Boken utan namn

Ett nytt kapitel kommer:
Tack för kommentarerna ♥

Kapitel 16

Tiden stannar för några sekunder. Det tog en stund för mig att få in orden som han just sagt. Jag är din far. Jag skakade vilt på huvudet.
“Nej! Det kan du inte vara”, skrek jag bestämt. Han tog ett finger till munnen för att visa att jag skulle vara tyst.
“Skrik inte, dem får inte veta att du är här…”
“Saturna…. Jag är ledsen att du behövde få veta det så här, snällla tro på mig.” Han såg bedjande på mig.
“Varför skulle jag tro på det? Du kanske lurar mig”, sa jag tyst. Han nickade och la en hand på min axel.
“Jag skulle kunna lura dig, men vad hade jag tjänat på det?” Jag var tyst och ryckte på axlarna.
“Vad heter du?”
“Jag heter Eric Lewis.”
“Om du är min pappa, vem är då min mamma?” Han gick bort till väggen till rummet där det stod en liten, sliten säng. Han satte sig och sängen gav ifrån sig ett litet gnäll.
“Din mamma hette Leah ” Han log mot mig. “Hon var väldigt lik dig.”
“Hette, menar du att”, sa jag fast mest som en viskning. Han nickade
“Hon dog några år efter din födelse.” Nu var allt ganska förvirrande, först så ramlar jag ner i ett hål och träffar på min pappa, som jag inte vet om han är min pappa. Eric kom fram till mig. Han höll en liten skrynklig lapp i handen. Det var ett foto, Eric och en tjej med mörkt lockigt hår stod brevid varandra. Eric höll ett barn i famnen, dem båda log brett.
“Det där är du”, sa han och pekade på det lilla barnet. Jag hade många anledningar att inte tro honom men när jag såg att den lilla bebisen hade en liten tyg apa i handen förstod jag att han talade sanning Den lilla apan hade jag alltid haft så länge jag kunde minnas, jag hade kallat den Bobo.
“Kommer du ihåg?” Jag nickade och kände en värmande känsla sprida sig genom kroppen.
“Jag tror dig.”
“Dem som håller mig fången får inte veta att du är här. Du är vårt enda hopp att ta oss ut ur denna röra”, sa han och kollade bort mot en stor järndörr.
“Jag är här för att rädda min vän, Rose. Hon är antagligen här någonstans.”
“En tjej med rött hår, lockigt?” Frågade han och fick en beskymrad rynka i pannan. Jag nickade.
“Har du sett henne?”
“Ja, jag såg henne genom dörrens galler.”
“Såg hon ut att må bra?” Frågade jag och min röst darrade.
“Ja men det var flera dagar sedan jag såg henne. Antagligen är hon i cellen brevid.”
“Kanske”, mumlade jag. Eric reste sig upp och vankade av och an i rummet. Han kliade sig i pannan.
“Jag har en ide…” Ett lågt knakande hördes och sedan ett gnissel när dörren långsamt gled upp. Jag kastade mig under sängen och tur var det att täcket hängde ner över sängkanten annars hade antagligen blivit upptäckt. Jag såg hur Eric gick närmare dörren och någon mumlade något i andra änden av rummet. Dörren stängdes och Eric satte sig på sängen.
“Saturna, du kan komma fram”, sa han och lyfte på täcket. Jag hävde mig ut under sängen och stack upp huvudet. Han höll fram en torr bröd bit och ett halvt glas med sunkit vatten. Han bröt brödet i två delar och gav mig den stora delen.
“Tack”, sa jag och tryckte i mig brödet jag var utsvulten och jag kunde till och med tänka mig att dricka vattnet som såg ut att innehålla massor av bakterier för jag hade inte druckit något på väldigt länge. Han såg på medans jag åt och när jag hade tuggat ur och sjölt ner allt med vattnet sa han:
“Jag har en plan hur vi ska kunna rädda din vän.” Jag lyssnade uppmärksamt och nickade.
“Du har din trollstav eller hur?” Frågade han.
“Ja, men jag har inte hunnit lära mig så mycket än.”
“Det gör inget, min plan är att jag ska lära dig hantera magi så att du kan rädda din vän och ta dig tillbaka levande hem.”
“Okej”, svarade jag.
“Träningen börjar imorgon, nu behöver vi få i oss lite sömn.” Eric bäddade i ordning med en filt och en kudde under sängen. Jag kröp ner i sängen och somnade innan huvudet slog i kudden.

________________________________

9 3/4 du kanske vill läsa?

Ja

Jättebra kapitel!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! I♥IT! Det är verkligen hennes pappa!!! Jag vill ha mer, kmr hon verkligen bli så bra att hon kan rädda Rose?

JAAAAA!!!
DET KOM ETT NYTT KAPITEL!!!!!!!
JAG ÄLSKADE DET! DET ÄR SÅÅÅÅ SPÄNNANDE!!!! DU SKRIVER SÅ HIMLA MEGAMUGGLISFANTASTISKT!!

Så spännande! Meeeeeeeeeeer!!!

Varför kunde den inte börja nuuu..!?

Tack så mycket



Tack, du får se i nästa kapitel...



TACKSÅMEGAMYCKET DUÄRSÅSNÄLL



Tack, ni fattar inte hur mycket ni betyder för mig ♥



I nästa kapitel får du se hur träningen går

Tack alla min fantastiska vänner ♥ Om ni har tid kanske ni kan tagga några fler personer som kan tänka sig läsa.

