Alex-Den kvinnliga deltagaren från distrikt 7

Hm, den där krashen.... här får ni.

Jag springer.
Springer för mitt liv. Det liv jag kanske inte har snart. Jag tar kniven och springer in i mitten. Tar tag i två ryggsäckar och svingar på mig dem samtidigt. Jag upptäcker snabbt som en blixt pilen som kommer mot mig. Den skär graciöst i luften. Jag duckar och springer. Jag springer och tar en kniv till, och springer sedan ut från mitten. Jag ser Finn som springer åt samma håll som Caspian och Lucy sprang, och jag springer efter. Jag ser kniven blänka till, och sedan faller Finn ner död på marken. En mörk fläck av blod växer på hans rygg. Jag känner sorg. Egentligen skulle jag vilja sätta mig ner och gråta över hans liv. Hans spillda liv. Men det kan jag inte. För det här är Hungerspelen.
Jag tar snabbt upp hans saker;en vattenflaska, en kniv och ett stycke bröd. Jag kysser honom snabbt på kinden. Sedan måste jag springa igen. Han är död. Det finns inget att göra åt det.
Tårarna känns kalla mot huden, eftersom att det är brännande varmt. Svetten blandas med tårarna. Och tårarna är många. Jag hoppar över en bäck. Vattnet i den forsar. Jag springer och springer mellan de höga träden med barr, som inte är granar eller tallar. Jag vet inte vad de heter. De är i alla fall höga och med kraftiga grenar.
Springer och springer. Hjärtat dunkar. Igår var jag inte säker på om det skulle göra det den här tiden idag.
Solen är ännu uppe. Jag ser något röra sig i ögonvrån. Jag kastar kniven jag har redo utan
eftertanke. Jag plockar upp den döda kaninen och fortsätter sedan.
Jag stelnar till. Jag ser två personer före mig. Jag vet inte vilka det är på det här avståndet.
Jag smyger närmare. Jag är lika duktig på att smyga som en räv.
Jag kommer närmare. Sedan slutar jag smyga. Jag vet vilka de är.
”Caspian, Lucy!”
De vänder sig om, och ler. Men sedan inser de att Finn inte är med mig.
Jag springer fram till dem. Vi kramas.
”Jag såg kniven som dödande honom. Jag såg när han träffades av den. Jag... såg när han dog. Jag vet inte vem som kastade den.”
”Sch, du behöver inte. Vi förstår. Kom, vi fortsätter.”
Vi går en liten bit, sedan kommer vi fram till en sjö. Solnedgången speglas i den blanka ytan.
Vi samlar alla saker vi har. Vi öppnar ryggsäckarna. I den fösta hittar vi en sovsäck som reflekterar kroppsvärme, torkat kött och ett vattenhorn. I den andra hittar vi en filt, en vajer, och en ljusladdande ficklampa. Plus vattenflaskan och brödet som Finn tog, och kaninen jag dödade förut.
Och så har vi ju knivarna.
Vi kommer fram till att jag ska bygga en koja, eftersom att jag är specialiriserad på det. De andra ska leta ätbara saker i skogen. Vi tar en kniv var. Jag får ha kvar ficklampan.
När de gått och jag står och fäster två pinnar vid varandra med hjälp av vasstrån från sjön, så hör jag plötsligt en pinglande ljud. En sponsorgåva!
Sedan ser jag den lilla silverfallskärmen komma närmare. Jag fångar upp den och vecklar upp den. Jag bränner mig lite på den varma grytan. Jag öppnar försiktigt locket. En överväldigande ljuvlig doft slår mig i ansiktet. Den lukter plommon, och lammkött.
”Tack,” viskar jag ut i mörkret.
Jag sätter på locket igen. Och fortsätter med kojan.
Jag hoppar till när Caspian lägger sin hand på min axel. Jag visar honom och Lucy kojan, som de misstar för en mellanstor sten. De blir förvånade när jag visar en ingång. Vi kryper ner för en gång som leder under marken. Vi måste använda ficklampan för att se någonting.
Jag hänger upp ficklampan på en krok jag gjort därnere. Då lyser den upp hela kojan.
Därinne har jag brett ut filten och sovsäcken ovanpå flera lager med granris och mossa. Jag har samlat alla våra saker i en hög, och maten i en annan, på en sten. De visslar imponerat.
Jag går upp ur hålet och hämtar det sista, som dom plockade. Blåbär, äpplen och lite katnissrötter.
Vi äter lammgrytan jag fick i sponsorgåva. Vi går upp och tittar vilka som är döda. Finn är den första som visas. Sedan båda från femman, pojken från sexan, pojken från 8an...
sammanlagt är det 10 döda. När det är klart så går vi ner i hålet igen, och jag täcker för ingången så att ingen kan komma in och störa oss när vi sover.
Jag och Lucy tar sovsäcken, eftersom att Caspian insisterar på att han ska ta filten. Caspian somnar, och Lucy med. Men jag ligger och tänker. Tänker på i morse. På Finn. På den lilla flickan med Danis ögon. Hon lever. Men hur länge till?

