Tårar från himlen

Ja, jag visste ju vad som komma skulle, och det är så sorgligt. Precis som livet kan vara i verkligheten också, tyvärr. Och bra berättelser speglar livet, tycker jag. Med allt vad det innebär.

Blir dock glad när du skriver att jag har en del i att berättelsen har kommit till. Det känns underbart! ♥
Intressant det du nämner angående marodörerna, Lily och syskon. Antingen inga syskon eller väldigt tveksamma relationer, det är ju sant och det har jag aldrig tänkt på.

Åh, minns lille David från Quirrells första år på Hogwarts! Och det bekräftar min upplevelse att Quirinus i dina två universum är sig väldigt lik. Det är omgivningen som skiljer sig åt.

Tack för att du länkar till Borgen! Så himla gulligt! ♥ Och det skulle ju vara trevligt om några ville komma och läsa om den speciella karaktären, som dök upp i förra kapitlet och är kvar även i nästa ...

Nu till kapitlet. Mycket fin och stämningsfull början med regnmolnen, som påminner om berättelsens titel. Och hela scenen efter det är så sorgligt men bra skriven. Doktorn är samme man som de träffade i början, och det tror jag är en liten tröst mitt i allt. Att det är en vänlig person som är insatt i det hela. När han berättar de sorgliga nyheterna, lider jag verkligen med Nathan, som dessutom måste försöka vara stark i situationen. Och det är så synd att Quirinus inte hinner komma och ta farväl, men även det är ju en del av berättelsen.

TIPS:
”Det går bra, Nathan.” Mia log förståeligt. ”Gå du.”
”Det går bra, Nathan.” Mia log förstående. ”Gå du.”

Mia ville inte att Nathan ska vara med henne i det sista ögonblicket. Kanske trodde hon att det skulle bli för svårt för honom?

På slutet lider jag med Nathan, och förstår honom. Att det är för tungt för honom att ta sig för någonting alls, till och med kontakten med Quirinus. Han bävar säkert för att ge Quirinus beskedet.

Nu får vi se hur det går i nästa kapitel. Väntar och ser fram emot det. ♥

Edit 25 april: har läst kapitlet, där Quirinus upptäcker den mystiske mannen, för dottern! Hon tyckte att det var bra.

Edit 26 april: läst kapitel 20, där M dyker upp. Hon
tycker att han är cool.

Edit 27 april: läst kapitel 21. Snape och Wincott är elaka, tycker dottern!

Edit 2 maj: Dottern tycker att Mia och Nathan borde berätta
att Mia är sjuk. Och det kan man ju tycka, utan att vilja
ändra berättelsen, om du förstår Hon tycker den är bra.

Hoppas ni har haft det trevligt, denna valborgsmässoafton! Och vad passar bättre än ett nytt kapitel!


Avis Fortunae ♥



rönnbär ♥



Nymphie och Kintsugi ♥



Ellpotter09 ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Trezzan och Fanny Lawiise ♥



Ja, kära vänner, som ni minns, så somnade Mia in efter problemet med hjärtat. Det tog Nathan hårt, och han fick svårt att kontakta Quirinus. Mot slutet av kapitlet skrev han dock ett brev till rektorn, för att be honom prata med Quirinus. Så ladda med näsdukar för säkerhets skull.

Detta avsnitt fanns med i tävlingsbidraget, men jag har upptäckt att det är slarvigt skrivet, och det beror på att jag skrev under tidspress. Men nu är det ”renskrivet” och ser ”städat” ut.

En sak till, angående att Nathan skickade till rektorn i föregående kapitel, och inte Quirinus: Det är INTE av elakhet. Nathan vet bara att ugglorna brukar komma med posten på morgonen, och då är han kanske osäker på hur de andra eleverna skulle kunna reagera.

Då är det bättre att ta det med rektorn, som kan förmedla budskapet på ett bra sätt, utan att de andra eleverna ser på. (Det skulle ju inte vara så bra att ge Snape och Wincott vatten på kvarnen, om Quirinus läst brevet vid frukostbordet, och börjar gråta.) Dessutom är det ju Dumbledore som bestämmer på skolan, så han kan ju ge Nathan tillåtelse att komma och hämta Quirinus. (Om ni går tillbaka till kapitel 30, så ser ni att jag har ändrat så Nathan pratar för sig själv, och tar upp allt jag skrivit.)

_________________________________________________________________________


Kapitel 31


Tre dagar hade gått utan att Quirinus visste något om moderns död, så han fortsatte sköta sina uppgifter som vanligt. Han kikade dock ifall en uggla skulle komma nu under frukosten, i hopp om att hans föräldrar skulle skriva något om barnet. Men tyvärr kom ingen uggla flygande, så han böjde sig besviket ner över sin äggröra.
Det är kanske för tidigt för dem att säga något, tänkte han. Det syntes ju inte på mamma att hon väntade barn. Men hon var faktiskt trött, så det kan mycket väl vara så att jag ska bli storebror!
Tanken fick honom på lite gladare humör och han avslutade frukosten för att gå till trolldryckslektionen. Han huttrade när han kom ner till fängelsehålorna. Kylan utomhus hade nämligen börjat tränga sig in genom slottets väggar.
”Tur att det inte regnar”, mumlade Quirinus för sig själv. ”Jag kanske ska gå en promenad under lunchen, det är ganska fint väder, även om löven börjar försvinna. Om jag hittar några, kan jag pressa dem och skicka dem till mamma. Hon älskar färgerna.”
Dörren till klassrummet öppnades och professor Snigelhorn visade in dem. Hans runda ansikte lyste av iver när han pratade om elixiret de skulle framställa den här dagen. Quirinus läste igenom anvisningarna noga och letade fram alla ingredienser. Just som han skulle sätta igång, hördes en knackning.
”Kom in”, ropade Snigelhorn muntert.
Dörren öppnades och Quirinus såg hur hans elevhemsföreståndare, professor Flitwick skyndade fram genom rummet. Flitwick, som var väldigt kort, såg nervös ut när han stod bredvid Snigelhorn och gjorde ett tecken åt honom att böja sig ner.
När Snigelhorn hörde vad Flitwick viskade, såg han först chockad ut, men sedan kastade han en medlidsam blick på Quirinus, som blev förvånad. Vad var det som pågick?
”Ni får gå tidigare idag”, sa professor Snigelhorn plötsligt. Eleverna utbytte förbryllade blickar, men de ställde ändå tillbaka sina kittlar och ingredienser. Professor Flitwick skyndade sig fram mot Quirinus och viskade:
”Rektorn har bett mig hämta dig till hans kontor. Det är väldigt viktigt.”
”Jag kommer också med”, sa Snigelhorn raskt. ”Packa dina saker, så går vi dit tillsammans.”
Quirinus tyckte att det lät alltmer konstigt, men han lydde och lade ner sina böcker i väskan, innan han följde med de båda lärarna.


