Who I am [SV]

Aw, jag känner mig så dum att jag inte tänkt tanken att läsa någon av dina berättelser innan :'(
Jag ångrar mig jättemycket att jag inte gjort det FÖR DU ÄR AWESOME!
Hehe, fortsätt
Bevakar såklart!
KRAM!♥

"Svår galenskap är att föredra framför stel perfektion."

Herregud människa, fattar du vad du precis skrev. Det där var bara VACKERT! Speciellt med tanke på allt som Lyra tänker + hennes humör och likaså ångest över att behöva åka tillbaka. ♥

#perfektion

Underbart, finns inga ord för hur bra jag tycker att detta är ♥ Helt fantastiskt, det var verkligen inte något fel på det här kapitlet, snarare tvärtom, en av de bästa faktiskt. Du använde så många bra ord och beskrev hennes reaktioner så bra Längtar efter att få läsa mer!

Dumbledores reaktioner♥
Och Lyra. Typ så skulle jag nog med reagera..
Jag dör typ jättemycket igen.

du skriver så underbart bra!
Detta kapitlet var lika bra som alla andra: det vill säga helt fantastiska!

JJAAAA!!!! Det jag väntat på hela dagen har äntligen inträffat- ett nytt fräscht kapitel från min älskare! Håller med Luna, du beskriver honom verkligen fantastisk. Har aldrig läst en ff:n där någon har sådan feeling på Dumbly som du. Ta åt dig, för han är verkligen inte rätt att få till och du gör det SÅ grymt bra! Bra jobbat vännen :')

Nu till ditt fantastiska kapitel
som inte var ett dugg dåligt, tvärtom-precis som jag trodde!

Kapitel 11
Fera Verto Jag är förälskad. ÄLSKAR det ordet. Fråga inte, jag vet faktiskt inte själv varför. Men jag bara gör det, liksom.

åååhh....Jag känner på mig att den här fanfictionen kommer att bli härligt lång, med tanke på att hon inte ens kommit till Hoggy ännu ♥ Och det får mig att om möjligt, älska den ännu mer, eftersom jag vet att den inte tar slut än på ett bra tag. Du bara MÅSTE skriva klart den, annars vet jag inte vad jag gör!!

Älskar Lyra så otroligt i det här kapitlet. Hela hennes karaktär är så fin, hon är verkligen levande. Gillar att hon inte växt upp som andra, det gör henne till en snäll version av Voldemort som ung, om du förstår vad du menar? Jag tycker liksom att dem två är lika. På något mystiskt sätt, kan inte förklara hur men...Ja du förstår vad jag menar. Han är hennes dåliga sida. Jag kan inte få det ur mitt huvud bara xD Men båda har liksom växt upp på barnhem...Mått skit...Hållits avskilda från den magiska världen...U name it. Dem har sina likheter helt enkelt! Det tror jag att Dumbledore också lagt märke till..Och jag tror han är väldigt noga med att inte göra om samma misstag med henne som han gjorde med Tom Dolder.
”Det där är ytterst oviktigt.” Dumbledores röst är plötsligt skarp och allvarlig. ”Du får aldrig någonsin glömma bort det. Hör du det? Det är inte våra bakgrunder som väger tyngst, Lyra. Det är våra val mellan det som är rätt, och det som är enkelt. Tro aldrig någonting annat. Vi kan inte välja var vi kommer ifrån, men vi kan välja vart vi fortsätter därifrån.” Tror det var precis det han syftade på här. Har jag rätt eller fel?

”Ska jag köpa allt det här? Är det jag som ska gå på en dum skola för häxtrams?” Säger hon ettrigt. ”Du vet väl att jag inte har några pengar, Dumbledore.” HAHA! Tom Dolder stuk igen! Och en gnutta Harry minsann, ser jag. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att hon var Voldy & Harrys dotter ;*

”Visa något som övertygar mig då”, snäser hon. Det är väldigt lätt att ändra uppfattning om den gamla gaggiga gubben. ”Något magiskt.” IGEN!!! Mini Voldy kommer fram igen!