Superbra!!!! (Har redan sagt det, men det försvann ju)

Tack!
Vem var det som sponsrade? :o kommer inte ihåg, och medelandet har raderats.

Det var jag som sponsrade . Men jag tog inte bort meddelandet...

Det var någon som sponsrade EFTER dig. Och medelandet är inte borta. bara det från den senaste sponsorn.

Jaha, okej .

Jag sponsrade!!! Skicka ett privat medelande om det så alla inte vet vad det är!

Bra.

Bra! när kommer mer? ^^

Nu kommer det mer!

Jag öppnar ögonen. Det första jag ser är det torra jordtaket.
Var är jag? Jag känner att någon ligger bredvid mig. Jag vänder på huvudet. Lucy.
Gårdagens händelser sveper förbi mitt huvudet på ett ögonblick. Jag känner mig illamående.
Finn. Blod. Död.
Jag reser mig på skakiga ben. Det går upp för mig att jag inte drömt någonting inatt.
Ingenting. Inget blod, ingen död. Fast, det räcker ju med den våld vi får på dagen.
Jag känner magen kurra.
Jag tittar på maten vi har. Det är ganska mycket mat.
Jag rycker till när jag hör det höga kanonskottet. Någon har dött.
Sedan så plockar jag fram äpplena, blåbären och kaninen jag sköt igår. Jag går upp ur kojan, och sätter mig på en av dom stora stenarna. Jag flår skinnet av kaninen i det guldgula morgonljuset.
Jag tar ur inälvorna, och alla andra saker man inte kan äta ur kaninen. Skinnet lägger jag för att torka uppe på en annan sten. Jag funderar. Är det värt att tända en eld för att steka kaninen?
Nej. Karriäristerna bara spårar upp oss. Men jag får en annan idé.
Jag återvänder ner i underjorden. Där tar jag den odiskade grytan, som jag fick lammgryta i, och går upp i ljuset igen. Jag diskar grytan i sjövattnet, och sedan torkar jag den.
Jag renar vatten, som jag häller i det i den diskade grytan, och sedan så tar jag i några redan väldigt solvarma stenar. Efter ett tag så börjar vattnet koka, och jag tar i ganska mycket av kaninköttet, och så väldigt många äppelbitar, och jag går snabbt ner och hämtar lite av katnissrötterna. Sedan låter jag allt koka med hjälp av dom varma stenarna.
Efter ett tag så kommer Lucy ut ur öppningen i stenen. Hon tar ett djupt andetag av luften. Hon verkar tycka att det luktar gott.
”Godmorgon. Vad gör du för någonting?”
Jag rör om lite i grytan med hjälp av en pinne, och svarar Lucy.
” Frukost. Okej, det kanske inte är pannkakor, men jag gör i alla fall en soppa av kaninkött, äppelbitar och katnissrötter.” Lucy kommer närmare, och luktar nära grytan. Hon blundar.
”Det doftar underbart.”
”Tack.”
”Du... gå ut och samla mat, jag kan röra om i grytan.” Lucy tar pinnen ifrån mig och jag rycker på axlarna. Mig spelar det ingen roll.
Jag tar en av knivarna, och en skål som jag gjort av björkbark, och går sedan ut i skogen. Jag hittar ett stort buskage, fyllt med Hallon. Jag plockar massor av dom i den lilla skålen.
Jag hör en något komma bakom mig. Jag vänder mig blixtsnabbt om.
Jag kastar iväg kniven mot den stora hjorten. Det vackra djuret hinner inte reagera, och kniven träffar i bröstkorgen. Den faller ihop. Jag rusar fram. Jag tar tag i den blodiga kniven och skär av halsen på det svårt skadade djuret. Då dör det helt.
Jag häver upp den döda hjorten över axeln. Den är tung, men jag orkar i alla fall bära den. Jag blir blodig om händerna av att ta i djuret.
Jag balanserar skålen med hallon på ena armen medan jag halvt bär, halvt släpar det blodiga djuret genom skogen.
Tillslut så kommer jag ut ur skogen till vårat läger. Lucy spärrar upp ögonen, och springer fram till mig.
”Alex, dödade du den?”
”Ja. Jag kastade kniven utan att tänka.”
” Jag kommer inte klara av att flå den. Kan du det? Du flådde ju kaninen.”
”Visst. Ha koll på soppan du.”
Jag börjar flå hjorten, men avbryts av en sponsorgåva. Folk tycks gilla mig.
En till sovsäck, likadan som den vi redan har. Bra. Då får Caspian en sovsäck han också, och så kan jag sova på filten.
_______________________________________
som sagt, jag uppskattar konstruktiv kritik.