När de anlände till arbetsrummet, satt Albus Dumbledore bakom sitt jättelika skrivbord.
”Åh, så bra att du kommer”, sa han vänligt. ”Var snäll och sätt dig ner, Quirinus”, tillade han och gjorde en gest mot stolen. Quirinus, som kände sig ännu mer förvirrad, gjorde som han blev tillsagd. En spänd tystnad sänkte sig över rummet.
”Ja, Quirinus, du undrar nog varför jag ville att du skulle komma”, sa Dumbledore till slut.
”Ja, sir”, sa Quirinus. ”Har jag gjort något fel?”
”Nej.” Dumbledore granskade honom genom sina halvmåneformade glasögon. ”Jag fick ett brev av din pappa nu efter frukost”, sa han. ”Din mamma… din mamma blev sjuk förra månaden. Hon blev tvungen att åka direkt till sjukhuset.”
”Sjukhuset?” Quirinus trodde inte sina öron.
Snigelhorn och Flitwick gav honom en medkännande blick.
”Ja, din pappa skriver att det skedde när du hade klivit på tåget”, sa Dumbledore försiktigt. ”Hon har varit där sedan dess.”
Det lät ytterst märkligt, tyckte Quirinus. Hur kunde en bebis göra så att Mia var tvungen att vistas på sjukhus? Det hade ju inte funnits tecken på att hon var gravid.
”Är… ni säker på att mamma var tvungen att sova på sjukhus? Ett barn kan väl inte orsaka någon sjukdom?”
”Barn?” Dumbledore såg förvånad ut.
”Ja, ett barn”, sa Quirinus raskt. ”I somras betedde hon sig konstigt, och jag tyckte det var underligt, men för några dagar sedan tänkte jag att hon väntar barn.”
Dumbledore klev upp från stolen och gick runt skrivbordet. ”Quirinus, lyssna på mig”, bad han och tog Quirinus hand i sin. ”Det rörde sig inte om ett barn. Mia fick problem med hjärtat någon gång under sommarlovet, och det blev värre trots att hon gick till läkaren några gånger.”
En iskall hand grep tag om Quirinus eget hjärta och han blev alldeles kallsvettig.
”Kommer… kommer mamma att… att bli frisk?” undrade han ängsligt.
Varken rektorn, Flitwick eller Snigelhorn svarade på en gång, men alla tre såg deltagande ut.
”Snälla, säg att pappa skrev ifall läkarna gör allt de kan för att hon ska bli bra!” vädjade Quirinus, som inte stod ut med tystnaden.
Dumbledore harklade sig och sa:
”Jag måste tyvärr tala om att… din mor avled för några dagar sedan.”
Orden sköljde över Quirinus som en våg och han kippade efter andan.
”Nej!” viskade han förfärat. ”Nej, det är inte sant! Inte mamma!”
”Jag förstår att du är chockad”, sa Flitwick som hade kommit fram till honom.
”Jag vill inte tro det!” sa Quirinus, som kämpade för att hålla tillbaka tårarna. ”Hon får inte vara död! Varför sa de inget?!”
”Det vet vi inte”, sa Snigelhorn försiktigt.
Men Quirinus kunde inte hejda sig, utan började snyfta förtvivlat, samtidigt som skuldkänslor angrep honom.
”Låt tårarna rinna”, uppmanade Dumbledore vänligt medan han drog fram en näsduk. ”Tänk på att din mamma alltid kommer att finnas i dina minnen”, tillade han.
”Jag skulle ha varit hos henne!” sa Quirinus medan tårarna rann nerför kinderna. ”Mamma är borta och jag fick i-inte vara med henne!”
”Anklaga inte dig själv”, bad rektorn. ”Jag har skickat ett brev till din pappa, så han kommer och hämtar dig.”


Plötsligt hördes ljud från eldstaden och en lång man med mörkbrunt hår stod i rummet. Hans gröna ögon var blanka och han såg väldigt förtvivlad ut.
”Pappa?” sa Quirinus och reste sig upp.
”Åh, Quirinus!” utropade Nathan. ”Din mamma… Mia… jag…” Han avbröt sig.
Quirinus tog några osäkra steg mot sin far, samtidigt som han darrade inombords.
”När fick mamma problem med hjärtat?” undrade han med låg röst.
”Det var den där gången då du var hos farmor”, svarade Nathan. ”Mia var ute i trädgården och planterade blommor, när hon plötsligt tog sig för hjärtat! Vi åkte till sjukhuset, som är för mugglare, men då var det inte någon fara för hennes liv.” Hans underläpp darrade när han tillade: ”Dessvärre började hon känna av det då och då, och den sista veckan var hon på en kontroll, och läkaren märkte att något var på tok!”
”Det är ju fruktansvärt!” utropade Snigelhorn.
”Ni sa inget till mig!” Quirinus märkte att sorgen ersattes med vrede. ”Den där gången jag slog ner vasen, hörde jag att du frågade när du och mamma skulle berätta något och hon sa inte än. Jag har under dagarna trott att hon väntade barn, men det var hjärtat hela tiden! Men ni sa inget!” Utan att hejda sig, knöt han händerna och hamrade mot sin fars mage, samtidigt som tårar av ilska rann nerför kinderna. ”Hur kunde ni?! Hur kunde ni?!” skrek han medan han slog vilt.
”Snälla, lugna dig!” vädjade Nathan och grep tag om hans handleder. ”Jag ville göra det.”
”Men du lät bli!” fräste Quirinus och försökte slita sig loss.
”Mia ville inte att du skulle bli ängslig.” Fadern böjde sig ner så att deras blickar möttes. ”Hon tyckte att det var bäst att du fick koncentrera dig på dina uppgifter”, tillade han.
”Du kunde ha kommit och hämtat mig!” Quirinus vände bort blicken. ”Hon… hon ä-är borta, men jag fick inte vara med! Ni ljög för mig!”
”De ville…”, började Flitwick, men Dumbledore hejdade honom. ”Låt honom släppa fram alla känslor”, bad han.
”Jag fick inte säga adjö till mamma!” upprepade Quirinus argt. ”Du… undanhöll allt fram t-t-t-tills nu! Var du ens hos henne?”
”Nej, hon föreslog att jag skulle ta mig en kopp te. När jag kom tillbaka, hade hon somnat in.” Nathan drog en skälvande suck. ”Men hon bad mig säga att hon älskade dig, och det kommer hon alltid att göra.”
Quirinus brast återigen i gråt och lät sig omfamnas av sin pappa.
”Mamma är borta!” kved han medan nya tårar rann nerför kinderna.
”Jag vet”, viskade Nathan, som hade börjat gråta, han också. Utanför fönstret blåste det till storm och alla löven fladdrade förbi.
Quirinus snyftade ännu mer, när han förstod att modern aldrig skulle få uppleva hösten och alla dess vackra färger. Hon skulle inte heller få se hans tavla med pressade löv, som han hade tänkt göra åt henne. Det började regna, och han intalade sig själv att hans mamma var uppe i himlen och grät för hans skull. Hösten skulle bli lång och sorglig.
_______________________________________________________________________________

Ett hjärtligt tack till Avis Fortunae, som tagit sig tid att komma med tips! ♥
Nu har ni även fått titelns innebörd.

