Cup's första Mugglisgame ^^

Super!
*beordrar Fairy Tale att sponsra mig*

Superbraaaa!!!

Sponsraar

Awesome ^^

Jätte bra!

Super!

Distrikt 1 - Tjej - Anna-chan

Med en duns satte jag mig ner på den röda sammetssoffan i borgmästarhuset. Fredsväktarna hade precis lämnat det lilla rummet, och vilket sekund som helst skulle personerna som skulle ta farväl av mig komma in.
Jag såg mig omkring i det lilla rummet med röda väggar som hade vackra, sirliga guldsymboler på sig. Golvet var guldigt, och helt spegelblankt. Jag tittade ner i golvet och log. Inte för att jag var blyg eller så, utan för att jag såg mitt vackra leende speglas tillbaka mot mig.
Men plötsligt så såg jag något i ögonvrån och vände mig blixtsnabbt om, precis som jag hade lärt mig på träningarna. Tydligen var det en fluga som hade flugit förbi... En fluga... Jag svalde hårt. Det var bara en fluga, eller hur? Bara en fluga... Men trotts det kunde jag riktigt känna hur hela min kropp spändes. Jag hatade insekter och liknande småkryp. Jag hatade dem. Hatade dem för att de var äckliga, och för att de skrämde mig.
Ett ljudligt 'klick' hördes och i nästa stund kände jag något tungt runt halsen. Jag tittade ner och såg min åttaåriga lillebror, tätt åtföljd av min mamma och pappa.
"Hej på dig då", sa jag och ruffsade om hans blonda, raka hår. Philip, min lillebror, skrattade lite och klättrade sedan upp i mitt knä. Mamma och pappa satte sig på varsin sida om mig i soffan.
"Så vår lilla flicka ska äntligen delta då?" sa pappa och torkade bort en tår med sin krämfärgade spetsnästuk som han hade i fickan i sin svarta kavaj. Jag armbågade honom hårt i sidan och himlade med ögonen.
"Men var inte en sån lipsill nu pappa! Det här kommer att gå jättebra, jag är säker på det!" sa jag med ett stort flin på läpparna. Jag kände hur mamma lade sin handskbeklädda hand på min axel, och vände mig om. Hennes vackra ansikte såg lika ungt ut som alltid och hennes blonda midjelånga småvågiga hår hängde vackert ner över hennes hellånga svarta klänning.
"Det är väl klart att du gör Nova, du kommer att vinna det här utan problem", sa hon medan hon klappade mig på axeln. Pappa nickade instämande, vilket gjorde att hans smutsblonda lockiga hår studsade på hans huvud. Jag fnissade lite, vilket gjorde att Philip tittade upp på mig där han satt i mitt knä.
"Du syrran, se till att göra det där riktigt snyggt där ute, precis som jag kommer att göra när jag blir äldre!" sa Philip glatt, och hans havsblåa ögon gnistrade av stolthet och lycka. Jag ruffsade om hans hår och log. Vi hade bestämt att Philip skulle delta om fyra år, när han var tolv. För om han inte blev vald då så hade han ju ytterligare flera år på sig att försöka.
"Klart jag kommer, vad tar du mig för egentligen!" Jag suckade dramatiskt och i samma stund kom fredsväktarna in.
"Er tid är ute, var vänliga följ med den här vägen", sa en av dem med en mörk stämma, och mamma, pappa och Philip reste sig upp.
"Får man en kram?" frågade pappa, men jag viftade bort honom.
"Jag sparar den till när jag kommer hem!"

