Borgen (sjunde året)

Jag kom på en sak nu på morgonen! Nästa vecka är vi inne på kapitel 32 på våra berättelser!

Är det ödet? Eller är det en slump? Vem vet.

Jag vet inte ens varför jag ens försöker lova att jag ska logga in oftare och varje gång tror på mig själv och att skolan kommer lätta på arbetsbördan (spoiler alert, det gör den aldrig!). Men nu är jag här igen och herregud vad mycket jag har missat.

Jag har tyvärr inte komponerat en så fin kommentar jag brukar lägga där jag kommenterar varje kapitel individuellt, utan det kommer komma lite som det gör

Jag får börja med att säga att samtliga kapitel var otroliga allihopa på sina egna vis. Favoriterna av dem jag missat var definitivt Nyårsaftonen hos Malfoys och Återblicken av vad som hände i Richmond. Richmond kan jag nog skriva om i evigheter för GUD vad snyggt och bra skrivet om det hemska som hände där. Jag ÄLSKAR hur det alltid kommer tillbaka till hur Severus hatar flaskor, det är så stilistiskt snyggt. Det var också så bra hur det kapitlet slutade med hur hans maginnehåll lämnar hans kropp och hur nästa börjar med att hon betraktar sitt nyårsmiddagen.



Och nyårsaftonen är ju en del för sig. Så bra av dig och Trezzan! Jag älskar ju den där pojken Draco och det gör lite ont i mig att han har det svårt och inte mår bra. Hoppas det kanske löser sig för honom och Elli nu, trots Jessicas uppenbara oro över det hela ♥



Och hallå, Quirinus hela uppdykande? Did not see that coming, men jag älskade det. Har ju tyvärr inte hunnit läsa Mintygirl89 fanfic om honom än, men det är nog något jag får ta tag i snarast!

Vill också som en sista grej lyfta att jag tyckt att det var fint att Elli och Elvira har varandra under jullovet ♥ OCH JAG HÖLL PÅ ATT GLÖMMA, att Mirre fick följa med och lämna svärdet åt Harry ♥ Jag älskar den pojken med, och Ron, och Hermione. Så det var jätterolig läsning att få följa med och träffa dem igen ♥

Tror det var allt jag hade på mitt lilla hjärta. Jag längtar efter mer och kommer inte lova något jag inte kan hålla.

Ha det fint, hej ♥

Mintygirl89


Nepflite


96hpevanescence




Kapitel 32 - Spillror

Korpen hämtade mig alltid på morgnarna.

Ända sedan tredje dagen, då Severus sökt upp mig, hade hon troget tittat förbi vid arbetsdagens början för att göra mig sällskap till frukosten. De vakande, mörka vingslagen utanför fönstret hade helt enkelt ersatts med att den allvarliga kvinnan dök upp i dörren efter en kort knackning.
“Du behöver vara på plats, M”, konstaterade hon torrt. “Annars håller han inte.”
Om så verkligen var fallet, var det i sin tur hon, som på sitt kärva sätt höll mig uppe. Min kropp hade hamnat i ett bestående tillstånd av lätt illamående, en konstant kil i mellangärdet, och uppvaknandet var värst - det dagliga första mötet med verkligheten. Jessicas isblå ögon betraktade mig mer skärskådande än någonsin, när jag en morgon strax innan terminsstarten trött kom hasande ut från tvättrummet efter att ha kräkts igen. Men hon sa ingenting utan räckte mig bara tyst ett glas färskpressad pumpasaft. Det var det enda som kunde få mig att piggna till en smula.
“Tack, Jessica”, mumlade jag och sög girigt i mig den lysande drycken. “Det är som att dricka solsken.”
Vi gick tysta och allvarliga bredvid varandra genom korridorerna, som fortfarande låg nästan helt öde under de sista dagarna av julledigheten. Likadant var det i stora salen, där endast enstaka elever satt spridda kring de dignande borden. Inte alla sökte sällskap; det var ensamma existenser som tillbringade dagar som dessa i borgen, under denna korta transfer mellan utmätta tidsperioder. Men Elli och Elvira satt åtminstone tillsammans, om än lika dämpade som vi. Jag följde tankfullt Jessica med blicken när hon försvann bort till sin plats för att förse sig med sin sedvanliga, minimala portion av blandad frukt. Själv gick jag med tunga steg mot min plats bredvid Severus.

Ibland kom tanken för mig hur han hade beskrivit sina egna föräldrar efter den kris som skakat familjen i hans barndom: De var båda brutna. Det var omöjligt att inte dra en parallell till oss nu, där vi satt under borgens höga tak i ekande tystnad, endast naggad av dämpade ljud från bestick och enstaka, lågmälda samtal. Det enda ljusa och livfulla i rummet var pumpasaften med sin exotiska färg, och jag drack den i mängder. Det var som om kroppen hade tagit över kommandot och fått ett eget liv, när själen låg i spillror. Men precis som Severus föräldrar, om än stukade av den enorma och oåterkalleliga skulden, var vi fortfarande vid varandras sida.




Den bundna tystnaden på kontoret gav utrymme för många tankar. Frågor uppstod som av sig själva i det låga prasslandet av pergament, när jag såg Severus sitta där och arbeta eller ta emot besök med sin kalla, neutrala fasad. Det hade blivit mer uppenbart än någonsin att den var just det - ett utanpåverk.

Ibland kunde vi våga se på varandra, korta ögonblick av skygga blickar som alltid slutade med att han sänkte sin mot bordet och att smärtan sköt som en pil genom mig. Denna hans skam var så svår att hantera. Även om vi kunnat tala öppet hade jag kanske inte hittat orden. Men jag hoppades ändå att han kände att jag fanns där, bredvid honom, så gott jag kunde. Vi måste hålla samman, fortsätta med spelet, just för att det inte skulle bli ett nytt Richmond. Jag tyckte mig fortfarande se människorna därifrån, som om de nu fanns med i alla beslut och göromål. Hade Severus upplevt det så under tjugo år? Kanske hade han haft mer neutrala perioder, då praktiska ting upptagit honom. Det kunde förklara varför han nästan alltid arbetade eller sysselsatte sig på något sätt. Och det kunde också ha varit så att hans skuldkänslor blossat upp på nytt när vi två lärt känna varandra. När han på riktigt fäst sitt hjärta vid en så kallad mugglare. Hur var det han hade yttrat sig den där dagen för många år sedan vid sjön, när han fått mig att vända åter och påbörja träningen av mina förvärvade krafter? Hans ord hade varit avgörande i mitt liv, en vändpunkt och definitiv milstolpe: Du förringar dig själv igen. Som om du inte skulle vara lika mycket värd som någon annan. Jag måste tyvärr medge att det fanns en mörk tid i mitt liv när jag var inne på samma tankar - att det fanns de som var mer värda än andra … och följderna av det har jag fått ångra djupt. Nu är det länge sedan jag rent logiskt tog avstånd från de lärorna, men jag förstod det ändå inte ... fullt ut, så att säga ... förrän jag fick förmånen att lära känna dig.
Så måste det vara, hur otroligt och svårbegripligt det än var att min bräckliga själ hade kunnat påverka någon på det sättet. Förmodligen handlade det mer om honom själv. Precis som Quirinus sagt, hade Severus hela vuxna liv handlat om att sona sina synder. Jag råkade bara komma in i hans liv vid rätt tidpunkt, när mörkrets herre varit försvunnen i många år och såren kanske hunnit läka, om inte helt, så åtminstone något. Och Severus hade kunnat få kontakt med den intensiva, hängivna förmågan att älska, som alltid funnits där djupt inom honom.

Hur hade hans vuxna år på Hogwarts egentligen varit, under det dryga decennium när han verkade här som lärare i trolldryckskonst? Dumbledore tog Severus till sig och gav honom möjligheten att arbeta i godhetens tjänst, så till den grad att han fick utföra det svåra dubbelspelet och till och med skenbart ta den gamle rektorns liv. Dumbledore måste ha litat fullständigt på Severus.

Kände han till Richmond?

Kunde det vara så att Severus någon gång biktat sig, delgett sitt mörka förflutna utan att dölja något alls, och att Dumbledore varit den som lyssnat och visste alltsammans? Var det detta som var det smärtsamma men obrytbara bandet dem emellan? Orsaken till den osvikliga lojaliteten?

