Berättelsen om Fortunia

Jätte bra historia!

11. Revolutionen i Farnagloria

Fellrendión flydde från platsen. Ingen var ens på väg att stoppa modern. Hon mördade Sally kallblodigt och folk bara såg på. Sedan insåg han att det spelade ingen roll vart han sprang. Svekfulla människor lurade bakom varje hörn. Åh, vad han hatade denna världen!

Han slog sig ner på en trottoar. Det hördes en snyftning.
”Folket här är inte alls som i Farnagloria”, sa Fellrendión för sig själv. Då hörde man ett jamande. En spräcklig katt med svart päls som hade en vit fläck på nosen satte sig ner vid hans sida. Den såg på honom med sina ovanliga ögon. Ena ögat var rött och det andra var blått. De var väldigt stora.
”Vet du hur man befrias från denna plågsamma värld? Den är onödig för mig. Jag vill till Fortunia, jag vill hjälpa mina vänner”, sa Fellrendión.
Katten verkade vilja att han skulle följa efter den för att få veta svaret.

Den såg på honom innan den sprang iväg.
”Lilla katt… stanna och vänta på mig! Vad är det du försöker visa”? Pustade Fellrendión och sprang. ”Jag hinner inte med”!
Katten sprang fortare fram.
”Du kommer att befrias, efter att Wellythernia utplånats. Fortunia kommer dock inte att bli som det var före förintelsen, man kan inte resa tillbaka till sitt förflutna, men det man kan göra. Är att bygga upp sin egen framtid, ett helt nytt Fortunia kommer att uppstå och det gamla kommer att försvinna”, sa katten. Fellrendión ryckte till av att höra en katt tala, men sedan tänkte han att det kanske var en budbärare från Fortunia.
Däremot talade djur i Fortunia. Ibland kunde de till och med vara lite störande för att de pratade för mycket. Men så var det inte längre, många djur hade dött ut av stormvädren och all kyla som furstinnan Wellythernia förde med sig. Så nu var det ovanligt att höra djur tala.

”Vad menar du med det”? Frågade Fellrendión förfärat. ”Fortunia kommer inte att återhämta sig av sig själv, det är invånarnas jobb att rensa upp och bygga upp sina samhällen”, sa katten. ”Hur är det ens möjligt att du pratar i denna världen, i denna omagiska miljö”?
”Alla kan använda magi, om man vet hur man gör”, sa katten. ”Du kan använda magi, jag kan använda magi, bedragaren som föreställer din mor kan det och alla andra kan”! Svarade katten och en gnista tändes i dess ögon. ”Bedragare? Så jag hade rätt? Fadern och modern är alltså ingen släkt! Men vem är min släkt”? Frågade Fellrendión ivrigt. ”Fellrendión! Du ska få veta! Men jag måste få visa dig vad som hänt med Nórrlendas slott i Farnagloria först”.

Fellrendión kom ihåg vad Meyheres hade sagt. Det var omöjligt att teleportera sig utomlands. ”Men hur ska det…”? Frågade Fellrendión men blev avbruten. ”Eftersom att din alviska kropp, eller din själ, befinner dig i en ögrupp vid murmaidernas land (murmaidernas land ligger i gränsen mellan Enthopia, Narza och Farnagloria och är inget riktigt land utan bara ett stort rike även om det kallas land) och därför kan vi teleportera oss, kropparna i denna världen har alltså ingen betydelse”, sa katten.
”Men, det var inte det jag menade, jag menar, Farnaklotet är ju det enda sättet man kan teleportera sig med, och det har jag ju inte här”! Sa Fellrendión, irriterad över att bli avbruten. ”Verkligen? Känn efter i dina fickor”.

Fellrendión stack ner sina händer i fickorna och kunde känna någonting tungt i den ena, som han inte lagt märke till förut. Han drog upp handen och kunde förvånansvärt se Farnaklotet där.
”Men hur”? Sa Fellrendión oförstående. Katten sträckte på sig. Sedan gick den fram mot klotet och speglade sig. ”Oavsett vilken form du antar, kommer Farnaklotet evigt att stå vid din sida då du behöver det”, sa katten. ”Det var ju bra att höra, men vilket vackert språk du talar! Har du ingen ägare”? Frågade Fellrendión.