Distrikt 1 - Kille - Miss Black

Jag satt i en mörkbrun soffa i borgmästarhuset. För bara någon minut sedan hade jag anmält mig som frivillig, och vilken sekund som helst skulle min bror komma in. Eller, jag antog att min bror var den första, och sen resten av familjen. För om jag kände honom rätt så skulle han vilja vara ensam med mig.
Mycket riktigt så var det min storebror, Yuu, som ensam kom in igenom dörren. Hans svarta hår var lika ruffsigt som alltid och hans nötbruna ögon lös av förväntan.
"Men ser man på, vad gör du här Fingal?" frågade han retsamt och satte handen på ena höften, så som han alltid stod.
"Käften Yuu..." muttrade jag och han skrattade. Yuu ruffsade om mitt hår och jag puttade bort hans hand.
"Så min lillebror ska alltså delta i år va? Hmpf, lycka till Finny!" sa han medan han rensade sina naglar. Jag kände hur jag började att surna till, dels för hans attityd men också för att han använde sitt smeknamn, Finny, på mig. Jag hatade det, och det var såklart därför han kallade mig så.
"Vänta du bara, så ska du få se att jag mycket väl kan vinna!" sa jag i en sur ton. Utan att märka det hade jag ställt mig upp och pekade nu honom rakt i ansiktet. Han spottade åt sidan.
"Vinna va? Du är verkligen korkad Finny! Hur skulle du kunna vinna med de där musklerna?"
I samma stund som han sa det så brottade han ner mig, men med hjälp av mestadels tur lyckades jag få in ett slag i hans huvud.
"Försöker du mucka eller?" fräste jag fram och Yuu släppte mig.
"Easey kid, jag skojade bara!" sa han och lyfte upp händerna framför sig medan han flinade. "Jag måste ju erkänna att du har typ en halv procents chans att vinna, men jag tänker inte säga något mer innan du har kommit hem och bevisat det."
Jag fnös. Det var ju hela anledningen till att jag hade anmält mig! Och för att jag ville få äran såklart, men mest för att bevisa något för Yuu.
Fredsväktarna öppnade den stora dörren och sa att tiden var ute och Yuu flinade mot mig. Han klappade mig på ryggen, hårt.
"Tja, få se vad du går för på arenan då, Finny!"
Och med de orden var jag lämnad själv i rummet, med ännu mer anledning att vinna. Jag skulle bevisa det för honom, att jag också kunde vinna!

Distrikt 2 - Tjej -Clara Malfoy

Jag satt ensam i det silvriga, ganska stora rummet. Jag hade bett fredsväktarna om att få vara själv fem minuter, något som de tvekande hade gått med på.
Just nu satt jag i en liten svart fotölj och tänkte på min syster. Min syster som jag inte hade sett på tre år. Jag tänkte att de här fem minuterna kunde vara till henne.
Jag bara satt där i fotöljen och tänkte på spelen, tänkte på alla jag skulle döda, tänkte på hur jag skulle komma hem och leva ett normalt liv. Ett normalt liv med min syster, min syster som jag inte hade träffat på tre år.
Mina tankar vandrade till arenan. Hur skulle den vara byggd? Öken? Hav? Och deltagarna. Hurdanna skulle de vara? Jag hade ingen aning. Men en sak visste jag, och det var att jag skulle vinna. Oavsett vad.

Distrikt 2 - Kille - Luna_Rav

Jag satt i ett ganska stort, mörkgrått rum. Minisoffan jag satt i var ljusgrå, och golvet likaså. Jag skakade lite på huvudet så att mitt svarta hår lade sig rätt.
In genom den lilla dörren kom min mamma gående. Hon satte sig ner bredvid mig i soffan.
"Så du ska alltså delta, Kevin?"
Jag såg på hennes blick att hon var lite orolig. Hennes långa svarta hår hängde ner över hennes ansikte och skymde halvt hennes ögon, men ändå märkte jag det. Jag ryckte på axlarna.
"Ja, och?"
Hon skakade på huvudet och kramade om mig.
"Kom hem. Jag vill inte missta dig, jag vill inte förlora dig. Jag klarar inte av att förlora ytterligare en person som jag älskar..." mumlade hon, och jag ville smälla till henne. Varför drog hon upp min bror och pappa? Hon pratade ju nästan aldrig om dem.
Jag suckade uttråkat.
"Det kommer att gå bra, allvarligt! Varför oroar sig folk hela tiden över något sådant här litet egentligen?" svarade jag med en barsk ton, något som fick tyst på henne. Min mamma var faktiskt den enda personen som jag kunde vara trevlig mot, eller, den enda personen nu efter att min pappa och bror hade blivit mördade...
Efter en liten stund släppte min mamma taget om mig, och suckade.
"Lova mig bara att du kommer hem Kevin, okej?" sa hon och jag nickade. Vad trodde hon egentligen? Att jag skulle dö på arenan? Inte en chans! På arenan skulle jag bara göra en sak - mörda. Och överleva, så det blev ju egentligen två.
Min mamma kramade min hand och log mot mig. Försiktigt fäste hon en svart hårslinga bakom sitt bleka öra och jag såg en skymt av hennes mörkblåa ögon under hennes långa svarta lugg. Hon log mot mig.
"Lova mig att du kommer hem, Kevin."
"Jag lovar", svarade jag henne uttråkat. Hon spände blicken i mig.
"Vad lovar du mig?"
Jag suckade.
"Jag lovar att jag kommer hem."
Min mamma nickade mot mig, och i samma stund kom fredsväktarna in. Hon reste sig upp och började att följa efter fredsväktarna ut. Men hon släppte inte min hand, så jag ryckte den ifrån henne.
Nu var det snart dags för spelen. Nu var det snart dags för mördande. Och sedan, sedan var det dags för hämnd...