När jag kom till Hogwarts, 1994 för över tre år sedan, hade Severus som en självklarhet tilldelats rollen som min handledare och var den ende som, förutom Dumbledore, fick veta min blodstatus. Hade det funnits en speciell tanke med det? Märkliga funderingar dök upp hos mig där på det tysta kontoret. Kunde Severus ständiga omtanke om mig vara ett uttryck för skulden gentemot den unga mugglarkvinnan, hon som en gång fick betala med sitt liv för det vidriga dådet i Richmond?

Det gjorde rejält ont att fundera i de här banorna. Men det var så som jag en gång hade läst i en bok - om man inte ordentligt rensar ut var i sår, ligger infektionen kvar och lurar. Och apropå det, skulle jag behöva tala ut med Severus i enrum igen, hur svårt det än var. Han visste fortfarande inte att min blodstatus var känd av tre elever, varav två från Slytherin. Men det tog emot och kändes av någon anledning egoistiskt att ta upp ämnet. Dessutom skämdes jag över den långa tid som gått utan att jag berättat. Så många hade lagt så mycket tid och resurser på att skydda mig, den icke magiska och därmed utsatta. Det fanns en märklig symbolik i det.

Jag stålsatte mig och påkallade Severus uppmärksamhet med den diskreta stämma som ingick i sekreterarens typiska beteende: “Sir?”
Han såg upp från pergament och bläckhorn.
“Kan jag få se er på middag ikväll?” fortsatte jag lågmält. “Vi skulle behöva diskutera vissa omständigheter angående …” Det blev tyst en sekund i letandet efter svepskälet jag tänkt formulera, men han avbröt mig mjukt, tydligen i tron att han redan visste.
“… våra tankar kring studenten som eventuellt ska delta på distans? Ja naturligtvis, Mona. Du måste uppdateras om de tänkta planerna, och ge dina synpunkter så att vi kan besluta om upplägget tillsammans. Terminsstarten är ju nära förestående.”
Jag nickade stumt och stirrade ut i tomma luften, överväldigad.

Draco.

I allt som hänt hade jag alldeles glömt bort hans ankomst.

96hpevanescence, ta god tid på dig med att läsa berättelsen! Den försvinner inte, så det är bara att klicka på den på min profil.

Nu till kapitlet: Så makalöst bra som vanligt" Jag finner inga ord på det. Roligt att hon träffar Korpen igen. Roligt att Quirinus nämndes. Han har lämnat ett stort avtryck efter sig.
Ja, vi får se hur det ska gå. Nu är Draco i hennes tankar, och vi får se vad som händer. Håller ögonen öppna nästa lördag.

Angående det du skrev i spoilern: Ja, du har rätt i att spöken inte är ett främmande fenomen på Hogwarts. Jag menar mer att han blir kanske chockad över att det är just Quirinus som kommer tillbaka som ett spöke.
Men nog om det. Det ska som sagt bli intressant att se hur det ska gå nästa vecka.

Bra jobbat, som vanligt.

DRACO!!

Förlåt, jag ska lugna mig. Han är mitt liv för tillfället bara ♥



Men anyway, otroligt kapitel som vanligt! Jag har sagt det förr och jag kommer säga det många fler gånger, men jag älskar mörkret. Det är såklart jättesynd om Mirre och Severus, men du får till en så bra känsla med detta ständiga vemod.

Och jag tänker att Dumbledore absolut visste. Snape litade på Albus och Albus litade på Severus. Han måste ha vetat och kunde se förbi allt med Richmond eftersom, som du skriver, Snape har försökt att jobba för att botgöra det hemska han gjort.


Tyckte den gifen passade extra bra till att beskriva detta

Mycket tankar i detta kapitel och hoppas Mirre snart kan få liiiite annat att tänka på än allt detta hemska ♥


Ha det fint, hej ♥

Mintygirl89


96hpevanescence


Trezzan




Kapitel 33 - Delaktighet

För säkert femte gången slätade jag ut ett osynligt veck på en av servetterna i dukningen till den enkla måltid husalferna ställt iordning. Just nu var jag evigt tacksam för deras tjänster, då mitt fokus behövde vara på något helt annat än maten och arrangemangen kring den. Minnet snuddade vid mina tidigare dråpliga middagsbjudningar genom åren - rök, kaos och rosa glitter - men lämnade hastigt nostalgin. Det var en alltför smärtsam kontrast till den Severus som nu tyst klev in genom dörren och började försegla rummet enligt komplicerade mönster utan att våga möta min blick. Metrimonas gestalt såg istället tyst tillbaka på mig från spegeln. Den hade blivit märkbart förändrad under de här dagarna, urgröpt och medfaren då jag inte kunnat behålla mycket mat. Det slog mig att jag mer och mer började likna korpen.
“Severus”, sa jag och han såg försiktigt på mig, flackade med blicken. Det var så svårt att förhålla sig till den här nya och kuvade, skugglika versionen av honom. Jag saknade den ståtlige, rakryggade mannen som ägt varje rum han gick in i. Som hade fått mig knäsvag av åtrå och beundran. Och jag saknade Miriam. Hur vi varit innan världen omdefinierats.
“Jag måste först be dig att ta bort glamouren”, sa jag lågt men bestämt. “Nu är rummet ordentligt förseglat och jag behöver vara mig själv för att kunna framföra det som måste sägas.”
Oron fladdrade över hans ansikte och de svarta ögonen tycktes söka av alla mörka hörn. Men han hörsammade min begäran och riktade trollstaven mot mig. Förvandlingen tog längre tid än vanligt. Hade Severus magiska krafter blivit svagare? Ängslan ökade på min beslutsamhet. Vi måste återfinna vår gemensamma styrka och det enda sättet var att lägga alla kort på bordet.

När vi satt där, mitt emot varandra, berättade jag därför utan omsvep om händelsen i skogen. Hur Elli, Blaise och Theo hade lovat att inte avslöja min blodstatus, mot att jag höll tyst om att de smitit ut olovligen. Severus blev alldeles stilla, upphörde att hantera besticken, och fruktan fick ordentligt fäste i hans ögon. Han såg rakt på mig nu, trots att det var uppenbart plågsamt för honom att göra det.
“Som sagt borde jag genast ha berättat om det här för dig”, sa jag och tvingade mig att i min tur se tillbaka på honom trots att hans smärta gick rakt in i mig, “men eftersom jag från livet som Miriam vet att Elli är en fin person, litade jag på henne och per automatik på de nära vännerna. Det var dumdristigt av mig, naturligtvis, med tanke på de kontakter pojkarna kan ha. Jag har varit oerhört naiv, men det är slut med sådant nu.”
Severus svarade inte, såg bara intensivt på mig. Men inte så som han brukade göra, när han med läsningens hjälp kom in i mitt sinne vilket jag tillåtande öppnade för honom. Nu stannade han utanför gränsen, som om han inte ens med mitt välkomnande hade rätt till den längre, utan istället med bävan inväntade sin dom. Men jag hade ingen att ge honom. Jag kunde bara framföra vad som hänt och vad det kunde tänkas innebära.
“Jag förstår vid det här laget att avslöjandet kanske också har utsatt dig för en risk, i den viktiga position du har”, fortsatte jag. “Och jag är oerhört ledsen för det, Severus. Men nu vet du äntligen, och förhoppningsvis har ungdomarna bevarat hemligheten, med tanke på att ingenting hänt. Nyårsvisiten verkade ju gå smidigt?”
Jag andades sakta ut. Nu låg bollen hos honom. Det måste den göra för att vi skulle komma vidare. Vid Merlin, vad jag saknade hans handlingskraft, hans uppmärksamma läsning av mitt sinne. Jag insåg att det var den som gjort att jag ibland låtit honom styra mina handlingar verbalt. För att han redan, genom mina tankar, visste vad jag önskade.

Men nu såg han bara bort och förblev tyst. Båda hade för länge sedan lagt ner besticken. Jag väntade, men tystnaden bestod. Ingen av oss hade rört speciellt mycket av maten. Den tornade upp sig framför oss och illamåendet började på nytt ge sig till känna. Bara doften av det alvbryggda vinet gav mig kväljningar och, mitt i allt, kom det välbekanta suget efter pumpadrycken.

