Kärlek vid första ögonkastet [SV]

Jättebra!

Jättebra

Åå Hungerspelen var awesome!! bara känslan i fredags när alla applåderade åt filmen efteråt och gaaah finns inga ord!!! ♥
Nu kommer ett kapitel, kunde inte sova så jag skrev. Sämst kapitel, men jag har planer som kommer att hända i nästa kapitel tror jag

Kapitel 24

Jag stod på pallen i dagisets kök och sträckte mig efter mjölpaketet. Jag hade erbjudit mig att baka bröd till eftermiddagsfikat och oturligt nog skulle mjölet stå på den högsta hyllan. Jag ställde mig på tå och fick slutligen tag i paketet.
”Yay” Sa jag för mig själv nöjt men den känslan skulle inte vara länge. Pallen vinglade till av att jag hade gått från att stå på tå till att stå normalt och jag tappade balansen. Jag föll mot golvet och mjölpaketet följde efter. Jag gav ifrån mig ett skrik och mjölet rymde från sitt paket samtidigt som jag mötte det hårda golvet. Mjölet hamnade i min mun och resten av mitt ansikte och jag började hosta av den otäcka känslan.
”Jane, vad händer… oj” Det var Peter som kom in i rummet och jag borstade av mjölet runt mina ögon innan jag valde att öppna mina ögon.
”Jag fick ner mjölet i alla fall” Sa jag stolt och fortsatte att hosta.
”Gick det bra?” Frågade han samtidigt som han satte sig ner bredvid mig. Jag reste mig från liggande till sittande ställning men kände inte av någon större smärta.
”Det gick bra” Sa jag och började ställa mig upp. Han hjälpte mig den sista biten och jag borstade händerna i ansiktet för att få bort lite av mjölet. Jag rös åt känslan av att ha allt mjöl i munnen och jag satte på kranen för att skölja den. Peter höll bak mitt hår för att jag inte skulle lägga ner håret vattenhon och borstade bort lite mjöl från min tinning.

”Jag tror att du ska gå och skölja av ansiktet helt” Sa han och jag nickade ”Ska jag ens vara förvånad att det här hände?” Frågade han och jag log lite åt min klumpighet.
”Jag går till toaletten och fixar det och jag antar att du inte ska vara så förvånad över det, nej” Sa jag och pussade honom på kinden. Jag började gå mot dörren ut ur köket när Peters hand greppade min. Jag vände mig om och tittade in i hans ögon. Han lutade sig mot mig och jag stäckte på mig för att nå upp till hans läppar. Han kysste mig försiktigt som jag kysste honom tillbaka men han avbröt den strax efter med ett grimaserande ansikte.
”Mm, mjöl smakar verkligen inte gott” Sa han och jag skrattade lågmält.
”Du får skylla dig själv” Sa jag och begav mig bort mot toaletten. När jag väl kom fram möttes jag av en otroligt mjölig tjej som stod mitt i spegeln. Jag tvättade bort det så gott som möjligt, vilket inte var lätt, och torkade av ansiktet på pappershanddukarna som fanns upplagda bredvid handfatet.

Jag gick tillbaka till köket där Sarah nu stod och bakade bröd.
”Jag tänkte att du kanske behövde lite hjälp” Sa hon och jag log mot henne.
”Tack, jag tror du har rätt” Sa jag ”Vad ska jag göra?”.
”Du kan få fixa plåten” Sa hon och jag nickade som svar. Jag tog upp en av plåtarna och började fixa med bakplåtspappret. Sarah började dela upp degen i två stora delar och rullade dem till limpor.
”Så, du och Peter är typ tillsammans?” Frågade hon och jag rodnade lätt.
”Är det så tydligt?” Frågade jag och hon log mot mig samtidigt som hon lade degen på plåten.
”Ja, det är ganska tydligt” Sa hon och jag hjälpte henne att sätta in plåten i ugnen.
”Det är inte konstigt eller så? Alltså med tanke på att vi båda jobbar här?” Frågade jag och hon suckade leendes.
”Nej, Jane, var bara rädd om honom” Sa hon ”Han har varit med om mycket”.
”Jag vet” Sa jag och vi förblev tysta i några ögonblick.