Jag vet att det blev sorgligt med Mia, och att Quirinus reagerade med ilska! Men jag tänker att texten inte skulle ha fått samma djup, om föräldrarna hade berättat vad som hänt.

Sedan skulle ju Quirinus kanske slarva med sina uppgifter, och fått utskällning av lärarna, om han skulle gå och vara orolig för Mia. Det hade varit extra jobbigt om Nathan hade skickat en uggla och berättat att Mia är döende, och då hade Quirinus varit tvungen att förbereda sig på att hon ska somna in.

Spoiler från Quirrells första år på Hogwarts



Sedan har jag några frågor till er, som ni kan få fundera på. (OBS! Det är ingen tävling! Tänk hellre att det är frågor man får när man har en bokcirkel.)

1. Skulle berättelsen ha blivit lika bra, om Quirinus fått veta under sommaren vad som hänt? Hade berättelsen haft samma effekt och djup, om han varit förberedd på det?

2. Tror ni inte det hade varit jobbigt för honom att tänka på det under lektionerna, måltiderna och rasterna?

3. Skulle det inte bli besvärligt för honom om han tänkte på Mia, och därmed slarvade under lektionerna, och så kanske lärarna hade blivit stränga mot honom, just för att han slarvar eller inte är uppmärksam? (MacGyver skulle dock vara förstående, för han har själv förlorat en förälder. Se biografin, om ni vill.)

MacGyvers biografi

Läs dessa frågor högt för er själva, och sen kan ni svara, nästa gång ni kommenterar.

Denna vecka är vi båda på kapitel 31! Vilket sammanträffande

Åh, så sorgligt - Quirinus spanar efter ugglor, för att han tror att det ska komma besked om ett väntat syskon. Och så är det ett helt annat besked han kommer att få ...

Jag kan också tänka mig att om en positiv tanke väl har fått fäste, är det svårt att släppa den sedan. Nu kan det mycket väl vara så att Quirinus nästan förväntar sig ett syskon, börjar längta efter det. Vilket säkert gör det ännu svårare att få den sorgliga nyheten.

♥♥♥ Quirinus vill pressa löv och skicka dem till mamma ♥♥♥ Han är så fin!!! ♥♥♥

Och du skriver så bra - jag kan precis se Snigelhorn och Flitwick framför mig på lektionen. Du fångar karaktärerna perfekt.

Och Quirinus tänker hela tiden att det är en bebis som ska komma. När han får höra om sjukhuset, är det bebisen han tror är orsaken till vistelsen där.

TIPS

”I somras betedde hon sig konstigt, och jag tyckte det var underligt, men för några dagar tänkte jag att hon väntar barn.”

”I somras betedde hon sig konstigt, och jag tyckte det var underligt, men för några dagar sedan tänkte jag att hon väntar barn.”

Hela scenen på kontoret är så bra och sorgligt berättad. Jag har ju läst den, men det är en speciell känsla att se den så här, när den är alldeles färdig. Och den är lika gripande som alltid! Kan tänka mig hur det måste vara att läsa den för allra första gången.

Tack, raring, för att du länkade till Kraften! Quirinus är viktig i min berättelse, av flera skäl.

Frågorna:

1. Jag tror att det får en alldeles speciell betydelse i berättelsen att Mias problem hålls hemliga för Quirinus. Det blir ett dilemma för läsaren att fundera över: borde de ha sagt något? Varför/varför inte?

2. Jag tror att det hade varit väldigt jobbigt för honom att tänka på det i skolan.

3. OM Quirinus hade fått veta att Mia var sjuk, tycker jag även att föräldrarna skulle berättat det för lärarna. Då hade de inte varit lika stränga, om han var okoncentrerad i skolan. Jag tror att de hade förstått varför. MacGyver hade haft en extra djup förståelse.

Nu får vi se hur det fortsätter genom sorgeprocessen. Den har ju många olika faser. Hoppas Nathan och Quirinus får mycket stöd och kärlek. Nu är det tur att sådana som MacGyver finns i deras närhet! ♥

Edit: Intressant tanke om testralerna. Det hade jag inte tänkt en sekund på, att Mia kanske tyckte att det lät obehagligt med dem, och ville skydda Nathan från det.[/b]

Edit 3 maj: Nu har vi läst kapitel 22, där det berättas i en återblick om Quirinus första möte med Snape. Dottern tycker att Snape är elak!

Edit 4 maj: Nu har vi läst kapitel 23, där Quirinus tänker tillbaka på sitt första möte med marodörerna. Dottern tycker att de är bra beskrivna. Sedan skriver ju Quirinus till föräldrarna om MacGyver.
Dottern tycker att Quirinus borde berätta i brevet att Snape och Wincott är elaka. Eller åtminstone slänga en förbannelse över dem ...

Edit 5 maj: Nu har vi läst kapitel 24, där Mia ligger på
sjukhuset och läser Quirinus brev. Dottern tror att hon blev
glad att få brev från honom. Hon tycker att kapitlen är bra.

Edit 6 maj: Nu har vi läst kapitel 25, om födelsedagen.
Dottern tycker det är bra. Hon och Quirinus är jämngamla.
Hon fyller också 13 i år, i september.

Ännu en gång är det fredag. Se till att allt som har med jobb och skola är färdigt, städa lite grann, häll upp te/kaffe/choklad/läsk/saft/juice, luta er tillbaka och njut av ett kapitel! (Vill man göra det extra festligt, kan man poppa en skål med popcorn!)


Avis Fortunae ♥



rönnbär ♥



Ellpotter09 och Trezzan ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw och Fanny Lawiise ♥



Detta kapitel har min vän, Avis Fortunae skrivit! (Ja, varför inte? Får jag vara gästskribent i hennes berättelse, Borgen, får hon också vara det i min. ) Hoppas ni gillar det.
___________________________________________________________________


Kapitel 32


Mia hade fått den finaste av söner. Hon hade alltid vetat det. När hon såg Quirinus stå där på rektorns kontor omfamnad av sin far, hennes älskade Nathan, var hon mer övertygad än någonsin att det inte fanns något finare på jorden än de två. I alla fall inte för henne. Och nu måste de klara sig själva. Hon hade varit tvungen att lämna dem. På något sätt hade hon alltid anat att tiden med dem var begränsad, uppmätt och till låns. Kanske var det därför hennes ängslan ibland hade brutit igenom deras intensiva lycka. För lyckliga hade de varit. På det alldeles speciella sätt som en familj med endast få personer kan vara. Det blir en särskild gemenskap, med mycket tid för att uppmärksamma varandra, och läsa av olika känslor. Hon och Quirinus hade alltid haft ett speciellt band, som om de kunnat känna varandras sinnesstämning på ett djupt plan. Han måste ha anat, redan när hon började märka av problemen med hjärtat för första gången. Han måste ha känt att något inte stämde.