Distrikt 3 - Tjej - Neloon

Jag satt ner i den vita soffan i borgmästarhuset. Mitt emot mig satt vår borgmästare, Theodor, och log mot mig. Varför var han här? Jag hade ingen aning.
Teodor log mot mig och gav mig ett litet paket. Paketet var lika stort som min handflata och inslaget i ett mörklila papper. Han log mot mig och nickade mot paketet. Jag antog att jag skulle öppna det och började försiktigt öppna det lilla paketet.
Nervöst tittade jag upp på borgmästaren som satt i sin rullstol mitt imot mig. Jag hade ingen aning om varför han var här, än mindre om varför han gav mig ett paket eller sa att jag skulle delta.
Med ett sista ryck fick jag loss papperet, och i mina händer låg nu en vit ask. Theodor nickade mot den som för att få mig att fortsätta, och försiktigt lyfte jag på locket. Min ena hand for upp till min mun. I asken låg ett guldhalsband. Eller rättare sagt, en guldkedja. Theodor log mot mig.
"Det var min festmös", sa han med sin låga röst. "När du anmälde dig som frivillig fick du mig att komma och tänka på henne. Hon gjorde samma sak som dig, på sin artonårsdag. Slåttern var nämligen samma dag som hennes födelsedag och hon anmälde sig frivillig för en tolvårig flicka som hon aldrig ens hade sett innan. Precis som dig."
Jag kände hur jag fick en klump i magen. Anledningen som jag hade anmält mig var ju inte för att jag ville ta flickans plats, utan för att jag ville hämnas min syster. Theodor vände blicken upp mot taket.
"Jag gav den till dig för att du påminde mig om henne, och för att det kändes som att hon var vid liv igen, om än för endast några sekunder", fortsatte han och vände nu blicken mot dig. "Jag önskar dig all lycka i spelen, April."
Och med de orden vände han rullstolen och rullade ut. Jag stirrade chockat efter honom. Jag hade alltså... Borgmästarens stöd i spelen? Även om den anledningen jag hade anmält mig inte var den han trodde, men ändå. Jag tog ett fastare tag runt guldkedjan och suckade. Jag skulle vinna, jag skulle vinna och hämnas min syster. Och med lite tur skulle borgmästaren kanske sponsra mig, något som kunde hjälpa mig mot min seger.