Älskade verkligen det här kapitlet,
även om det var lite kort *_* Fast.... Jag skulle tycka att det var kort om jag så fick flera sidor. För det är så bra så man läser ut det i ett nafs. Jag fattar inte vart du fick ifrån att det skulle vara rörigt? Det var helt fantastiskt bra! Ett av dem bästa du skrivit faktiskt :* Ååååh vad jag längtar tills hon kommer till Hoggy...Du kan nog gissa varför :* SKRIV MER SNART!!♥

Jag tänkte svara på era fina kommentar nu! *Obeskrivlig lycka*
Och kapitlet håller jag på att skriva, men det kan ta några dagar innan det är färdigt c: (Hoppas ingen mördar mig i sömnen för det) ♥

Alltså åh tack så mycket snälla du! ♥
Det gör mig skitglad när folk säger att jag lyckats skapa rätt bild av Dumbly! c: För det känns som att det är min dåliga sida att ta efter karaktärer någon annan skapat, men så kommer ni och säger att det är tvärtom typ. Och då blir jag så MKFEJNFNASDÄFKJNAELMDKÖFJ glad
Thankyou soooo much! ♥

Men herregud Azrabella! Så behöver du INTE känna. Hör du det, kompis? Hör du det?
Vad roligt att du gillar det ändå. Det gör mig ASGLAD! xD
Kraaam! ♥

iiiiih thank you!!!
Jag blir så himla obeskrivligt glad. Tack snälla, kära du!
Jag måste förresten läsa det DU har skrivit också! Du skriver något som har två delar om jag inte minns fel? I don't remember...
Men jag MÅSTE läsa x) Så du får faktiskt ta och länka till mig nu på direkten! OK? ♥

Åh tack snälla Textras! Dina kommentarer värmer mer än en eldsprutande kinesisk eldbolls andedräkt! xD (okej, ta den där jämförelsen som ett konstigt skämt.)
Vad roligt att du gillade kapitlet! Det gör mig glad för att jag fortfarande hatar det xD *Självförtroende boost*
Och det där med "du beskrev hennes reaktioner så bra" gör mig också överlycklig! För det är fruktansvärt svårt att få till allt rätt när Lyra är chockad, haha. Och när du säger att jag gjorde bra ifrån mig kan man ju inte annat än att le ♥

Tack så mycket Maja! ^^ Du får mig att bli psykiskt avsvimmad med din beröm. cx
ALLTSÅ NI FÖRSTÅR INTE HUR GLAD JAG BLIR NÄR NI SÄGER ATT JAG KLARADE AV ALLAS REAKTIONER PÅ ETT BRA SÄTT!
*tillfälligt död av känsloanfall*


Jag när jag upptäcker att du skrivit i den här tråden.


Jag när jag inser att du skrivit en lång kommentar till MIG:


Okej, allvarligt talat satt jag och småskrattade åt dina teorier medan jag läste. Eftersom att jag är VÄLDIGT medveten om vad som ska hända i den här ff'n X) *Ondskefullt grisliknande skratt *
Du påpekar väldigt intressanta saker, nadia. Det kan jag säga i alla fall. Det är roligt när du spekulerar kring hennes likheter med voldy och harry, ahaha.

”Det där är ytterst oviktigt.” Dumbledores röst är plötsligt skarp och allvarlig. ”Du får aldrig någonsin glömma bort det. Hör du det? Det är inte våra bakgrunder som väger tyngst, Lyra. Det är våra val mellan det som är rätt, och det som är enkelt. Tro aldrig någonting annat. Vi kan inte välja var vi kommer ifrån, men vi kan välja vart vi fortsätter därifrån.” Om du har rätt eller fel? Hehe hemm... du är något på spåren. Det är något som är säkert

Jag tänker ALDRIG sluta att skriva förrän det här är klart om jag har såhär många underbara läsare! Det kan du vara helt säker på! Såå var lugn lilla rosa flodhäst (Y) Och det kommer, precis som du tror, bli en hel del kapitel framöver! 8D

Tack för att du älskade kapitlet! Du vet ju hur mycket det betyder under just den här delen. Blir ju helt jäkla överlycklig av dina kommentarer!