Till slut kunde jag inte vänta ut honom längre.
“Säg något, Severus.”
Han vände sakta huvudet mot mig med ögon som såg misstänkt blanka ut. Så sa han, så svagt att det nästan var en viskning: “Du är otrolig.”
“Vad menar du?” Jag hade svårt att sitta stilla, kramade otåligt om foten på det orörda vinglaset. Till sist sköt jag det ifrån mig med ett gnisslande.
“Vad jag menar”, sa han och den djupa rösten darrade till för varje ord. “Är att efter allt jag dolt för dig - det enorma lidande jag har utsatt dig för under de här åren - så ber du mig nästintill om ursäkt för att ha hållit tyst om en incident som du först inte insåg allvaret i, och som därtill inträffade för endast en månad sedan?” Han skakade långsamt på huvudet, som om varje rörelse smärtade honom. “Vad har jag gjort med dig, Miriam?”
Det blev tyst några sekunder, då till och med elden i den öppna spisen tycktes stilla sig, när vi mötte varandras ögon i ett plågsamt sökande.
"Och att jag skulle vara utsatt för risk?" fortsatte han och slog uppgivet ut med händerna. "Med tanke på det jag dagligen utsätter oss båda för … har du inte en tanke på dig själv? På vad jag gjort mot dig? Det begränsade liv du tvingas leva på grund av mig?"
Han hämtade andan i den tryckande tystnaden omkring oss, och hans andetag kom ryckigt och stötvis medan han vred sina händer kring varandra.
"Jag har upprepade gånger försökt befria dig, Miriam. Innerst inne visste jag ändå att Richmond var oförlåtligt, att vad jag än gjorde skulle jag aldrig bli dig värdig. Och jag har förbannat mig själv för att inte kunna stå emot när du alltid kom tillbaka."
Jag drog häftigt efter andan.
"Så det är vad allt har handlat om?" Den farliga gnistan, början till ett ursinne jag inte ens insåg vidden av, var plötsligt antänd. "Det är vad allt har gått ut på? Att befria mig?” Jag smällde handen i bordet, så att det vedervärdiga vinet skvimpade ut, och stirrade ilsket på honom. “Det här har alltid varit vårt grundläggande problem, Severus. När du bad mig återvända till Sverige, när du drog dig undan från mig och Harry, när du flydde efter mordet på Dumbledore och lämnade mig kvar! Och nu håller du på att dra dig undan igen, trots att vi båda vet att vi vill vara nära varandra. Du tar på dig allt ansvar för de livsavgörande besluten, fastän jag upprepade gånger har sagt att jag vill vara hos dig, med dig, delaktig - att det är värt risken. Om du inte vill ha mig i närheten så stå för det. Men säg inte att det är för min skull! Jag har aldrig velat bli befriad!" Jag spottade ur mig ordet i förakt.

Han stirrade tillbaka på mig, uppenbart förvirrad, drog en av de stora händerna över sin bekymrade panna. Så såg jag en tydlig rädsla tändas i hans ögon.
“Du förstår väl att det aldrig var min intention att överge dig? Att styra dig och fatta beslut över ditt huvud? Jag ville skydda dig. Det är allt jag någonsin har velat. Att du ska vara i säkerhet och må väl. På alla sätt väl…”
Det gnistrade till i luften mellan oss när jag kände antydan till hans läsning, påmindes om den. Det fick mitt lugn att börja återvända, även om skärpan fanns kvar när jag försökte förklara.
“Det är klart att jag förstår det, Severus. Du har oftast vetat mitt bästa, i vardagen, i … i ett samspel. Det finns stunder när jag tycker om att du styr.” Jag tänkte på det älskade svarta sammetsbandet, och jag såg på den svagt uppflammande ljuslågan i de mörka ögonen att han hade uppfattat det. “Det är när det kommer till dig själv det blir komplicerat”, fortsatte jag. “Mina känslor för dig. Då verkar det som om all din skuld och skam gör att du inte riktigt kan ta in min vilja. Det har hänt vid flera avgörande tillfällen. Det känns som om du aldrig helt har insett att jag älskar dig precis som du är. Med allt vad det innebär.”
“Med en historia av fruktansvärda dåd under kriget? Oförlåtliga övergrepp och otäcka experiment?” Nu var det han som gav mig en svart blick, for upp från stolen och rastlöst började röra sig runt i rummet, som om han varit jagad av något. Jag betraktade honom tyst och sorgset. Det var ju inte mig hans ilska egentligen var riktad emot, utan honom själv, vilket gjorde det hela så mycket värre. Den svarta klädnaden böljade olycksbådande om honom, vilket fick mig att tänka på korpens vingar. Sorgsna, jagade och beskyddande samtidigt. Han spände återigen de mörka ögonen i mig och fortsatte: ”Jag har aldrig förstått hur du tänker. Hur kan du kasta bort ditt unga, dyrbara liv och ge din kärlek till mig, med den här bakgrunden? Till ett monster. För det är ju vad jag är, Miriam, det är vad vi är som dömts till att verka på den mörka sidan för att en gång frivilligt ha gått med.”
Jessica hade sagt något liknande i höstas. Men jag mindes också hennes ord om Sirius. Att han älskade henne som hon var, med all historia. Han visste med all säkerhet om Richmond. Och det fanns ytterligare en aspekt av det hela. Något jag kommit att inse, det allra viktigaste, som gjorde att jag lugnt kunde möta den nattsvarta blicken när jag sa:
“Monster finns inom oss alla. Inte bara på den mörka sidan. När jag mådde som sämst efter avslöjandet om Richmond var jag svårt frestad av mörkrets herre och hans kyla.”
Severus flämtade till som om jag ränt ett spjut genom honom.
“För att slippa känna smärtan”, fortsatte jag obevekligt. “Vilket gjorde att herren kunde nå mina känslor genom länken och ärret. Som tur var fick jag hjälp utifrån vid det tillfället. Det är det som är så viktigt. Att vi finns där för varandra i de värsta stunderna.”
Han nickade sakta, tog sig för pannan igen. Drog tafatt med handen över de blanka ögonen. Jag reste mig försiktigt från stolen, ville så gärna röra vid honom. Nå fram.
“Och jag fanns inte där för dig då heller …”, mumlade han under de fällda fransarna. “Varifrån fick du hjälp?”
“Var inte så hård mot dig själv för det”, bad jag. “Just då behövde jag vara ifrån både dig och Jessica för att få perspektiv på det hela. Det var någon sorts chocktillstånd. Därför var det bra att hjälpen kom från nytt och oväntat håll. Från en tredje part.” Severus lyssnade med stigande häpnad när jag berättade om Quirinus, men han såg inte på något sätt chockerad ut. Tvärtom suckade han till slut och berättade: “Quirrell har hemsökt mig också.”
“Och vad sa han till dig?” undrade jag nyfiket.
Severus såg länge på mig och sa till sist:
“Att inte ge upp det finaste jag någonsin haft.”

Något av den gamla ömheten kunde skönjas i hans röst och jag svalde häftigt. Det slog mig att det inte var första gången Quirinus spelade en roll i att återförena mig och Severus efter en kris. Samtidigt sträckte vi fram händerna mot varandra, fattade dem försiktigt i eldens sken. Såg sökande in i varandras ögon innan Severus på nytt tog till orda.
“Miriam, jag har hört vad du säger. Jag försöker förstå, och inser att jag ofta tar på mig en alltför stor del. Jag var ensam i hela mitt liv innan vi möttes och är fortfarande inte van vid … det här.” Han lät trevande. “Att vara två. Som … bryr sig om varandra. Lika mycket. Även när allt blivit fruktansvärt fel.” Han skakade på huvudet, slöt ögonen ett kort ögonblick. “Miriam, skam är ett alltför svagt ord, bara förnamnet för vad jag känner angående Richmond. Jag har skämts som en hund, föraktat mig själv som ett odjur, och de känslorna blev starkare efter att vi träffats. Ju längre tid som gick utan att du visste, ju starkare jag fäste mig vid dig, desto mer omöjligt blev det. Men det var, icke desto mindre, min sak att berätta det. Jag anade hur svårt det skulle vara för dig … hur du skulle lida, och jag avskyr att utsätta dig för sådant ... men, jag borde ändå ha varit ärlig från början. Så du visste vad du hade att göra med. Beslutet att fortsätta tillsammans med mig är ju ändå alltid ditt.”