Åtskilliga gånger hade hon överreagerat, blivit arg och irriterad för saker som egentligen inte var något att bli så upprörd över. Som den gången vasen gick sönder. Hon hade ångrat sig och bett om förlåtelse, och som alltid kom hennes ängsliga inre önskan om att det inte var misstagen och de sorgliga stunderna som skulle stanna i Quirinus minne, ifall hon skulle bli tvungen att lämna honom i förtid. Hon hoppades istället att han skulle minnas de fina stunderna. Hur de haft picknick på de mest oväntade ställen - på ängen precis utanför huset, eller på vinden under regniga dagar. Mia och Quirinus hade gjort mycket tillsammans, kanske till och med umgåtts ovanligt mycket för att vara mor och son. Men de hade haft så många gemensamma intressen, som bakning, blommor och böcker, så det hade fallit sig helt naturligt. Med ömhet tänkte hon på de växter som han brukade pressa och ge till henne. De brukade glädjas tillsammans åt de vackra färgerna. Hans klarblå ögon brukade lysa av förtjusning. Nu var de istället fyllda med tårar som rann oupphörligt, där han stod omsluten av sin pappas trygga armar. Hon hade alltid vetat att Quirinus var speciell. Det var inte bara på grund av första bokstaven i deras efternamn som han fått sitt säregna förnamn. Q, en av alfabetets mest ovanliga bokstäver. Redan första gången hon såg in i sitt nyfödda barns safirblå ögon hade hon förstått att han var en skönande, en ovanligt känslig själ. Mia visste, bättre än någon annan, att det är en gåva att vara så mottaglig för känslor, men att det också har ett pris. Både positiva och negativa krafter kan lätt få makt över ens sinne. Om hon ändå hade fått vara med lite längre, för att kunna skydda och vägleda honom!


Nu skulle hon få förlita sig på Nathans ensamma föräldraskap. Han var en underbar pappa, det fanns det inget tvivel om, men hennes fruktan gällde sorgens inverkan. Måtte han inte låta den bryta ner honom, utan istället förstå att hennes djupaste önskan var att han skulle vara stark för Quirinus. Hon hade oroat sig då Nathan låtit så många dagar gå efter hennes död utan att kontakta varken skolan eller Quirinus. Hennes man var stark på många sätt men också skör, särskilt i relation till henne. Hon hade vetat att han inte skulle klara av att se henne lämna livet och gå över till den andra sidan. Det var därför hon hade bett honom hämta en kopp te när hon kände att det var nära. Andetagen hade blivit tyngre och tyngre och hon var på väg från den utmattade kroppen, ut i det verkliga varandet.


“Alltid lika omtänksam!” Nathan kysste henne innan han lämnade rummet. Mia vände sitt trötta huvud mot det bleka dagsljuset, som föll in genom sjukhusets fönster där en liten fågel landade på fönsterbrädan. Hon visste vad det betydde och betraktade lugnt dess små nyfikna pepparkornsögon.
”Snart flyger jag också”, viskade hon för sig själv, och tog sitt sista andetag.


Mia hade aldrig fruktat döden i sig. Kroppen var sjuk och det var en befrielse att lämna den. Det smärtsamma var att inte kunna finnas till hands på samma sätt för de två individer hon älskade mest. Efter övergången hade hon ständigt funnits med och vakat över Nathan, då hon såg hur han bröts ner av hennes frånvaro. Hur han försummade sitt arbete, vilket i och för sig var helt naturligt i sorgen, men också hur han dröjde med att kontakta Quirinus, vilket som sagt oroade henne desto mer. Som om en tyngd av bly lagts över hennes vanligtvis rådige make. Därför var det en oändlig lättnad att far och son nu stod och höll om varandra och att Quirinus äntligen visste. Ju längre tid som passerat, desto mer skulle hans ilska ha ökat när han fick vetskapen. Men nu var han över den blixtrande vreden och inne i sorgen.
”Mamma är borta”, kved han om och om igen i fars armar. Tårar rann nerför deras kinder och de hade varandra i det svåra.
De var inte helt ensamma, och Mia skulle vaka över dem båda på det sätt hon kunde. Den sorgsna vinden sjöng allt djupare utanför slottets fönster, förde de döda löven med sig när det blåste upp till storm. Det är inte bara de kvarlämnade som sörjer, utan även de som fått lämna för tidigt kan förnimma saknaden. Och när den slog rot i Mias hjärta, började regnet falla som tårar över Hogwarts marker. De marker där hennes son skulle vandra genom åren och möta ungdomens många utmaningar. Lära sig att hantera sådana som inte ville honom väl.


Hon kunde inte längre ge honom råd om dessa fientligt inställda individer, och inte heller kunde hon be honom dra en mössa över de mörkbruna lockarna som skydd mot kylan, eller förmana honom att återvända hem när mörkret föll. Det skulle inte gå att pyssla om honom när han blev sjuk, eller ledsen, och hon kunde inte plåstra om hans skrubbsår om han föll och slog sig. Nathan skulle få vara den som stöttade Quirinus. Nu var hennes närvaro istället det trygga susandet i höstlöven med alla de vackra färgerna. En vagt förnimbar, skyddande värme bevarad i hans hjärta när han drog sin mantel tätare om sig mot vinden. Mia hade fått den finaste av söner och hon skulle alltid vara med honom.
______________________________________________________________

Nu, Avis Fortunae, ska du äntligen få den feedback du förtjänar! ♥

Först och främst älskar jag hur du får fram Mias känslor! Jag känner riktigt hur sorgsen hon är, när hon ser Quirinus tårar. Hennes skuldkänslor träffar mig rakt i hjärtat, eftersom hon minns att hon blivit arg över några småsaker. Sedan är det otroligt att hon reflekterar över att Q är en väldigt ovanlig bokstav. Jag blir även otroligt rörd över hur hon minns de glada stunderna de haft tillsammans, och hur DU beskriver Quirinus genom hennes ögon, och med dina egna ord! De klarblå ögonen sätter verkligen en krydda på texten! Precis som när hon vet att hon inte kan be honom dra över en mössa över de mörkbruna lockarna! Alltså, bara det får mig att smälta, liksom att hon inte kan förmana honom att komma hem innan det blir mörkt. (Du såg kanske vad jag har lagt till i den biten.)


