Exchange [SV]

Åh, jättebra. Du skriver så levande, jag tror jag dör... ^^ Otroligt bra!!

När kommer det mer?

Jag känner mig nästan (nästan) lite motvillig att lägga ut delarna nu. Jag hinner inte skriva så mycket och är rädd att de färdigskrivna kapitlen kommer att ta slut. Då kommer ni få vänta flera veckor mellan varje kapitel, och det är ju inte så kul... *hrm*
Men jag ska försöka fördela det och få igång skrivandet igen så att vi slipper det. ^^

Här kommer i alla fall fortsättningen. Ni har väl hört ordspråket (det kanske inte alls är ett ordspråk o.O) "Historien upprepar sig"? Ja, här får ni se en del av historien komma tillbaka, bara i lite andra skepnader.
***

Kapitel 3.5

John deWulf kom fram till Zam uppe på scenen och klappade händerna i takt med resten av publiken. Zam kunde inte sluta le. Som tur var kändes leendet naturligt, inte fånigt. Han började lirka av sig gitarren och räckte över den till deWulf. Mikrofonen sköt han åt sidan för att alla inte skulle höra honom när han tackade pojken för lånet.

"Ingen orsak", sa denne med ett leende. "Det är jag som borde tacka dig för underhållningen."

Applåderna domnade bort och Zam reste sig upp för att gå av från scenen. Då skar sig en röst förbi det kvarstående ljudet; en röst som Zam kände igen, och som han inte var glad över att höra.

"Ey, The Wolf!"

Rösten tillhörde en kille med kort, ljusbrunt hår och lång, spenslig kropp. Luca Frost, som han hette, tillhörde Slytherin, vilket Zam började tro inte var en slump. Frost hade klämt sig igenom publiken och stod nu framme vid scenen tillsammans med sitt gäng på tre mörkhåriga killar och en ljusblond tjej.

"Är det du som har ordnat festen?" frågade han. "Kunde nästan tro det. Fan vilket fiasko."

Zam såg bort mot deWulf som stod med ryggen vänd mot scenkanten efter att precis ha mottagit sin gitarr. Denne himlade med ögonen och Zam kunde se honom dra en djup suck. Det var uppenbart att Frost och hans gäng irriterade honom; och det var inte första gången.

"Är de inbjudna?" vågade sig Zam på att fråga.

deWulf höjde lite på ögonbrynen.

"Vad tror du?"

"Fast jag måste säga att jag är imponerad", fortsatte Frost med aningen höjd röst för att alla skulle höra. "Jag trodde inte att en smutsskalle som du klarade av att fixa fram något överhuvudtaget."

Gänget skrattade åt kommentaren och Zam såg hur deWulfs käke spände sig. Han vände sig fortfarande inte om för att möta Slytherineleverna.

"Lägg av Frost", snäste Zam fram åt pojken vid kanten.

Han visste inte vad han hade förväntat sig, men han blev inte förvånad när gänget än en gång skrattade sitt överdrivna, hånfulla skratt.

"Ska kändisen lägga sig i nu också?" frågade Frost spydigt. Han fnös roat. "Vad rädd jag blir."

Zam knöt näven vid sidan om sig då han kände hur ilskan var nära att ta över hans kropp. deWulf märkte av detta och gav honom en menande blick.

"Det är lugnt, Zam", sa han. "Bry dig inte om dem. De små krypen livnär sig på vår ilska."

Det fick Zam att lugna ner sig. Han försökte påminna sig om att Frost bara var en irriterande unge som sökte sig till bråk och uppmärksamhet. Istället för att låta ilskan komma ut så dränkte han den och vände sig om för att ta sig ner från scenen.

När Frost inte fick något svar från någon (deWulf hade inte ens vänt blicken åt hans håll) fnös han kort och försvann därifrån. Zam sneglade efter honom när han gick och kände sig imponerad av deWulfs sätt att ta sig an situationen. Hans självsäkra yttre var inte bara en mask. Pojken var en förebild för alla tonåringar; speciellt mugglarfödda.

deWulf hade satt på musik från en stereo och folk började samla sig från händelsen. De drog ut på dansgolvet igen eller gick åt snacksbordets håll. Zam väntade nedanför trappan för att få prata med John. Han såg att han var på väg åt hans håll och kände att det var ett bra tillfälle att påpeka sina tankar.

"Är de alltid på dig sådär?" frågade han då pojken tagit sig ner till honom.

deWulf ryckte på axlarna.

"Mer eller mindre", sa han kort. "Men jag bryr mig inte om dem. De tror att de är något för att de är renblodiga, men för mig verkar renblodiga vara ganska korkade..."

Zam skrattade lätt.

"Sebastian Baker är renblodig", sa han, utan att egentligen veta varför. "Jag skulle inte kalla honom korkad i hans närvaro."

deWulf log lätt och placerade sedan händerna i byxfickorna.

"Vem nominerade mig, förresten?" frågade Zam då han plötsligt påmindes om Sebastians smått hånfulla flin när han vunnit den okända tävlingen.

"Jag", sa deWulf då, helt tonlöst.