Jag nickade allvarligt och han såg begrundande på mig, som om det var något han inte kom underfund med, vilket bekräftades då han fortsatte: “Jag förstår fortfarande inte på djupet hur det kan vara din önskan. Men inser också nu, att om det är vad du verkligen vill, får jag inte försöka hindra dig.”
De orden fick definitivt ett hopp att tändas.
“Om du äntligen på allvar inser det, har du kommit en bit på vägen, Severus. Och jag hoppas att du någon gång också ska förstå det på djupet.”
“Jag får vara ärlig med att vi nog inte är där än”, sa han och suckade, men han lät mycket lugnare. Jag väntade, gav honom tid att tänka. När han på nytt tog till orda
lät han sig nästan lik, praktisk och rationell, men orden var nya och friska: “Så, Miriam, du vill vara delaktig. Rent konkret - hur skulle du vilja göra?”
Jag svalde igen och hjärtat började bulta hårt. Nu var inte ögonblicket att ta ett steg tillbaka. Jag tyckte mig skymta människorna från Richmond i rummets hörn. Skuggor som formades till ansikten.
“Det verkar som om mörkrets herre har uppmärksammat min existens. Ju mer vi gömmer undan mig, desto mer misstänksam kommer han att bli. Jag tror att jag ibland borde vara med er, där han minst anar att ni skulle låta mig vara. Som när du och Jessica gjorde upp planerna för att stoppa giftet - mitt i stormens öga, bara några meter från Dödsätarnas fest.”
Han tryckte mina händer, uppenbart kämpande med sig själv.
“Jag förstår vad du menar”, sa han. “Men … “ Han tvekade. “Det är inte rättvist.” Orden i sig tycktes betyda något speciellt för honom, och han upprepade dem igen medan han såg bort från mig, in i elden. “Det är inte rättvist. Du har inte samma förutsättningar. Varför ska det krävas av dig att agera i den mörka världen, på samma premisser som vi? Det finns otaliga risker, till exempel att din avsaknad av magiska krafter skulle kunna upptäckas. Kommer du nära mörkrets herre kan han läsa av dig och du har ingen möjlighet att hindra honom. Inte ens Dödsätarna kan det. De enda som egentligen behärskar konsten är jag och Raven." Han såg på mig med ett uttryck av vädjan i ögonen. "Det handlar inte om att utesluta dig, Miriam."
“Jag har ju kraften. Den kan efterlikna många sorters magi." Även jag såg in i elden, fick den att flamma upp och lockade fram ett halvt leende hos Severus, vilket fick mitt hopp att stiga ännu mer. "Och jag behöver kanske inte direkt hamna öga mot öga med herren”, tillade jag. "På Malfoy Manor kom vi aldrig i närheten av varandra. Jag förstår såklart vikten av att han inte får läsa mig. Inte bara för min skull utan för allas - hela spelet. Det gäller att dra hans uppmärksamhet från mig på rätt sätt. Dödsätarna kan väl inte läsa mig, eller hur?"
Han skakade föraktfullt på huvudet, men drog mig sedan försiktigt intill sig. Hans händer darrade betänkligt. "Om något händer dig, Miriam … om du skulle hamna i klorna på dem … jag skulle bli vansinnig. På riktigt."
Jag tog ett fast tag runt hans armar. Saknade kraften med vilken de brukade hålla mig, men upplevde det också sällsamt att kunna stötta honom.
"Nej, Severus, jag tror faktiskt inte att du skulle bli det." Jag såg stadigt på honom. "Att tappa sinnet ligger inte för dig. Men det betyder inte att vi ska vara dumdristiga och göra något för sakens skull."
Vi höll varandra, i det varma skenet från elden där i min våning, höll varandra uppe för att inte falla i den nya, omdefinierade världen.
"Så", frågade han till sist, "hur vill du gå vidare?"
Jag svarade utan tvekan, med ett litet leende.
"Börja med att låta mig vara med och ta hand om Draco. Han har gått igenom mer än någon i hans ålder ska behöva, och kan nog tyvärr vara avig mot både dig och korpen. Men Draco och Miriam kom till slut väldigt bra överens, och som Metrimona kom jag också en bit på väg."

Vad underbart kapitlet var! Och Quirinus har hemsökt Snape! Det är ju fantastiskt! Oj, Miriam/Metrimona vill ta hand om Draco. Undrar hur det ska gå. Bra kan jag tro. Det brukar det göra.

Får se när hon börjar tänka på trion. Det är så mycket de har att dela med varandra.

Ett litet tips.

Se den gröna delen. Där har jag delat upp texten i stycken, för jag kände att det behövdes en andningspaus.

Och vad sa han till dig?” undrade jag nyfiket.
Severus såg länge på mig och sa till sist:
“Att inte ge upp det finaste jag någonsin haft.”

Något av den gamla ömheten kunde skönjas i hans röst och jag svalde häftigt. Det slog mig att det inte var första gången Quirinus spelade en roll i att återförena mig och Severus efter en kris. Samtidigt sträckte vi fram händerna mot varandra, fattade dem försiktigt i eldens sken. Såg sökande in i varandras ögon innan Severus på nytt tog till orda.
“Miriam, jag har hört vad du säger. Jag försöker förstå, och inser att jag ofta tar på mig en alltför stor del. Jag var ensam i hela mitt liv innan vi möttes och är fortfarande inte van vid … det här.” Han lät trevande. “Att vara två. Som … bryr sig om varandra. Lika mycket. Även när allt blivit fruktansvärt fel.” Han skakade på huvudet, slöt ögonen ett kort ögonblick. “Miriam, skam är ett alltför svagt ord, bara förnamnet för vad jag känner angående Richmond. Jag har skämts som en hund, föraktat mig själv som ett odjur, och de känslorna blev starkare efter att vi träffats. Ju längre tid som gick utan att du visste, ju starkare jag fäste mig vid dig, desto mer omöjligt blev det. Men det var, icke desto mindre, min sak att berätta det. Jag anade hur svårt det skulle vara för dig … hur du skulle lida, och jag avskyr att utsätta dig för sådant ... men, jag borde ändå ha varit ärlig från början. Så du visste vad du hade att göra med. Beslutet att fortsätta tillsammans med mig är ju ändå alltid ditt.”


Jag nickade allvarligt och han såg begrundande på mig, som om det var något han inte kom underfund med, vilket bekräftades då han fortsatte: “Jag förstår fortfarande inte på djupet hur det kan vara din önskan. Men inser också nu, att om det är vad du verkligen vill, får jag inte försöka hindra dig.”
De orden fick definitivt ett hopp att tändas.

Mintygirl89


Trezzan


96hpevanescence




Kapitel 34 - Ritt

Medförfattare: Trezzan, presens och tredjepersonsperspektiv

6 januari 1998

“Du kan öppna ögonen”, säger Jessica och släpper taget om Metrimonas hand när hon varsamt placerar henne på den mossiga gräsmattan. Metrimona öppnar sakta ögonen och ser upp i det komplexa grenverket av ett uråldrigt träd.
“Jag är med dig, Jessica. Transferensen gick bra”, säger Metrimona skyndsamt och reser sig sakta på armbågarna i den daggvåta mossan.
“Du har blivit härdad till sist, M.” Jessica räcker lojalt ner en väderbiten hand mot Metrimona, klädnaden faller ner över handflatan, och väntar på att hon ska ta den, vilket hon gör efter några sekunder. Jessicas skimrande, azurblå, naglar är en kontrast mot Metrimonas egna sönderbitna. Jessica tar ett krafttag och Metrimona kommer upp på fötter.
“Klarar du dig?” undrar hon och ser på den yngre kvinnan som försöker hitta fotfästet och som ser sig sökande omkring bland de böljande, färglösa kullarna. Jessica borstar burdust bort mossa från Metrimonas skuldra.
“Är vi framme?” frågar Metrimona förundrat. “Är det här godset ligger?”
“Ett par meter till, det är bäst du drar klädnaden hårdare omkring dig. Kylan är påtaglig”, säger Jessica och tar rappa steg rakt fram i det öppna. Metrimona skyndar efter och kastar en och annan nyfiken blick omkring sig. Korpkvinnans läderkappa fladdrar i vinden men en osynlig barriär stillar genast rörelsen. Hon slänger en blick bakom sig för att se om Metrimona följer henne och höjer sedan sin hand, med staven mellan graciösa fingrar, och låter magins sköldar falla även för henne. Jessica möter vant frosten med att trä på sig handskar i drakläder. Hon blickar skarpsynt ut över sina omgivningar för att vara förvissad om deras avskildhet men ingenting på godset har förändrats sedan sist.

