Hur kunde hon? [SV]

Kapitel 20: Sirius snälla..
Dagarna gick. Jag blev också sjukare och sjukare. Mina lungor var totalförstörda. Jag låg bara i sängen, svävade mellan att vara vid liv eller vara medvetslös. Jag kunde knappt andas så botarna var tvunga att hjälpa mig. Jag visste inte om Rebecca skulle klara sig. Kunde inte prata eller träffa henne. Jag hörde också Professor Dumbledore berätta för en botare att mina föräldrar inte brydde sig att jag låg på dödsbädden.. Ja.. Botarna säger att jag är döende. Allt börjar bli mörkt. Mörkt och kallt. Jag försökte öppna ögonen, säga något, prata, skrika, gråta. Inte ett ljud kom ut ur min mun. Inte ens ett litet pip. Jag måste erkänna att jag var rädd. Jag var rädd för döden. Men en positiv sak.. Dör Rebecca kommer jag träffa henne snart igen iallafall..
Ljudet av min kropp som slutade att andas var det enda jag kommer ihåg innan jag blev medvetslös.

EMILIA:
Jag satt vid min dotters säng och höll hennes hand. Satt och tittade på henne och förstod inte varför hon hade simmat ut i det kalla vattnet. Samtidigt kände jag sån tacksamhet mot Mr Black som hade simmat efter och räddat henne i sista sekund. Om hon dör har jag iallafall hennes kropp. Jag suckade.
Snälla Rebecca du har en familj som älskar dig. Och en pojkvän.
" Mrs Pope, vill du ha något?" Jag tittade upp och såg Rebeccas rektor stå i dörröppningen.
Jag skakade på huvudet.
" Nej tack. Men kan jag få prata med dig?" Han nickade och klev in i rummet och sjönk ner på en stol.
" Nu är det illa däran av Mr Black.." Jag tittade på Professorn som såg ledsen ut.
" Är han döende?" Frågade jag förskräckt. Professorn nickade sakta.
" Ja , hans lungor fick in för mycket vatten och de orkar inte kämpa. " Jag tittade ner på min dotter.
" Jag är endå tacksam. Att han drog upp Rebecca. "
" Det är jag med. " Sa professorn och log snett.
Han reste sig sedan och precis innan han gick ut sa han:
" De är båda fina. De passar tillsammans." Han lämnade rummet utan minsta ljud. Jag tittade på Rebecca igen och viskade:
" Mamma älskar dig tjejen. "
Jag snyftade till och började slå näven i täcket.
" Snälla Rebecca, jag klarar inte av att förlora dig också!" Då hände det. Rebecca öppnade ögonen och tittade på mig.
" mamma?" Jag började stor gråta. Åh Rebecca.
" REBECCA!" Jag slängde mig över henne och kramade henne hårt. Jag såg att hon tittade sig runt.
" Sirius, vart är Sirius?" Jag tittade på henne och sa sedan sakta:
" Sirius håller på att dö gumman"

Mera?

VÄRLDENS. BÄSTA. KAPITEL. Om man inte räknar de andra 19!

Du är bäst!!!!!!

mer mer mer mer mer mer mer nästa kap.när kommer det

super!

Var det en fråga?
Förlåt men... SJÄLVKLART!!!!!!!!!!

Kan inte vänta till nästa kapitel!!!

aww, så fint det var jättebra!

JÄTTEMEGASUPERAWESOME!!!

Så AWESOME!!!

Kapitel 21: Låt mig se honom!
När jag insåg att mamma var seriös försökte jag hoppa upp ur sängen. Mamma tryckte bestämt ner mig igen.
" Du stannar i sängen miss Pope!" Jag tittade på mamma och började gråta.
" Hur är det med han?" Mamma suckade.
" Hans lungor är förstörda efter att han räddade dig. Varför simmade du ut i stormen Becca?" Jag tittade på mamma och insåg att hon inte skulle förstå. Jag ryckte på axlarna.
" Jag vet faktikts inte. Minns inte." Mamma nickade och reste sig.
" Jag ska gå och meddela botarna att du är vaken sedan ska jag ta en kopp kaffe." Jag nickade och hon gick . Jag sjönk ner mot kuddarna och suckade djupt.
" Goddag Miss Pope!" Jag tittade upp och började direkt prata.
" Åh Professor Dumbledore, snälla. Hjälp mig. Jag vill träffa Sirius.. Snälla" Dumbledore tittade hjälplöst på mig.
" Det finns inget att träffa Miss Pope. Mr Black är väldigt sjuk och inte vid medvetandet. Du måste försöka förstå och vara stark!" Jag nickade och började gråta. Snälla Sirius ..
Professor Dumbledore lämnade mig med några ord att han skulle prata med min mamma. När han hade gått slängde jag benen över sängkanten, reste mig och vinglade till. Oj vad yr jag är. Med hjälp av väggen gick jag ut ur rummet och letade upp Sirius rum. Jag tittade snabbt in i varje rum och så fort jag såg Sirius glömde jag bort att jag var yr och började småspringa mot hans säng. Jag sjönk ner på stolen brevid sängen och flåsade. Hjärtat rusade och gjorde ont men jag brydde mig inte. Jag tog hans hand och utbrast.
" Sirius.. Förlåt. Detta är mitt fel.." Jag grät så det blev blött på hans täcke.
Jag kröp upp brevid honom och luktade i hans hår. Åhh den hemtrevliga doften..
" Mrs Pope, jag har hittat henne!" Jag tittade upp och såg en kille stå i dörren.
" Rebecca, jag heter Oliver Oliwersson, jag är din botare. Du får inte bara försvinna sådär!" Han såg strängt men endå snällt på mig.
Jag tittade på han.
" Jag är kär. Förstår du? När man älskar någon vill man vara med din personen så jag tänker inte lämna Sirius sida!" Jag kröp ännu nämre Sirius och stängde ögonen och lyssnade på hjärtmaskinens pipande.
" Jag vet hur det är. Men ta det lugnt Rebecca, jag tar in din säng här så får ni dela rum!" Min botare Oliver försvann och några sekunder senare kom min säng inrullandes och mamma kom efter.
" Förlåt mamma!" Hon tittade på oss. Eller på mig som låg nära Sirius.
" Du älskar verkligen honom va?" Jag nickade sakta.

Mera?