Just a hollow sound [SV]

Aww. Så bra :'D Så, så AMAZING!

jättebra

Grymt bra.

♥

Skulle inte ha något emot om ett nytt kapitel, hehe.

Hehe. As you wish; a new chapter is coming up!

Nu är det dags för fanficen att börja leva upp till sin rating. Lite oväntade småförändringar kan dyka upp. Hoppas att jag inte avskräcker er. ^^

Och så välkomnar vi kapitel 4 :3
***

Kapitel 4.1

Den natten kom regnet. Det var inget litet duggregn som smattrade trivsamt mot hyttens tak; nej, det var storm. Såklart var detta väntat - efter alla dagar med hetta och sol - så piraterna lagade snabbt ihop hålen i skrovet som bildats av kanonkulorna och förberedde sig inför hårt slit. Zach däremot kunde inte hjälpa dem, och han var glad för det.

Han låg vaken nästan hela natten, och när han väl sov så sov han oroligt. Det knakade i väggarna och skeppet gungade hit och dit av de stora vågorna. Man hörde kaptenen ute på däck som ropade order åt de andra. Zach tyckte synd om dem. Var det bara han och Chris som inte hjälpte till?

Han kunde inte ens tänka sig hur det var för hans tvilling vid det laget - som sov i en lös hängmatta som antagligen vinglade fram och tillbaka, samtidigt som han hade en skadad arm. Zach skulle ha erbjudit sig själv att ta hängmattan istället. De hade nämligen bytt lakan i sängen, så de var hyfsat rena. Hans kläder hade han tvättat av i det varma bad som Chris hade lovat honom. Det kanske inte kunde mäta sig med lyxen i en herrgård, men han hade njutit av att låta smutsen rinna av honom. Man gjorde nog mycket besvär för hans skull, trodde han, eftersom besättningen faktiskt försökte göra honom till lags. Han var tacksam för vad han fick och klagade inte. Därför klagade han inte heller den här stormiga natten, även ifall han hade rätt till det. Han var trots allt inte där av fri vilja. Men hans uppfostran hade lärt honom att visa hyfs. Det tänkte han inte kasta ifrån sig bara för att han hamnat på ett piratskepp.

-
Stormen höll på i flera dagar. Zach höll sig inne i hytten den mesta tiden. Han fick mat serverad direkt till sig och hade till och med fått ett par böcker som Chris tagit från kaptenens hytt. Med dennes godkännande förstås. Pojken fortsatte med att lära ut Zach svärdstekniker, men eftersom han var fast besluten att lära honom sina egna tekniker fick han lova att inte nämna det för någon. De tränade dubbelt så mycket från vad de egentligen fick tillåtelse till. Zach behövde nämligen fortfarande lära sig det kaptenen ville att han skulle.

Eftersom dagarna oftast gick åt till att träna så tillbringade han kvällarna i sängen med en uppslagen bok framför näsan. Han hade frågat om Chris ville ta sängen istället, eftersom Zach antagligen var i mycket bättre skick än honom för tillfället, men pojken hade bestämt skakat på huvudet och sagt att han inte skulle klara en natt i en hängmatta under storm. Sedan hade han mumlat fram något om att Zach skulle ha det bekvämt, men orden hade liksom domnat bort och verkade inte ha varit nämnda för hans öron.

-
Fyra dagar efter attacken mot Donzai slutade det upp med att regna. De mörka molnen försvann från himlen och vågorna lade sig till rätta på havet. För Zachs del kändes det som om han varit instängd i ett torn i flera år. Att gå ut på däcket och känna solen smeka ens kinder var en stor befrielse. Att låta vinden dra i ens hår kändes också underbart.

Han drog in en stor skopa syre i ett djupt andetag och kunde inte låta bli att le smått. När han först sett på havet hade han nästan varit rädd för det och dess djupa mörker, men nu reagerade han annorlunda. Vattnet var mycket ljusare nu, som om de kommit till en helt annan världsdel. Även ifall han kände sig längre bort från England än någonsin så var han lugn, nästintill lycklig. Tänk att det var så sent som igår som han tvivlade på att stormen någonsin skulle gå över och tyckte att hans vistelse på skeppet höll på att förvandlas till en plåga.