Zam höjde förvånat på ögonbrynen.

"Du?"

"Jag valde ut några stycken som man skulle få rösta på ifall tävlingen inte skulle bli så populär", berättade pojken. "Du var en av dem. Sedan fick jag ändå in lite andra nomineringar, men du verkade vara den som alla ville sätta i test."

Zam gav ifrån sig en utandning och lutade sig bakåt mot väggen. Han hade varit så säker på att det var Sebastian som föreslagit honom. Han fick visst tänka om angående den saken. Han fick inte misstänka sin vän för allt som hände honom.

"Fan vilka idioter dem är."

En flicka från Hufflepuff hade kommit fram till deWulf. Hennes ansiktsuttryck visade hennes irritation.

"De kan inte bara kliva in så där."

deWulf ryckte på axlarna igen.

"Det kan de väl", sa han uttryckslöst. "Frost behöver sin uppmärksamhet och det är vad Vid-behov-rummet är till för."

"Uppmärksamhet?" frågade Zam lite skämtsamt, inte helt beredd på att han skulle tala överhuvudtaget.

"Behov", sa deWulf och höjde lite på ögonbrynen mot honom. Han verkade ändå förstå vad Zam menade.

"Jag tycker i alla fall att det är en helskön fest", sa flickan övertygande.

"Jag med", instämde en annan Hufflepufftjej som kom fram tillsammans med vad som verkade vara hennes äldre pojkvän från Gryffindor.

"Bjud gärna in mig på nästa fest också", sa killen och klappade deWulf lite på axeln.

Pojken log.

"Tack, det ska jag", sa han och de tre nyanlända försvann in i vimlet igen.

Zam stod och tittade efter dem en stund. John deWulf verkade vara en omtyckt kille. Zam kände att respekten inför honom bara växte sig starkare för var sekund som gick.

Han fick plötsligt syn på Derek lite längre bort. Denne vinkade otåligt åt honom att komma. Zam vände sig om mot pojken bredvid sig.

"Jag sticker bort till mina vänner", sa han, medveten om att killar inte direkt blev sårade av att man gick därifrån. "Vi ses!"

Jättebra!

Ah, awesome! Finally, the bad boy har anlänt!

Verkligen super awesome!

Jätteawesome!

Tack så mycket! ♥
Jag kan säga att jag redan håller på att fundera ut en uppföljare till den här novellen. Nu förstår ni ju inte vad den uppföljaren kan tänkas handla om - eftersom jag är rätt seg med att komma in i handlingen - men det kommer ni att få se! Det är nämligen så att jag har tänkt ut hela den här fanficen från början till slut i mitt huvud och jag kan lova er att det behövs en fortsättning. ^^
Nu fortsätter vi i alla fall med berättelsen! :3
***

Kapitel 3.6

Zam möttes av många klapp på axeln och roade leenden när han kom fram till sina vänner. De hängde på honom likt apor och Zam rycktes med i den positiva energin. Han släpade med sig dem tillbaka till bordet där Richard fortfarande satt på sin stol. Pojken mötte hans blick och fick upp ett lätt leende på läpparna. Zam tänkte precis slänga in en kommentar på skämt om att Richard borde ha gått upp i hans ställe, men andra röster dränkte hans ord.

"Jag trodde att du skulle skämma ut dig där uppe, men jag hade visst fel", sa Sebastian med ett flin på läpparna och smällde än en gång handflatan i pojkens axel.

"Ledsen att göra dig besviken", svarade Zam med ett kort skratt.

Han tilläts sätta sig ner och de andra killarna drog sig bort från honom.

"Du har en jättefin sångröst Zam", sa Tess med sin vanliga, glada stämma. "Varför har du inte använt den förut?"

Zam ryckte lite på axlarna.

"Jag har inte haft en anledning förut", sa han och log lite mot flickan som tack för berömmet.

"Nu kommer alla att vilja ha med dig på sina fester", sa Jonas förundransvärt.

"Det är ju inget nytt i så fall", sa Derek med en underton av avundsjuka.

Zam visste inte vad han skulle svara på det. Han lutade sig bara bakåt i sin stol och försökte få ordning på de skenande, men lyckliga känslorna som bubblade i bröstkorgen.

Hysterin lade sig litet och för en stund verkade ingen i gänget ha något mer att påpeka. De försjönk i sina egna tankar och satt så i några minuter tills deWulfs röst än en gång fångade all uppmärksamhet.

"Nu sänker vi tempot lite," hördes det uppifrån scenen, "så greppa tag i en partner och ge er ut på dansgolvet."

Allt väsen som innan dånat mellan rummets väggar lade sig tillrätta och en lugn melodi började ta dess ställe. Folk som innan dansat vilt till musiken rörde sig ut mot kanterna och de som hade hittat en partner tog plats på dansgolvet. Zam granskade paren som lade armarna om varandra och insåg att det här var den tråkigaste delen av allt på en fest. Han hade ingen att dansa med, men var inte helt säker på om han ville ha det heller. Han skulle få sitta stilla på stolen ett tag till, i alla fall tills han fick något vettigare att göra.