Distrikt 3 - Kille - PPP

Jag såg hur mina föräldrar kom inrusande i rummet. Min mamma slängde sig i min famn och jag kände hur hennes tårar föll ner på min axel. Patetiskt.
"Men lilla pojken då, inte kan väl du delta i spelen?" snyftade hon fram medan min pappa la en tröstande hand på hennes axel.
"Bianca, det är hans val. Det finns inget du kan göra älskling. Vår fina lilla pojke måste helt enkelt delta - oavsett om vi vill det eller ej!" sa min pappa i en sorgsen ton. Även han var ju helpatetisk.
Min mamma släppte taget om min hals och rätade på sig.
"Åh Sammy, varför anmälde du dig? Jag vet att du vill alla andras bästa, men är det inte att gå lite för långt? Att kasta bort ditt eget liv för att rädda någon annans?" sa min mamma med en halvkväd röst och jag ruffsade till mitt hår. "Och Sammy sluta upp med att ruffsa till ditt hår, du måste ju se ut som den gentleman du är!" protesterade hon och rättade till mitt hår.
Jag suckade. I vanliga fall skulle jag ha försökt att le och spela söt och oskyldig. Men nu skulle jag ändå snart till arenan där jag skulle ha lite kul, så då kunde jag lika bra släppa den rollen nu. Jag ruffsade till mitt hår, för inte kunde jag låta bli att se badass ut.
"Mamma jag vill det här, det är bara du som är så patetisk och inte förstår det!" sa jag med en suck. Pappa la en hand på min axel.
"Min fina pojke, jag förstår att du är uppskakad men försök inte vara någon som du inte är! Det är okej att vara rädd!" sa han och jag slog bort hans hand.
"För mesar ja. Men jag är ingen mes, jag är bäst!" protesterade jag, och min mamma suckade. Hon pussade mig på hjässan.
"Det vet vi att du är älskling, men snälla raring, du behöver inte spela tuff", sa hon mjukt och jag himlade med ögonen.
"Jag spelar inte, det är sån här jag är. Patetiska föräldrar som har IQ noll!" Jag log över den smarta saken jag nyss sa. Ha, hur många andra i min ålder visste vad IQ betydde egentligen? Inte för att jag visste det, men jag använde det, och det gjorde mig cool. Och super fabolous!
Min pappa stirrade chockat på mig och min mamma började att storgråta. Pappa kramade tröstande om mamma.
"Men vad säger du pojk. Inte använder väl vår fantastiske son så fula ord?" sa pappa bestört oc jag hånlog.
"Fantastisk vet jag att jag är, så du behöver inte skryta om de!" sa jag överlägset, och pappa tystnade. Efter några sekunders tystnad utbrast jag irriterat "Men beröm mig då! Eller tycker ni inte att er son är bäst längre? För det är jag! Dummstruttar!"
Jag kände mig så stolt öve det andra svåra ordet jag hade sagt idag. Dummstruttar, det var bara sååå badass och coolt!
Min mamma stirrade chockat på mig.
"Men det är väl klart vi fortfarande älskar dig, pojken min! Du är det finaste som finns!"
Min pappa nickade instämande vilket fick mig att le ännu större.
"Så-"
Fredsväktarna kom in och avbröt mig, vilket ledde till att jag blängde irriterat på dem. Hur vågade de avbryta mig!?
"Er tid är ute, var vänliga och följ med mig", sa en av dem, och mina föräldrar följde motvilligt med.
"Kom ihåg min son, du är fantastisk, vad som än händer!" ropade min pappa, och sedan stängdes dörrarna bakom honom.

