Öppet rollspel för alla!

(Hoppa i igen du xD för mig går det bra iaf xD)

(Gärna AlexZz )

[Awesome. ^^]


Ianthe hade faktiskt talat med någon, en yngre flicka. Men flickan varit äkta är en annan fråga. Hon var till synes blind och såg allmänt liten och späd ut. Men hade försvunnit spårlöst när tåget stannat. Dessutom hade hon inte brytt sig när Ianthe talat med ingenting... eller det är så det måste se ut. Just nu är hon ensam, eller ensam och ensam. Hon är ensam i en massa och ser inte den späda flickan någonstans. Hon är något besviken över att den enda vän hon lyckades få verkar vara en ny ande. Hon är inte förvånad, Ianthe väntar sig att träffa på nya andar på ett ställe som det här. I skogen speciellt. Hon kan nästan höra de andliga ansamlande som talar högljutt. En del kan hon se. De som står där men inte passar in. Få av dem är såpass framträdande att hon kan blanda ihop dem med de äkta människorna. Hon trär nämligen flickan dog på det där tåget, det skulle definitivt inte förvåna henne.
"Lätta på depressionen, Ianthe, försök vara lite positiv." Säger en ljus oplacerbar ekande röst och det kryper i skinnet på henne när en av andarna passerar genom henne. Men hon är van, det måste andarna också vara vid det här laget.

(Bra att du vill vara med igen AlexZz! )

Julian gick sakta längs glasväggarna. Han visste att de blev filmade just i det ögonblicket. Julian tyckte att det var obehagligt att veta att så många personer tittade på honom, och de andra. Han undrade hur många det var som tittade egentligen, han visste att det var väldigt många men exakt hur många visste han däremot inte. Plötsligt stod de alla utanför huset där de skulle bli stylade inför kvällen. Julian öppnade den gröna dörren och han blev förvånad över att den inte knarrade, husets utsida var inte vackert. Det var stort, men väldigt skruttet och fallfärdigt. Insidan var däremot en vacker syn. I hallen hängde det en elegant lampa med vackra små pärlor som hängde ner från den. En stor mörkgrön matta klädde det ljusa trägolvet och i mitten stod en kvinna med blont hår uppsatt i en liten hästsvans därbak. Hennes blå ögon såg trötta ut och hon hade djupa ringar under ögonen. Kvinnan log varmt mot dem alla när de hade kommit in. Hon slätade til några väck från sin svarta klänning och hennes armband klingade till.
"Välkomna hit! Mitt namn är Tyra, idag ska ni bli stylade inför kvällen, det visste ni säkert redan men jag ska gå igenom vad som kommer att hända i alla fall, som en repetion." Hon tog ett djupt andetag och fortsatte. "Ni kommer nu få varisn person som kommer att styla er, sedan får ni visa upp det stylisten har gjort. Efter det så kommer ni att bli interjuvad, det är flera tusen som sitter i publiken och tittar. Vem vet hur många som tittar på tv:n där hemma? I alla fall, Mycket snart kommer ni att få träffa era stylister men det kommer ta ett litet tag att göra iordning och samla alla stylisterna så gå runt och titta i huset så länge! I det sora rummet så ligger det en massa sängar och madrasser, där ska ni alla sova inatt. Och sömn är vikitgt, speciellt om ni ska ut i en skog så länge." Hon log och gjorde en liten gest som betydde att de alla skulle gå iväg och göra något.

(Om någon tyckte att det var helt fel det som Tyra sa så är det bara att säga till )

Saphira

Jag fnös ljudligt, och gick sedan mot det stora rummet och tog en säng. Sängen stod längst in i rummet, lite ensam. Jag skyndade förbi de andra, och gick sedan uppför en trappa. Porträtt satt hela vägen, och längst upp satt ett porträtt på en man. Mannen hade grått hår, och höll i en död fågel. Mot höften stod ett gevär lutat, och i bakgrunden satt en bunden man. Hans händer var bundna med koppar, och jag tror att han hade någon slags kraft.
Jag rös omärkligt och fortsatte. Jag kom in i ett rum, fyllt med dödskallar, daterade och namngivna. Det stod även en kraft bakom namnet. Jag förstod att det var de som inte hade klarat arenan.
Jag gick ner till hallen, och ställde mig otåligt och vägde på ett ben.

Austin

Det är ren tur att jag hinner in i det ruttnade huset i tid för att höra Tyra börja sin presentation. Jag håller mig i bakgrunden och verkar inte bli upptäckt av någon. Medan Tyra pratar hinner jag ta en bra titt på deltagarna som kommit med mitt tåg. En tjej försvinner snabbt upp på övervåningen, men kommer tillbaka strax därefter. Hon har skrämmande blåa ögon, vitt hår och en bister min. Hela hennes utseende skriker is. I gruppen finns också en pojke med mörkt, kort hår och en annan kille med brunt hår och vänliga gröna ögon. Där finns även en mycket vacker tjej med rött hår som utstrålar en känsla av trygghet och vänskap. Och slutligen är där en tjej med vitt hår och bleka ögon som ser smått dimmiga ut. Som om hon ser mer än vanliga människor. Jag undrar om hon kanske är synsk. Hennes utseende får mig nästan att flämta och av någon anledning slår hjärtat lite fortare. När Tyra är klar står jag kvar i hallen och ser allmänt vilsen ut.

Då Tyra talat färdigt stod de flesta kvar och Lucy vänder sig leende mot dem. Hon ser var och en in i ögonen, vill visa att de alla är sedda och att hon inte glömmer någon om de så vill. Lucy var en vänlig själ, kanske för vänlig ibland. Men hon var ingen ängel det skulle ingen tro att hon var.
"Så ska vi gå på upptäcksfärd?" sa hon med ett bländande leende och en melodisk röst och började gå genom rummet till de angränsande, hoppades att hon skulle få några med sig, hoppades på det.

Emily

Jag följer tyst efter Lucy till nästa rum. Hon får det att låta som om det är en lek, att allt det här är på låtsas. Men, jag har inget bättre för mig, förutom att bita av mina naglar på grund av nervositet. Efter upptäcksfärden ska jag gå och lägga mig. Man vill ju inte vara helt slut när man väl är inne på arenan.

[Sorry för kort, igen. Har exams om drygt en vecka och pluggar till sent. Vet inte hur ofta och mycket jag hinner vara inne...]

Saphira

Jag står kvar när alla andra har gått iväg, och väntar på stylisterna. Det känns konstigt, att något så långt borta nu är så nära. Och sedan finns bara en utväg: att överleva i skogen.
Jag kände mig rastlös, en känsla som jag inte känt på flera år nu. Kunde bara inte de idiotiska stylisterna komma! Det var faktiskt vi som var viktiga nu. Ett frustrerat läte kom ut ur min hals, och jag stelnade till och tittade mig om.

Austin

Två av deltagarna går iväg och jag finner mig själv ensam förutom den isiga tjejen. Hon verkar inte lägga märke till mig och jag står nervös kvar där jag står. Plötsligt hör jag ett ljud som från ett frustrerat djur och blir förvånad när jag inser att det är tjejen framför mig. Hon verkar nästan bli lika förvånad som jag själv och stelnar till innan hon vänder sig om. Jag stirrar rakt in i hennes kalla ögon en sekund innan jag viker blicken och sneglar ned på golvet i stället.