”Jane, kommer du?” Frågade Peter och jag nickade. Dagen hade runnit iväg fort och det var redan dags att gå hem.
”Jag kommer” Sa jag och lyfte ner min jacka från kroken för att sedan gå ut. Vi gick i rask takt mot Peters bil för att undvika de kalla höstvindarna och jag hoppade in i bilen och Peter började köra mot mitt hus. Det hade blivit lite av en vana, att han skjutsade hem mig, i alla fall när det var så kallt och han inte skulle iväg.
”Jag gillar dig, Jane” Sa han när vi hade kommit en bit och jag gav ifrån mig ett skratt.
”Jag gillar dig också Peter” Sa jag och han log.
”Jag ville bara påminna dig om det” Sa han och svängde in mot mitt hus. ”För jag vill vara med dig. Hela tiden.”
”Jag vill också vara med dig. Hela tiden” Sa jag och våra ansikten närmade sig varandra när bilen väl hade stannat. Våra ansikten var nu bara några millimeter ifrån varandra.
”För nu är du min” Viskade han och jag log.
”Och du är min”.

mer

Superdupermegajättebigaazumextraterra bra kapitel!

Tack så jättemycket! Jag har verkligen inte haft tid eller lust att skriva, och jag har känt lite det samma nu, har lyckats skriva klart ett till kapitel, dock mycket kortare än vanligtvis och inte lika bra enligt mig..
Aja, lovar att det kommer mer inom så snar framtid som möjligt, eftersom att det snart är påsk

Kapitel 25

”Följ med in” Sa jag när jag väl hade stigit ut ur bilen ”Du kan få något att äta om du vill”. Han steg ut ur bilen och nickade mot mig.
”Det vill jag absolut, jag är jättehungrig” Sa han och vi begav oss mot huset. Jag började laga mat (tack vare magi så lyckades jag nästan varje gång utan att bränna vid maten) och Peter satte sig vid bordet.
”Har du gjort den tavlan?” Frågade han pekade på min tavla. Jag nickade och han förblev tyst.
”Tycker du inte att den var fin?” Frågade jag och granskade tavlan mer än vad jag hade gjort förut.
”Ärligt talat, nej” Sa han och mitt leende på läpparna försvann.
”Vad taskig du är” Sa jag med lite skämtsamt och slog honom lätt på armen för att retas, jag brydde mig egentligen inte om vad han tyckte.
”Man ska väl vara ärlig, ska man inte vara det? Och du behöver ju inte slå mig för det” Sa han och jag log mot honom.
”Det gjorde ju inte ont direkt” Sa jag och skrattade men slutade när jag såg att han tittade på mig surt.
”Men du slog ju mig fortfarande” Sa han alvarligt och jag tvekade över vad jag skulle säga, var han seriös?
”Peter hjälper du mig med maten istället för att vi bråkar om det här?” Frågade jag och han ställde sig upp. Vi hjälptes åt i tystnad och vi ställde maten på bordet. Jag vände mig om för att hämta vattentillbringaren när jag möttes av Peters hand i full fart mot mitt ansikte. Den träffade kinden och lämnade efter sig stickande smärta. Jag tittade förvånat på honom med en hand på kinden.
”Vad gör du?” Frågade jag i chock och han log mot mig.
”Nu vet du hur det känns” Sa han leendes och min mun bildade ett runt O. ”Och nu vet du att inte gjorde så ont eller hur?”
”Det gjorde ont, Peter” Sa jag och han log mot mig. Han flyttade min hand och pussade mig försiktigt på kinden.
”Förlåt” Viskade han och vi började äta.

Den kvällen var jag lite fundersam. Varför hade han slagit mig? Jag knuffade honom bara försiktigt och det kan inte varit något speciellt med det. Det kanske hade med hans föräldrar att göra, jag menar, han hade ju haft en tuff uppväxt. Jag måste stötta honom mer tänkte jag Jag får inte göra bort mig så han blir upprörd. Det hela var nog ändå mitt fel och hade inte min tavla hängt på väggen skulle inget speciellt hänt. Jag gick och tittade på tavlan. Jag var nöjd med den, men om Peter inte tyckte om den skulle han inte behöva se den igen. Jag lyfte försiktigt av den från väggen och ställde den mot dörrkarmen. Jag tog fram en stol och ställde mig sedan på den för att öppna vindsluckan. Jag ryckte så hårt jag kunde och jag lyckades till slut få upp luckan. Det yrde om dammet och jag hostade. Jag drog ner stegen och satte fast den så att risken att jag skulle ramla var mindre. Jag tog tavlan i en hand och började gå upp långsamt.

Jag lade tavlan i en av flyttkartongerna med gamla kläder och saker i. Där låg även alla saker från Hogwarts som jag försökte undvika att titta på dem. Jag lyckades inte och min blick fastade på ett av fotona på mig och Marcus. Jag saknade honom, men jag hade Peter och jag är säker på att han hade någon också. Det skulle ändå ha tagit slut mellan oss förr eller senare och när det ändå var som det var, var det väl de bästa besluten som fattades. Jag suckade och började gå ner från vinden.
Dagen hade slutat oväntat, men jag antar att det är så livet är.