Derek flög plötsligt upp på sin stol.

"Bäst att ta chansen när man har den", sa han flyktigt utan att lägga någon större uppmärksamhet åt sina vänners håll. Sedan försvann han bortåt.

Zam förstod vad som pågick då pojken bjöd upp Durmstrangtjejen han gillade. Hon tackade uppenbarligen ja, för hon tog emot hans hand och lät sig ledas ut på dansgolvet.

Zam höjde förvånande på ögonbrynen. Derek måste ha haft en lyckad kväll hittills. Eller också så var tjejen bara artig. Att dansa tryckare med någon behövde inte nödvändigtvis betyda att man var kär.

Sebastian började också väcka liv i sin kropp. Han rätade på sig där han stått lutad mot väggen och vände sig till Tess.

"Får jag lov?" frågade han med en ironisk bugning.

Tess log.

"Ja, självklart", sa hon och de gick hand i hand ut till de andra paren.

Zam fnös roat. Det kunde han ha väntat sig.

"Jag hatar tryckare", sa Richard efter ett tag, med en rätt svårtolkad ton, men orden var formade i ett tydligt muttrande.

Zam vände blicken mot sin vän. Det var det första pojken hade sagt sedan han kommit tillbaka från scenen, och det tydde inte direkt på att han var munter.

"Vad du var positiv då", sa Zam till honom med ett snett flin.

Richard himlade lite med ögonen.

"Det är bara så... fjantigt."

Zam ryckte lite på axlarna.

"Om du säger det så", sa han och valde att släppa ämnet. Han tänkte inte diskutera något så onödigt som dans, och han ville absolut inte göra Richard på dåligt humör.

Plötsligt, utan att riktigt veta om hur det gick till, befann sig Zam öga mot öga med Nisha Dawson. Hon stod inte mer än en halv meter framför honom.

"Ehm... Hej", sa hon kort. Hon verkade anstränga sig för att inte bry sig om de förvånade blickarna hon fick från de andra två pojkarna i gruppen. "Vill du dansa?"

Zam lyssnade lite till musiken. Han slängde en blick bort mot paren som dansade på dansgolvet. Tryckaren var långt ifrån avslutad. Nisha Dawson frågade om han ville dansa med henne... Zam kanske inte borde ha blivit förvånad, men det blev han. För ett ögonblick blandades alla förståndiga tankar ihop i hans huvud och han hade svårt att få ut något alls på tungan.

"Visst", sa han och försökte sig på ett leende. Att visa osäkerhet inför flickor var inget han föredrog.

Han reste sig sansat upp och försökte dölja den lätta omtumlingen genom att ersätta den med självsäkerhet. Han räckte Nisha sin arm och hon tog emot den med ett leende. Han visste inte vad han skulle tro om flickan. Att hon inte var den blyga typen var antagligen bevisat nu, men Zams erfarenheter sa åt honom att det var just de tjejerna som inte var ute efter mer än hans kropp och utseende. Han slängde en blick bak mot Richard för att se hans reaktion, men pojken såg helt likgiltig ut.

-
Nisha drog ivrigt ut honom på dansgolvet och valde att placera sig mellan alla andra par. Zam följde efter samtidigt som han försökte dränka sina känslor. Visst hade han varit lite avundsjuk på Sebastian för att han hade ett förhållande, men det var inte direkt något han skyndade sig till.

Nisha lade upp händerna runt hans nacke. Zam kunde känna att blickar var fästa på dem och det skulle inte förvåna honom om det var just det som flickan var ute efter. Han placerade försiktigt armarna runt hennes midja.

Han hade dansat tryckare förut - han visste inte hur många gånger - men efter varje gång kändes det bara alltmer obekvämt. Han försökte att le tillbaka mot Nisha, som nästan strålade framför honom. Hennes känslor verkade dock bara ytliga. Zam kunde känna allt annat än värme från henne. Än en gång försökte han trycka ner sina oönskade känslor. Han ville vara lättsam, så som han alltid var. Och utifrån var han just det; oberörd, lättsam, glad... Allt som förväntades av honom. Han var alltför van vid att spela sin roll, och han hade inga större problem med det. Livet var så mycket lättare om man inte hakade upp sig på småsaker.

Zam lät alltså sina tankar och funderingar rinna av honom och han försökte koncentrera sig på den lugna musiken. Med armarna om Nisha gungade han i takt till de harmoniska rytmerna, lät sig kropp fördunklas i det böljade mörkret som svepte in hans sinne. Det var nästan som om han blev tröttare. Det kändes avkopplande. Han slöt ögonen för att helt uppslukas av stillheten. Han kände hur Nisha rörde sig närmare och hur deras kroppar möttes. Han gjorde inget åt det. För tillfället brydde han sig inte om någonting.

Superbra, Annie! ♥ Bra gjort åter igen, du lyckas alltid spegla de vanliga känslor som jag så sällan lyckas förmedla. :3

Alltså ny läsare och jag älskar den här ♥ allt, karaktärerna, texten, handlingen ♥ Du är verkligen jättebra på att tyda känslor och handlingar med ord!