Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Om min FF?

Japp

Aa...

Får man veta vad ni säger om den då?

Att det är synd att det inte kommer ett kapitel idag, för att den är så bra

Aa, fast det var jag som tog upp ämnet... Vi skypar och är inloggade här samtidigt...

Hihi, okey ^^
Va glad jag blir att ni gillar den så mycket! TACK

Det senaste kapitlet var jättebra!
Fast det är synd att det inte Har kommit ett nytt på några dagar...

Hej hej!
Tack för att ni har så mycket tålamod med mig, det betyder mycket för mig! Men NU har jag äntligen fått klart kapitel 26! Jag tror verkligen att ni kommer gilla detta, jag hoppas det i alla fall!

Det är lite längre än vanligt för att kompensera för att det tagit så lång tid för mig att få upp det. Men det har hänt så himla mycket i mitt liv senaste tiden så har liksom inte hunnit och sedan har jag ju satt igång en ny FF som jag känner bara rullar på liksom. Men Alli ska INTE bli lidande för det!

Hoppas ni gillar kapitlet!


Kapitel 26
~Ledtrådar, Svar Och Sorg~

Dagarna går, snön faller, ligger still, smälter och blir till vatten. Fåglarnas vårsång kvittrar runt om slottets väggar och vårens första solstrålar tränger in genom skolans fönster. Det landar på elever, professorer, stenplattor och tavlor. Det sprider sin värme och budskapet om att våren äntligen är här. Quidditchplanens läktare är fyllda av elever från alla elevhem, redo för matchen mellan Gryffindor och Hufflepuff....

Mina skor klickar härligt mot det solvarma stengolvet medan jag skuttar mot biblioteket, min famn fylld av böcker från gårdagens timmar på biblioteket med Hermione. De senaste veckorna har vi spenderat varje kväll i biblioteket, sökandes, letandes och strävandes efter ett svar på vad som kan finnas i kammaren som ligger någonstans i skolan enligt legenden.

Solens strålar hamnar på mitt ansikte med exakta mellanrum, fönster vägg, fönster vägg, fönster vägg. Mitt långa hår skumpar upp och ner, dess glansiga svarta lockar vackert trasslade i varandra. Jag undrar om Hermione står utanför eller om hon redan har gått i-, jag tvärstannar mitt i ett skutt. Korridoren ligger nästan helt öde och tyst men framför mig så kan jag se Hermione. Hon står och tittar runt hörnet mot nästa korridor.

Jag skakar på mitt huvud och går leendes fram till henne,
- ”Hermione, vad gör du?” Hon vänder sig inte om för att se på mig, jag lägger handen på hennes axel men rycker snabbt bort den, hon är stenhård.
- ”Her-hermione..?” Jag går med långsamma steg runt hörnet och ser Hermiones gapande mun och uppspärrade ögon stirra tomt ut i intet.
- ”HERMIONE!?” skriker jag förtvivlat ut, böckerna jag kramat mjukt mot min famn störtar mot golvet, jag springer snabbt in till det nästan tomma biblioteket.
- ”MRS PINCE?! MRS PINCE!!!” skriker jag för allt vad mina lungor orkar. Jag ser mig omkring men jag kan inte se henne.

Efter ett par sekunder hör jag klickandet från hennes klackar mot golvet, hon rör sina ben i en ruskig hastighet.
- ”Miss Lovegood, detta är ett-”
- ”Mrs Pince! Det är Hermione! Hon – hon – hon är... Snälla ni måste komma!” Tårarna strilar förtvivlat ner för mina bleka kinder. Mrs Pince ser oroligt på mig och följer snabbt efter mig ut ur biblioteket.

