Oblivion [SV]

Super!

Sååå bra!

Förlåt om jag tjatar, men när kommer nsäta kapitel?

JossiMarauder Nej gud det är jag som ska skriva förlåt, har varit väldigt oaktiv här den senaste månaden bc hade mycket i skolan de sista veckorna. Men nu har jag lov och har skrivit ganska så mycket ändå! Så nästa kapitel kommer förmodligen ikväll eller imorgon ♥

Åh längtar!

Längar längtar längtar längtar längtar

lmao hej d va ett tag sen
hoppas ni fortfarande e där & att ni int hatar mig bc jag älskar er

aja här är ett väldigt oklart kapitel enjoy!!!!
____

Kapitel 17
“Jag förstår verkligen inte hur han lyckades anmäla sig.” Klockan var nio på morgonen och jag satt och åt frukost med Alicia, Angelina, Olivia och Maddie. De hade diskuterat Harry Potter i säkert tio minuter och Angelina hade frågat den frågan minst tre gånger. Jag hade gett upp på att säga att han inte anmälde sig själv, då de bara ignorerade mig och istället försökte komma på ett realistiskt svar. Jag suckade och fortsatte äta på min macka.
”Jag ger upp.” sa Alicia efter några sekunders tänkande. ”Jag har ingen aning om hur han gjorde, men det är ganska fantastiskt att han ens blev utvald. Bägaren hade redan valt tre deltagare och helt plötsligt så kastar den ur sig en till pergamentbit och av en ren slump var det Harrys namn?”
”Det kanske inte var en slump.” sa Olivia fundersamt, men innan hon hann fortsätta så avbröt en välkänd röst henne.
”Kan vi sitta här?” Jag behövde inte vända mig om för att förstå att Fred och George och säkert Lee stod bakom mig.
”Ja, visst!” sa Angelina, medan både Maddie och jag fnös till. Alla blickar vändes mot mig och Maddie, men ingen av oss två brydde oss om det.
”Okeej…” sa Fred samtidigt som han slängde en frågande blick på mig och gick sedan lite diskret över bordet för att komma över till andra sidan. Eller egentligen så klättrade han mer över bordet, och det var inte så diskret alls, men han kom i alla fall över. Lee satte sig bredvid Alicia som satt bredvid mig, och samtidigt som George gjorde en ansats för att sätta sig ner på min högra sida så ställde jag mig tvärt upp och allas blickar var än en gång på mig.
”Jag måste plugga örtlära.” sa jag snabbt.
”Men jag måste också plugga, vi kan göra det tillsammans! Du sa imorse att du inte förstod bubotubernas funktion, eller hur? Jag kan förklara det för dig!” sa Olivia upphetsat. ”Jo, äh, de är svarta och… eh, de är plantor…” Nu var alla blickar vända mot henne. Det var tyst i några sekunder innan Lee utbrast:
”Jag skulle kunna äta av den där alfabetssoppan där borta och skita ut en bättre förklaring än den där.” Tvillingarna, Angelina och Alicia utbrast i skratt, och jag såg hur Maddie ansträngde sig för att inte börja skratta själv. Olivia blev röd i ansiktet och tog upp en gurkbit och kastade den mot honom medan jag himlade med ögonen åt dem och började gå mot biblioteket.