“Alltid lika omtänksam!” Nathan kysste henne innan han lämnade rummet. Mia vände sitt trötta huvud mot det bleka dagsljuset, som föll in genom sjukhusets fönster där en liten fågel landade på fönsterbrädan. Hon visste vad det betydde och betraktade lugnt dess små nyfikna pepparkornsögon. ”Snart flyger jag också”, viskade hon för sig själv och tog sitt sista andetag.


Alltså, när jag läste den kursiva delen första gången, så kan jag än idag inte låta bli att fundera på om du kan läsa tankar! Jag hade tänkt lägga till i Kapitel 30 att Mia ser Nathan gå iväg, innan hon drar sitt sista andetag. (Jag hade även tänkt att hon skulle få se sina föräldrar.) Men tyvärr lät det inte bra i tanken, och då fick jag slopa idén. Sedan hade det blivit för mycket, i och med att det var Nathans kapitel. Men du fick till det superbra! Det är också bra att hon accepterade att kroppen inte orkade mer, utan att hon somnar in, lugnt och fridfullt.


Jag bara ÄLSKAR hur hon tänker på de gemensamma intressen hon och Quirinus har, som bakning, blommor och böcker. Jag tycker mycket om hur hon beskriver Nathan. Hon har alltid sett honom som en stark person, men nu ser hon honom svag och skör. Hennes oro träffar mig rakt i hjärtat, och jag förstår att hon känner sig lättad över att Quirinus har fått veta sanningen.

Även hennes oro hur Quirinus ska kunna handskas med elaka personer, får mig nästan att gråta. (Det är positivt menat.) Det är även så vackert när det står att hon ”hade fått den finaste av söner”. Det träffar hjärtat ordentligt, på ett bra sätt. Och sista raden får mig att lipa som en galning. Men texten ska ju väcka känslor, och då vet man att det är bra.
Gud, du skriver så otroligt bra. Det faktum att hon ser regnet som tårar, gör mig så rörd! Tusen tack för att du ville vara med och skriva ett gästkapitel!

Nu, mina kära vänner, kommer jag att ta en paus på obestämd tid. När jag uppdaterar igen, kommer det att fortsätta vara på fredagar.

Hoppas ni hittar någon annan berättelse ni kan läsa, medan ni väntar. Jag hänvisar annars till min profil, där ni hittar ”Quirrells första år på Hogwarts” eller ”Vandalen på ridskolan”. Båda är läsvärda och spännande på en del ställen.

Som alltid superbra kapitel❤

Hej! Jag är så glad att jag hittade hit! Jag får inte fram det i varje sammanfattning, men du är oändligt bra på att skriva! Älskar dina person och miljöbeskrivningar! Allt blir så verkligt! Det är som att titta ner i ett minneshåll med tydliga minnen! Tack för läsupplevesen. ♥

Här är sammanfattningarna! (Jag började läsa när Mintygirl89 var på kapitel 28.)

Kapitel 1. Väldig mysigt start på berättelsen! Men ändå så jobbigt för Quirinus att någon retar honom. Spinnargränden? Där bor ju snape...

Kapitel 2. Ännu ett mysigt kapitel! Hade en mysig liten stund ända fram till i slutet. Vad är det som händer med Mia? D:

Kapitel 3. Tur att det gick bra med Mia. Men jag vill att de ska säga vad som hänt till Quirinus! Förstår att de vill att han ska ha det bra men han borde ändå få veta. Hur som helst så är det fantastiskt skrivet!

Kapitel 4. Vilken underbar dag Quirinus och hans farmor verkar ha haft! Jag kan verkligen se köket framför mig. Men det är så tråkigt att Mia är sjuk.

Kapitel 5. Vilken snäll mormor Quirinus verkar ha haft! ♥ Förstår verkligen att det är oroväckande för Quirinus att hans mamma gråter eftersom det sätter igång gamla sorgsna minnen för honom! Så fint skrivet kapitel.

Kapitel 6. Stackars Mia och Nathan när de får reda på att det är "falskt alarm". Tycker verkligen synd om dem. Jobbigt att åka in till sjukhuset efter den händelsen. ♥

Kapitel 7. Bästa sättet att läsa ett litet jobbigt utbrott! Kakor och apelsinsaft! Tur att Quirinus förlåter Mia.

Kapitel 8. Har du receptet på den där köttgrytan? Den verkar ju vara väldigt god...
Det var en fin flashback också.

Kapitel 9. Ännu ett utbrott, tycker faktiskt att det är hög tid att berätta nu för Quirinus vad som händer! Hur som helst, har du recept på jordgubbspajen?

Kapitel 10. Jag blir varm om hjärtat när jag läser flashbacken. ♥ Tur att inget hände med Mias hjärta idag!

Kapitel 11. Mysigt med alla böckerna, att vara på den läckande kitteln, att.. Men Snape! Vad gör du där! Gör ingenting mot Quirinus för då får du med mig att göra!!

Kapitel 12. Snape, Snape, Snape! Var du tvungen att ge Quirinus dumma tankar?!
Tur att Quirinus ändå hittar något roligt att göra! (Att läsa.) Och jag hoppas verkligen att inga fler hjärtflimmer inträffar!

Kapitel 13. SNAPE!!!!! Du kan väl låta Quirinus vara ifred i sina drömmar! I verkligheten också givetvis!

Kapitel 14. Jag håller med Mia. Jag tror inte att någon lärare, eller Dumbledore tillåter att en elev jagar en annan elev med vargar.

Men åh! Stackars Mia! Tänk om hon får hjärtflimmer igen när Quirinus är på Hogwarts!

Kapitel 15. Ännu ett utbrott! Om jag skulle ha varit Qurinus hade jag nog inte förlåtit Mia i första taget! Så det är tur att jag inte är Quirinus. Det skulle ha varit jobbigt att inte skiljas som vänner.

Kapitel 16. Vad roligt att Quirinus äntligen är påväg till Hogwarts! Men vad hände i slutet? Nu är jag orolig.

Kapitel 17. SNAPE! Du gör INGET dumt! OKEJ??!

Kapitel 18.JAG SA JU TILL DIG SNAPE! GÖR INGET DUMT SA JAG OCH VAD GÖR DU? Hur vågar han ens vara taskig mot snälla Quirinus? Tur att marodörerna finns där och hjäper till ♥.

Kapitel 19. Hmm, vem kan den där personen vara? Jag har ingen aning! Tror iallafall att han är snäll!

Kapitel 20. Jag hade rätt! Han var snäll! Väldigt snäll dessutom!

Kapitel 21. Nä nu får det räcka! Om jag skulle varit MacGyver skulle slytherin ha NOLL poäng just nu! Dumma, dumma Snape och Wincott.
Tur att MacGyver och James var där och hjälpte Quirinus.

