Prinsen (sjätte året)

Och detta tusende inlägg gör även lilla mig till … dun dun dun … master of death! Allt tack vare er, som gör detta till en mysig plats att skriva på. Och just nu betyder ni mer än någonsin för mig, som en ljuspunkt i tillvaron.

Trezzan


Mintygirl89


Ginerva2003


Cyan





Kapitel 31 - 1971

Severus hatar flaskor.

Det kommer han alltid att göra, men nu är det inte lång tid kvar. Snart är han härifrån, snart bor han på skolan för trollkarlar och kan ägna hela sin tid åt det han är menad för. Och nu är det inte längre så overkligt. Han har träffat ett annat barn som är som han.

Det var på lekplatsen han först lade märke till henne, när han som vanligt smög runt i buskarna och iakttog de andra barnen. Att gå till dem skulle inte falla honom in. Han har fått nog av deras gloende. Men den eldiga glansen av ett långt, rött hår fångade en dag hans uppmärksamhet. En flicka hade ensam närmat sig buskaget där han gömde sig. Hon hukade sig ner och plockade en av de ståtliga liljor som växer där. Och genom lövverket, på alldeles nära håll, kunde han se hur hon befriade blomman och fick den att flyga med kronbladen som vita vingar.

De följande veckorna gjorde Severus inget annat än att spana efter flickan på lekplatsen. Hon var där nästan varje dag, och när hon och hennes syster var ensamma brukade hon hoppa flera meter högt från gungorna, flyga och landa oskadd på marken. Efter flera veckor av noggranna iakttagelser vågade han ge sig tillkänna och börja prata med henne. I början var hon lite avvaktande, men när han började berätta om magi blev hon mer och mer nyfiken. Hon heter Lily, precis som blomman hon gav vingar. Och det känns som om hon också har befriat något inom Severus. Det är som om det skett ett under. Han har fått sin första vän.

Hon är inte som de andra, de som drar sig undan och stirrar på honom. Lily verkar inte bry sig om hans för stora kläder och långa, svarta hår. Hon vill vara med honom och veta allt om trollkarlsvärlden. Han berättar för henne allt han vet genom mor. Lilys föräldrar och syster vet ingenting. Hon är den enda i sin familj som kommer att få brevet från skolan.

Någonting händer inuti honom, när hennes ögon så tillitsfullt söker hans. När de sitter tillsammans i skogsdungen och hon vill veta allt som finns att veta. Han brukar se på henne i smyg, de djupt gröna ögonen som förlorar sig i tankar om allt det nya, och det långa, roströda håret som flyter i vågor över hennes smala rygg. För hennes skull ska han bli skicklig, den bäste studenten där i skolan, och hon ska aldrig behöva känna sig ensam.

Hennes syster tycker så klart inte om honom. Hon är en av de vanliga, men hon kan inte hindra dem. Lily tycker om sin syster, men hon vill vara med Severus också. Han kan ge henne något som hon inte får av någon annan. Aldrig tidigare i sitt liv har han upplevt något sådant. Han ska bli den bäste där på skolan. För att bli värdig att vara hennes vän.

Men först måste han överleva. Överleva den sista sommaren.

Nästa år kommer han att vara stark och skicklig. Ingen kommer att våga göra honom illa. Han kommer inte att behöva vara rädd och fly, som nu. På sommaren tillbringar han den mesta tiden utomhus, i utkanten av samhället. Vid skogsbrynet och ån. Lily följer honom dit, medan hennes syster vägrar och surt står kvar på lekplatsen. Men Severus bryr sig inte om henne. Hon kan inte hindra Lily från att vilja vara med honom.

De ska vara borta några veckor nu. På semester, sa systern malligt och såg triumferande på Severus. Tuni heter hon. Vilket irriterande namn. Flera veckor utan Lily gör allt så mycket svårare. Sommaren känns oändlig framför honom.

Han är så hungrig. Ibland har han fått äta middag hemma hos Lily, men det går ju inte nu när de har rest bort. Severus och mor har inte vågat sig in i köket på flera dagar för att laga riktig mat. Far är inne i en av de där perioderna när han nästan alltid är vid köksbordet och det står många tomma flaskor vid diskbänken. Severus hatar flaskor. Mer än någonsin. Men nu måste han få något i sig. Hungern river genom kroppen när han tar i det kalla järnhandtaget till köksdörren.