Metrimona ser sig om på de äldre byggnaderna för att försöka urskilja vilken som är stallet. Hon minns vagt känslan från barndomen - hisnande, men alltid blandad med ett uns av latent rädsla.
“Välkommen till min plats i världen, M. Kom, vi går in i värmen så du får på dig lite kläder för vädret.” Jessica styr stegen mot den högra byggnaden, slår kraftfullt upp en robust trädörr och väntar på att Metrimona ska gå in. Metrimona tvekar en sekund innan hon kliver över den höga tröskeln till det hon trodde var stallbyggnaden, eftersom alla husen på godset är så ståtliga att det var omöjligt att gissa. Jessica stänger dörren bakom dem med en ljudlig duns och hänger av sig läderkappan för att byta till en mossgrön i grovt ylle. Strax innanför den lilla hallen ligger köket och intill fönstret står en oanvänd motorcykel som sett sina bästa dagar för ett decennium sedan.
“Här har du en varm kappa, M.” Jessica räcker Metrimona en mörkblå. Hon böjer sig ner och rycker fram två slitna par läderstövlar som en gång, och med lite omvårdnad, hade sett ut att vara i dugligt skick. “Jag har ett par handskar i drakläder även till dig”, säger hon och rotar i en flätad korg som innehåller alltifrån halsdukar till yllesockor och mössor.

Metrimona minns ridkläderna hon hade som barn i Sverige. Doften av stövlarnas läder.

Medan Jessica inväntar att Metrimona ska ta på sig ridkläderna tar hon sina stövlar i händerna och går för att hämta morötter från skafferiet i det lilla köket. Hon snubblar över stödet från motorcykeln i förbifarten. En svordom slipper ur henne när hon fortsätter in i det rymliga vardagsrummet och vevar en hand genom luften för att ljuskronan ska tändas.
“M, kom och se ifall de här handskarna passar”, ropar hon och sätter sig på soffkanten. En till svordom undslipper henne medan hon försöker att få på sig ridstövlarna vars läder hårdnat med åren.

Metrimona kliver in, med prövande och lite hackiga steg i ridstövlarna, och slänger en häpen blick på ännu en motorcykel som återfångar skenet från ljuskronan. Men förvåningen övergår i ett leende när hon inser vems den är. Hon sticker in sina långa fingrar i drakskinnshandskarna och leendet dröjer kvar när hon säger: “Passar som handen i handsken.” Hon tittar menande på Jessica som inte är sen med att förstå hinten, himlar barnsligt med ögonen och muttrar: “Han är rädd för att hans skrot ska bli rostigt om det står ute.”
Jessica ställer sig upp, bara ett par centimeter från Metrimonas ansikte, och synar hennes skarpa kindben, det mörka håret som ramar in ansiktet och den bleka hyn. “Stå alldeles still.”
Metrimona tar ett djupt andetag. Jessica höjer staven, sveper den mycket långsamt över hennes anletsdrag och ser hur de skiftar under hennes besvärjelse. Skarpa drag blir fina och mjuka, det mörka håret återfår en gyllene glans, och huden antar en färg som genast får Miriam att se piggare ut.
“Hur känns det?”
“Jag tycker alltid om att bli mig själv”, säger Miriam och skakar nöjt ut sina drakhandskar ur de nu lite för långa kappärmarna.
“Du har blivit skicklig på att spela dubbelspel”, flinar Jessica, uppenbarligen nöjd över att se Miriam nöjd, och kastar ytterligare en formel för att få kläderna att passa bättre.



Hästarna står lojt och tuggar på sommarhö när de två kvinnorna kliver in i stallgången. Fuxen med bläsen tittar piggt upp och tar ett par steg fram mot boxdörren, när Jessica kvickt tar ur sin hand ur handsken för att möta dess mule.
“Detta är Hera”, säger hon och smeker längs med sidan av huvudet på hästen. “Hon är trygg och kommer att ta väl hand om dig.” Miriam tvivlar inte på det när hon tacksamt möter de guldbruna ögonen och ser sig om efter en ryktborste.

Längre ner i stallgången, från en box som till synes ser tom ut, kommer ett frustande och Jessica delger det sin uppmärksamhet och styr stegen dit. På vägen plockar hon med sig en ryktborste och ett träns. I mörkret står ett skimmel med lång man som faller över dess ögon. Jessica lägger en tyst hand på boxdörren och kilar ur låset för att ta sig in till märren. Innan hon hunnit komma in knuffar märren ilsket till henne och Jessica får luta sig mot dörren för att inte ramla ihop. Den envisa hästen är en enorm best och Jessica har svårt att tro att någon annan skulle kunna tackla henne.
“Låt bli mig Lilit”, fräser hon och drar borsten över halsen och bogen i ett svep. Lilit stampar ilsket i marken och rör sig irriterat från korpkvinnans bestämda borstdrag. De tampas med varandra tills Jessica lugnt håller fram tränset varpå Lilit fäller fram öronen och de svarta sidenögonen får ett sken av lycka i sig.
“Behöver du någon hjälp, Miriam?” undrar Jessica när hon kliver ut i stallgången med Lilit. Hon fäster henne vid ett grimskaft och riktar sin stav mot sadelstället för att levitera fram Lilits sadel.
“Jag har sadlat henne, men minns inte riktigt hur man gjorde med tränset”, erkänner Miriam som ryktat fuxen skinande gyllenröd.
“Okej, kan du sadla Lilit åt mig så tränsar jag Hera?” frågar Jessica och tittar på Miriam vars rosiga kinder visar på kylan i det lilla stallet.
“Jag kan försöka.”
“Hon står härute nu så hon kommer inte att bråka med dig. Men hennes boxplats är hennes och därinne kan hon vara en best”, fnyser Jessica och ger Lilit en menande blick. Hon tar tränset från Miriam, som går mot Lilit med bestämda steg. Så lägger Jessica betslet över handflatan och placerar det framför Heras mule innan hon vant drar remmarna över fuxens huvud. Hon knäpper kåkremmen vid käftgropen och ser till att en knytnäve passar. När hon fäster nosgrimman ser hon till att tre fingrar får plats mellan. Jessica ser mot Miriam som med hjälp av kraften övertagit hennes svävningsformel, fått sadeln att placeras över hästryggen och just är i färd med att knäppa sadelgjorden.



