När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Nej, du kan inte sluta där!!!

Nytt kapiteeeeeeeeeeel
(yay)



Kapitel 19

Dominique

Med snabba steg så går jag genom en korridor, på väg till trolldryckskonsten i fängelsehålorna. Egentligen är jag redan sen, så jag försöker gå så snabbt jag kan utan att börja springa och förlora min värdighet.
Jag går förbi Milou som ler lite svagt till mig. Han ser ganska blek ut, och håller spänt i sin väska. Vad är det med honom egentligen?
Jag nickar mot honom när han går förbi, men bara några sekunder efter så hör jag en mörk röst väsa "bögjävel", och sedan en duns och ett stön. Jag kollar bakom mig, och ser Milou ligga på mage på golvet med alla sina böcker utspridda omkring sig. Jag kollar snabbt runt om mig, men ingen verkar se särskilt skyldig ut. Några har stannat till, men ingen gör en ansats att hjälpa honom.
Snabbt faller jag ner bredvid Milou och vänder honom på rygg. Han hostar till, och jag ser lite blod rinna från hans mungipa.
"Är du okej?" Frågar jag, och Milou hostar till igen, hans ögon ihopknipna. Jag hjälper honom upp i sittande ställning och plockar sedan ihop hans böcker. Jag räcker dem till honom, och han ler tacksamt mot mig.
"Jävla idiot", Muttrar han innan han ställer sig stapplande på fötter. Med min hjälp så borstar han av det värsta dammet av hans klädnad och sedan tar han ett djupt andetag.
"Tack", Muttrar han och rättar till sin väska på axeln. Jag nickar, men kollar fortfarande allvarligt på honom.
"Vi kanske borde ta dig till sjukhusflygen".
Han rycker sig ur mitt grepp hastigt, som om han har bränt sig, och skakar på huvudet. "Nej, det behövs inte. Jag klarar mig".
Jag stirrar på honom en stund. Vad fan är det som händer?
"Vem var det?"
Han rycker på axlarna. "En skitstövel, bara".
Mina ögonbryn dras samman, och jag skakar på huvudet. "Du ljuger. Han har mobbat dig länge, eller hur?"
Milou drar sig undan och kollar under lugg på mig. "Det är okej, seriöst. Jag klarar av det."
Och med de orden börjar han gå därifrån med snabba, hastiga steg. Men helt plötsligt stannar han till och vänder sig om. Han möter min blick, hans gröna ögon ledsna men beslutsamma.
"Säg inget till Lou, är du snäll".