Kapitel 22. "Vi går fjärde året och du är bara en värdelös förstaårselev" Vad är det du säger Snape????!!!! Är du helt galen! Det var det sämsta jag hört idag!

Kapitel 23. Men marodörerna räddar dagen! Heja, heja, Remus, James, Sirius och Peter!

Kapite 24. Är Mia på sjukhus?! Vilken tur att det verkar ha gått bra den här gången. Det får verkligen inte hända något med Mia.

Kapitel 25. Underbara presenter! Jag blir lycklig av att det blev en bra födelsedag till Quirinus!

Kapitel 26. Jag hatar när Quirinus blir ledsen! Tur att Remus kan trösta.

Vad fint pysslet verkar blivit! ♥

Kapitel 27. Jag skrattar tillsammans med Quirinus! Att han skulle försöka övertala en lärare att få högsta betyg? Han kommer ändå att få det oavsett.

Tur att Quirinus kan prata med MacGyver om svåra saker.

Kapitel 28. Bra att MacGyver vill hjälpa Quirinus. ♥ Undrar hur det gick med MacGyvers mamma.

Kapitel 29. Jag blev så glatt chockad! Att lilla jag skulle bli taggad i denna otroliga fanfiction? Det trodde jag inte! Tack så mycket!! ♥
Kapitlet är som vanligt jätte bra skrivet men jag tycker synd om Quirinus eftersom det inte är ett barn som väntar!

Kapitel 30. Neeeej, Mia. Jag gråter nästan när jag läser det här kapitlet. Hur kan du få det så verkligt?

Kapitel 31. Gråter igen..

Här är svaren på dina frågor:

1. I verkligheten hade det varit bättre om han fått vetat. En släkting till mig som inte alls var gammal dog eftersom hen var sjuk. Jag visste inte att hen var sjuk så det kom som en chock när jag fick höra att hen hade dött. Jag ville då väldigt gärna att mamma och pappa skulle ha berättat för mig att hen var sjuk. Men för att berättelsen skulle fått ett bra djup som du säger tror jag det var bra att Quirinus inte fick veta.

2. Det skulle nog varit jobbigt för Quirinus att tänka på det.

3. Ingen lärare kan vara sträng mot Quirinus för att han är ledsen utan att få en smäll på nosen av mig!!!

Kapitel 32. Roligt att Avis Fortunae har skrivit detta kapitel! Det var jättebra och sorgligt!


Tack igen för läsupplevelsen! ♥

Nu har vi läst kapitel 26, och dottern hatar
Snape!

Edit 10 maj: nu har vi läst kapitel 27, där Quirinus
påminns om föräldrarnas märkliga beteende
under sommaren. Dottern tycker att de borde
berätta. Hon tycker att kapitlet är bra. Och att
MacGyver är okej

Edit 11 maj: nu har vi läst kapitel 28, och dottern tycker
att Richard gör rätt som inte skriver till Nathan. No
snitches, säger hon. (Inget skvallrande).

Edit 12 maj: nu har vi läst kapitel 29, och dottern tror
att Quirinus skulle ha blivit en bra storebror.

Edit 13 maj: nu har vi läst kapitel 30, och dottern tycker
att Mia borde ha fått leva.

Vi har det oerhört mysigt när vi läser den här berättelsen,
och har hittat tillbaka till vår kvällsstund tillsammans. ♡

Edit 14 maj: Nu har vi läst kapitel 31 och diskuterat en del igen om varför föräldrarna valde att inte berätta.

1. Skulle berättelsen ha blivit lika bra, om Quirinus fått veta under sommaren vad som hänt? Hade berättelsen haft samma effekt och djup, om han varit förberedd på det?

Nej.

2. Tror ni inte det hade varit jobbigt för honom att tänka på det under lektionerna, måltiderna och rasterna?

Jo.

3. Skulle det inte bli besvärligt för honom om han tänkte på Mia, och därmed slarvade under lektionerna, och så kanske lärarna hade blivit stränga mot honom, just för att han slarvar eller inte är uppmärksam? (MacGyver skulle dock vara förstående, för han har själv förlorat en förälder. Se biografin, om ni vill.)

Jo, det hade varit jobbigt för honom.

Edit 15 maj: Nu har vi läst kapitel 32, och dottern tyckte
om det.

Har tagit världens längsta mugglispaus och har saknat denna godbit till berättelse så mycket! Uppskattar verkligen taggarna♥

Kap 19, 20
Mysig Hogwartskänsla som man aldrig kan tröttna på (särskilt inte när det är skrivet av dig!!!) De krypande misstankarna spökar och dessutom drömmer han underligt... Och så är den nye läraren i försvar mot svartkonster på plats! Han verkar ju vara jättehärlig! Min mamma och bror ÄLSKAR MacGyver-serien

Kap 21, 22, 23 Såg varningen, men det värkte ändå i bröstet när jag läste delen med Snape. Och flashbacken! Rara Q. Han förtjänar det bästa. Älskar hur du porträtterar Lily och Marodörerna, och att de samt MacGyver står upp mot elakheterna. Hoppas verkligen Mia och Nathan har det fint därhemma..!

Kap 24, 25
Åh, det verkar som om det är lite bättre med Mia! (yay!) Hoppashoppashoppas hon kryar på sig! Blir så glad av att läsa om den här MacGyver, han verkar vara en dundermänniska. Blev ännu lite gladare när Q fyllde år, vilka fina vänner han har! Det kändes verkligen som en toppen födelsedag

Kap 26, 27, 28, 29
Yes!! Snape och Winscott får smaka på lite konsekvenser, hurra! Det smärtar mig att läsa om hur de beter sig mot oskyldiga, rara Q som bara vill vara vänlig och njuta av sina blommor och böcker. Det var skönt att läsa att hans klasskompisar bad om ursäkt när de gjort felaktiga antaganden, och att Q kände att han kunde prata med MacGyver om Mia. Det är kul att lära känna honom lite bättre! Och att MacGyver är så förstående och att han verkligen verkar bry sig - och det viktigaste av allt, att Q mådde bättre efter samtalet!

Kap 30, 31, 32
Vet inte vad jag ska säga. Fina, fina Nathan. Fina, fina Mia. Och Q...!
Det började regna, och han intalade sig själv att hans mamma var uppe i himlen och grät för hans skull. Det var så vackert skrivet att jag knappt har några ord. Och kapitlet från Mias perspektiv gav mig rysningar.

Du skriver alldeles enastående. Det är så levande. Gripande.

