Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

Så himla fantastiskt bra!! Love it!!

Jättebra!! ♥

jättebra!

Väntar på nästa!

Så bra!

O, tack så jättemycket!

Kapitel nitton: Lenciabär

Tillbaka i grottan har jag tagit fram burken från Bay. Jag skruvar upp den och upptäcker att det inte finns så mycket kvar. Jag lyckats få ut så mycket så att det räcker för såret innan det tar slut. Krämen värmer upp skinnet och smärtan försvinner långsamt. Jag drar sovsäcken omkring mig och dunsar ner på golvet för att försöka somna. Carter sitter vid utgången och vaktar. Nu när det bara fanns fyra spelare kvar vill han inte ta några risker. Jag hade försökt övertala honom att sova men han är för envis. Jag vände på mig och tittade in i mörkret. Att somna kändes omöjligt när tankarna inte vill lämna mig ifred. Det finns bara en vinnare, och jag visste inte hur jag skulle göra. Jag kan inte lämna honom. Spelledarna skulle tvinga ihop oss igen på något sätt. Vi skulle möta honom endå.
I den stunden kom jag på vem mitt riktiga hot var. Det var Carter.

Jag vaknade av att Carter ruskade i min axel. Jag tittade sömnigt upp mot honom, han gav mig försiktigt min yxa och log halvt. Carter ville att vi skulle leta efter något att äta eftersom vi inte hade något kvar. Jag kunde inte äta av löven utan att må dåligt. Jag tog emot yxan och Carter hjälpte mig upp.
Inne i skogen gick vi under tystnad. Jag fick syn på en hare men snabbt hade den försvunnit. Jag lade inte så mycket jobb i letandet. Det fanns så många tankar i huvuvdet just nu. På det Trace hade sagt och på Forests död. Forest. Jag svalde undan gråten. Jag saknade henne så mycket så att det sved, men jag ville inte visa det. Jag ville inte verka svag inför sponsorerna. Men jag kunde inte sluta tänka på henne. Jag mindes när vi skämtade om stylisterna och log sorgset. Tårarna brände bakom ögonlocken. Jag berättade aldrig hur mycket jag uppskattade henne. Hur mycket hon betydde för mig. Jag kommer aldrig få vara med henne igen, aldrig se henne le åt mig. Nu kunde jag inte längre hålla mig utan tårarna forsade nerför mina smutsiga kinder. Jag föll ihop på marken och kände hur jag skakade.
"Mercedes?" Carter skyndar fram till mig och stryker mig över ryggen. När han inser att det inte hjälper tvingar han upp mig och tittar mig i ögonen. "Mercedes, vad har hänt? Är du skadad? Är det benet? Jag borde inte ha låtit dig följa med."
Jag skakar på huvudet och torkar bort tårarna.
"Jag saknar henne så mycket, Carter. Det är mitt fel att hon är död!" viskar jag hest och döljer ansiktet i händerna medan jag snyftar högt. Mina ben skakar.
"Pratar du om tolvan? Forest? Mercedes, lyssna på mig. Du dödade henne inte. Det fanns inget du kunde ha gjort för att rädda henne."
Han kramar om mig hårt och jag borrar in ansiktet i hans hals.
"Jag bara stod där. Jag kunde ha gjort något tidigare." säger jag halvkvävt.
"Hon skyller inget på dig. Jag är säker på att hon är tacksam bara över att du vakade över henne tills hon dog."
Det sista ordet får mina tårar att forsas på nytt och Carter stryker mig över ryggen tills jag slutar..
En kvart senare mår jag en aning bättre. Jag torkar bort de sista av tårarna innan jag andas ut. Carter tar min hand som stöd och vi går under tystnad igen.
När vi har gått i ungefär en timme hittar Carter några vita bär som han plockar. Han fyller båda sina fickor, och jag hinner även fälla en hare innan vi beger oss tillbaka till grottan. Carter stoppar några bär i munnen och han tittar längtansfullt på den döda haren som dinglar i min hand.
Inne i grottan har Carter blivit lite annorlunda. Han vinglar lite med stegen. Han fortsätter att äta av bären när jag går ut för att stycka och steka haren. Ute i kvällsluften är det svalt och jag får vara ifred. Jag styckar haren och steker den snabbt. När stekningen är klar och elden slocknat trampar jag bort glöden. Jag plockar upp köttbitarna och går tillbaka in i grottan.
Jag lägger allt kött i ryggsäcken och känner hur Carter kommer fram till mig. Han kramar om mig hårt och jag tittar förvånat mot honom. Han fnittrar. Jag märker att hans pupiller är ovanligt stora, Carter fipplar med fickorna på byxorna innan han får upp en handfull med bär. Precis innan han hinner stoppa dom i munnen tar jag ett hårt tag om hans handled. Det var som jag trodde. Lenciabär. De ser ofarliga ut men har samma effekt som om man har druckit för mycket alkohol. Hur det påverkar en är ju olika, hur man tål alkohol. Jag mosar bären med handen och torkar av saften på byxorna.
"Carter, vill du ta och vila lite?" frågar jag långsamt. Han tittar på mig länge innan han flätar ihop sina fingrar med mina. Han lutar huvudet fram till mitt öra och skrattar.
"Jag vill inte sova." Han leker med mitt hår.
Jag backar några steg och höjer på ögonbrynet. Jag för honom försiktigt bakåt mot sovsäcken. Jag tvingar ner honom och han drar sovsäcken omkring sig. Han krokar fingret åt mig och jag hukar på mig. Han drar i min arm och jag lutar mig framåt.
"Berätta inte för någon men jag tror att jag älskar henne." Hans ögon glittrar.
"Vem älskar du?" frågar jag oförstående. Han lutar sig fram och skrattar hest.
"Mercedes." Han lutar sig snabbt tillbaka och för finget mot min mun. "Schh!"
Sedan blundar han och somnar inom några sekunder. En rodnad sprider sig över mina kinder medan jag låter orden sjunka in.
Jag betraktar Carter medan han sover. Han förklarade just sin kärlek för mig. Men inte bara inför mig, utan inför hela Panem.

superbra!!!

Awesome ♥♥

♥Super♥

Ya got a crush, Carter?

Me 2. But it's another for me♥