Louis

Jag knackar två gånger på dörren och utan att vänta på svar så öppnar jag och störtar in.
"Vad fan är det som du inte berättar för mig?"
Milou kollar förvånat upp från sin bok, och han ser hur jag stirrar på hans mun, som är svullen och har börjat skifta färg till blå. Det blöder fortfarande lite. Ilska flyter runt i mig som het lava, och jag knyter min näve så hårt så att den blir vit, bara för att inte slå i den i väggen.
"Åh, hej älskling, är du hemma redan?" Säger han, hans röst drypande av sarkasm. Jag fortsätter blänga på honom.
"Inget, jag är bara väldigt klumpig", Mumlar Milou och kollar ner i sin bok igen. "Jag ramlar mycket".
"Spara det åt någon som bryr sig", Fräser jag, vilket får Milou att rycka till och kolla upp på mig. "Domi berättade allt. Hur länge tänkte du hålla det hemligt för mig?"
Milou ser chockat på mig, men han återhämtar sig snabbt och spänner sina käkar.
"Och din hemlighet, då, Louis, när ska du berätta den?"
Det känns som om jag precis fick ett hårt slag i magen, och jag tar djupa andetag medan jag stirrar på Milou. "Det här är helt annorlunda".
"Det är det inte alls, Lou."
Jag tar ett djupt andetag och höjer min haka lite. Milou stirrar fortfarande på mig med en envis min påklistrad, och jag biter ihop mina käkar, hårt.
"Jag tänker inte berätta", Muttrar jag, och Milou suckar. Jag skakar på huvudet. "Jag är ledsen, Milou, det är jag verkligen".
Han nickar och en tystnad brer ut sig över rummet. Jag trampar från fot till fot, och kollar från golvet till Milous blåslagna ansikte.
"Låt mig kolla på det där", Säger jag, går fram till hans säng och sätter mig ner bredvid honom. Jag känner hur han spänner sig när jag tar en mjukt tag i hans ansikte, men han slappnar snart av. Jag trollar fram lite saker som jag behöver, och rengör försiktigt hans blåslagna mun. Inte under hela tiden så tar Milou sina ögon från mina, och jag ler lite nervöst mot honom när jag är klar och packar ihop sakerna.
"Det är synd", Mumlar Milou och suckar lite överdramatiskt. Jag höjer på ett ögonbryn och kollar på honom.
"Vad är synd?"
Han suckar igen. "Nu kommer jag inte kunna kyssa dig, för mina läppar är alldeles uppsvällda. Jag kan knappt prata ordentligt".
Jag himlar med ögonen, men ler sedan mot honom.
"Synd för dig", Säger jag retsamt, innan jag lutar mig fram och kysser hans panna.
Han skakar lite på huvudet när jag drar mig undan.
Jag suckar och reser mig från sängen.
"Jag måste gå. Men snälla, berätta för någon av lärarna".
Milou suckar, och himlar med ögonen. "Visst, för dem kommer verkligen lyssna, eller göra någonting".
Jag blänger tillbaka på Milou och svär för mig själv inuti mitt huvud. "Varför skulle dem inte lyssna?" Frågar jag otåligt, och Milou suckar.
"Men vem skulle du lyssna på, egentligen? en stackars, liten och spinkig homosexuell fjärdeårselev som går i Rawenclaw fast han aldrig har fått mer än ett godkänt i hela sitt liv? Eller förstaprefekten med toppbetyg och som antagligen kommer komma på platsen på ministeriet som han sökte?"
Jag stirrar på Milou i tystnad, med rynkad panna. "Du... det var... hur kunde..."
Milou skakar på huvudet åt mig när jag försöker lägga ihop allt det han har sagt och få det att verka logiskt. Än så länge går det inte särskilt bra, om du undrar.
Jag nickar och kastar en blick på Milou igen. Han sitter i skräddarställning och kollar ner på sina händer i hans knä. Till slut kan jag slita blicken från hans ansikte och vänder mig om mot dörren och går ut ur rummet.

Dominique

Oktober rusar fram och vi alla blir upptagna med att plugga till terminsproven, särskilt jag som ska ta mina G.E.T-prov i slutet av läsåret. Samtidigt har jag börjat misstänka att Louis och Milou inte är så dumma som jag trodde, utan att de faktiskt har blivit tillsammans.
Det är inte ovanligt att jag har sett dem gå till lektioner tillsammans, hållande händer, men så fort någon av dem ser mig så försöker de agera "helt normalt", det vill säga släppa händerna och kolla var som helst förutom på mig, eller på varandra.
Det känns faktiskt som om de tror att jag är en idiot.