Tack för en underbar läsupplevelse. ♥

Kära läsare! Efter en lång paus kommer här ett kapitel av berättelsen! Det har ni förtjänat!
Jag är upptagen på fredag, så därför får ni kapitlet i dag istället. Nästa vecka blir det som vanligt. Kapitlet är lite speciellt, och varför det är det, ser ni när ni läser. Annars kommer en förklaring på slutet. Mycket nöje, mina kära vänner!

Avis Fortunae ♥


ginnymollyw ♥


Ellpotter09 ♥


boknörd_ ♥


Trezzan ♥



Refren, rönnbär och H.E.R.M.I.O.N.E ♥



catradora, Elzyii,
Pixelow, Leoney Fanny Lawiise ♥


_____________________________________________________________________


Kapitel 33

Under lektionen i försvar mot svartkonster skrev Lily ivrigt upp alla förtrollningar som var bra att använda. Hon kunde inte låta bli att beundra professor MacGyvers sätt att undervisa dem. Precis som den första lektionen talade han med lugn och tydlig röst, medan han förklarade hur bra som helst. Han skulle just säga något, när Dumbledores magiskt förstärkta röst ekade genom korridorerna:
”Alla lärare ska samlas på mitt kontor så fort som möjligt. Eleverna ombeds att komma till stora salen klockan tolv.”
Lily blev förbryllad, och de andra eleverna utbytte förvånade blickar med varandra.
MacGyver såg även han lite förundrad ut, men sedan sa han: ”Det är bäst vi gör som rektorn säger, så kila iväg nu.” Därefter skyndade han sig iväg.
Lily samlade ihop sina böcker och följde med Mary MacDonald, som var en av hennes bästa vänner, ut.
”Jag undrar varför vi ska samlas klockan tolv”, sa Mary fundersamt. ”Är det något som ska hända?”
”Vad det än är, får vi veta det”, sa Lily.
På vägen till Gryffindortornet fick hon se Ariel Weston, som gick i samma årskurs som Quirinus, och tillhörde Ravenclaw, där hon stod utanför biblioteket med sina tre väninnor.
”Jag kan inte fatta att Quirinus fick stanna kvar efter lektionen”, sa Ariel plötsligt. ”Fast han har kanske gjort något dumt.” Hon hade en konstig min.
Lily fick en känsla av att det var något på tok, för hon gillade inte den yngre flickans tonfall.
”Du kan gå i förväg”, viskade hon därför till Mary. ”Jag ska bara se så att allt är som det ska.”
”Varför skulle det inte vara som det ska?” frågade Mary. ”Du ska väl inte tjuvlyssna på deras samtal?”
”Jag gillar inte Westons ansiktsuttryck när hon nämnde Quirinus!” sa Lily bestämt. ”Är det något dumt på gång, vill jag sätta stopp för det.”
Mary ryckte på axlarna innan hon gick iväg. Lily smög närmare de fyra yngre eleverna och lyssnade spänt.
”Jag undrar varför professor Snigelhorn kollade så konstigt på honom”, sa Nancy Fowler.
”Han kanske stal blomblad från skåpet för att pressa dem på rasten!” sa Ramona Armstrong och skrattade.
”Det är ju det enda han bryr sig om!” Hennes tvillingsyster Nora fnissade. ”Och han läser ju bara!” tillade hon.
”Ja, eller hur”, sa Nancy. ”Minns ni inte vad som hände när Norman frågade honom om han kunde tänka sig söka till laget?! Han blev vit som ett lakan!”
”Ja, det stämmer ”, sa Ariel och flinade snett. ”Jag hörde honom säga att han är höjdrädd. Men jag tycker att han alltid har varit underlig!”
”Och jag tycker det är elakt att prata illa om någon, som inte kan försvara sig!” fräste Lily och gick fram till dem, samtidigt som hon kände hur vreden tog över. ”Varför säger ni så elaka saker om Quirinus?” frågade hon strängt.
Ariel, Nancy och tvillingarna Armstrong stirrade skrämt på henne, men ingen av dem svarade direkt.
”Nå?” Lily stampade otåligt med foten. ”Får jag veta varför ni pratar bakom ryggen på Quirinus?”
Ariel bet sig i läppen innan hon sa:
”Jo… det var så… att professor Flitwick kom in under vår lektion i trolldryckskonst”, mumlade hon och tittade ner i golvet.
”Han viskade något i örat på professor Snigelhorn, som kastade en blick på Quirinus”, sa Nancy medan hon drog nervöst i sin ljusröda hästsvans.
”Snigelhorn sa åt oss att sluta tidigare”, svarade Ramona som rodnade djupt.
”Men de gick fram till Quirinus”, fyllde Nora i.
”För den sakens skull gillar jag inte ert beteende”, sa Lily surt. ”Det är elakt att skratta åt honom för att han inte gillar höga höjder! Jag drar av fem poäng från Ravenclaw för att ni inte är snälla!”
”Men…”, började Ariel.
”Inga men”, avbröt Lily strängt. ”Jag är prefekt, så jag har all rätt att dra poäng ifrån elever som inte uppför sig. Tänk om någon skulle säga så otrevliga saker om er?”
De fyra flickorna såg skamsna ut när de gick iväg.
Lily såg efter dem, men sedan kunde hon inte låta bli att tänka på vad Weston hade sagt. Varför hade Flitwick och Snigelhorn hållit Quirinus kvar? ”Jag får inte låta fantasin skena iväg”, mumlade Lily för sig själv. ”Oavsett varför han fick stanna efter lektionen, är det inte så allvarligt som Ariel och hennes vänner tror.”