Jaaoop, ganska kort är det om man jämför med DM xD Vääääldigt kort rättare sagt. Men jag har funderat över att förlänga dem när hon kommit till Hoggy ^^ Eftersom att det händer mer saker där enligt mig Och jag behöver plats för en massa dialoger i varje kapitel. Vilket betyder att runt 1000 ord är långt ifrån tillräckligt om det ska bli något av det x)
Om ni alla vill ha långa kapitel då såklart! ;D

Jag skriver, jag skriver, my masters! *Husalf mood för mina kära läsare *

http://mugglarportalen.se/#forum.php?topic=34378&page=7#p2356881

Där har fu min fanfiction och en ny kommentar så att du kan lägga upp nästa kapitel. ))

Tack du!
Jag började läsa igår kväll (fast jag började med ettan istället) och än så länge är det bara super! Jag älskar det!
________
KRAM TILL ALLA SOM LÄSAR AAAAH!
Jag blir så himla glad som sagt! ♥
Faktiskt så har jag skrivit klart nästa kapitel, och eftersom att det här är sista gången det är 2013 så kan jag väl lägga ut det innan nästa år, haha.
Vilket betyder att jag gör det nu.
Och det är ASLÅNGT.
Så jag varnar er! :*
Som vanligt: Har ni något att påpeka så är det bara att säga till. Och om ni gillar det så kan ni också säga till ;P Vid kommentarer, tummar och bekräftelse på att någon läser skriver jag helt enkelt snabbare!
Ni är underbara! Never forget that guys, ok? ♥
_________

Kapitel 12
En förtrollande överraskning

När Lyra på svaga ben går igenom Diagongränden för första gången kommer hon på sig själv med att desperat önska att hon hade fyra ögon extra att använda.

Det finns så många saker som fångar hennes uppmärksamhet att hon blir alldeles yr. Det är en balansgång mellan att titta på det otroliga omkring henne och att inte snubbla på alla trollkarlar och häxor som trycker sig förbi åt motsatt håll.

Saker som bara existerar i drömmar finns plötsligt framför hennes ögon. Alltihop är så levande och verkligt att Lyra bara kan häpna. Hon stirrar som förhäxad på alla människor, butiker och saker som kretsar runt omkring dem. Ugglor som otåligt flaxar med sina vingar innanför burarna, prismärkta inälvor i köpfönster, pergamentpapper och fjäderpennor för extra pris, barn som drar sina föräldrar i klädnaderna och säger ”Titta mamma! Därinne! Det är den snabbaste racerkvasten i världen!”

Efter vad som känns som några korta sekunder stannar Dumbledore i slutet av gatan. Lyra lägger märke till att några trollkarlar viskar och pekar på honom. När han själv upptäcker detta ler han och vinkar mot folkgrupperna som stannat för att beundra honom. Lyra tänker att han måste vara en kändis för dem, eller så är det här bara en plats där alla känner alla.

Gringotts är den enorma byggnaden som Lyra förut noterade som den största i hela gränden. Med sin mjuka elfenbensvita klädnad av marmor, pelare och utsmyckningar är den väldigt vacker. Dumbledore måste putta till henne några gånger för att hon ska lyckas släppa alltihop med blicken och ta några stapplande steg framåt uppför den snövita trappan.

Snart kommer de fram till en port av blänkande och polerat brons. Där möts de av den märkligaste personen Lyra någonsin sätt. Den lilla karaktären är rund och kanske hälften så lång som henne själv. Dess drag är spetsiga på alla sätt och vis (Lyra drar äcklat efter andan då hon lägger märke till de långa kloförsedda fingrarna), och den lilla figuren är klädd i en stilig uniform i rött och guld.

”Det där är en svartalf. Arten som håller reda på att alla våra pengar bevaras i säkerhet.”

Han, eller hon, kliar sig ilsket vid hårväxten och blänger på dem då de går förbi. Som om denne är arg för att Dumbledore avslöjat dess identitet.

Lyras knän sviker henne nästan då ett par nya silvriga dörrar tornar upp sig framför dem. Hon vill verkligen inte vara här. Hon kan inte låta bli att undra om den korta mannen bar mask eller om hans drag var riktiga.
Lyra gissar på det förstnämnda. Det hela måste vara någon slags löjlig maskerad.

”Gringotts har alltid varit känt för sin säkerhet”, säger Dumbledore och betraktar någonting på silverytan. När Lyra går närmare ser hon att det är ord som djupt ingraverats i dörrarna:

Träd in här, främling, men ge akt uppå
Det straff en syndig girighet kan få,
Ty den som något tar, men ej förtjänar det,
Får ytterst dyrt betala för sin snikenhet,
Så om du söker här, djupt ner vid spårets slut
En skatt som aldrig någonsin varit din förut,
Tjuv, tag dig i akt, du härmed varnad är,
om mer än bara rikedom du finner här.

”Det låter tråkigt och gammalmodigt”, klagar Lyra när hon avslutat stycket tyst för sig själv. ”Väldigt gammalmodigt. Jag fattar ingenting.”