Distrikt 4 - Tjej - Fourma

Jag kände hur Mei, som i denna stunden satt i mitt knä i den helsvarta soffan i borgmästarhuset, kramade om mig. Rei satt lutad mot min vänstra axel och Rin satt bredvid Rei. En tår rann ner för Mei's kind och hon snyftade.
"Nick... Jag vill inte att du ska åka!" snyftade hon fram och jag strök henne över hennes hår i en lugnande rörelse. Hon var bara fyra, hon kunde omöjligt förstå att det här troligtvis var sista gången hon skulle se mig.
"Nick, d-du.. Du kommer väl hem?"
Det var Rei som ställde frågan, och hennes stora chockladbruna ögon var fyllda med tårar. Hon var åtta år gammal, snar nio, och jag hade en känsla av att hon förstod vad som hände. Jag log svagt mot henne.
"Du tror väl inte att jag bara tänker lämna er?" frågade jag henne med en svag röst. Rei öppnade munnen för att säga något, troligtvis att jag inte svarade på frågan då hon var en väldigt smart person som även lade märke till sådant, men jag satte mitt pekfinger framför hennes läppar och gav henne oroa-inte-Mei-och-Rin-blicken.
Jag tittade ner på Mei som satt i mitt knä och snyftade. Plötsligt hörde jag något som lät som 'ouch' och kände sedan hur någon rörde vid min axel. När jag vände mig om såg jag hur Rin satt på knä halvt bakom Rei. Han höll sin hand på min axel och log lite mot mig. Troligtvis var det Rei som hade gett ifrån sig ljudet, för nu gned hon sig på överarmen.
"Nick, allting kommer att ordna sig! Du kommer inte att behöva lämna oss", sa han självsäkert, som för att muntra upp mig, och jag log lite större mot honom. Om han ändå kunde ha rätt...
Försiktigt drog jag in Mei, Rin och Rei i en gruppkram. De var allt jag hade kvar, mina småsyskon, och nu skulle jag vara tvungen att lämna dem för att... För att jag hade blivit dragen. Det var så orättvist! Men livet var ju orättvist.
Jag tittade på Rei. Hennes svarta smålockiga hår lockade sig runt hennes axlar. Hon såg så ung ut där hon låg i min famn. Hur skulle jag kunna låta henne bära ansvaret för Mei och Rin? Hon skulle bryta ihop. Min blick vändes mot Rin. Han var sju år gammal och var nog den mest omogna i vår familj. Men ändå så kunde han få till och med mig att känna sig lugn. Hans svarta korta hår såg så ruffsigt ut där han tryckte sig mot min axel och hans rosiga kinder gjorde att han såg riktigt gullig ut. Om han hjälpte Rei ta hand om Mei skulle de kanske klara sig. Kanske. Men de var så unga, det skulle bli omöjligt för dem... Och att skicka dem till barnhemmet... De skulle inte klara det. Rei skulle kanske klara det, men Rin's självsäkerhet och positiva inställning skulle bli nerbruten. Och Mei.. Jag ville inte ens tänka på det!
Rin öppnade ögonen, och log mot mig. Jag kände hur mina ögon var nära på att börja rinna och samlade mig. Om jag grät nu skulle jag vara så gott som död på arenan, alla skulle tro att jag var svag och inte kunde göra någonting...
Plötsligt hörde jag små och regelbundna andetag, och tittade ner. Mei låg på min bröstkorg och sov djupt vilket gjorde att jag inte kunde låta bli att le. Rei tittade upp på mig.
"Nick, du bör kunna klara det, du är smart! Du kommer att fixa det här", sa hon, och jag kunde inte låta bli att tänka på att Rei troligtvis var smartare än mig, även om jag var väldigt smart. Trotts det så nickade Rin instämande.
"Du kommer att klara det syrran! Jag tror på dig. VI tror på dig!" sa han och gjorde tummen upp mot mig, och jag kunde inte låta bli att krama om honom.
"Syrran. Stryps. Ej. Andas." flämtade han fram och jag släppte honom.
"Förlåt Rin."
Det var då jag hörde hur dörren öppnades och hur en ensam fredsväktare gick in. Hon kungjorde att tiden var ute, och jag kände hur hela världen gick under. Precis som den hade gjort när jag hade blivit kungjord deltagare i spelen.
"Måste vi lämna dig?" frågade Rei ängsligt, och jag nickade. Rei hoppade ner ifrån soffan och släpade med sig Rin som villt protesterade.
"Tyst med dig, du väcker Mei!" klagade Rei och Rin tystnade.
Jag svalde hårt. Det bästa var nog om Mei fortsatte sova och att vi inte väckte henne. Rei tänkte uppenbarligen samma sak, för hon beordrade Rin att hjälpa henne bära Mei. Tillsammans bar de bort Mei till dörren och precis när fredsväktaren skulle stänga den rusade jag fram till dem och kramade dem hårt. Alla tre.
"Kom hem syrran", sa Rei och sen stängdes dörren.
Men precis innan dörren stängdes helt såg jag hur Mei öppnade ögonen, och såfort den var stängd hörde jag hennes söta röst säga:
"Var är Nick?"
Det krossade mitt hjärta, men jag kunde inte börja gråta. Jag var tvungen att vara stark. Jag var tvungen att vara stark och vinna.

Distrikt 4 - Kille - Mefour

Jag satt helt ensam i den svarta soffan i borgmästarhuset. Det var ingen som skulle komma och ta farväl av mig, jag visste det redan.
Men en suck tänkte jag på Nick. Jag skulle göra allt vad jag kunde för att rädda henne, jag var tvungen att göra det. Och att berätta för henne att jag älskade henne. Det var det jag hade kvar att göra i livet, och sedan skulle jag dö. Skydda Nick och berätta för henne att jag älskade henne, dock inte tvunget i den ordningen.
Jag tänkte tillbaka på hennes uttryckslösa och sorgsna ögon och drog upp benen under hakan på mig. Jag hoppades att hon mådde bättre, eller att jag skulle få henne att må bättre på tåget, även om jag antog att det var omöjligt. Jag hade sett hur hon hade tittat på sina småsyskon innan vi gick in hit. Hon älskade dem över allt annat, och hon var tvungen att slitas ifrån dem.
Jag önskade verkligen att jag hade kunnat byta med henne, även om jag visste att det var omöjligt. Men om vår eskort inte hade gjort fel så skulle hon ju inte ha varit här, och då skulle allt ha varit mycket bättre. Mycket, mycket bättre...
Jag suckade. Nu var det bara att vänta här tills vi skulle på tåget. Med ytterligare en suck slöt jag ögonen och tänkte på Nick, flickan som jag älskade över allt annat. Den enda som jag älskade och brydde mig om.