Hans fars silhuett avtecknar sig mot fönstret, stor och väldig. Rummet stinker av sprit och hans röst mullrar hotfullt när han knyter de hängande, kraftiga nävarna framför sig, som i försvar.
“Ge dig av härifrån, pojk. Gå till din mor.”
Men mor finns ingenstans och Severus är svimfärdig av hunger. En gammal brödskalk ligger på köksbänken bakom far, och Severus kan inte ta ögonen från matbiten. Känslan är intensiv och överväldigande. Plötsligt ser han brödet röra sig på bänken och något ramlar i golvet med en hård, metallisk smäll. Far vrålar till av smärta och sträcker sig efter föremålet. När han reser sig glimmar kökskniven i hans väldiga hand.
“Tänker du ta livet av mig med dina olycksaliga trollkonster? Försvinn härifrån, sa jag!”

Severus väntar inte på fortsättningen. Han flyr hals över huvud och det enda han vet är att han inte kan vara kvar i det där huset längre. Om han ska överleva sommaren måste han bort.

Han springer genom de trånga gränderna, genom labyrinten där varje återvändsgränd slutar i mörker, med den alltid närvarande fabriksskorstenen som ett vakande utropstecken över byn. Med sikte på den rusar han vidare mot utkanten, följer telefonledningarnas lockande sång, mot järnvägsspåren som försvinner i fjärran.

Trots att det är fyra år sedan sist, minns han precis vilket tåg det är och var det stannar. Han kan det i sömnen, för han har rest med det så många gånger i sina drömmar. Det är ingen lång resa, och han är så liten och tunn att det går lätt att hukande gömma sig bakom några stora koffertar, när tåget pustar igång och lämnar de hopplöst grå återvändsgränderna bakom sig.

Snart är han hos morbror. Där det finns mat, men också drycken som har samma smak som solsken.

Han måste andas.

Så otroligt kul att läsa ett nytt kapitel så här på söndagseftermiddagen!

Åh, vi får åka bakåt i tiden igen! Denna gång får vi veta att han har träffat Lily. Aj, aj, aj, aj! Tobias är på krigsstigen... igen! Hur mycket dricker han egentligen?! Av allt och döma, verkar han ha tagit alldeles för många flaskor! Huuu! Undrar var Eileen höll hus just nu. Jag tänkte, i och med att hon inte finns någonstans i huset när Tobias får sitt utbrott. Bara det inte har hänt henne något. Hon kanske bara låg och vilade just då, vad vet jag. Ja, hoppas vi får veta vad som hände, men det är bara att vänta och se.

Åh, Gode Gud! Vid Merlins skägg, Snape rymmer hemifrån! Fast jag förstår samtidigt att han gör det, så hemsk som hans pappa är!
Men han borde ha tänkt på att han skulle kanske ha nappat åt sig lite kläder och kanske samla på sig lite att äta, alltså sånt han kan hitta utomhus. (Till exempel bär, äpplen etc.) Tur att han har ett mål, och det är att åka till Eugene. Frågan är dock hur morbrodern ska reagera när han får veta att Snape smiter från familjen. Sedan kan man ju fundera på vad som ska hända ifall någon som jobbar på tåget, upptäcker honom. Jag menar, han har ingen biljett och inga pengar. Att åka gratis tror jag inte är så smart, men jag vet inte. Hoppas bara Eugene inte skäller på honom. För samtidigt måste ju han också ha blivit ledsen över att inte få träffa Snape något mer, för jag kan tänka mig att Eileen skickade ett brev efter händelsen i kapitel 25. Annars vore det dumt att låta honom leva i ovisshet, eller vad man ska säga.

Angående Sankt Mungos: Jag fattar! Jag kan ha missat det, hehe! Hoppas Miriam får svar på sina frågor angående flaskan där. Men som du skrev, hjälpte Trezzan oss! När det gäller Ron och Hermione, förstår jag också. Hoppas det löser sig där också.

Några tips som vanligt:

Han kan det i sömnen, har rest med det så många gånger i sina drömmar.

Jag skulle vilja lägga till ett par ord, så det låter bättre.

Han kan det i sömnen, för han har rest med det så många gånger i sina drömmar.


Snart är han hos morbror. Där det finns mat och drycken i flaskorna smakar som solsken.

