Det femte elevhemmet (PM)

Men vi vill veta vad hon heter! MORR!

Hehe, jag vet det. Eller iaf vilka två det kan bli.
*hemlighetsfull*
(VW, är jag den enda som vet?)

Ja, faktiskt

Vid Merlins skägg, hur kan du veta?

Jag tror att min forum signatur innehåller nästan hela svaret

Okeeej...

Den där som jag inte kunde gå på för att jag skulle tävla och så snöade det och så kunde jag inte tävla i alla fall?

När kommer svaret??????

Ny läsare!

Äntligen nytt kapitel!

Kap 20
Det var dagen för den stora quidditchmatchen. Hela laget samlades i Cendoriffs uppehållsrum för att prata taktik.
”Det här är Koffi, Livja och Erika. Här längre bort är Tea, Myrtle och Kokki själv”, sa Kokki.
”Esper vaktar målringarna.” Hon pekade på sju prickar som hon ritat ut på en bit pergament.
”Vad är det för prickar?” frågade Livja.
”Men åh, det var ju precis det Kokki nyss sa”, sa Kokki lite irriterat. ”Den här gula pricken är Esper och den här gröna pricken är Tea.”
”Varför är Tea grön?” frågade Tea. ”Tea vill vara lila.”
”Okej då”, sa Kokki. ”Är det någon som har lila bläck?” Sen fortsatte det så där ett tag, vilket gjorde att det inte blev så mycket taktikpratande.
De lite äldre husalferna hade fått ledigt från köket så att de skulle kunna äta frukost tillsammans med resten av laget. I stora salen var det nästan tomt. Cendoriffs och Ravenclaws quidditchlag och en ensam lärare var de enda som satt och åt frukost. När de gick ner till quidditchplanen så kände de hur det blåste kallt. Det var inte det ideala vädret för quidditch, men det fanns ju värre förhållanden att spela under. Nere i omklädningsrummet fann vi våra helt nya quidditchklädnader.
De var lila i två nyanser och hade bruna detaljer.
Det fanns sex stycken klädnader eftersom Myrtle inte kunde byta kläder. Men alla skulle ju veta vilket lag hon tillhörde i alla fall, det var ju inte så att Ravenclaw också hade ett spöke i laget.
Husalferna verkade rädda. De pekade på kläderna och viskade tyst med varandra.
”Vad är det? Det är väl inte något fel på klädnaderna?” frågade jag.
”Men det är bara det att Hogwarts har gett oss kläder. Vi är fria.”

Innan Espers ord hunnit sjunka in så kom McGonnagall in i rummet.
”Det är ingen fara. Att ni tekniskt sett är fria betyder inte att ni måste lämna skolan. Ni får stanna kvar så länge som ni vill, vilket jag tror skulle glädja oss alla.” Husalferna såg lättade ut. Speciellt Tea som hade hunnit bli alldeles vit i ansiktet.
”Jo, fröken Erika, jag skulle vilja tala med er”, sa professor McGonnagall. Hon ledde mig ut ur omklädningsrummet och upp i ett av tornen.
”Det här, Erika, är Hogwarts quidditchkommentator, Lee Jordan.” Bredvid henne stod en kille, två kanske tre år äldre än mig. Han var ganska lång, mörkhyad och såg väldigt glad ut.
”Jag tror att vi behöver diskutera ert lag, Erika. Eftersom ni har fem spelare som ser likadana ut, så kommer det bli ganska svårt att kommentera”, sa McGonnagall.
Efter att ha pratat med henne och Lee i en stund så kände Lee att han nog skulle klara det här. Då kände jag att det var dags att gå tillbaka till laget, matchen skulle börja om mindre än en halvtimme. I omklädningsrummet fann jag fyra husalfer i alldeles för stora dräkter. Tea och Myrtle var inte där.
”Ska ni inte dricka polyjuiceelixiret snart?” frågade jag. ”Matchen börjar ju snart.”
”Rektorn sa att professor Snape skulle komma med elixiret innan matchen, men han har inte gjort det än”, sa Esper.
”Tänk om han inte hinner i tid!” sa Kokki och Koffi i kör. De syntes verkligen att de var tvillingar. Alla husalfer var ju lika men ändå så kunde man se att Kokki och Koffi var ofattbart lika.
”Det är väl klart att han hinner. Det är ju inte så att han måste få en hund att somna eller någonting sånt först.” Jag hade försökt att låta ironisk men det gick inte något vidare. Om inte Snape kom med elixiret snart så skulle vi inte ha mycket tid på oss att fixa det från annat håll.
Jag sköt ifrån mig de oroliga tankarna och började byta om istället. Som tur var så kom Snape med flaskorna ett par minuter senare. Vi var alla nervösa. Hagrid kom ner innan matchen och pratade lugnande med oss. Ravenclaw skulle säkert inte vinna. Deras nya sökare behövde mycket träning, hon var trots allt bara en andraårselev.
När det var dags för oss att gå in på planen så kunde jag knappt tro mina ögon. Hela skolan var där! För att titta på oss. Jag tittade mig över axeln. Fyra stycken jag och en liten husalf. Myrtle stod bredvid mig. Så här nervös hade jag inte varit sen min sortering.

Hoppas att få ut ett till på tisdag