Jag suckade samtidigt som jag ställde tillbaks en gammal bok på den ännu äldre hyllan. Jag visste egentligen inte riktigt vad jag gjorde i biblioteket, vi hade inte så mycket läxor, och materialet jag behövde för att göra de läxorna vi faktiskt hade var uppe i min sovsal. Jag suckade igen och lutade mig framåt mot hyllan.
”Trött?” jag hoppade förvånat till när den bekanta rösten uppstod precis bredvid mig. Jag vände mig snabbt om och där stod Cedric med ett leende på läpparna och fyra tjocka böcker i famnen. Jag andades ut och Cedric gav ut ett skratt.
”Du skrämde mig.” sa jag, och Cedrics flin blev större samtidigt som han tog ett steg framåt.
”Förlåt.” Jag himlade med ögonen åt hans svar.
”Du menar det inte.”
”Hur vet du det?”
”Ditt flin.”
”Mitt flin?”
”Ja, ditt flin.” Han gav ut ett litet skratt igen och det var först då jag la märke till hur nära vi hade kommit varandra. Vi stod tysta i några sekunder, och jag såg hur han blickade ner på mina läppar, vilket gjorde att jag blickade ner på hans och höll inne en suck. Till och med Cedrics läppar var perfekta. Jag märkte hur han sakta men säkert lutade sig framåt, men det var när våra läppar bara var några millimetrar ifrån varandra jag reagerade. Jag backade snabbt undan och hostade till för att förstöra den pinsamma stämningen som direkt uppstod. Jag såg i ögonvrån hur Cedric tittade på mig, men jag mötte inte hans blick.
”Såå, äh, varför har du alla böcker?” frågade jag kvickt samtidigt som jag började gå mot ett av borden inne i biblioteket. ”Har du något prov?”
”Nej, jag pluggar inför den magiska trekampen. Jag vill vara väl förberedd.”
”Jaha.” sa jag medan jag förstående nickade. Jag satte mig ner, och han satte sig mittemot mig. Jag tittade upp på honom för att se att han redan tittade på mig. Jag rodnade och tittade generat ner i mina händer igen, och slog mentalt till mig själv. Jag rodnade aldrig. Vad var det som hände med mig? ”Jag, eh, jag är fortfarande förvånad över att du anmälde dig. Och att du ens blev utvald.” Cedric gav mig en fundersam blick.
”Varför? Tror du att jag är någon sorts fegis eller?” han skämtade, men jag visste att det jag just hade sagt hade sårat hans stolthet samt ego som fanns där inne någonstans. Jag log ett snett leende och ryckte på axlarna.
”Jag vet inte, jag såg dig aldrig som en kämpe. Du har alltid varit en av de lugnare och mer förstående killarna.”
”Och en kämpe kan inte vara lugn och förståelig?” Jag ryckte på axlarna.
”Inte på Durmstrang, om du skulle ha gått där skulle du inte vara såhär populär.” Cedric log mot mig.
”Vad?”
”Nej inget, det är bara det att du inte riktigt är den jag trodde du var heller.” Jag höjde på ögonbrynen.
”Vad menar du med det?” Cedric gav ut ett kort och knappt hörbart skratt.
”Du verkade vara lite mer tillbakadragen, blyg och… söt när vi pratade för första gången. Men efter att ha lärt känna dig bättre och hört historier från Gabriel är jag ganska säker på att du skulle kunna slå ner mig med ett slag.” Jag skrattade åt hans svar.
”Det är förmodligen sant.” En tystnad spred sig kring oss, men jag kunde inte riktigt bedöma om den var pinsam eller inte, den var bara stel. Cedric började prata igen i hopp om att bryta pinsamheten innan den tog över våran konversation helt.
”Eh, alltså, du är ju dock fortfarande söt men jag menade bara-”
”Cedric!” Både jag och Cedric vände på våra huvuden för att få syn på Gabriel och tre andra hufflepuffelever som stod vid ingången av biblioteket. De vinkade alla fyra dit honom. Jag vände bort huvudet för att dölja rodnaden som hade spridit sig på mina kinder för dem – och Cedric gjorde samma sak.
”Jag, eh, jag borde gå.” Jag nickade och Cedric ställde sig upp och började gå iväg och jag hörde direkt Gabriels röst.
”Cedric, vad är det, rodnar du? Jag trodde du var tuff, jag trodde du var en riktig man, nu blev jag besviken. Och vem var det där? Amen se på fan, HEJ WILL!” Jag valde att himla på ögonen istället för svara honom, och ställde mig upp. Jag tog upp böckerna Cedric hade lämnat på bordet. Jag hade ingenting att göra – jag kunde lika gärna ställa tillbaks dem.