Distrikt 5 - Tjej - Majaluna

Jag suckade och satte mig ner på den beiga skinsoffan. Jag visste att ingen skulle komma hit och ta farväl av mig, då alla på barnhemmet hatade mig och jag hatade dem. Jag ryckte på axlarna och antog att det kunde vara bra att vara utvilad innan spelen och slöt ögonen. Det sista jag täntke innan jag somnade var att jag hoppades av hela mitt hjärta var att mina föräldrar skulle lägga märkte till mig på arenan.

Distrikt 5 - Kille - Trädkatten

Jag puttade upp mina svarta glasögon på näsan. De hade åkt ner igen.
In i rummet kom min mamma, pappa och storasyster. Mina mamma och pappa satte sig bredvid mig i den olivgröna soffan, och min syster satte sig på soffkanten. Vi bara satt så en stund utan att riktigt ha något att prata om, innan min pappa harklade sig.
"Lycka till i spelen då, Julian", sa han, och jag nickade. Troligtvis visste vi alla tre att jag inte hade en chans.
Tidigare när jag blev utlottad hade jag tänkt försöka komma hem till min familj, men nu slog det mig att jag inte behövdes. Ingen behövde mig.
"Så, hur kommer du att göra Julian?"
Det var min storasyster Sara som hade frågat. Jag förstod exakt vad hon menade, då hon visste att jag hatade att slåss.
"Jag vet inte..." muttrade jag och hon ryckte på axlarna. Min mamma suckade och blängde lite snabbt på Sara som mumlade ett snabbt 'förlåt' till mig.
"Julian, jag hoppas verkligen att du kommer hem igen. Du vet hur mycket vi älskar dig, även om vi kanske inte alltid visar det", sa min mamma och log mot mig. Jag nickade vilket gjorde att jag fick putta upp mina glasögon igen. Jag ville verkligen inte delta, men just nu kändes det som att min familj var glada över att bli av med mig. Kanske inbillade jag mig bara, kanske var de bara nervösa, men det kändes verkligen som att de inte behövd mig. Inte för att de gjorde det heller.
Vi bara satt tysta en stund innan min pappa tog till orda och bröt tystnaden, igen.
"Julian, tänk ut en strategi. Jag är säker på att du kan fixa det och ta dig hem", sa han och jag nickade till svar. Försiktigt ruffsade min pappa om mitt hår och jag tittade upp och mötte hans blick.
"Nå, ska vi gå då?" frågade min pappa och reste sig upp.
Sara klappade mig på axeln och mamma gav mig en snabb kram innan de lämnade mig själva. Jag suckade. Det var verkligen ingen som behövde mig, ingen alls. Men jag skulle göra som min pappa sa, hitta en strategi. Slåss med min hjärna. Och om jag hade tur kanske jag hittade någon som jag kunde hjälpa, någon som faktiskt behövde mig. För jag kunde ju i alla fall försöka att överleva, och om jag dog kunde jag ju i alla fall göra det av en bra anledning.
Jag puttade upp mina glasögon igen, och suckade. Jag kunde kanske använda den här extratiden för att tänka ut en strategi...

Distrikt 6 - Kille - HP_Maja

Jag satt helt ensam inne i ett av rummen i borgmästarhuset. Ingen skulle komma och säga adjö, jag visste det.
Med en suck gick jag igenom olika alternativ till arenan. Öken? Snöstorm? Berg? Djungel? Jag hade ingen aning. Men jag kunde ju i alla fall försöka att tänka ut en strategi så att jag skulle överleva. Skulle jag rusa mot ymnighetshornet? Jag trodde inte det direkt, men jag ville heller inte springa därifrån tomhänt. Jag antog att jag fick bestäma mig på plats. Sedan så var det ju det med allierade, skulle jag skaffa några? Det var ju bra med allierade, men på samma gång kunde man bli förråd. Jag visste inte riktigt och antog att jag fick bestämma mig på träningen.
Jag reste mig upp och började att stretch. Jag antog att jag kunde öva lite karate här då jag redan kunde lite mer än grunderna, och jag antog att det inte var så smart att visa hur duktig jag var på träningen. Eller, det kanske det var om jag ville ha allierade? Jag hade ingen aning.
Utan att märka det hade jag börjat öva, och jag märkte att jag hade blivit bättre. Förhoppingsvis så var jag tillräckligt bra för att kunna överleva. I alla fall blodbadet, om jag nu skulle delta i det vill säga.
Jag la mig ner på den mjuka mattan och suckad. Varför var jag tvungen att delta? Livet var bara så orättvist.
Jag rullade över på mage och reste mig sedan upp. Jag kunde ju lika bra fortsätta att träna innan... Jag rös. Vi var tvungna att åka tåg till huvudstaden - något som jag verkligen inte ville. Min familj hade ju dött i en tågolycka, och tänk om jag också..? Jag försökte att inte tänka på det, men när jag fortsatte att träna så kände jag hur det bara blev lättare och lättare att tänka...
Med en suck slängde jag mig ner på soffan för att få tankarna på tåg och olyckor att sluta snurra runt i huvudet på mig.

