13 och såld

Åh, tack!

Kul att den "snälla hårtanten" har samma namn som jag hehe

Haha, ja ^^

Meer

Vi får se när det kommer!

Vill ha mer!
\0/,..,\0/ I dont know what kinda vampire they is but its good

Haha, älskar vampyren ^^
Kommer inte mer ikväll, men imorgon lovar jag att ni får ett till kapitel.
Är ju på Öland så uppdateringen blir lite dåligare än innan!

Its cool, jag längtar! ♥

Kapitel 32



Jag pirrade av iver för att berätta för Stephanie att jag fick undervisning. Ännu hade jag inte bestämt om jag skulle berätta om Erik. Eller så lät jag det vara så länge, de kanske inte var vänner. Stephanie kanske höll på att anpassa sig till sin nya familj. Jag skulle bara förstöra allt emellan dem. Nej, jag skulle inte berätta än.
Jag gick igenom korridoren med snabba och ivriga steg. Min iver försvann genast när jag såg honom komma förbi hörnet. Jag stannade upp mitt i ett steg. Erik såg mig och log men stannade också upp med ett förvirrat uttryck. Min ilska kokade inom mig.
"Hej, Alice", log han mot mig och tog ett par steg närmare mig.
Jag rörde inte en min utan gick rakt förbi honom. När jag var bredvid honom fräste jag:
"Hejdå, Erik", kyligt och bra. Hoppas att han fick dåligt samvete. Det förtjänade han.
Jag föreställde mig Eriks förvirrade och sårade ansiktsuttryck när han vände sig om och sa:
"Alice, jag--"
"Nej. Du ljög. Hejdå", avbröt jag honom kyligt och kort.
Sedan gick jag därifrån med ett sting av dåligt samvete. Varför hade jag dåligt samvete? Det var ju han som hade sårat mig! Detta var fel. Jag kunde bara inte sluta bry mig om honom.
Jag tryckte bort tankarna och gick mot Stephanies rum. Utanför hennes dörr kom jag på att Richard ville prata med mig. Jag var död i förtid. Som om mina tankar hade lockat dit honom såg jag hur Richard tornade upp sig vid slutet av korridoren. När han såg mig blev hans ansikte strängt och bestämt. Jag gillade inte den kombinationen. Inte nu när jag visste vad den innebar. Richard gick mot mig och tog tag i min arm.
"Kom", sa han hårt och drog mig bokstavligen dit där jag kom ifrån. Men istället för att vika av vid korridoren gick han rakt fram mot en lång och bred trappa.
"Aj, det gör ont", klagade jag med en grimas. Hans järngrepp lossades inte som jag hade hoppats utan hårdnade ännu mer.
Richard svarade inte på mitt gnällande och började dra mig uppför trappan. Jag fick springa för att hinna med i hans stora och snabba steg. De var hårdare än vanligt, troligen var han hur arg som helst på mig. Jag ville inte följa efter honom, eftersom korridoren snart förvandlades till en tunnel med lite ljus. Facklorna som satt tätt ihop på båda väggarna gav knappt ljus nog till att fylla varje vrå. Man såg inte längre vart man var påväg. Längst bort i tunneln avslöjade sig ett ändlöst mörker som jag var rädd för. Vad fanns där?
Richard släppte mig äntligen men tog snart nog tag i min arm igen. Men nu puttade han mig framför sig.
"Aj, far. Det gör ont, säger jag!" utbrast jag till sist. Min arm värkte och jag ville bara att han skulle släppa. Det gjorde han inte såklart.
"Hur vet jag att du inte ljuger nu, också? Du ska få din bestraffning", sa han hotfullt. När jag väl tänkte efter var det likadant som jag kände mig med Erik. Men jag hade i alla fall en anledning! Och efter vad han gjorde, gjorde jag honom en tjänst! Om jag hade sagt sanningen om Erik skulle han eller hans far vara död nu. Kanske till och med Stephanie.
"Jag lovar att inte göra det igen! Jag kan till och med berätta!" sa jag, bara för att komma loss. Jag kanske skulle berätta, Stephanie kunde jag skydda útan problem.
"För sent", väste han till svar och fortsatte framåt.
När jag kunde urskilja konturer fattade jag inte vad som fanns där. Sedan när jag hörde visste jag inte vad jag skulle tro.
"Skona mig... JAG HAR INTE GJORT NÅGOT...hjälp mig..." var bara några av de ropen, skriken och stönen som jag hörde.
Långsamt började jag förstå vart vi var. När jag såg allting bättre tack vare de små fönstrena längst upp på väggarna. Dussintals av män, kvinnor och barn satt bakom lås och bom där vi närmade oss. Hatblickar riktades mor Richard, men mer än hälften stirrade på mig eller gömde ansiktet i händerna. De var de oskyldiga fångarna som Richard utnyttjade. Jag drog efter andan. Mina ögon fladdrade av rädsla när jag mötte alla blickar som riktades mot mig.
"Varför är vi här?" frågade jag med darrande röst.
"Din bestraffning", svarade han kort.
Vi kom fram till en tom cell som var avskild från alla andra. Richard öppnade dörren med en nyckel och puttade in mig. Jag han inte reagera när han låste dörren bakom mig...

Ojoj! Bra