Dottern [SV]

meer !

mer

MEEER!

meeeeeeeeer

meeeeeeer

hihi

meer

"Du skulle inte kunna trolla bort dina problem även om du kunde kontrollera dina krafter", skrattade Hermione när London helgen därpå satt på hennes soffa med en kopp té i handen. För en stund sedan hade hon fått höra hela historien om Voldemort, och nu pratade hon och Hermione mest om allmänna saker; London hade råkat få ur sig sin önskan om att kunna trolla bort alla sina problem.
"Jag antar att det är omöjligt", hon log något, men lyckades inte le helt vilket inte heller varit meningen. "Men ingen kan sluta önska."
"Om du inte tar itu med problemen på ett eller annat sätt har du inget liv att leva", förklarade Hermione, "Ett liv är inget liv utan konflikter."
London ryckte på axlarna; Hermione hade en poäng. Hon kastade en blick på klockan och blev kall inombords när hon insåg att hon varit där i mer än fem timmar. Hon såg på Hermione. "Jag måste gå", fick hon fram, "Men det är en sak jag vill fråga dig. Jag har försökt och försökt att leta reda på en Draco Malfoy - hela veckan har jag tittat i telefonkatalogen, sökt på internet, allt jag kunnat komma på. Men han finns ingenstans, han är omöjlig att få tag på."
Hermione stod tyst en stund. Sedan tittade hon på London. "Du kan inte få tag i honom med hjälp av mugglarmedel ... kom ihåg att han är från en renblodig familj. De har varken telefon, dator eller telefonkatalog. För mugglare existerar de inte - de har sett till att det är så."
London såg lite förläget på sin mamma. "Men hur ska jag då få tag i honom?" Viskade hon, och kunde inte hjälpa att känna tårarna bränna i ögonen. Det var tydligt att Hermione inte tänkte hjälpa henne med det här.
"Jag är ledsen, London, men jag tror helt enkelt att det är bäst såhär. Din pappa är ingen ond människa, men hans medmänniskor är. Sätt en fot i hans hus och försök förklara vem du är; det kommer inte gå. Får de veta att du är min dotter ... eller ens att han varit med någon och inte berättat det ... då är du borta. Så snabbt går det. Så snabbt går det innan de listar ut sanningen och lämnar en för att tänka ut saker och ting."
Hermiones röst dog bort, och hon begravde ansiktet i händerna. Först nu insåg London att Rons frånvaro i huset kanske inte berodde på någon vardaglig orsak - Hermione hade tvingats berätta allt för honom efter Londons första besök. "Han kommer tillbaka", försökte hon lugna henne, "Han älskar dig. Jag såg det i hans blick när jag senast var här."
Egentligen hade London inte lagt märke till någonting särskilt i hans blick, men vad skulle man säga till en gråtande mamma?
Så skrattade Hermione till.
"Jag vet att han älskar mig, men kärlek är inte allt du behöver. Jag har förträngt något om mig själv i så många år ..." hon tittade upp, och log plötsligt, "Han är hos Harry för tillfället. Det är inte så långt borta, vi ses fortfarande. Jag antar att det finns lite hopp." Hon tittade på London. "Vill du att jag ska köra dig hem?"
Egentligen hoppades London på att hitta Felix vid busshållplatsen igen, så hon nekade erbjudandet och tog bussen hem. Det var visserligen varmare idag än det varit förut, och föga förvånande stod ingen Felix vid busshållplatsen. Så fort hon kom hem gick hon uppför trappan och slängde sig på sängen. Vad skulle hon göra nu?

Mer =D

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer