Mitt första Mugglisgame!

Nej tack, men tack för taggningen Kim Potter! :3

när kommer nästa dl?

När kommer net!,,,,,

Väntar så sjukt till nästa! :3

Hoppas det kommer snart

Saga Lovegood, du ville ha tian

Ja!

Japp, här kommer det "efterlängtade" kapitlet Förlåt för att det blir tjatigt, och förlåt för att kapitlet är tråkigt. Har ännu inte fått några sponsorer, så hittills är slumpen avgörande... Tipsa gärna andra om att sponsra!

Distrikt 9
Zami Jaws (Elinaey)
"Hobbie!" skriker Zami gällt när Hobbie kastar sin smått trasiga kudde rakt i ansiktet på Zami. Hobbie skrattar och slätar ironiskt till nattlinnet hon fortfarande har på sig.
"Kom igen då-ge igen!", fnissar hon och kastar med sina bruna lockar, som är nästan identiska med Zamis. Zamis läppar spricker upp i ett nu-ska-du-minsann-inte-komma-undan-leende och hon lyfter kudden, håller den högt över sitt huvud... Men så händer något. Zami håller plötsligt inte längre i en mjuk, sliten, rosafärgad kudde, utan i ett långt, vasst svärd, redo att stickas rakt igenom Hobbies bröstkorg. Zami sjunker ner på sin alldeles för korta säng och blundar. Inte verkligt.
"Zami?"
Hobbies röst låter allvarlig nu. Zami nickar och känner en ensam tår trilla nedför kinden.
"Du tänker på... I dag?", säger Hobbie med aningen tjock röst och lägger armarna om Zamis axlar. Zami kan inte hålla tillbaka tårarna. Hon nickar, och känner att Hobbie fäller en tår hon också. De sitter på den korta dubbelsängen och gråter. Gråter för Panems idioti, för pappas död på grund av dem, för Slåttern som ska äga rum idag. De gråter tillsammans ända tills mamma kommer in i deras lilla rum, bärandes på Cody och med Tracy i släptåg. Lyckliga de, hinner Zami tänka, de har ingen risk att bli dragna ur någon dum kupol och resa till ett dödens spel. Hon ångrar sig genast. Cody och Tracy kommer såsmåningom att ha lotter i kupolen de också, och Zami vill inte ens tänka på det. Istället försöker hon hålla kvar den här stunden, när hela den brustna familjen sitter med armarna om varandra och torkar varandras tårar.

Wille Dismo (Parva Fortemque)
Wille ser på Tuwa som lungt knaprar i sig sin lilla, lilla brödbit. Hon är smal, riktigt smal, en annan smal åttaårig flicka skulle sett tjock ut bredvid henne. Hon är så fruktansvärt smal och benig, hon får så lite att äta. Wille tycker synd om henne. Han tycker synd om pappa. Och mamma. Han har hört historien om hans födelse på arenan för många gånger, det spred sig som en löpeld i skolan när Salem lyckats lura det ur Wille. Salem-som mobbat honom i så många år.
Wille ser på Tuwas smala ansikte och bleka kinder, hur hon tuggar i sig den sista minimala biten bröd. Du kan vara lugn, tänker Wille, jag ska fixa det här. Jag ska vinna, vi ska få vår mat. Han tänker det nog mest för att övertyga sig själv, men han vet att dett inte finns något annat sätt. Bara överlev till dess., hinner han tänka innan han reser sig från stolen när han ser att Tuwa är färdig.
"Ska vi gå?", säger han mjukt och Tuwa ler mot honom.
Willes hjärta krossas när han tänker på hur han kanske aldrig mer kommer att få se det här leendet.
"Var är pappa?", frågar Tuwa och tar Willes hand.
"Han har redan gått till jobbet", säger Wille och pressar fram ett leende.
Tuwa nickar och drar med honom till ytterdörren, som börjar bli lite för kort för hans längd. De stiger ut i solskenet och Wille undrar i sitt stilla sinne om han kommer att ångra det här. Men han vet ändå att han inte kommer att göra det. Det handlar om hans familjs liv.