Distritk 6 - Tjej - Snivillinus

Jag satt ner i den bruna soffan och såg hur Mial gick in i rummet. Hans blick landade direkt på mig och utan att blinka sprang jag fram till honom och omfamnade honom. Han kramade om mig, hårt.
Vi stod så en stund innan Mial lossade på greppet och jag mötte hans mörkbruna, nästan svarta, ögon.
"Alice, du måste klara det här, okej?" sa han med skälvande röst, och jag nickade.
"Men hur?" frågade jag honom. Jag hade ingen aning om hur jag skulle överleva på arenan. Mial log ett svagt leende mot mig, men blev sedan allvarlig igen.
"Du måste få tag på ett vapen", konstaterade han. "Men försök inte kasta dig in i blodbladet, för jag tror inte att du klarar det, utan spring åt motsatta hållet och kolla om du kan få tag på något efteråt. Om inte ett vapen ligger en meter ifrån dig, då skulle jag föreslå att du tar det."
Jag lyssnade på Mial's strategi och nickade. I vanliga fall var vi inte såhär allvarliga, men när det jällde liv och död hade vi inte direkt något val.
Mial avslutade sin idé och vi satte oss ner i soffan. Han la sin arm om mig och jag lutade mig mot hans bröstkorg.
"Mial... Tror du verkligen att jag kan klara det?" mumlade jag, och han nickade.
"Såklart du kan. Du är ju min syster efter allt..." svarade han och strök mig över håret.
"Mial.." så jag igen och han svarade med ett 'ja'. "Lova mig att vad du än ser på skärmen så måste du gå vidare, fortsätta leva, förstår du det?"
Mial var tyst en stund, och jag kände hur jag spänd jag var. Det enda jag ville var att Mial skulle ha det bra, det var det enda jag brydde mig om...
"Okej, men då får du lova mig att vinna Alice", sa han till sist, och jag skakade lätt på huvudet.
"Du vet att jag inte kan lova något sådant Mial" protesterade jag, men han fortsatte att säga det.
"Alice, du måste lova. Du måste komma hem igen!"
Jag suckade.
"Okej, jag lovar Mial. Jag lovar att i alla fall göra mitt bästa för att komma hem igen."
Mial kramade om mig, och jag andades ut. Sålänge Mial hade det bra spelade det ingen roll vad som hände med mig, eller nästan i alla fall.
Efter en liten stund kom en fredsväktare in och sa åt oss att tiden var ute. Långsamt lossade Mial greppet om mig, och jag följde honom till dörren, hand i hand. Väl vid dörren släppte vi taget helt om varandra.
Mial tog ett steg ut, men såg till att hans häl klämdes vilket skapade en liten springa i dörren.
"Kom ihåg vad du lovade Alice."
Sedan drog han ut hälen och dörren smälde igen. Jag var själv, helt ensam. Men Mial var i alla fall säker och det var allt som räknades.
____

Nytt kapitel! Och I'm sorry Majaluna för ett så kort kapitel med din karaktär, men jag kunde inte direkt skriva något, så ja :3 xD
Jag skulle också ha skrivit mycket mer egentligen idag, men det kommer imorgon istället c: Sorry .-. Men se fram imot många uppdateringar imorgon då :3

Ja! Ja! Super!
Kommer mer imorgon?

Japp ^^ Resten av distrikten + spelledarintervju + träningspasset, och troligtvis ytterligare ett kapitel också :3

Super ^^