Ni betyder mycket för mig ♥

super bra

Tack för alla kommentarer, här kommer ett nytt kapitel. Taggar lite folk som kan tänka sig läsa, hoppas ingen blir sur :

Kapitel 17

“Nej inte så”, sa Eric. Han höll en sked i handen och viftade hysteriskt med den.
“Men hur gör du då?” Jag sänkte förläget trollstaven och pekade på Eric. Han viftade med skeden och gjorde en cirkelformad rörelse samtidigt som han sa:
“Accio!” Jag stirrade på skeden som om jag förväntade mig att den skulle spruta glitter eller något. Jag suckade och lyfte trollstaven samtidigt som jag fokuserade på min sko som låg lite längre bort.
“Accio”, sa jag och viftade med min trollstav. Eric suckade han gick mot sängen och slog handen i madrassen.
“Du måste ta i! Det räcker inte att säga det, du måste mena det! Du måste ta i från tårna!” Röt han men han lugnade sig snabbt när jag gjorde ett till försök och lyckades lyfta skon några centimeter från marken. Han log och la ner skeden på golvet.
“Du ser, träning ger färdighet.” Jag nickade.

Vi fortsatte lektionen och tiden flög iväg.
“För att låsa upp en dörr måste du säga ‘alohomora’ och för att låsa den måste du använda ‘colloportus’. Försök att göra rätt rörelse med handen”, sa han och drog sin hand genom luften som om han ritade ett osynligt sträck. Jag försökte härma honom och efter tre försök lyckades jag få till den rätta rörelsen.
“Bra”, sa han och slog ihop händerna. “Du har lärt dig mycket idag. Jag är stolt över dig.”

Tiden gick långsamt och efter en stund skickades det in en burk med mat. Eric öppnade burken och den innehöll samma gammal brödbit som dagen innan men idag fanns det även ett skrynkligt, rödbrunt äpple som såg ganska ihop tryckt ut. Eric gav mig äpplet men jag insisterat att vi skulle dela det. Han skakade på huvudet.
“Nej, ta det du.” Jag åt upp äpplet och det smakade faktiskt lite bättre än det såg ut. Jag övade på ‘accio’ för att fördriva tiden.

För varje dag i den här cellen började det kännas som om den krympte och tiden bara blev längre. Jag funderade på om någon letade efter mig, kanske, kanske inte. Jag undrade hur Rose mådde och hur Hugo mådde. Jag hade dåligt samvete för alltihop. Om jag inte hade funnits om jag inte hade tagit boken från början skulle inte detta ha hänt.

Ett högt ljud hördes och jag for upp från golvet som en blixt. Eric reste sig också och i samma sekund kom en mage kvinna in i cellen. Hon hade svart hår som lockade sig runt hennes huvud. Hennes hud var vit och hennes läppar blodröda. Hennes ögon hade en smaragdgrön färg, hon hade en lågn mörkgrön klänning på sig. Hennes blodröda läppar var formade till ett stort leende. Hon gick emot mig och på hennes fötter hade hon ett par högklackade skor i svart läder. Hon vidrörde min kind, hennes hand var iskall och jag ryggade tillbaka. Jag kände en känslosam smärta i mitt bröst. Det var som om en kall hand vred om hela mitt indre.
“Sluta, Leah”, sa Eric och ställde sig fram för mig. Hon log och drog handen längs hans hals sedan knöt hon sin hand, Eric föll ihop på golvet och kvinnan fortsatte att stirra in i mina ögon. Eric flämtade efter luft på golvet och gjorde ett utmattat försök att resa sig upp men Leah viftade lätt med handen och Eric sköts iväg mot väggen och slog i huvudet med en ekande smäll. Jag stirrade förskräckt på henne, hon log.
“Saturna”, viskade hon tyst och såg på mig med glänsande blick. “Du har blivit så stor…”
“Vem är du?” Frågade jag och försökte låta modig men rösten darrade och jag kände hur håret reste sig på mina armar.
“Jag är din mor.”
“Min mamma är död”, sa jag bestämt. Hon skakade på huvudet.
“Jag vet inte vad han har smält i dig men det stämmer inte”, sa hon och tittade med avsmak på min medvetslösa far som låg några meter bort.
“Kom med mig, tillsammans kan vi härska över världen.” Hon log tillgjort.
“Nej! Aldrig!” skrek jag högt. Hennes snälla tillgjorda ansiktsuttryck ändrades tvärt och hennes stora leende blev till ett rakt sträck.
“Då får jag gå den hårda vägen”, sa hon och pekade med trollstaven mot mig. Jag stod stilla och väntade. Jag visste att hon inte skulle göra det, jag kunde känna hur rädslan steg för henne och själv kände jag mig lugnare och lugnare. Hon suckade och spände blicken i mig.
“Jag kommer tillbaka och då hoppas jag för din skull att du lyssnar på mig.” Sedan vände hon på klacken och marscherade ut genom rummet och efter henne stängdes dörren med en smäll.

Vakna Eric, vakna, vakna, vakna!!! Ni måste skynda er att rymma därifrån!!!!!!!

Jättebra kapitel Ella01!!!!! Du skriver verkligen bra, jag satt och skrek på Eric för att han skulle vakna innna jag kom på att jag inget kan göra...