Oj, oväntat kapitel väntar med spänning på fortsättningen!

mer

Jättebra

Sitter i bilen på väg upp till Åre, så passade på att skriva
Enjoy

Kapitel 26

Jag tror att vi båda försökte glömma bort det som hade hänt, i alla fall försökte jag göra det. Jag förstod att jag var tvungen att tänka på vad jag sa och gjorde. Jag ville inte att han skulle slå mig igen, men jag förstod att det var mitt fel. Jag skulle följa med Peter hem för första gången en eftermiddag. Trots att vi hade varit tillsammans så pass länge hade jag inte hade varit hemma hos honom, enligt honom var det mycket trevligare hemma hos mig. Men jag lyckades till slut övertala honom att vi skulle åka hem till honom.

Ett litet gult hus stod en bit i skogen. Färgen hade börjat lossna lätt runt fönsterna och de vita knutarna var nedsmutsade av pollen. Även om det inte var av det nyaste slaget var det charmigt. Inte alldeles för litet, inte alldeles för stort.
”Jag sa ju att det inte var fint” Sa Peter när vi steg ut ur bilen.
”Det är visst fint, det är gulligt” Sa jag och kysste honom snabbt på kinden.” Kom så går vi in”.
Han nickade och tog fram nycklarna till huset. Han sparkade till dörren samtidigt som han vred om nyckeln för att låsa upp den och vi gick in genom dörren.

Golvet knakade och vi möttes av ett rum med ljusgula väggar. Jag log åt den gammalmodiga stilen och fortsatte gå in mot det stora rummet. Där var väggarna vinröda och solen som strimlade igenom granarna lyste in genom fönstret.
”Peter” Sa jag och han tittade undrade på mig ”Om du behöver prata med någon så finns jag alltid här. Det vet du va?”
Han nickade kort och jag såg hans ögon fyllas med tårar. Jag ångrade lite att jag ens hade sagt något och jag kramade honom.
”Vad är det Peter?” Frågade jag och han suckade.
”Det är bara så jobbigt. Alltihop. Att bara leva får mig att tänka på dem. Mina föräldrar” Sa han och några tårar rann ner för hans kinder. Jag kramade om honom hårdare.
”Snälla, finns det något jag kan göra åt det?” Frågade jag honom men jag fick inget svar från honom.

Han kramade åt mig hårdare och jag kramade tillbaka. Han kramade hårt och jag började få svårt at andas.
”Peter jag…” Sa jag men min röst dog när han tryckte hårdare.
”Aj” Kved jag och kippade efter luft. Han skrattade mörkt och jag kände hur rummet dansade framför mig. Jag försökte ta ett sista andetag men kom istället fram till drömmarnas land. Jag blev inte förvånad, jag menar det var ju tredje gången på inte alls lång tid. Precis som de andra gångarna var en viss person där. Dale.
”Hej Dale” Sa jag och log mot killen som liknade Marcus så väl. Han sa inget hej tillbaka utan han suckade bara.

”Vad har du nu gjort Jane?” Frågade han och jag satt tyst ett tag innan han bröt tystnaden.
”Du lämnade Marcus. Du rymde från verkligheten. Du har inte ens träffat dina gamla kompisar på flera månader. Och förutom det så har du gått och blivit tillsammans med en sjuk jävel”. Jag skrattade lite för att dölja tårarna som tryckte så hårt bakifrån. Dock kunde jag inte hålla de tillbaka så mycket längre när jag väl började prata.
”Han behöver mig Dale, han behöver någon som är där för honom” Han skrattade lågmält.
”Han behöver inte någon, han behöver något. Du är hans något, Jane” Tårarna rusade ner för kinderna.
”Du måste ha fattat något fel, han gillar mig och jag gillar honom. Det är bara jag som gör fel hela tiden. Jag skulle inte ha sagt det jag sa” Sa jag och skakade långsamt på huvudet.
”Nej, du och Marcus gillade varandra. Peter gör illa dig och det är INTE ditt fel” Sa han och jag fortsatte att skaka på mitt huvud. ”Det händer mitt framför dina ögon Jane, snälla gör något åt det!”

Jag kände smärtan inifrån ta över min kropp och jag kröp ihop till en boll. Jag visste inte varför jag grät, jag bara grät. Varför hade sagt det där till Peter? Varför var jag alltid tvungen att göra fel? Jag förstörde bara vår relation. Och jag ville så gärna att den skulle hålla.