"Domi, kommer du?"
Jag kollar bort från ett av de många fönstren som sitter på väggen i korridoren. Det ojämna glaset ger de mörka området utanför en glittrande skepnad. Snabbt kastar jag en till blick på månen som kastar ett mjukt ljus på marken och träden över den förbjudna skogen. Så vacker, är månen, och så oskyldig. Så stor och vit och rund. Aldrig skulle man tänka på att den är som en tickande bomb för Louis.
Imorgon är det fullmåne igen. Och det är min tur att vara med Louis för hans förvandling. Jag och Victoire har övertalat honom om att han inte borde få gå igenom det ensam, och det har vi jäkligt rätt i.
Jag vänder mig om och ler mot mina vänner som står och väntar otåligt på mig. Snabbt börjar jag gå genom korridoren och dem följer efter, retandes och skrattandes som vanligt.
Jag börjar äntligen slappna av och skratta med dem igen, när jag hör en tyst snyftning. Jag stannar tvärt och kollar över axeln. Det är ingen förutom jag som har märkt något, de personerna som är i korridoren har inte reagerat på snyftningen alls.
Då hör jag en fnysning från min grupp med vänner.
"Ha, titta där".
Jag vänder mig om och tittar dit Jodie pekade, mot en liten flicka sittandes ihopkrupen i ett av de stora fönstren, sittandes på den lilla stenutbuktningen i väggen.
"Vilken barnunge, hon förtjänar inte att kalla sig själv Slytherinare."
Jag sväljer när jag kollar på flickans mantel och svär tyst när jag ser den gröna follen på hennes klädnad. Mina aningar bekräftas när jag ser de bruna tofsarna på var sida om flickans huvud. Det är, som jag trodde, lilla Jane McLare.
"Jävla mes", Säger Rocky till höger om mig, jag kastar en blick på henne och mina andra vänner som bara nickar och ser överlägset ner på Jane, vars kropp har slutat skaka men nu är spänd, som om hon tjuvlyssnar och inte vill att någon ska höra henne. Det är uppenbart att hon precis hörde vad Rocky sa.
"Du, Domi, kan du inte ge henne staffkommendering?"
Jag rycker till när de tilltalar mig, och sliter min blick från lilla, hjälplösa Jane.
Min blick flackar från mina vänners uppfodrande miner, och jag drar mina fingrar genom mitt hår och biter mig i läppen.
"Men, varför det?" Frågar jag, och försöker låta oberörd och uttråkad. Tydligen så misslyckas jag, för mina vänner stirrar på mig med skeptiska och förvånade miner.
"Varför?" Undrar Jodie. "För att det är kul! Herregud, vad är det med dig på sista tiden, har du gåt och blivit ordförande i 'vi räddar små skitar-klubben?' Du brukade vara den som mest gillade att retas med förstaårselever".
Jag sväljer och kastar en blick på Jane, som har tittar fram och stirrar på mig, förundrat.
Jag kollar tillbaka på Jodie, som skakar på huvudet, nedvärderande.
"Jag vill bara inte missbruka min maktposition, okej?" Försöker jag, och ignorerar att det låter väldigt moget och vuxet.
Mina vänner börjar alla gapskratta så fort jag har sagt det.
"Vem svalde en ordbok till frukost?" Utbrister Kelly mellan skratt, och jag ler lite spänt mot dem medan jag gömmer mina hårt knutna nävar i mina fickor.
"Vem bryr sig, kom igen", mumlar jag, och kastar sedan en till blick på fönsterskänken för att se hur Jane är, men ser till min lättnad att den är tom. Hon måste ha sprungit iväg så fort de andra var upptagna med att skratta åt mig.
Smart tjej.

--Stella♥

VEM ÄR MILOU CHANS MOBBARE? JAG SKA FAN DÖDA HEN

Och fan vad alla slytherinare var taskiga då... DOMI LÅT DDIG INTE DRAS IN I GRUPPTRYCKET

Så fint kapitel! men ahhhh

Ny läsare, SUPER BRA FF JUU

Åh vad bra den här fanfictionen är! Känn dig bevakad!

Dominique- bäst för dig att du står emot grupptrycket...

Superbra som alltid!

[Jättebra! Tänk bara på när det ska vara "de" och när det ska vara "dem".
"Varför skulle dem (ska vara "de" inte lyssna?"
"Snabbt börjar jag gå genom korridoren och dem ("de" följer efter..."
Sen tror jag också att det ska vara en liten bokstav efter en replik, eller vad det nu kallas... Typ:
"Hej!" utropade jag.
Annars jättebra!!! ]

Jättebra!!

Ny läsare här! Har precis sträckläst hela din fanfic, och gillar den verkligen! Kul att läsa om Bill och Fleurs barn, de brukar ju annars mest få en biroll i andra fanfics

Ser fram emot nästa del!