När Mrs Pince får se Hermione springer hon genast till professor Dumbledore för att hämta hjälp. Jag stannar kvar hos Hermione och väntar på professorerna, gråten vandrar upp och ner i min hals och tårarna landar på det ljusa stengolvet, mörka ringar lämnas kvar en kort stund innan det torkar i solens värme.
- ”Hermione... Vad hände..?” Mitt hjärta känns tungt, jag känner en skuld mot Hermione. Om jag hade kommit tidigare eller om jag inte hade varit så envis med att vi skulle vara i just biblioteket så hade detta aldrig hänt... Jag tar hennes hand som är lite utsträckt, ett papper..? Jag tar pappret och vecklar ut det, Hermione har kommit på svaret på vad det är som händer i skolan, jag gömmer snabbt pappret i fickan på min rock när jag hör stegen från Dumbledore, Mrs Pince och någon mer.

I korridoren kommer professor Dumbledore, Mrs Pince, professor McGonagall, madam Pomfrey och en man jag inte känner igen. De har en tygbår med sig, de lastar försiktigt upp Hermione på den, Dumbledore lägger sin hand på min axel och jag fäster min blick på min bästa vän som nu bärs iväg på båren mot sjukhusflygeln. En snyftning undkommer mina läppar och jag ser upp på Dumbledore som står vid min sida, hans långa grå skägg med den lilla rosetten, knutet av ett silverband med två pärlor i vardera ände, i glänser av solens gula strålar.
- ”Allixandra, McGonagall kommer hämta Harry och Ron från Quidditchen och ta med dem till Hermione. Men jag skulle vilja att du följer med mig till mitt kontor. Kan du göra det?” Dumbledores snälla grå ögon ser ner på mig genom hans halvmåneformade glasögon och jag nickar stumt.

Skolan ligger verkligen öde när det är Quidditch, vi möter bara två femteårselever som sitter hand i hand på en bänk i en avlägsen del av skolan. Dumbledore går med så hastiga steg att jag måste småspringa ibland för att hinna med honom. Mitt hjärta dunkar hårt inuti min bröstkorg och det känns som mina lungor är fyllda av vatten, jag kan inte andas ordentligt. Inte fören vi stiger in genom dörren till kontoret stannar Dumbledore upp och ser på mig.
- ”Allixandra, jag vill att du berättar allt för mig...”
- ”Jag hittade henne när jag skulle till biblioteket för att möta henne, vi skulle studera på biblioteket, tillsammans...” stammar jag lite försiktigt fram medan vi går och sätter oss på trappan mitt i Dumbledores enorma kontor. Runt omkring oss pryds väggarna av tidigare rektorer, hyllor med böcker och flaskor och andra små prydnader och mojänger. Jag berättar exakt vad som hände och Dumbledore lyssnar hela tiden. Men, jag utelämnar delen där jag hittade pappret i Hermiones hand.

- ”Allixandra, det är av yttersta vikt att du berättar allt för mig, du har inget mer du vill säga mig?” Dumbledores ögon borrar sig rakt genom mig, det känns som om han kan se hela min själ. Men jag skakar bara på mitt huvud så att lockarna faller fram och ramar in mitt smala ansikte. Han sänker sin blick lite, men jag säger inget trots att hans ögon nu inte skiljs från mina utav glaset på hans glasögon.
- ”Då så, du kan gå till dina vänner i sjukhusflygeln, jag är säker på att de väntar på dig Allixandra.” Jag nickar stumt mot min rektor och går mot dörren,
- ”Åh, Allixandra, en sak till. Har du halsbandet på dig?” Jag ser på honom med undrande ögon och tar tag om kedjan. Jag hivar upp det så att berlocken ska synas och Dumbledore nickar nöjt,
- ”Ha det alltid på dig...” Jag vänder mig om och lämnar Dumbledores kontor bakom mig.

