Jag vet att du aldrig lämnar mig. [SV]

ååh va bra! älskar det! ♥
men jag fattar inte om han drömmer eller inte? ;o

MoonChild you'll see, eventually

Mer

Åhh, vad bra!♥ Känns som jag sagt det ganska många gånger, men din ff är jättebra!

waaah, can't wait!

Åååå Jättebra har läst allt ett streck fortsätt

förlåt för att det har varit lång tid mellan alla kapitel, men jag har haft en rejäl kreativitets och tidsbrist!
----------------------------------------------

Kapitel 18 -

Vi letade efter svar, svar på någonting som inte ens vi visste vad det var.
Mamma satt med huvudet i en bok och rynkade ögonbrynen så hennes bekymmersrynka visade sig. Själv satt jag i soffan med minst 10 böcker runt omkring mig och läste. Läste, läste och läste...
"Vänta...", sa mamma med en flytande röst.
"Vadå? Har du hittat något?", svarade jag, och jag hoppades så innerligt att hon hade gjort det.
"Jag tror det.. Det här kan vara förbannelsen som dom lade på dig, George.", svarade hon, fortfarande med huvudet i boken.
"Men läs då!", svarade jag.
"immobile corpus - en förbannelse som gör hela kroppen orörlig. Det finns inga kända motförbannelser mot den är förbannelsen, istället så bryts den efter 48 timmar.", läste mamma ur boken "Förbannelser och motförbannelser".
"Det måste vara den...", mumlade jag och kollade mellan boken och min mammas ansikte.
Nu måste vi bara räkna ut allting annat.. hur vi kan stoppa Lord Voldemort från att komma tillbaka, hur vi kan ta reda på vart alla är, hur vi ska kunna hjälpa Angelina.. Min vackra, fina Angelina... Då slår det mig.
"Vi måste till Hogwarts.", säger jag som på ren reflex.
Mamma kollar på mig och efter ett tag så svarar hon;
"Jag vet.."
Det är någonting med Hogwarts och att åka dit som besvärar oss båda, troligen att vi vet innerst inne att vi kommer komma dit och se skolan, alldeles öde.
Vi går ut utanför kråkboet och kollar oss omkring. Svarta, tunga moln hänger i himlen och det är kallt. Jag kollar på mamma, hon kollar på mig. Vi tar varandras händer och sedan transfererar vi, i nästa ögonblick står jag och kollar på min gamla skola. Hogwarts.
Vi börjar gå mot ingången, mot dom stora portarna jag gått in igenom så många gånger förut.
Vi kommer in i skolan och ser oss omkring. Tomt.
Mamma tar fram sin trollstav, jag gör detsamma.
"Homenum Revelio", säger hon och ett ljud uppstår. Vi är inte ensamma.
Vi kollar på varandra och jag håller min stav hårt, nästan krampaktigt, i min hand.
Vi går in i stora salen och möts av något vi inte hade väntat oss.
Lycka vällde över mig.
Min familj var därinne. Jag och mamma springer fram och kramar hela familjen, inklusive Hermione och Harry.
Då kom jag att tänka på en sak.. brevet. Brevet som Harry skickade till mig!
"Harry!", säger jag och stegar bestämt fram till honom.
"Har det hänt någonting, George?", frågar han.
"Ja. Vad menade du med det här igentligen?", frågar jag och tar fram det knövliga brevet ur min ficka och visar det för honom.
Han läser upp brevet högt.
"George, nu är du dåraktig. Jag tänker inte avbryta mina aktiviteter bara för att DU tror något sådant. Det är inte sant, han dog i slaget. Att du ens slösar min tid med något sådant här förvirrar mig. Jag trodde du var smartare än så. Stör mig inte igen, tack." läser han och han avslutar med att säga "George... jag skrev inte det här."
Tystnad sveper genom rummet.
"Men.. om inte du skrev det.. vem gjorde det då? Och varför är ni här på Hogwarts igentligen?", säger jag.
"Jag vet inte vem som skrev det.", svarar Harry.
"Och vi är här för att hitta någonting som kan hjälpa oss att förstå allt som händer.", fyllde Hermione i.
"Varför lämnade ni mamma?", frågar jag och jag kollar på min mor som ser helt förvirrad ut.
"Vi hade ingen tid. Och vi trodde att ni var tillsammans, och det är ni ju.", säger pappa.
Jag och mamma tittar på varandra och förklarar för dom allting som har hänt dom senaste två dygnen.
Alla bara kollar på oss när vi är klara, sedan hör jag hur Harry mumlar
"Förlåt, vi visste inte..."
"Det är lungt.", avbryter jag honom.
"Nu måste vi bara komma på hur vi ska göra för att stoppa det här", fortsätter jag och min blick går från person till person.
Nu måste vi klara det här.

Åhhh vad spännande ♥

Meer;D

OMG JAG STORTJUTER DU SKRIVER SÅ BRA!!!!
Jag ser riktigt framför mig hur Fred liger där livlös. du måste fortsätta din fanfiction är så bra