Lebolia

längtar efter mer

Jag med!

Jättebra!

Okej, så intresset för Lebolia går upp och ner. Nu har det varit uppe i någon dag. Har skrivit ett och ett halvt kapitel ungefär, och ett kommer här. Hoppas ni gillar det. ^^

Kapitel 9.


’’Varför händer det här just oss?’’ gnällde Isabelle och gnisslade med tänderna. Det var oerhört kallt ute och trots att Isabelle levt i Sverige i hela tretton år kunde inget slå det här. Hon hade kanske varit med om kallare i Sverige, men då hade hon i alla fall varma kläder. Här hade hon jeans och en munktröja.
’’Sluta klaga, ser det ut som om jag klagar?’’ svarade Simon surt. Han var lila, nästan blå i ansiktet, av köld, och Isabelle antog att hon såg ut ungefär så själv.
’’Tror du de andra hittat någonstans att vara?’’ frågade hon i stället för att svara.
’’Kanske. De kanske är och letar efter oss nu’’, svarade Simon. ’’Hur tror du att de håller värmen?’’
’’Slår vad om att Ludvig har hittat på något skitsmart sätt att hålla värmen på. Cissi och Philippa kör nog mer hardcore.’’ Själva var de i någons hundkoja. Det låter säkert helgalet, men det var sant. De knackade på någons dörr och frågade om de fick sova där, men i stället för att få sova inomhus erbjöds de hundkojan. Hunden hade tydligen nyligen dött, men kojan stod kvar. Det var rätt så trångt där inne, men de fick plats med lite utrymme till. De höll värmen hyfsat bra, men det var fortfarande väldigt, väldigt kallt. Isabelle tänkte att konstigare ställe skulle hon aldrig övernatta på.
’’Vad skulle du gjort om du var hemma?’’ frågade hon.
’’Jag skulle sova’’, sa Simon.
’’Jag menar imorgon.’’
’’Jag skulle vara i skolan’’, sa han. ’’Sitta och sova i skolbänken och larva runt med Ludvig.’’ Isabelle fnissade. ’’Du då?’’
’’Ungefär samma. Skulle vara jättestressad med att samla ihop pengar till den där förbaskade tv:n.’’ Simon log.
’’Vad saknar du?’’
’’Menar du hemifrån?’’
’’Ja.’’
’’Jag saknar mat’’, sa Simon.
’’Och dricka’’, lade Isabelle till.
’’Godis…’’ sa Simon drömmande.
’’Och chips.’’
’’Starbucks.’’
’’Datorn.’’
’’Dem där jävla grammofonskivorna som står uppradade på rader i hela huset.’’
’’Musik.’’

Det fortsatte så där ett tag. Simon kunde snart inte komma på fler.
’’Filmer’’, sa han.
’’Pretty little liars.’’
’’Familjen.
’’Kompisar.’’
’’Läxor.’’
Isabelle höjde ögonbrynen och log.
’’Är du seriös?’’
’’Ja! Jag tror till och med jag saknar skolan.’’
’’Är det något du inte saknar?’’ frågade Isabelle.
Simon tänkte efter ett tag. Det var något… eller snarare någon. Vågade han säga? Han hade inte sagt till någon, inte ens Ludvig.
’’Pappa’’, viskade han.
’’Din pappa?’’ viskade Isabelle. Hon såg ut att inte förstå någonting, och han förstod henne.
’’Jag har aldrig riktigt gillat honom, och jag tror han aldrig riktigt gillat mig. Han behandlar mig illa.’’
’’Har han slagit dig?’’ Isabelle slog händerna för munnen.
’’Nej, inte riktigt slagit…’’ Det var inte sant. Det hade hänt, men han ville inte säga.
’’Det är hemskt ändå’’, sa Isabelle.
’’Mm’’, sa Simon.
Och där somnade de, och vaknade inte förrän långt efter.

När Ludvig vaknade sov Oskar fortfarande. Ludvig ruskade om Oskar.
’’Oskar, vakna! Vi måste härifrån!’’ Som tur var vaknade Oskar snabbt och de packade snabbt ihop de sakerna de hade – det vill säga den lilla blomman och de små vingarna – och grävde sig upp. Klockan var enligt den utanför ett bageri ungefär nio, och folk var ute och gick. Ingen lade märkte till de små stelfrusna ungarna som gick på gatan.
’’Var är de andra tror du?’’ frågade Ludvig. Det blåste som tur var inte, men det var fortfarande väldigt kallt ute. Ludvig och Oskar tittade omkring sig efter någon av de enda fyra de kände. Sedan kände han att någon sprang bakom honom. Han vände sig om, och såg… Cissi?
’’Hej!’’ skrek hon. När hon kom fram andades hon andfått.
’’Jag har letat efter er överallt! Vi har hittat någonstans att vara.’’

Bra!

Ny läsare! Du skriver jättebra!

Tack!



Åh, kul! Tack så mycket