Mina steg är tunga men hastiga medan mina ben för mig mot sjukhusflygeln. Min blick sänkt, mina kinder fläckade av tårar, armen av min kappa är fuktig och snorig. Jag ser inget omkring mig, bara golvet en meter framför mig.
- ”Allixandra, vart ska du?” Jag rycks upp ur mina djupa tankar när en välkänd röst kallar på min uppmärksamhet. Jag möter Freds snälla bruna ögon med mina sorgsna isblå. Han stannar upp mitt i ett steg, bara fyra fem meter från mig innan han springer fram till mig.
- ”Allixandra, vad har hänt?” han tar mig mjukt i sin varma famn och jag gömmer mitt ansikte i hans mjuka bröstkorg.

Efter att jag snyftat en stund ser jag upp på honom och skakar långsamt på mitt huvud, han ser ner med orolig blick på mig.
- ”Fred, jag måste gå. Förlåt, jag kan inte säga något, ni kommer få veta sen.”
- ”Men-”
- ”Jag måste gå...” jag börjar gå därifrån, men Fred tar tag i min hand och håller kvar mig, jag ser på honom och jag känner hur jag blir irriterad, jag vill bara gå till min bästa vän, hon behöver mig...
- ”Fred, släpp mig!” Min röst är aningen höjd och han ser på mig med bestämda men varma ögon.
- ”Jag tänker inte släppa dig fören jag får veta varför du är så ledsen, du ser helt förstörd ut Alli.” hans röst är orolig, men ändå har den kvar samma ton av glädje som jag alltid förknippat med tvillingarna, enda sedan jag kom till Kings Kross och mötte dem efter min mors död. Efter sommaren har jag alltid förknippat tvillingarna med ren glädje, och lite jävelskap förstås.
- ”Jag kan inte berätta för dig! Släpp mig!” Jag rycker i min arm men Freds grepp lossnar inte.

- ”Jag tror att hon sa släpp, Weasley.” En röst jag känner igen får mig att vända mitt huvud, och Fred att se upp från mitt ansikte mot ett annat. Ett med silvergrå ögon och blont stripigt hår som ligger hårt slickat bakåt. Malfoys flinande ansikte stirrar tillbaka på oss båda, han är ensam.
- ”Malfoy... Lägg dig inte i det här. Försvinn!” säger Fred och ser irriterat på vad jag skulle tro är en liten råtta för honom. Draco ser hånande på Fred,
- ”Draco, låt bli. (Jag ser upp på Draco och möter hans blick) Gå härifrån. Och Fred, (Jag vänder mitt huvud mot Fred som försiktigt ser ner på mig med sina snälla ögon) släpp mig, jag måste verkligen gå, jag berättar sen. Okej?” Jag ser på Fred som nickar och släpper greppet om min hand som egentligen inte alls var hårt, bara bestämt.

Draco ser med iskall blick på mig och sedan på Fred men jag bara ignorerar det och ser att George kommer gåendes mot oss. Han hejar på mig när jag går förbi honom men jag ger honom bara ett leende och hör hur både Fred och George går sin väg. De talar med låga röster till varandra och denna gången kan jag skilja på deras röster på grund utav oron som är inbäddad i Freds röst. Jag vet inte vart Draco tog vägen, jag hörde inte honom gå. Men jag ser mig inte om, det spelar ingen roll vad han gör just nu. Mina steg är snabbare nu, jag vill till Hermione så fort som möjligt.

Jag öppnar dörrarna in till sjukhusflygeln, längst in står Harry och Ronald vid kanten av en säng, jag kan se ett av Hermiones ben sticka upp, som om hon ska gå rakt upp till taket. Jag går fram till dem med tunga steg och nedslagen blick, en känsla av skuld vilar i mitt lilla hjärta när jag får se mina två vänner, den ena med Gryffindors färger målade på kinderna och Gryffindors färger på alla sina kläder, den andra fullt klädd i Quidditchutstyrsel. De ser så små ut och med sorgsen blick stirrar de på min bästa vän, förstenad i en sjukhussäng, bara för att jag inte mötte henne tidigare i biblioteket.

Oj, så bra♥ Extra långt kapitel är aldrig fel!
Och himmel, så bra du skriver♥