Det hade gått runt tio minuter, och jag gick nu bara runt och hade allmänt tråkigt. Jag tog ut bok efter bok, bara för att ställa tillbaka den igen efter jag hade läst en mening på första sidan.
Jag stannade till när jag hörde fotsteg närma sig, och vände mig om bara för att möta Georges blick. Jag suckade högt, ställde aggressivt tillbaks boken jag höll i och började gå mot utgången.
”Willo – ”
”Jag är upptagen, du är en idiot, ha en trevlig dag!” Jag knuffade mig förbi honom men kom inte så långt då han tog tag i min handled och började dra mig längre bort tills vi stod gömda bakom några hyllor.
”George seriöst – ”
”Förlåt okej? Jag är så jävla ledsen att jag sårade dig, jag vet att jag skulle ha tänkt mig för men vad fan hur skulle jag ha kunnat veta att din mamma är... Bara, förlåt, okej? Och förlåt att jag pressade dig till att stanna kvar igår kväll, jag vet att du inte ville det men du verkade så nere och jag – ”
”Jag var inte nere, George! Jag kände bara inte för att festa, jag var trött och ville vara för mig själv, vilket du skulle ha vetat om du faktiskt hade lyssnat på mig!”
”Okej, förlåt. Förlåt. Jag bara – ”
”Du bara vad?” George drog frustrerat ena handen genom sitt eldröda hår.
”Jag vill inte mista dig okej? Jag vill inte förlora dig, för du har precis börjat öppnat upp dig och har släppt in oss och är inte en bitch längre – för du måste hålla med om att du inte var en av de trevligaste personerna mot oss de första dagarna. Jag har redan förlorat Maddie, jag vill verkligen inte förlora dig också.” Vi stod och stirrade på varandra ett tag innan jag bröt ögonkontakten och satte mig ner mot en av bokhyllorna. Jag tittade upp på honom.
”Maddie?” George suckade och satte sig bredvid mig.
”Vi lärde känna varandra det andra året, hon var blyg och pratade inte med så många alls. Men vi blev placerade bredvid varandra på trolldryckskonsten och blev bra vänner. Sen… Sen hände en sak det fjärde året och hon blev taskigare och taskigare och hon släppte varken in mig, Fred eller Lee hur mycket vi ens försökte. En dag när Fred var på dåligt humör förra året så kommenterade hon det på ett så långt ifrån trevligt sätt som möjligt. Det brast för honom och de hamnade i världens bråk mitt i sällskapsrummet, hon har knappt pratat med oss sedan dess, vi har knappt pratat med henne heller.” Jag nickade samtidigt som jag försökte ta in allting han hade sagt.
”Men vad var det som hände? Det fjärde året?” George öppnade munnen ett par gånger och drog sin hand genom håret igen.
”Det… Kan vi ta det en annan gång?” Jag tvekade innan jag nickade till svar. Vi satt i en bekväm tystnad i någon minut men den bröts efter en stund av George som antagligen hade suttit och tänkt lika mycket som mig om konversationen vi hade haft.
”Är din mamma, ehm…”
”Hon är inte död. Hon… Hon har problem med hjärtat, det har hon haft hela livet.”
”Willow, jag är ledse –”
”Sluta, jag vill inte att du sa tycka synd om mig, jag hatar när människor tycker synd om mig. Förresten är det mamma som är sjuk – inte jag.” George öppnade munnen för att protestera men ångrade sig nästan direkt och stängde den igen. Vi satt i en bekväm tystnad i någon minut till, jag flätade ihop mina fingrar när jag ur ögonvrån såg hur George tittade på mig. Jag vände mig mot honom.
”Vad?” Han skakade på huvudet. ”Vad? Vad är det? Har jag någonting i ansiktet, jag svär, George, vad har du gjort?” George skrattade åt min frustration.
”Jag har inte gjort någonting!” utbrast han och tog upp två händer i luften.
”Vad är det då?”
”Vadå, kan jag inte kolla på dig utan anledning?”
”Jo, men du är George och du har alltid någon anledning.” Han ryckte på axlarna och lutade sedan sitt huvud mot min axel, men jag märkte hur hans blick fastnade på mina läppar i en halv sekund och minnena av Cedrics och min nästan-kyss kom tillbaks till mig. Jag ställde mig snabbt upp, vilket gjorde att George höll på att ramla omkull då han lutade sig mot mig.
”Det där var inte schysst, jag är trött.” protesterade han men jag himlade bara med ögonen.
”Kom, vi borde gå till sällskapsrummet.” Med lite hjälp från mig så ställde sig George tillslut upp och vi började gå mot utgången.
”Du sa aldrig om du förlät mig eller inte.” sa George tyst när vi närmade oss utgången där madam Pince – bibliotekarien, satt.
”Du är förlåten.” George andades lättat ut. Vi fortsatte gå i tystnad på vägen till sällskapsrummet, men jag bröt den när vi precis hade nått porträttet av den tjocka damen.
”Jag har en känsla att jag kommer att behöva förlåta dig mycket i framtiden.” George skrattade till.
”Vet du, Willow, jag har exakt samma känsla.”
____

lol

ÅH-ÅH-ÅHHH

Först: Cedlow moment. Asså urgh Willow varför kysste du honom inte? Iofs kanske det hade gjort allt smörigt och äckligt och förstört hela stunden men gwargh så frustrerande. Och Cedric är liksom för söt och och och

Sen kommer George och förstör allt när Willow precis ska erkänna sin kärlek till Cedric? Okeeej. Schyst då. Och asså missförstå mig inte men Cedlow är så mycket bättre än Gellow sådeså.

ÅH ÄNTLIGEN FÅR MAN VETA hur det egentligen är mellan tvillingarna och Maddie. Jag har så längtat efter det här ändå från början och jag typ DETALJER DETALJER DETALJER. Jag vill veta ALLT. Vad hände fjärde året? VAD?

Asså det gör verkligen ingenting att det dröjer länge mellan kapitlena om de är så här fantastiska oh my Rowling

♥

GELLOW MOMENT AZZÅ WOW CEDRIC SLÄNG DIG I VÄGGEN FÖR HÄR KOMMER GRYFFINDOR! (sorri Hufflare)
NEJ MEN ALL KÄRLEK TILL GEORGE OCH PS. HA ROSOR VID BRÖLLOPET WILL DET ÄR VÄLDIGT FINT TILL RÖTT HÅR♥