De rider in i gläntan utanför godset och de magiska barriärernas skydd just som solen tittar genom buskagen och de tar in på en välriden stig där träden ramar in vägen de har framför sig. Runt dem illumineras skogen av de strålar som når in emellan de snåriga grenarna.
“Hur har förberedelserna inför unge herr Malfoys studier tett sig, Miriam?” Jessica håller tillbaka Lilit kraftfullt för att de ska rida sida vid sida.
“Han ska anlända vid terminsstarten”, svarar Miriam fokuserat och trycker försiktigt hälarna i Heras sidor för att hålla Jessicas tempo.
“Anländer han med Hogwartsexpressen?”
“Det tror jag inte vore lämpligt”, säger Miriam bestämt efter några sekunders tystnad.
“Gissningsvis har Snape tänkt igenom något. Men du vet ingenting?” understryker Jessica och stryker obrytt Lilits manke. Miriam stelnar till i sadeln och rätar på ryggen, så att Hera uppmärksamt vinklar öronen bakåt ett ögonblick.
“Jag är helt insatt i alla detaljer angående unge herrns ankomst. Severus har inte dolt någonting.”
“Bäst för honom.”
Miriam nickar beslutsamt och fortsätter: “Unge herr Malfoy ska transfereras till Hogsmeade i sällskap med sin far, och där möter jag och Severus upp dem. Efter det tar jag hand om unge herrn och introducerar honom för fröken Jacobsson. De är redan bekanta med varandra sedan studierna i min latinklass förra läsåret.”
“Om det är olämpligt att unge herr Malfoy tar Hogwartsexpressen till skolan kanske det även är olämpligt att han befinner sig på skolan. Det finns säkerligen elever kvar som hyser agg över det som skedde med Albus Dumbledore”, säger Jessica men tvekar över sina ordval. “Kanske är det bäst att hålla studietillfällena på en isolerad plats?”
“Det låter klokt, Jessica. En utmärkt idé, och det var så det var tänkt från början. Nu återstår endast att bestämma den exakta platsen.”
“Kanske min stuga i Hogsmeade? Jag har andra residens att uppehålla mig på som du numer vet.”
Miriam nickar ivrigt med ett fast grepp om tyglarna.
“Bra, där har vi dem under uppsikt och kan handleda dem samtidigt som de får lite tid på tu man hand. Som ungdomar behöver”, ler hon drömmande och det slår henne att, förutom när motorcykeln i vardagsrummet påminde om Jessica och Sirius, är tanken på Elli och Draco är det första som fått henne att dra på munnen sedan avslöjandet om Richmond. Hoppet om unga människor, nya generationer som med rätt vägledning kan fatta kloka beslut, kanske rentav ta sig ur sitt mörker. Hon är så inne i sin tankegång att hon först efter ett tag noterar att Jessica betraktar henne med skärpt vaksamhet.
“Vad fick dig att välja fröken Jacobsson som studiepartner till unge herr Malfoy? Finns det ingalämpligare alternativ?”
Men Miriam behåller sitt säkra tag om tyglarna och låter sig inte nedslås. Hon tänker att Jessica ju inte känner Elli så som hon själv gör.
“Varför skulle inte fröken Jacobsson vara ett lämpligt alternativ? Hon är ju en både klok och högpresterande elev med fötterna på jorden.”
“Det kanske undgått dig, Miriam, men unge herr Malfoy har tvivelaktiga allianser och värdegrunder som jag djupt misstänker att fröken Jacobsson inte delar.”
Miriam nickar allvarligt, men hon har för länge sedan tänkt samma tankar och det finns ingen tvekan i hennes argument.
“Omaka baka bra kaka”, säger hon eftertänksamt. “Det är sant att unge herr Malfoy kommer från en minst sagt … utmanande miljö. Med allmänna uppfattningar som fröken Jacobsson absolut inte delar. Men jag tror ändå att de kan ha utbyte av varandra. Ja, kanske ännu mer på grund av det …"
“Och detta har du diskuterat med fröken Jacobsson?”
“Mmm …”
“Ja, det är ditt namn”, svarar Jessica roat och tittar på Miriam som verkar vara lite besvärad över frågeställningen. “Men jag antar att det är svaret på min fråga.”
“Snarast!” säger Miriam hastigt. “Jag ska naturligtvis snarast ta upp det med fröken Jacobsson. Och om hon inte vill, får vi ta in en annan student alternativt att jag själv undervisar pojken. Vi fick ju en bra relation till slut.”
“Det tvivlar jag inte på, Miriam, du har ett gott hjärta. Jag förstår varför Snape dras till dig.”
Miriam rodnar och det slår henne att även det är första gången sedan avslöjandet. Kindernas hetta gör att hon känner sig levande igen, djärv när hon kastar fram: “Av samma anledning kanske unge herr Malfoy dras till … fröken Jacobsson … Eleonora?”
“Hon är väl ändå inte hans stöttepelare? Han är inte hennes skyldighet”, muttrar Jessica.
“Inte mer än vi alla är varandras skyldighet. Jag såg dem tillsammans i mitt klassrum. De kanske kan stötta varandra. Från båda hållen. När en kommer från mörkret och den andra från ljuset … ja, om man generaliserar. Båda måste lära sig att hantera skuggorna. Jag har äntligen förstått det nu. På riktigt.” Miriam tänker på sig själv och Severus, hur det har blivit för dem båda nu i den omdefinierade världen.
“Bah, hon hade passat bättre ihop med James Potters son.” Jessica biter sig i tungan och fäster blicken långt fram.
“Harry?!?” Miriam håller häftigt in Hera så att hon stannar på stigen.
“Jag och James kom bra överens”, poängterar Jessica som att det var allmän kunskap, bromsar Lilit och vänder henne åt sidan så att hon kan möta Miriams häpna ögon.
“Ja, Harrys pappa verkar ha varit en fin människa”, säger denna erkännsamt, ”men vad … varför ... ?” Hon ser inget samband i Jessicas åsikter.
“Glöm det, M. Jag tror endast att Draco är fel person för den unga flickan och Harry som är Sirius gudson, trots att jag inte mött pojken som överlevde själv, verkar lämplig.”
“Men Harry går ju inte ens kvar på skolan?”
“Nej, glöm det. Tillåt en äldre kvinna att tänka irrationellt.”
Det uppstår en stunds tystnad, när det enda som hörs är hovarna på den barrtäckta stigen. De kala träden, som omger den, lutar sig nyckfullt över de båda kvinnorna.
“Miriam, jag vill delge dig en sak om du känner dig bekväm med det.” Jessica låter fötterna falla ur stigbyglarna för att vila sina ömma ben.
“Naturligtvis. Vetskap är alltid det bästa”, säger Miriam, men hjärtat har hoppat till i hennes bröst. Visst har hennes inre blivit härdat numera, men klarar hon av ytterligare smärta?
“För många år sedan betrodde Mörkrets Herre Narcissa Malfoy med uppdraget att skapa ett liv”, avslöjar korpen. “Unge herr Malfoys omständigheter kan påverka fröken Jacobsson mycket negativt, misstänker jag.”
“Åh, stackars Draco”, utbrister Miriam och glömmer helt bort att anpassa sig efter titlarna. “Så han till och med skapades i syfte att tjäna herren? Inte underligt att Draco är ... “ Hon söker efter rätt ord, men tycks inte hitta det utan säger istället: “Och Elli känner säkert på samma sätt. Hon sa alltid till mig att Draco mådde dåligt, att det var därför han betedde sig som han gjorde ibland.”
“Inte undra på att han mår dåligt med den mängden mörker i sig som han inte kan hantera”, himlar Jessica men hon har dragit upp huvan över huvudet och det är svårt att se hennes ansiktsuttryck, trots att de rider sida vid sida, “det krävs erfarenhet för att klara av det. Severus vet det bättre än någon annan.”
Miriam nickar och huttrar till i kylan trots den varma kappan.
“Kan jag fråga dig en sak, Jess?” frågar hon, med en försiktig blick mot den svarta huvan bredvid sig.
“Det är alltid fritt fram att fråga, M”, svarar Jessica och mjuknar från smeknamnet som den yngre kvinnan använt sig av, “men jag lovar inte att jag har svaret du söker.”
Miriam fortsätter, uppmuntrad av öppningen: “Funderade du och Sirius någonsin på att skaffa barn? Att skapa ett fritt liv av en ljus och naturlig orsak, så att säga?”
“Nej!” Svaret flyr Jessicas läppar innan hon hunnit tänka igenom det och hon greppar tyglarna hårdare för att få kontroll över sitt inre känsloliv. Med ett djupt andetag avslutar hon: “Det var mörka tider, M.”

Innan de hinner diskutera Jessicas kärleksliv med den beryktade ungkarlen Sirius Black sporrar korpkvinnan sin häst till en plötslig galopp men ser till att Miriam klarar av växlingen av takt. När Jessica tittar snett bakåt möts hon av en bestämd blick från Miriam som verkar lägga all koncentration på att hålla sig fast i sadeln - men hon ser ingen rädsla i bestämdheten. Vinden ylar förbi deras öron när hästarna frustande galopperar i takt genom skogen. För Jessica är det som att flyga, en total befrielse från bekymmer, och den isande vinden som biter hennes hy är uppfriskande. Hon vet att hon måste stoppa Lilit från att springa slut på sig själv - annars slutar hon aldrig galoppera. Det är först när hon ser Hera och Miriam avta i fart som hon bromsar skimmelmärren.
“Har du själv någonsin funderat över att skaffa barn, Miriam?” frågar hon andfått och klappar troget sin häst på halsen.
“Jag har inte tänkt så långt”, svarar den unga kvinnan fundersamt, som om tanken var helt ny för henne. Hon anstränger sig för att lugna ner andetagen efter galoppen. “Med tanke på mörka tider”, lägger hon till.
“Nej det är väl ingen som tänker på att skaffa barn i kristider. Ändå sker det.”
“Det kanske till och med ... händer oftare då?” Miriam tittar sökande på sin äldre, mer erfarna vän.
Jessica ser även hon sökande upp mot himlen och dess hotande regnmoln. “Jo, en ljuspunkt i tillvaron”, konstaterar korpen och tar av åt höger mot en vildvuxen och snårig väg. “Men du är väl alldeles för ung för att vilja ha barn?”
“Som sagt, jag har inte alls tänkt på det”, upprepar Miriam, som helt uppenbart har fått något att fundera över.

