Without you [SV] [PG-13]

Idag kommer det mer sötisar

Yay!

Yihaaa!

Hoppas det kommer innan klockan... 3, då måste jag nog åka till stationen, vi ska tåga upp till Norrland idag.

Åh, äntligen! Vad jag har väntat!

Samma här !

Aw

Super Yeah!!

Skrev du för två dagar sen och det har inte kommit ågot än

Förlåt, men grejen är att jag har haft fullt upp. Min mamma fyller år idag så pappa bestämde för att göra värsta partyt, så jag har varit sysselsatt i två dagar.

Kapitel 6 - det kräver att man har gener och anlag, och det har inte jag.

Kylan trängde sig igenom huden nu. Snön, som små kristallkronor, föll från himlen full av hemligheter. Severus Snape lutade huvudet mot den svala stenväggen bakom honom, stirrade ut ur fönstret. Hans ben var indragna mot kroppen, armarna omslutna runt de spetsiga knäna. Han såg så liten ut, Severus, i en värld som var allt för hård. Drömmarna om flickan som han aldrig kommer få pågick fortfararande och världen som han en gång höll i sina bleka händer var krossad. Hastiga fotsteg bakom honom, elever som skrattade, vindar som drog sina sista pustar när en lärare rusade förbi honom; utanpå fortsatte livet som vanligt, inuti stod allting still.
Tankar lika vassa som naglar som drog emot hans hud, känslor lika hårda som sten som slår hål i hans universum. Längtan efter Lily var en längtan som aldrig skulle stillas, hjärtat som bultade för henne var ett sådan stark organ som inte skulle brytas ned. Han levde för henne, men hon visste inte om det.

Under honom hördes ekande skratt och lyckliga elever kastade sig i snön, lät friheten svepa över dem. Han vill vara som dem, finna lyckan någonstans djupt i det iskalla, han vill kunna andas in luften utan att det sved till. De lekte som om de vore barn, med glittrande ögon och äkta leenden, som om de vore oskyldiga – men han visste, någonstans inom någon av dem, kanske i den där ljushåriga flickan med röda kinder som nu tog emot en snöboll av sin vän, eller den brunhårige killen med kristallblåa ögon som vek sig av skratt – gömde det sig ett skrik. Severus betygsatte deras liv, och tänkte på att ibland når lyckan bara halvvägs för somliga, för att sedan vända sig om och försvinna.

Ögonen som han innan hade klistrat fast i eleverna där nedanför slöt sig nu, han lät sina mörka ögonfransar möta varandra. Med en suck hoppade han ner från sitt ställe i fönstret, från sin trygghet där han kan tänka, och släpade hela sin kropp med hjälp av fötterna. Det var som om att han bara existerade, var en människa utan en själ; han vågade inte erkänna för sig själv att han inte fungerade utan Lily. Att han var som regn utan moln, sol utan värme, hjärta utan slag.
”Snorgärsen?”
Och mitt i allt skrek någon på honom. Paniken bröt ut och han ville inte vända sig om; det var konstigt att en människa, en individ, hade en sådan makt över honom.
”Ska du inte svara när jag pratar med dig?”
James röst var närmare nu, Severus kände hans andedräkt mot huden, kände hans närhet. Han slöt ögonen för att slippa tänka, men tankarna försvann inte, de nådde honom, drog in honom i något slags mörker.
”Du skadar henne, Snorgärsen, vet du det?”, en hotande viskning, en stel röst. ”Du skadar henne.”
Han ville skrika ut. Han visste ju, han visste att han hade gjort henne trasig och han vile lappa ihop henne bit för bit, han ville be om förlåtelse, han ville rädda deras vänskap – han behövde inte påminnas om smärtan han hade orsakat, om det han hade krossat, förstört.
”Kolla på mig!”
Ett par hasselbruna ögon, fulla av förakt och hat mötte ett par själlösa svarta. Sekunderna tickade och slog, sekunder som kändes som minuter, ingen av dem sade något ord, ingen känsla, inget alls. Severus ville fly. Fly ifrån James, personen som fick honom att känna sig mer värdelös än någonting annat, som fick honom att tappa all hopp, all tro. Han ville fly till en värld där andra fåglar sjöng sina sånger, där en annan lycka befann sig. Han var som fastspänd, i ett universum där han inte ville vara. Till slut bröt James den iskalla tystnaden, och Severus hjärta pumpade och pumpade och pumpade;
”Du stal något som var mitt.”
James vände sin rygg och gick, men orden som han nyss hade lämnat i luften brändes inpå bara huden, lämnade avtryck, märken.

Och i Severus huvud viskade en röst; visst är det så löjligt, att ensamheten kan komma från ingenstans och omfamna en i en vaggande famn? Det är så absurt hur livet är, hur saker och ting förändras innan man hinner ta ett andetag; men ödet, vännen, ödet bestämmer. Du kan inte fly ifrån dig själv, du kan inte skära bort det som du avskyr, för alla delar som existerar av dig är det som gör dig till den människa du är.