skulle jag aldrig klara av utan att bli fullständigt galen. Jag är inte speciellt bra på att ligga stilla, speciellt inte när jag vet att jag är tvungen att fortsätta med det i flera dagar till. Så tillslut gav hon upp och låter mig vara med på vissa villkor. Jag orkar inte räkna upp alla just nu, men det handlade alla om samma sak: var försiktig. Som om det skulle hända något medan jag åt middag.

Jag vänder blicken bort mot Slytherinbordet och söker bland eleverna. Men jag ser henne inte. Lika bra. Jag vill verkligen inte ha att göra med en sådan idiot. Men en liten del av mig önskar ändå att hon kunde sitta där och sleva i sig potatisgratäng. En liten del av mig vill att vi ska bli vänner.
Jag upptäcker till min förvåning en lapp som ligger gömd under tallriken och tar upp den. Tankarna på min märkliga kusin försvinner kvickt när jag ser vad det gäller. Det står bara några få, korta ord.

Du-vet-vad i du-vet-var efteråt

Spänningen kryper inom mig, även om jag känner en viss skam över att inte ha samlat information om McGonagall. Om de inte blir besvikna så skulle jag bli väldigt förvånad. Jag lägger märke till att det inte bara är jag som med ens stirrar upp mot lärarbordet och söker efter den rynkiga gamla tanten bland alla glada lärare som ser ut att gilla festmåltiden lika mycket som oss elever. Men vi blir besvikna allesammans. Hon är inte där.

Tankarna börjar snurra. Det är verkligen inte första gången under den här terminen som McGonagall inte befinner sig på skolan. Vad kan Idah ha gjort med henne?

När jag har proppat i mig den sista biten äppelkaka så går jag långsamt, med en betydligt bredare mage än förut ut genom porten med många andra, helt klart mätta elever, inklusive en mycket ivrig och babblande Anthon. Vissa av de tassar så diskret de kan uppför trapporna till sjunde våningen. Jag följer efter dem och försöker komma på ett bra argument till att jag inte har någon viktig information att komma med. Att Anthon alias pratkvarnen håller på med sitt favoritintresse, näst efter att läsa gör det inte lättare. När vi väl är framme vid den rätta väggen och koncentrerar oss på meningen vi lärt oss glider en lönndörr upp och vi smyger in.

Där står Idah.

Jaaaa, du skriver sååå bra , det är så spännande. "Där står Idah." Sååå bra!

du skrev först sen sen och nyss och precis och nu så men nästa blir nog

TOPPENBRA!

SUPER!!!!!!!