Vägen har smalnat av, naturen är mer kuperad och det har blivit svårare att ta sig fram i terrängen. Jessica kastar en sista, avgörande, blick mot molnen och vänder Lilit med ett vant handgrepp.
“Det är hög tid att vi beger oss tillbaka, en storm är på väg.”

Vad duktiga ni har varit, du och Trezzan! Vilken härlig ritt de måste ha haft, Jessica och Metrimona/Miriam! Något säger mig att Miriam är osäker när det gäller hästar. Kanske får vi veta varför, inom en snar framtid.
Oj, Jessica pratar om att skaffa barn! Det känns dock lite tidigt att tänka på det. Sedan känns det oroväckande med tanke på vad som lurar i skuggorna.

Jag är glad att du gillar tipset, för här kommer ett till!

“Jag och James kom bra överens”, poängterar Jessica som att det var allmän kunskap, bromsar Lilit och vänder henne åt sidan så att hon kan möta Miriams häpna ögon.
“Ja, Harrys pappa verkar ha varit en fin människa”, säger denna erkännsamt, ”men vad … varför ... ?” Hon ser inget samband i Jessicas åsikter.
“Glöm det, M. Jag tror endast att Draco är fel person för den unga flickan och Harry som är Sirius brorson, trots att jag inte mött pojken som överlevde själv, verkar lämplig.”
“Men Harry går ju inte ens kvar på skolan?”
“Nej, glöm det. Tillåt en äldre kvinna att tänka irrationellt.”
Det uppstår en stunds tystnad, när det enda som hörs är hovarna på den barrtäckta stigen. De kala träden, som omger den, lutar sig nyckfullt över de båda kvinnorna.
“Miriam, jag vill delge dig en sak om du känner dig bekväm med det.” Jessica låter fötterna falla ur stigbyglarna för att vila sina ömma ben.
“Naturligtvis. Vetskap är alltid det bästa”, säger Miriam, men hjärtat har hoppat till i hennes bröst. Visst har hennes inre blivit härdat numera, men klarar hon av ytterligare smärta?
“För många år sedan betrodde Mörkrets Herre Narcissa Malfoy med uppdraget att skapa ett liv”, avslöjar korpen. “Unge herr Malfoys omständigheter kan påverka fröken Jacobsson mycket negativt, misstänker jag.”
“Åh, stackars Draco”, utbrister Miriam och glömmer helt bort att anpassa sig efter titlarna. “Så han till och med skapades i syfte att tjäna herren? Inte underligt att Draco är ... “ Hon söker efter rätt ord, men tycks inte hitta det utan säger istället: “Och Elli känner säkert på samma sätt. Hon sa alltid till mig att Draco mådde dåligt, att det var därför han betedde sig som han gjorde ibland.”
“Inte undra på att han mår dåligt med den mängden mörker i sig som han inte kan hantera”, himlar Jessica men hon har dragit upp huvan över huvudet och det är svårt att se hennes ansiktsuttryck, trots att de rider sida vid sida, “det krävs erfarenhet för att klara av det. Severus vet det bättre än någon annan.”
Miriam nickar och huttrar till i kylan trots den varma kappan.
“Kan jag fråga dig en sak, Jess?” frågar hon, med en försiktig blick mot den svarta huvan bredvid sig.
“Det är alltid fritt fram att fråga, M”, svarar Jessica och mjuknar från smeknamnet som den yngre kvinnan använt sig av, “men jag lovar inte att jag har svaret du söker.”
Miriam fortsätter, uppmuntrad av öppningen: “Funderade du och Sirius någonsin på att skaffa barn? Att skapa ett fritt liv av en ljus och naturlig orsak, så att säga?”
“Nej!” Svaret flyr Jessicas läppar innan hon hunnit tänka igenom det och hon greppar tyglarna hårdare för att få kontroll över sitt inre känsloliv. Med ett djupt andetag avslutar hon: “Det var mörka tider, M.”


Innan de hinner diskutera Jessicas kärleksliv med den beryktade ungkarlen Sirius Black sporrar korpkvinnan sin häst till en plötslig galopp men ser till att Miriam klarar av växlingen av takt. När Jessica tittar snett bakåt möts hon av en bestämd blick från Miriam som verkar lägga all koncentration på att hålla sig fast i sadeln - men hon ser ingen rädsla i bestämdheten. Vinden ylar förbi deras öron när hästarna frustande galopperar i takt genom skogen. För Jessica är det som att flyga, en total befrielse från bekymmer, och den isande vinden som biter hennes hy är uppfriskande. Hon vet att hon måste stoppa Lilit från att springa slut på sig själv - annars slutar hon aldrig galoppera. Det är först när hon ser Hera och Miriam avta i fart som hon bromsar skimmelmärren.
“Har du själv någonsin funderat över att skaffa barn, Miriam?” frågar hon andfått och klappar troget sin häst på halsen.
“Jag har inte tänkt så långt”, svarar den unga kvinnan fundersamt, som om tanken var helt ny för henne. Hon anstränger sig för att lugna ner andetagen efter galoppen. “Med tanke på mörka tider”, lägger hon till.
“Nej det är väl ingen som tänker på att skaffa barn i kristider. Ändå sker det.”
“Det kanske till och med ... händer oftare då?” Miriam tittar sökande på sin äldre, mer erfarna vän.
Jessica ser även hon sökande upp mot himlen och dess hotande regnmoln. “Jo, en ljuspunkt i tillvaron”, konstaterar korpen och tar av åt höger mot en vildvuxen och snårig väg. “Men du är väl alldeles för ung för att vilja ha barn?”
“Som sagt, jag har inte alls tänkt på det”, upprepar Miriam, som helt uppenbart har fått något att fundera över.

Som du ser, kan det vara bra att göra ett mellanrum, så man får chans att pausa.

I övrigt hittar jag inget mer. Bra kapitel som vanligt, vi får se vad som händer när de kommer tillbaka.

Trezzan


Mintygirl89


96hpevanescence




Kapitel 35 - Förändring

Korpens sällskap på morgnarna började kännas som en självklarhet. Nu hade det gått över en vecka sedan nyår och jag kom på mig själv med att vänta på hennes behärskade knackning. Det var något med hennes raka sätt, den totala avsaknaden av sentimentalitet, som fick mig att hålla balansen. Visst förstod jag att hon måste ha stormar av känslor inom sig, men hennes murar var rejält härdade. Åtminstone när hon hade med mig att göra.

Framför spegeln vid toalettbordet försökte jag snygga till mig hjälpligt. Metrimonas gestalt hade varit så ståtlig, men nu var den avmagrad och de tidigare skimrande naglarna skavda och nedslitna. Inte för att jag brydde mig så mycket om skönhet, speciellt inte nu, men förändringen kändes symbolisk på ett vemodigt sätt. Vad den här tiden hade satt för rent synliga spår. De var även fortfarande fysiskt kännbara - det vaga illamåendet fanns där konstant och bidrog till känslan av att ha kraschlandat, gått sönder med bestående men. Ändå spirade ett svagt hopp om att så småningom kunna bygga något i spillrorna. Sätta ihop dem på ett nytt sätt.

Jag drog en kam genom det långa, mörka håret när det knackade på dörren. Ivrigt reste jag mig för att öppna, tröstad av tanken på Jessicas sällskap och den solgula pumpadrycken hon brukade ha med sig.