Det fanns fortfarande stora vattenpölar uppe på däck efter det att de stora vågorna vällt in. Ett segel var trasigt efter att den kraftiga vinden rivit ner det. Stormen hade sinkat deras framfart, men nu var de på väg igen. I en lovande fart också. Zach visste inte varför, men han såg fram emot att komma till Tortuga; en mötes- och handelsplats för pirater. Chris hade i alla fall verkat förväntansfull när han först sa det och det fick Zach att tro att något bra skulle hända där. Det var i alla fall långt ifrån lika allvarligt som med attacken på Donzai.

Han kunde inte låta bli att återgå till tankarna på det sjunkna skeppet. Han hade inte sett när besättningen drunknade, men undrade om det var så det hade gått till när hans föräldrar hade dött. Han rös kort av en plötslig, kall vind och placerade armarna i kors över relingen. Hade han för fyra dagar sedan varit med om en liknande attack? Han slöt ögonen och hängde lite med huvudet. Sorgen värkte i hans bröstkorg av minnet. Men han tog det som något positivt. Det betydde att han älskade dem. Värre skulle det väl vara om han inte brydde sig alls.

Han kände av en närvaro bredvid sig, en närvaro som han vant sig vid den senaste veckan. Men det var inte förrän efter några sekunder i tystnad som Zach valde att öppna ögonen och se sin bror placera armarna på relingen bredvid honom. Chris mötte hans blick med ett som vanligt oberört ansiktsuttryck, men en stämning låg över honom, en stämning han inte kunde identifiera. Det kändes konstigt, ovanligt, som om den inte borde finnas där.

"Hej", sa Zach kort och försökte räta på sig lite - vilket inte gick så bra med tanke på att han fortfarande lutade sig framåt.

"Hej", svarade Chris med samma ton och tittade ut mot havet. "Vi närmar oss Tortuga. Det är bara en kort bit kvar. Du borde göra dig klar för landstigning."

Zach nickade lite för att visa att han förstått. Men vad han skulle göra sig klar för kunde han inte komma på. Landstigning; javisst, men vad behövde de fixa till det?

"Ska vi ha förklädnaden på oss den här gången också?" frågade han för att få det gjort.

"Nej", sa Chris och vände sig mot honom igen. "Den här gången slipper du."

Zach blev lite tveksam. De hade haft kåpan och näsduken för att inte bli igenkända på Donzai. Kunde de inte bli igenkända på Tortuga också?

Tvillingen slängde en kort blick ner mot Zachs bälte där svärdet hängde.

"Du behöver inte ha med dig svärdet heller", sa han med en röst som lät lite allvarligare.

"Behöver, eller får inte?" frågade Zach. Han var nämligen väldigt motvillig att lämna ifrån sig sitt svärd.

"Får inte", sa Chris lätt och gav ifrån sig en stel min när han mötte Zachs lite osäkra blick.

"Men om det händer något..."

"Det kommer det inte att göra", sa pojken bestämt och spände blicken. "Kapten och en handfull pirater kommer att följa med. De tänker inte låta något hända."

Zach sänkte blicken lite och funderade. Kanske var det ändå bäst att göra som Chris sa. Vad annars hade han för val? Inte följa med alls? Det alternativet lät lockande, men han ville inte känna att han åkt hela den här vägen från England i onödan. Han fick för en gångs skull se världen från ett par andra ögon - en pirats ögon. Det tänkte han inte missa.

"Och du då?" frågade han sedan sin bror med smått rynkad panna.

"Jag följer inte med", svarade Chris uttryckslöst.

Zach blinkade lite oförstående till.

"Va?" lyckades han stamma ut. "Varför inte?"

Pojken suckade och lutade sig framåt igen.

"Ifrågasätt mig inte, Zach."

Zach rätade lite på sig.

"Då följer inte jag heller med", sa han lugnt.

"Det gör du visst!" Chris hade nästan väst ut orden åt honom. Han lät upprörd, som han hade gjort precis innan Donzai kommit till synes. Men han verkade ta ett djupt andetag och lugnade sig direkt.

"Men jag..." Mer hann inte Zach säga innan han hörde en ny, obekant röst uppifrån masten. En röst som ropade ut över hela skeppet för att få uppmärksamhet.

"Land ohoj! Tortuga i sikte!"

Åh vad bra ♥

Nej, mer än bra! ♥

suveränt vill läsa mer nu!!

jättebra