Slåttern
Zami ser ut över folkmassorna, undrar hur många som faktiskt vill bli dragna ur kupolen som glittrar på podiet, full med små lappar. Om det är någon som vill. Zami vet inte vad som försiggår i deras huvuden, men det är förmodligen inte normalt. Ingen vill väl åka till en arena och...dö? Zami känner ett par knuffar i ryggen när barn tränger sig fram bland alla andra vettskrämda barn.
"Aj", mumlar hon och vrider sig.
Hon önskar att Hobbie var här, men två långa, beniga flickor placerades mellan tvillingarna, och Zami kan inte se Hobbie bakom dem.
"Hobbie!", ropar hon, inte för högt, men tillräckligt för att Hobbie och en del andra ska vända på huvudet och titta på henne. Rodnaden sprider sig långsamt över Zamis ansikte, men hon hinner inte tänka på den, tårarna bränner alltför starkt och hotar att svämma över. Hobbie tecknar åt henne att vara tyst när klackar börjar slå mot scenen. Zami torkar sig om kinderna och ser upp. Årets dragare för Distrikt 9, Wettelinne Lrockforwd, är klädd i en pösig orangegul klänning, samma färg som på Hobbies och Zamis trasiga, alldeles för små klänningar. Wettelinne ler ett fejkat leende och visar ett par perfekt vita tänder.
"Välkomna, välkomna!", börjar hon och gör en konstpaus, "till årets Mugglisgames!!"
Ett par fredsväktare klampar in på podiet och ställer sig i givakt på varsin sida om Wettelinne.
"Låt oss då prata om...", säger Wettelinne och ser ner på det lilla papperet hon håller i sin hand, där det står vad hon ska säga.
Zami låter en ensam tår rinna längs kinden, och ser bort mot Hobbies håll. Men hon ser bara den långa flickan som står i vägen, och ser upp mot podiet igen.

Wille lyssnar inte på Wettelinnes tal, det enda han kan tänka på är Tuwas ansikte när han kommer att göra det. Och pappas. Pappa kommer att förstå. Han kommer att förstå, han kommer att ta hand om Tuwa medan Wille är borta. Tills han kommer hem. Han måste komma hem. Han skulle aldrig förlåta sig själv om han lämnade pappa och Tuwa så här.
"Damerna först då!", fnissar Wettelinne uppe på scenen.
Hon har tydligen pratat klart nu, och sticker ner sina smala fingrar i kupolen med alla flickors namn. Hon vecklar långsamt upp lappen, och ler när hon läser upp namnet:
"Zami Jaws!"

Hela Zamis värld faller samman när hon hör sitt namn ropas ut. Hon kan inte kontrollera sina känslor, hon skriker rakt ut.
"Hobbie!", skriket är gällt och skär i märg och ben, "Hobbie!"
Hobbies skrikande röst når inte Zamis medvetande, och när ett par starka armar greppar om henne kommer tårarna.
"Hobbie..", kraxar hon medan fredsväktaren bär henne mot podiet. Bort från Hobbie, bort från Cody, Tracy och mamma. Världen snurrar när fredsväktaren sätter ner henne. Han håller henne fortfarande i ett hårt grepp, hon har inte en chans i världen att komma loss. Världen snurrar och hon ser bara suddigt hur Wettelinne sticker ner handen i den andra kupolen. Sedan blir allt svart.

Wille ser på fredsväktaren som håller ett hårt tag om den utvalda flickans lealösa kropp. Hennes bruna lockar hänger för hennes slutna ögon, men att döma av hennes andetag är hon bara avsvimmad. Hon ser inte ut att vara äldre än tretton, fjorton år, och Wille tycker synd om henne. Men han hinner inte bry sig mer, för Wettelinne har tagit upp en lapp ur kupolen och vecklar upp den. Wille tar sats, drar in ett djupt andetag, och gör sig redo.
"Martiz Crownel!", ropar Wettelinne och ser ut över klungorna av barn och ungdomar.
"Jag anmäler mig som frivillig!", ropar Wille.
Hans stadiga och beslutsamma röst gör honom förvånad, och han hoppas med en del av sig att pappa och Tuwa inte tittar, men han hoppas ändå att de gör det och att de ska förstå. Att de ska förstå varför han tar stegen upp på scenen, varför han låter Wettelinne lyfta hans arm i vädret och ropa:
"Här har vi de två deltagarna från Distrikt 9!"
Och framför allt hoppas han att de ska förstå varför han riskerar sitt liv. Att de ska förstå att det är för dem han gör det.

Jag slutar inte imponeras av din otroliga talang! Det är på riktigt sorgligt att alla utan en av karaktärerna kommer dö, de är ju så levande! :O

Bravo!!!