Katten började tvätta sig.
”Inte egentligen, jag föddes hos en fattig familj i utkanten av Liverpool, familjen hade inte råd att ha kvar mig, och ingen ville adoptera mig för att de trodde att mitt röda öga var ett tecken på onda andar. Så de övergav mig och sedan dess har jag fått ta hand om mig själv, jag har vandrat längs vägarna och slutligen fann jag Sally Austen, min enda vän, hon har tagit hand om mig och gett mig ett ställe att stanna, men sedan hon oskyldigt anklagades för mordförsök så har jag fått ta hand om mig själv igen”, sa katten.

”Stackars dig, du måste ha haft det svårt! Jag hoppas att Sally får vila i frid”, sa Fellrendión.
”Vi har inte tid att sörja och tycka synd om folk! Sätt din hand på Farnaklotet och räkna till tre då du säger ’mot Nórrlendas slott’”, sa katten och tryckte tassen mot Farnaklotet.
Fellrendión följde instruktionen och satte handen på klotet. Sedan tänkte han på ’mot Nórrlendas slott’.

Efter det kunde han känna en stark kyla.
Nu befann han sig på en tundra under en kraftig snöstorm. Framför honom fanns det en uppförsbacke som ledde till ett slott. Slottet var så täckt med snö att man inte kunde se några fönster, dörrar, dekorationerna eller ens grunden på slottet. Det enda som man kunde se tydligt var de smala tornen på toppen.
”Är detta Nórrlendas slott”? Frågade han. Katten dök upp bredvid honom. Fast konstigt nog hade dess päls och ögonfärg förändrats. Nu hade den snövit päls med en svart fläck på nosen 0ch två ametist lila ögon. Precis i den nyansen Farnaklotet hade. Kombinationen av rött och blått blev ju faktiskt lila.
Fellrendión såg konstigt på katten. Först kände han inte igen henne men sedan såg han att hon hade samma form som hon hade i verkligheten.
”Detta är Nórrlendas slott, men jag förväntar mig inte att du borde känna igen det, det är ju trots allt flera veckor sedan ni lämnade denna plats, sorgligt nog kommer denna plats aldrig bli så vacker som den var förut, det enda Wellythernias och Syndens hjärtas död kan åstadkomma är att få tillbaka värmen och vår vackra natur, men aldrig de vi förlorat”, sa katten. Fellrendión suckade. ”Jag vet att man aldrig kan återuppliva folk från det döda”, sa han. ”Vi måste leta reda på Minzilas syster och ta reda på vem det kan vara”, sa Clawna som om att hon läst hans tankar.
Sedan frös han. Blixtar och dunder var överallt på himlen. Stormar hade dragit loss träd och buskar. Allt som stod kvar var en tundra av förstörelse och kaos.

”Har du något namn”? Frågade Fellrendión katten och bar upp den i sin famn. Katten hade nästan begravts i snön och smälte in så väl att han ville inte tappa bort henne. ”Jag bär inget namn i den andra världen men jag kallas Clawna av somliga här”, sa hon. Hon hoppade sedan ner på marken. Sedan sågs ett ljussken och Clawna blev plötsligt en vit varg. (Ögonfärgen förändrades inte).

Fellrendión förstod vad hon var. Hon var ingen katt! Hon var en formskiftare. Det var en sällsynt varelse som kunde anta skepnader från många olika arter. Men en begränsning var att formskiftarna inte kunde ta mänskliga former.
”Clawna… jaså du är en formskiftare! Kan vi inte bara ta oss härifrån”? Sa han och darrade. Hela hans bruna klädnad var täckt med frost och den var mycket kall, fingrarna var mycket stela. ”Nej du, vi måste ta reda på vem Minzilas syster är”, sa Clawna.
”Kan jag åtminstone få klättra upp på din rygg”? Frågade Fellrendión. Han försökte att prata på ett så artigt sätt som möjligt. Clawna flämtade till. ”Vad ärokränkande”! Sa hon och vek undan. Hon försökte springa iväg men Fellrendión hann stoppa henne. ”Snälla! Det är iskallt här! Låt mig åtminstone få värma mig i din päls! Jag menar dig inget illa”, sa Fellrendión. ”Nja…okej då”, sa Clawna.