”Texten är viktig för många att förstå, men inte idag. Inte i denna stund.
Kom nu, Lyra.”

Några svartalfer intill silverdörrarna bugar djupt då de båda träder in . Dumbledore är noga med att tacka deras försök till artighet genom att upprepa gesten, men Lyra tittar bara stelt på.

Nästa rum är inget rum. Det är en enorm sal av marmor. Hundratals svartalfer sitter på höga pallar bakom två avlånga diskar, som sträcker sig långt bak i salen, och arbetar. De stämplar och skriver koncentrerat på pappershögar, väger märkliga mynt på vackert balanserade vågar och undersöker udda objekt prydda med ädelstenar. Lyra kan se hur alfer med jämna mellanrum försvinner till någon av de många blankpolerade dörrarna bakom dem med en trollkarl eller häxa i släptåg.
I mitten av den mäktiga atmosfären hänger en väldigt stor kristallkrona. Den glimmar likt äkta diamanter. Lyra häpnas över dess maffiga storlek då hon passerar den. Den har minst samma massa som en av de lite större träden ute på barhemmets gård.

Hon skyndar på stegen för att hinna ikapp Dumbledore, kronans stilla rörelser får henne att tro att den i vilken sekund som helst ska ge vika och göra mos av henne.

Dumbledore går fram till en av de lediga svartalferna. Han knackar försiktigt på disken för att fånga dennes uppmärksamhet.

”Ja?” Rösten är obehagligt rosslig och släpig. Svartalfen skiftar mellan att blänga på dem med sina små, kolsvarta knappögon. De spetsiga öronen rör lite på sig då alfen lutar sig framåt och knäpper de långa fingrarna över bänken.

Lyra får verkligen anstränga sig för att inte rysa, skrika eller springa så långt benen bär henne.

”God eftermiddag, käre vän”, säger Dumbledore. ”Vi är här med för att ta ut en del av Lyras...” Han sträcker ut armen i en menande gest som förklarar att det är henne han pratar om. ”... pengasumma.
Hon ska, som en mugglare skulle uttryckt det, ut och shoppa.”

”Har hon sin nyckel, sir?” Svartalfen vänder sakta sitt rynkiga huvud åt hennes håll. Ögonen borrar in sig i hennes.

”Om jag inte minns alldeles fel, Lyra, så har du den inte i din ägo...?” Säger Dumbledore stilla. ”Fallet är att inte heller jag fått det privilegiet.”

Lyra sväljer nervöst. Hon har ingen nyckel. Det vet han att hon inte har.

”Då kan jag tyvärr inte hjälpa er, sir”, säger alfen långsamt. ”Reglerna på Gringotts är enkla. Ingen nyckel, ingen tillgång till valven.”

”Jag tror Lyra här är ett undantag”, säger Dumbledore vänligt. ”Jag tror bestämt att hennes fullständiga namn är en nyckel i sig.”

Svartalfens ögon smalnar vid hans antydan. ”Sir, jag tror inte att...”

”Grobbik”, avbryter en annan röst med samma skrovliga ton. Allt Lyra kan se av nykomlingen är någon som viftar med några papper framför svartalfens - som tydligen heter Grobbik – spetsiga och långa näsa. ”Vill du titta igenom de här arken åt mig? Miss Smith därborta, otrevlig gammal häxa, kräver att...”

”Jag är upptagen, Griphook”, väser Grobbik och skakar irriterat på huvudet. ”Lägg dem här. Jag tittar igenom dem senare.”

Griphook, den svartalf Lyra inte kan urskilja bakom disken, ger Grobbik papperna och skyndar sig iväg. Lyra försöker följa honom med blicken när han kommer inom synhåll, men hon tappar direkt bort sig när ett halvt dussin svartalfer tränger sig förbi honom åt motsatt håll. Alla ser i princip likadana ut, det är faktiskt helt omöjlighet att skilja dem åt.

”Nå, sir, var var vi...?” Säger Grobbik släpigt med blicken fäst vid Dumbledore. Han väntar inte på svar. ”... hennes namn?”

”Lyra Miller”, säger Dumbledore lugnt och höjer på ena ögonbrynet i förvåning. ”Står hon inte med?”

Svartalfen ger honom en sista svart blick innan han hoppar ner från pallen och guppar iväg. Lyra tittar förvånat efter honom. Ska han lämna dem bara sådär?