Klockan var fem i tolv när Lily och hennes vänner gick till stora salen. Hon kunde se hur många elever utbytte frågande blickar, och till sin stora förvåning såg hon att Quirinus inte var med bland eleverna i Ravenclaw. Vad var det som pågick? Hon vände sig till James och viskade:
”Jag undrar vad som har hänt med Quirinus. Han brukar väl alltid vara på sina lektioner?”
”Jag har ingen aning”, viskade James tillbaka. ”Jag såg honom i morse vid frukosten.”
”Han är kanske sjuk”, föreslog Peter. ”Men då får han ju hjälp av madam Pomfrey”, invände Lily, som blev ännu mer fundersam.
”Får vi be om lite tystnad, tack?” hördes McGonagalls röst plötsligt.
Alla elever vände sig mot lärarbordet och Lily blev förvånad när hon såg lärarnas ansiktsuttryck. De verkade vara nervösa över något, medan MacGyver såg bekymrad och medlidsam ut.
Professor Dumbledore såg sig omkring och sa:
”Ja, ni undrar förstås varför vi alla samlas. Det är nämligen så att jag har en väldigt sorglig sak att berätta för er. Quirinus Quirrell från Ravenclaw har fått åka hem, eftersom hans… hans mamma… gick bort för några dagar sedan.”
Hela salen fylldes av flämtanden och några elever slog händerna för munnen. Lily kände hur en kall hand grep tag om hennes hjärta och en klump bildades i magen.
Gode Gud! tänkte hon förfärat. Det var förstås därför professor Snigelhorn avbröt lektionen! Han ville inte att Quirinus skulle få en massa blickar från de andra eleverna. Hon svalde hårt och tittade mot rektorn.
Dumbledore harklade sig och fortsatte:
”Vad jag har fått veta, fick hans mamma problem med hjärtat under sommaren, men hon trodde till en början att det inte skulle hända igen. Dessvärre blev det fler besök på sjukhuset och i början av september blev hon inlagd. Läkarna gjorde allt de kunde för att hjälpa henne, men tyvärr blev hon bara sämre. Quirinus pappa kom och hämtade honom nu på morgonen.” Efter några sekunders tystnad sa han: ”Nu är det också så att hans föräldrar undvek att säga något till honom, men det var inte för att vara elaka, utan det var mer för att han skulle slippa bli orolig. De visste till en början inte hur allvarligt det var. Nyheten kom därför som en chock för Quirinus när han fick veta det, vilket givetvis blev extra jobbigt för honom. Kom ihåg att hans föräldrar aldrig menade något illa.”
Lily kände hur en snyftning steg i strupen och ögonen fylldes av tårar. Innan hon visste ordet av, kände hon en hand på sin axel och när hon vände sig om, såg hon in i James nötbruna ögon.
”Jag förstår om du är chockad”, viskade han medkännande.
”Det är så hemskt!” sa Lily med darrande röst. ”Tänk att förlora sin mamma när han bara är tretton år!” Tårarna rann nerför kinderna, men hon struntade i det. Just nu undrade hon hur Quirinus mådde. Hon såg hur en del elever utbytte menande blickar och några stirrade ner i golvet.


Remus var alldeles skakad över det han hade hört. Varför skulle det vara så orättvist? Quirinus hade tillräckligt med bekymmer när det gällde Snape och Wincott, och nu var hans mamma död.
”Jag förstår att ni alla är skärrade över det ni har fått höra”, sa Dumbledore vänligt. ”Det är hemskt att förlora någon, framförallt en förälder. Det jag vill att ni ska tänka på, är att när Quirinus kommer tillbaka, så kanske han inte är sig själv. Han kommer så klart att vara ledsen och då kanske han har svårt att koncentrera sig på vad som händer omkring honom. Det måste vi alla ha förståelse för. Dessutom är det bra om ingen av er tjatar på honom om hans mamma. Han måste få bestämma själv om han vill berätta något.”
Remus kände hur det värkte i hjärtat för den yngre pojkens skull, och han fick en klump i halsen. Men ur ögonvrån fick han se Snape viska något i örat på Wincott. Båda log elakt, och Remus fick en känsla av att det var något skumt på gång.
Dumbledore hade tydligen inte märkt det utan sa:
”Kom ihåg att det är jobbigt för Quirinus och hans pappa, så försök som sagt förstå att han kanske inte är sitt vanliga jag när han är tillbaka efter begravningen. Ni får försöka ha lektioner som vanligt och arbeta i den takt ni orkar. Om det är något som oroar er, kan ni antingen komma till mig, eller så går ni till era elevhemsföreståndare.”


När lunchen serverades, var det ovanligt tyst. Remus försökte äta men maten växte i munnen på honom. Han kunde inte föreställa sig vad som hade hänt, om det varit hans egen mamma eller pappa som gått bort. Efter ett tag lämnade alla elever salen, sammanbitna och allvarliga. Remus sneglade bort mot Slytherineleverna och ännu en gång såg han Snape och Wincott viska med varandra.
De kommer då inte vara snälla, tänkte han bistert. Känner jag Snape rätt, kommer han att göra allt han kan för att såra Quirinus!
”Jag kan inte förstå att det är sant!” utropade James när de stod utanför sjukhusflygeln.
”Det är orättvist”, sa Peter. ”Quirinus har inte förtjänat det här.”
”Hans mamma brydde sig i alla fall om honom”, sa Sirius. ”Skulle min mamma dö nu, skulle jag då inte bry mig!” tillade han torrt.
”Så kan du inte säga till honom!” utbrast Lily gällt medan tårarna rann nerför kinderna. ”Då gör du allt värre för honom!”
”Om inte Snape och Wincott hinner först”, sa Remus innan han hann hejda sig.
James, Sirius, Peter och Lily stirrade förvånat på honom.
”Vad pratar du om?” undrade Sirius efter några sekunders besvärande tystnad.
”Vad har de elakingarna med saken att göra?” James såg oförstående ut, medan han höll en tröstande arm om Lily, som strök sig i ansiktet.
Remus bet sig i läppen.
”Jag såg att de log elakt när Dumbledore bad oss att vara förstående mot Quirinus”, förklarade han efter ett ögonblick. ”Snape viskade något i örat på Wincott, så något säger mig att de kommer att göra livet surt för honom!”
De såg på varandra.
”Vi får hålla koll på dem”, sa Lily till slut, ”men vi får även lyssna ifall hans kamrater pratar om honom på ett elakt sätt.”
”Det tror jag inte att de kommer att göra”, sa Remus i ett försök att vara positivt inställd till Quirinus klasskamrater. ”Visst, de kanske inte umgås med honom, men de försöker förhoppningsvis stötta honom när han återvänder till skolan.”
”Hoppas du har rätt”, sa Sirius, innan de började gå mot uppehållsrummet.
Jag får hoppas att Quirinus rumskamrater vill hjälpa honom, tänkte Remus medan han följde med sina vänner. Om inte annat kan jag se till att finnas till hands, ifall han behöver någon att prata med.
________________________________________________________

Ja, som ni ser, kära vänner, är avsnittet skrivet ur både Lilys och Remus perspektiv. Att Dumbledore meddelar alla elever och alla lärare vad som har hänt, är för att de ska förstå varför Quirinus är borta. (Plus att eleverna inte ska sprida en massa elaka rykten om honom.) Sedan är det bra att han talar om vad eleverna ska tänka på, när Quirinus kommer tillbaka. Jag tror man gör så i verkligheten, att man meddelar vad som hänt, ifall en elev får lämna skolan. Jag vet inte, men det är bra att man får veta, så kan man hjälpa personen i fråga, när han/hon kommer tillbaka.

Att jag valde Lily och Remus, var för att det kändes enklare att skriva ur deras perspektiv. Varför, kan jag inte förklara själv. Som ni läste, säger ju Sirius att han inte skulle bry sig ifall hans mamma dog, för jag har för mig att de inte kom överens. Nåja, jag hoppas ni gillade kapitlet.

(Dock sitter Snape och Wincott och viskar med varandra! Hur ska det gå?)
En stor applåd till Avis Fortunae för att hon har tagit sig tid att läsa igenom texten och komma med tips!