Men det var Severus som stod i dörröppningen, utan pumpadryck. Han visste ju inte. Rummet svajade till och det dröjde någon sekund innan jag återfick fokus. Severus stängde noggrant dörren om sig och var inte sen att framföra sitt ärende.
“Det ser ut att bli ändrade planer för mr Malfoy”, meddelade han. “Jag tyckte det var bäst att tala med dig om det, M.”
“Var då snäll och slut till rummet”, sa jag, genast på min vakt. “Vi måste kunna tala öppet om förändringar.” Severus nickade, följde min önskan utan att säga något om saken och fortsatte sedan att tala. Det visade sig att han hade ett viktigt ärende till Malfoy Manor och tyckte att det kunde vara en bra idé att ta med sig Draco tillbaka när de ändå befann sig på plats.

Jag suckade bekymrat. Något sa mig att det skulle vara så lite förändringar som möjligt i planerna för de båda känsliga och hårt ansatta ungdomarna, men kanske hade Severus en poäng i att vi från skolan kom och hämtade Draco. Det visade ett speciellt engagemang från vår sida.
“Det får bli så”, sa jag till sist och tillade: “Ger vi oss av nu direkt?”
Severus hajade till och betraktade mig sedan med försiktighet. Det tog några sekunder innan jag förstod varför.
“Du vill inte ha mig med dit”, konstaterade jag och skakade sedan bestämt på huvudet: “Nej, Severus, så här kan du inte göra. Det går inte.”
“Jag … jag vet att det här är ditt projekt, Miriam”, sa han hastigt, “det är bara det att…” Han såg osäkert på mig. Det var fortfarande ovant att se honom sådan, och frågan var om jag någonsin skulle vänja mig vid det. Men det fanns ingen väg tillbaka.
“ … du är rädd för att ta med mig”, fyllde jag i hans mening, “jag förstår det, Severus, men om så är fallet får vi gå tillbaka till den ursprungliga planen. Det är viktigt att jag är med vid Dracos övergång och ankomst.”
Severus såg om möjligt ännu mer skyldig ut.
“Säg inte att du redan har meddelat dem de ändrade planerna!” utbrast jag. “Varför ens lägga tid på att informera mig i så fall?” Jag märkte att jag kramade sönder kammen, som fortfarande var i mina händer, och slängde den ilsket ifrån mig på bordet. Det var så svårt nu. Tidigare hade jag bara kunnat … ösa min kärlek över Severus, på ett dyrkande och beundrande sätt, och vad jag saknade det. På sitt sätt hade det varit okomplicerat. Nu måste jag plötsligt bryta vapen med honom, trots att jag såg hur hans stora händer darrade när han frustrerat vred dem om varandra, så uppenbart rädd - ja, nästan skräckslagen över att jag skulle hamna i fara.
“Jag är ledsen, Miriam”, sa han lågmält. “Uppriktigt ledsen att det blir så här. På nyår var det fullt av gäster på Malfoy Manor och betydligt mindre risk att väcka uppmärksamhet. Nu, däremot, skulle vi verkligen hamna i rampljuset, både du och jag.” Han rös till, med sin ångest så tydlig i ögonens svärta då han fortsatte med ännu lägre röst: “Och den där herrgården är ett satans ställe, Miriam. Du anar inte vad som finns där.”
“Då är det bäst att du visar mig. Eller åtminstone berättar i klarspråk. Jag vill aldrig mer ‘skyddas’ från sanningen, Severus - aldrig, hör du det?” Hans rädsla gjorde ont i mig, men det var ändå omöjligt att fortsätta som det hade varit innan. Vi kunde inte bygga så mycket på hans överbeskyddande instinkt, hur extrem situationen än var.

Han såg tyst på mig, sorgsen och stukad. Så frågade han uppgivet: “Varför vill du detta till varje pris?”
"För Dracos skull", sa jag utan att tveka. "Om det nu är ett satans ställe som du påstår, är det ingen bra plats för en sjuttonåring att vistas på. Men han slits säkert hit och dit i sina känslor, mellan plikten och längtan därifrån. Han såg så medtagen ut, Severus, och så rädd innerst inne. Han behöver oss, men det var inte helt lätt att övertyga honom, och det var jag som till sist lyckades med det. Jag kan mycket väl vara en länk för honom just nu, om än en bräcklig sådan på grund av hans tvivel. Om det då plötsligt är du som kommer ensam och ska hämta honom, finns risken att han vägrar och då blir han kvar bland hemskheterna."
Severus svarade inte, betraktade mig bara tyst och lyssnade uppmärksamt men också med vaksamhet. Jag fortsatte: "Därför tror jag också att det är bra med de ändrade planerna såtillvida att vi hämtar honom på plats. Du och jag tillsammans, Severus. Det är så vi måste börja tänka."
Han nickade, och det brände till av glädje i bröstet när jag såg skräcken i hans ögon långsamt ge vika och ersättas av mjuk, svart sammet.
"Du ska också veta", tillade jag styrkt och uppmuntrad, "att det tog sin goda tid att övertyga Elli … miss Jacobsson … om det här. Speciellt i min nuvarande skepnad som M. Det var svårt, och jag hade aldrig lyckats om jag inte i hemlighet hade känt till deras historia, hur de alltid sökt sig tillbaka till varandra, när det varit som mörkast. Precis som vi, Severus."
Sammetsögonen var nu varsamt fästa på mig, och mitt hjärta började bulta och bränna som förr, men samtidigt på ett nytt sätt - friskt och livfullt. Severus röst vibrerade genom mig när han tog ett steg närmare och dovt sa: “Du är inte lätt att tas med nuförtiden.”
Och vårt trevande leende mot varandra kändes som om det kom från djupet när jag svarade: “Nej, det hoppas jag att jag inte är.”



Vid åsynen av Draco på Malfoy Manor var det dock lättare att hålla leendet tillbaka. Han var blekare och mer hålögd än någonsin där han stod i skuggan av sin far, som myndigt bjöd oss att stiga in i den omfångsrika entrén. Det var första gången jag besökte herrgården utan att det vimlade av festklädda människor på de spegelblanka golven. Nu gapade salarna tomma och dystra. Märkligt nog kändes rummen klaustrofobiskt påträngande trots sin storlek, som om varje dörröppning stod beredd att obönhörligt suga in den som tordes närma sig.

Lucius synade oss högdraget och jag såg tillbaka med allt lugn jag kunde uppbåda. Enligt Severus var den vitblonde herrgårdsägaren usel på legilimering, så det borde inte vara någon större fara för min del.
"Det är ju onekligen behjärtansvärt av er att lägga ner tid på Dracos studier", sa Lucius med en menande blick på sin son. "Studerandet här i hemmet blir det inte mycket med ibland, kan jag säga." Han lade en tung hand på Dracos magra axel och en nästan osynlig skälvning gick genom den unge pojken, som om han rös. Mitt hjärta värkte till.
"Det ska säkert gå fint, Draco", sa jag och tillade, vänd till Lucius: "Unge herrn har ju goda betyg från förra läsåret med sig redan. Det är en bra grund att bygga vidare på."
"Jag gör mitt bästa, far", sa Draco mycket tyst men fullt hörbart.
"Du gör det, ja." Lucius kramade till om hans axel och gav honom en lätt dunk i ryggen. "Nå, Draco, du vet ju att Severus har ett viktigt ärende här innan ni ger er av. Inte sant?"
Draco nickade hastigt och jag tyckte mig se hur hela hans gestalt darrade till i konturerna. Genom Severus visste jag nu vad det synnerligen sekretessbelagda ärendet gick ut på, även om det var omöjligt att föreställa sig hur det hela skulle se ut i verkligheten. Och Dracos beteende antydde att det var en allt annat än trevlig syn. Han kastade en skygg blick på en av dörrarna, den enda som var stängd, och såg sedan tillbaka på fadern med ett vädjande uttryck, som dock möttes av iskallt järn i Lucius blick.
"Då passar det ju bra att du gör dem sällskap och visar dem ner till … platsen", sa han lent. "Jag har lite annat för mig, är jag rädd." Han lät ett obehagligt leende svepa över oss.

Under några evighetslånga sekunder såg det ut som om Draco skulle protestera. Men så darrade underläppen till, han insåg sitt nederlag och tecknade fumligt åt mig och Severus att följa med mot den stängda dörren.