Någon minut senare kommer Grobbik tillbaka. Han klättrar upp på sin plats och låter en bok med tunga svarta pärmar falla ner på disken. Det pyr ut ett lager av damm då han börjar bläddra i den.

Dumbledore ser stilla på när svartalfens långa buckliga finger följer en sida i jakt på den rätta faktan.

Tillslut tittar han upp, de svarta ögonen möter hennes.

”Lyra Miller står nerskriven här...” Mumlar svartalfen. ”Vill ni hämta ut egendomar?”

Plötsligt är det inte längre aktuellt med en nyckel. Lyra nickar lite tafatt åt alfen.

”Nåja, kom med.” Svartalfen trycker hårt på en knapp med hela handflatan. En liten dörr svänger upp från ingenstans i disken. Hon går tveksamt in.

Bakom henne tar Dumbledore några steg fram för att följa med, men Grobbik skakar blixtsnabbt på huvudet.

”Instruktionerna är tydliga, sir, bara flickan.”

Dumbledore nickar förstående, och till hennes stora fasa gör han inte en ansats till att följa efter. Vilket betyder att Lyra kommer lämnas ensam med den otäcke svartalfen.

”Jag väntar vid ingången, Lyra”, säger han i samma ögonblick som halvdörren hon gick in genom suddas ut.

Hon följer på darriga ben efter Grobbik. Svartalfen håller upp en av alla de tusen polerade dörrarna som leder djupare in i banken. Lyra går in.

Hon blir chockad när hon ser att den glamourösa entréhallen helt blivit utbytt mot ett mörker. Ett mörker vars enda ljusskälla är några facklor på väggarna. Det ser ut som en slags långsmal grotta, tycker Lyra.

Lyra rycker till då svartalfen börjar vissla en dyster melodi, och hur han med ett skrammel plockar ner en gammal lykta från väggen. Ingen eld flammar ännu inuti den.

Innan hon vet ordet av det kommer en vagn framsusandes på ett spår hon tidigare inte såg. Den stannar med ett öronbedövande gnissel framför dem.

”Sitt”, befaller Grobbik och gör själv samma sak. Han hoppar klumpigt ner i framsätet, och stuvar sedan snabbt ner lyktan intill sina spetsiga fötter.

Lyra sätter sig i bakre sätet med bultande hjärta. Hon kan inte tänka längre, allt är helt enkelt för överväldigande.

Hon måste hålla i sig hårt när vagnen sätter fart. Den kränger åt alla möjliga håll och vinklar med en sådan fantasi att Lyra övertygas om att det inte är Grobbik som styr den, det är vagnen själv.

Två gånger får de till och med åka igenom stora maffiga vattenfall. De många strålarna gör Lyra blöt in på skinnet och hon huttrar mot kylan då de fortsätter ännu djupare.

När den tillslut bromsar in snurrar huvudet och hon får anstränga sig för att inte kräkas. Det skulle vara olycksaligt om hon tvingades göra det två gånger under samma dag.

Grobbik klättrar ur vagnen och tänder lyktan i sin hand genom att ljudligt knäppa med fingrarna. Ett gulgrönt ljussken fyller med ens omgivningen och de skabbiga väggarna tvingas blotta sitt tjocka lager av intorkat slem. Lyra kliver ur.

En kyla som får håret på armarna att resa sig i självförsvar hemsöker henne så fort hon står upprätt. Och innan hon vet ordet av det är vätan från hennes kläder och hår borta. Det är som om hon aldrig åkt igenom de två vattenfallen.

”Följ efter mig!” Utropar svartalfen hurtigt och börjar småspringa genom de fackelupplysta rummen. De måste vara långt under jord.
Hon behöver inte ens skynda på stegen för att hinna ikapp honom, hans ben är så korta att det inte gör någon skillnad ifall hon går.

De går därnere i vad som känns som evigheter. Lyra blickar uppåt flera gånger för att inse att det inte finns något tak. Bara väldiga klippor som sträcker sig högt ovanför dem.
Omedvetet går hon närmare alfen. Hon kommer på sig med att tänka de allra vansinnigaste sakerna. Tänk om han lämnar mig här? Tänk om vagnen går sönder? Kommer jag då få tillbringa hela mitt liv i en grotta?

Plötsligt hör Lyra ett vrål eka mellan väggarna. Hon blir alldeles förstelnad av rädsla. Det låter som ett monster som inte ens hennes värsta mardrömmar kan efterlikna.

”Kom med”, säger Grobbik otåligt då han upptäcker att hon stannat. ”Det är bara en drake. Den gör oss inte illa, miss.”

”En drake”, piper Lyra skräckslaget fram. Hon tvingas fortsätta på ben som plötsligt blivit lika sköra som daggvått gräs.

När de svänger kring nästa krök svär Lyra att hon nästan svimmar. En best större än en hel fabrik kryper ihop framför dem. Den vrålar så högt att golvet skallrar och dess vita pansar är skabbigt av intorkat blod. Svansen är lika stor som en mindre sommarstuga, och den hamrar olyckligt mot golvet med en sådan kraft att Lyra håller på att falla omkull.

I ögonvrån kan hon se hur Gobbik fattar tag i ett föremål och börjar skaka den. Och i nästa ögonblick fylls rummet av ljudet från en ovanligt gäll bjällra. Svartalfen börjar leta sig fram längst väggarna med en skakig Lyra i släptåg, hela tiden noggrann med att ljudet förföljer dem.

Draken skriar av smärta och backar demonstrativt undan från dem. Den håller darrandes sina sårade vingar som skydd mot bjällrans gälla ljudvågor.
Trots att besten skrämmer skiten ur Lyra, kan hon inte låta bli att känna ett visst medlidande för den.

Hon håller sig nära inpå Gobbik, och det är en stor lättnad när drakens rop av smärta förvandlas till argsinta vrål när de kommit utom synhåll.

Svartalfen stannar vid en stor port. Han hänger lyktan på en ledig uthängande gren och trycker in en främmande nyckel i låset. Det knarrar till när han drar med sina långa naglar över den nötta ytan. Något tycks hakas på plats därinne i dörren innan den med ett missnöjt läte glider upp.

Lyra tappar fullständigt hakan. Av alla de saker hon hittills sätt är det här det allra mäktigaste. Det finns så mycket guld och dyrbarheter att inte ens väggarna är synliga för ögat. Mynt organiserade i storleksordning och färg, flera dussin guldtackor staplade mot väggarna, smycken prydda med vackra smaragder och möbler helt gjorda av ädelstenar...

”Är det här...” Lyra är så chockad att hon knappt kan prata. ”Är det här... mitt...?”

”Ett valv öppnas bara för de personer som de kan öppnas för. Alltihop är ditt, miss.”

Lyra kastar sig ner på golvet. Ett skratt bubblar upp inom henne då hon lyckligt väger några guldmynt i handen. Under hela sitt liv har hon levt i skuggan. Trott att hon blivit övergiven för alltid.

Men det här kallar inte Lyra för att bli övergiven. Hon är övertygad om att någon lämnat den här förmögenheten till henne. Och vem skulle det vara om inte hennes biologiska föräldrar? De bryr sig om henne trots allt!

Lyra skrattar till då de tunga mynten faller ner på hennes ben. Hon är rik. Aldrig någonsin behöver hon komma tillbaka till barnhemmet nu.
Framtiden ligger i hennes händer.

”Skynda dig, miss. Det finns ingen anledning till att jubla”, säger svartalfen hårt från dörröppningen.

Lyra skrattar då hon fyller fickorna fulla med alla mynt hon kommer åt. Det finns så mycket av värde att hon blir helt galen.
Hon plockar åt sig det allra minsta och vackraste.

Precis när hon ska gå tillbaka lägger hon märke till något svart på golvet. Det ligger slängt och undangömt under några fula rustningar i guld. Lyra plockar upp det.

Det är ett väldigt enkelt diadem med en matt yta. Värdet sitter placerat på ovansidan i form av flera vackra ovala hematiter i tät följd.

De blänker vänligt och inbjudande mot henne. Lyra kan inte tänka sig att lämna det kvar i den här grottan. Och eftersom att fickorna är fyllda drar hon bak håret och låter det mjukt falla på plats. Hon är redan förälskad i diademet. Det är utan tvekan det vackraste Lyra någonsin ägt.

Gobbik tittar ogillande på henne då hon ler ett strålande leende mot honom. Han stänger porten om hennes förmögenhet och börjar med lyktan i högsta hugg att fortsätta tillbaka.

Vägen tillbaka är ingenting. Det är en mjuk resa i kanten av hennes medvetande.
Det enda hon kan tänka på är att ingenting någonsin kommer att bli som förut.

...

jättebra! fattar inte hur jag inte har kunnat leva utan denna ff tidigare1