(Dramione) Jag önskar...

Okej... här kommer svaret. En tog rätt dörr...
--------------------------------------------------------------

Hermione låg i sängen fortfarande medvetslös. Hennes föräldrar stod bredvid, snyftandes, Dumbledore som skakade på huvudet men log sorgset, Harry och Ron som sörjde inombords. Cedric stod lite längre bort, lagom långt bort så att Ron kunde skymma hela sikten på sängen. Lavender, Seamus, Dean, Partvati, Fay och resten hade varit där tidigare under dagen.
-Jo... Vi har samlats här för att vi är några av de viktigaste personer för Miss Hermione Granger. Hon var en begåvad ung häxa som skulle kommit riktigt långt i livet...
-VÄNTA, jag vill också vara med!
Draco Malfoy kom störtandes in i rummet. Harry och Ron sköt blixtar med ögonen och Cedric bet ihop käken. Hermiones föräldrar såg från de tre pojkarna till Draco, som stod och flämtade i dörröppningen.
-Jag vet att jag betydde mycket för henne..
-Nej Malfoy, du kan gå. Ingen vill ha dig här.
-...Tyst Potter. Hon betydde mycket för mig med, snälla låt mig stanna här.
Hermiones föräldrar nickade och kramade snabbt om unge Malfoy, som slöt sig till de andra framme vid sängen.
-... Som jag sade innan, så var hon en ung och begåvad häxa som skulle kommit långt i livet, om livet inte stått i vägen. Det är därför vi har samlats vid hennes dödsbädd. Men jag skulle helst vilja få en tyst minut för henne, och därmed få mitt sista hopp.
Minuten började ticka iväg från dem. Malfoy slöt ögonen och bad en sista bön om att hon skulle vakna. Klockan tickade. Cedric begravde ansiktet i händerna. Tick tock. Harry och Ron sänkte blickarna. Tick tock. Hennes föräldrar kramade om varandra. Minut rann iväg. Tystnad.

Men då hände det Dumbledore hade väntat på, Hermione Granger vaknade upp och gäspade stort. Hon log, ett svagt leende och slocknade sedan igen. Men hon behöll en tyst dunkande puls. Alla flämtade till utom Dumbledore som gick för att säga till madam Pomfrey att undersöka Hermione. Pojkarna blev ombedda att gå till sina grupprum och föräldrarna stannade vid sin dotters säng.

Efter några dagar åkte Hermiones föräldrar hem igen, och Hermione flyttade tillbaka till Gryffindor rummet. Hon hade pratat med alla som varit vid hennes säng, och berättat att de hjälpt henne att hitta tillbaka.
Nu, på söndagskvällen, satt hon med Harry och Ron framför brasan med en bok och läste. Ron och Harry som spelat trollkars schack vände plötsligt sina blickar mot henne.
-Vad är det?
-Du har sagt att alla som var hos dig hjälpte dig tillbaka, hjälpte dig att hitta tillbaka, vad hände.
-Jo, jag var som instängd i mig själv och fick se era ansikten och ni pratade med mig om...
Hermione berättar om allt fram till dörrarna.
-... Och där blev det tillslut väldigt enkelt, man visste från början att man skulle välja...
-Den med skrattet.
-Den blodröda med droppande ljud.
Hermione skakade på huvudet mot de båda.
-Ne nej, den som det är omöjligt att se in i. Man kan aldrig se vad som ska hända i framtiden, inte ens en minut fram i livet.
Båda såg häpna på henne.
-Då hade vi gått fel...
-Ja.. helt klart. Men om ni tänker efter så låter det väl ändå rimligast?
Jo, båda höll med om det. Ron förlät Krumben för det som hänt med Scrabbers, inte bara för att Hermione nästan varit död utan för att han dykt upp på hans säng för några dagar sedan. Hon kände hur allt lättade upp och hon nästan svävade på moln tills på onsdagen...
--------------------------------------------------------------
Ja ni, konstig_loppa hade rätt, det var dörren som det var omöjligt att se in i.

ja !

SÅÅÅÅ HIMLAAAAAAAAAAAAAAAAA BRAAAAAAAAAAAaaaaaa

fortfarande bra

skriv mer?!

Jag älskar den! ♥ En av de bästa FF:arna ever! ♥

jag också

MER!!!

Kapitel 29, Men du fattar inte...

Hermione vaknade tidigt på onsdagen, med en känsla av att något skulle gå snett, riktigt snett. Hon bestämde sig för att gå upp till sjunde våningen igen och ta ett bad innan frukosten och alla lektioner.

Väll framme tappade hon upp varmt vatten och massor utav olika skumsorter och badsalter. Hon klädde av sig och la sig ner i det varma vattnet. Hon sänkte ner huvudet under vattnet och skrek. Det var en härlig känsla som fyllde henne, tills hon behövde få mer luft. När hon kom upp fick hon en obehaglig känsla av att någon iakttog henne... Hon gömde snabbt hela kroppen utom huvudet under skummet och såg sig om.
-Hallå?
Tyst... Inget svar alls. Men känslan försvann inte.
-Kom bara fram!
Och då, ur den lite mörkare delen av rummet kom... Oliver Wood fram!
-Wood!? Vad gör du här!
Jag brukar... ähum... ibland bada här... jag visste inte att... att du var här...
-GÅ!
Och Wood gick ut genom dörren och stängde den.

Efter att ha träffat Wood i badrummet NÄR HON BADADE var hon arg och vresig. Resten av dagen med lektioner gick bra, men hon orkade inte prata med någon.
-Hermione, jag fattar om du är på dåligt humör, men fräs inte bara åt mig, berätta istället varför!
-Lav, du skulle inte förstå!
-Snälla Hermione, jag och Lav är ju dina vänner
-Nej Parvati, det är inte så ENKELT OKEJ?!
-Nej, faktiskt inte.
Tjejerna delade surmulna upp sig efter lunchen och pratade inte mer under dagen.

Efter sista lektionen kom en Huffelpuffare från första året och bad Hermione att möta Cedric klockan åtta i Stora Salen.Innan dess ville hon se Draco. Hon behövde prata med honom...
Och bara några meter bort stod han, med Pansy och Blaise. Inget bra tillfälle. Hans blick mötte hennes över Blaise axel och hon fick ett snabbt leende. Litet, omärkbart och olyckligt leende. Något stämde inte.

-Hej gumman!
-Hej Cedric ,
Hermione satte sig bredvid honom på bänken. Han tryckte hennes hand och la sin arm runt henne. Hon rös.
-Vad är det Hermione?
-Jo.. När jag låg i koma så pratade ni alla med mig.. pratade Draco med mig då?
Cedrics lugna blick ändrades, hans ögon fylldes av hat medan kroppen förblev lugn.
-Det spelar väll ingen roll? Men ja, det gjorde han.
-Jag... Någon sa mig att du träffat Chang under tiden jag var... medvetslös, gjorde du det?
Cedric såg sig besvärat omkring.
-Hermione, jag vet inte hur jag ska börja... Jag trodde att du var borta för all framtid. Att jag alldrig skulle se dig igen och då...
-CEDRIC!
Cho kom springande från ingenstans och kastade sig i hans armar. Han fångade upp henne men såg sedan olyckligt på Hermione, som rest sig upp. Hon kokade av vrede och han hann se en tår rinna från ögat innan hon vände sig om och sprang iväg.
--------------------------------------------------------------
Kapitlet är inte särskilt bra men jag har jobbat på det i tre dagar:/