Clawna lade sig ner på marken och då klättrade Fellrendión upp. Den mjuka vita pälsen värmde mycket. Fellrendión fick greppa hårt för Clawna sprang mycket fort.

De sprang mot skogarna. Eller, där skogarna borde ha funnits om inte det vore för Syndens hjärtas förbannelse. Allting såg så dött ut och det var också svårt att andas eftersom att det inte fanns så många växter i närheten.

I dalen nedanför slottet, kunde man höra höga stampningar och andra oväsen.
”Vad är det”? Sa Fellrendión förskräckt. Något som såg ut som en stor människa fast med hår över hela kroppen dök upp. Den var vitfärgad och hade långa vassa tänder. Varelsen var en yeti, eller som andra kallade den ”snömannen”. Just när Clawna tänkte gå till anfall började varelsen tala.
”Frukta inte! Jag heter Eyeguard och är på er sida! Jag har levt på svartalfer och blodstroll under den senaste tiden. Jag har hjälpt till att röja undan furstinnans väsen ända sedan ni gav er iväg”, sa yetin.

Fellrendión visste att det var fel att lita på främlingar, särskilt inte efter att Pheridoth förrått dem, men något fick Fellrendión att börja lita på honom. Yetin visade sig sedan vara väldigt godhjärtad för att leva i dessa tillstånd.

Fellrendión berättade sedan om deras resa till murmaidernas land, och hur han mötte Clawna. Clawna verkade också ha varit på ett uppdrag. Hon hade nämligen, under hela tiden sökt efter gruppen under en lång tid men fann Fellrendión först i London.

”Låt mig ställa en fråga, en vän jag känt, som dött. Sa till mig som sista önskan att jag skulle hitta Minzilas syster, har du någon aning vem det kan vara”? Frågade Fellrendión Eyeguard. ”Vet ni inte om det… eller tja, det är inte många som vet det nuförtiden, nu går ju Minzila under ett annat namn. Minzila är Demonicas födelsenamn, som hon sedan bytte bort när hon gick över till den andra sidan”, sa Eyeguard. ”Men… då betyder det ju att Minzilas syster är Nórrlenda”! Utbrast Fellrendión. ”Vi tackar dig stort, men vi måste verkligen återvända till Nórrlenda nu”, sa Clawna och bugade.

Efter det så tog de farväl av Eyeguard och reste tillbaka till murmaidernas land med Farnaklotet.

Spännande # Bra # Mystiskt # Intressant

Åh, älskar denna berättelse så mycket! Du skriver så bra, och framför allt gillar jag storyn! Du är 12 år och skriver så här bra, och du har ju också kommit på detta! Jag kommer se ditt namn på några böcker om ett år, de lovar jag dig!

Älskar verkligen den värld du har byggt upp, Fortunia, och alla figurer och allting, det är verkligen SUPER! Tycker om att det är mystiskt, och även att man får reda på mer och mer! Det är så intressant att läsa om det här landet, och jag tycker verkligen det är bra!!!

Man fick verkligen en chock när Fellrendion (kan inte ta pricken över o:et för jag är på IPaden) sa att Demonica var Norrlendas syster! :O Men då måste hon väl vara Wellythernias syster med?!

Clawna är intressant tycker jag, speciellt när hon var varg! ♥

Förlåt att det blev så långt, jag ville vara utrycka hur mycket jag gillar den här berättelsen! :3

Tack så hemskt mycket!!!

Fast Wellythernia är inte Demonicas eller Nórrlendas syster, Demonica är bara hennes tjänare.

Jag blir bara glad när folk skriver såna inlägg !

Håller med 100%

Du får inte säga så!
Du hjälper ju till!!!^^
Men tack!!!

Så är det bara jag som trodde att Wellythernia och Nórrlenda var systrar…?

Jamen, det är ju sant!!!!




Ja

Jag har lagt upp en bild på det 5:e kapitlet om ni vill se.^^
(I första inlägget hittar man "innehåll" bara så ni vet)

Wow! Den är ju superfin! De ser verkligen ut som människor brukar göra, och den bilden gillar jag!
Tänkt på målare ännu......?

Tack!!!