Det känns som det fattas några ord i den röda delen. Se mina exempel och välj ett av dem. Läs högt och fundera vilket alternativ du vill ta!

Snart är han hos morbror. Där det finns mat, men också drycken som har samma smak som solsken.


Snart är han hos morbror. Där det finns mat och drycken i flaskorna, som smakar som solsken.

Nu är det bara att vänta och se hur det ska gå. Jag längtar redan. Roligt att du längtar till mina kommentarer! ♥

Så bra!!

Mycket studier nu… Läst har jag ju såklart gjort - men trots att kapitlet är kort så har jag inte kunnat kommentera det förrän nu. Inte med mitt fulla fokus och känslan av att faktiskt ge det den tid det förtjänar!

Första meningen är så stark - och ibland räcker väl det. Otroligt kul att få läsa mer om Sevs uppväxt. Hinthint. Men Prinsen handlar ju en hel del om Snape så det är inte konstigt. Nu håller jag bara tummarna för att han ska dela med sig av sitt jobbiga förflutna och sin hårda barndom för någon som verkligen förstår honom - och inte är det Voldymoldy eller Dumblehumble.

Lily. ♥ Om du vill förlänga ”iakttagelsen” vid lekplatsen kan du gestalta hur han sett henne blomma ut en blomma. En lilja måhända?

Det är klart att Lily inte bryr sig. Hon har ett hjärta av guld. Och om han inte tabbat sig kanske de rentav hade kunnat fortsätta vara vänner. Men det är inte enbart Severus fel heller, hans livsvillkor är vad som förstört för honom. Det blir så uppenbart i dessa flashbacks. Därtill är det oerhört sorgligt hur han känner sig ovärdig som den han är. Lite som att han lockas till den magi han lär sig senare för att bli ännu mer värdig. En törst av kunskap för att visa sig värdig sin roströda lilja.

Jag skulle vilja skicka in en förstärkning i ordform såhär.

”Men först måste han överleva den sista sommaren.”

”Men först måste han överleva. Överleva den sista sommaren.”

Liksom mest för att förhöja vilket svårmod han har över den.

Här börjar även hans attityd att förändras i jämförelse med tidigare och även hur han är senare. Nu börjar han slå sig fri.

Alla dessa flaskor. Må inga barn få fasas över att vilja äta… Fruktansvärt.

Åh nej. Vad händer med hans mamma när han flyr? Detta är olycksbådande. Kommer faderns vrede att gå ut över stackars Eileen.

”med den alltid närvarande fabriksskorstenen som ett vakande utropstecken över byn.”

Alltså, det är något med fabriksskorstenen och Sevs hemska upplevelse av Spinnargränden som gör att jag får en inre bild av andra världskrigets Krakow. Det är något med din miljöbeskrivning som får det att vrida sig i magen. (Alltså på ett hemskt sätt men på ett väldigt bra vis, typ. Du förstår.)

Något känns inte rätt med hans resa till morbrodern. Det hänger något i textens atmosfär jag inte kan sätta fingret på. Jag hoppas att jag har fel…

Du är så skicklig. Och dina texter ger mig så mycket. ♥

Ps. längtar till lördag!

Haft sååå dåligt samvete för att jag inte kunnat sätta mig ner och läsa denna fantastiska story på tre (!!!) veckor… jag tänker som vanligt skylla på att studierna, jobbet har kommit emellan plus att jag försöker bli klar med en intresseanmälan som ska in till stiftet senast om några veckor så jag har tyvärr fått prioritera annat, vilket kind of sucks. Men nu, NU har jag ÄNTLIGEN ( ♥ ) tid att dyka ner i detta fantastiska romantiska dramat… som vanligt kommenterar jag sporadiskt och in the moment såå flum is to be expected…
Har verkligen saknat det här! ♥

Kapitel 25 - 1967
Ännu fler nätter med fars höga, ilskna röst genom väggarna och den konstiga, fladdrande känslan inuti.

Usch, tänk att behöva leva i någon form av abusive household… blir så tagen när jag läser just det där om den ’konstiga, fladdrande känslan’ – min första tolkning av det är att det är känsla av skuldmedvetenhet och ångest – rädsla – den där konstanta väntan på att något ska bryta ut… som en kokande kittel som håller på att koka över…

Etthundraåttio streck står i den svarta skrivboken. Hela vintern och våren har han räknat ner.

Detta… ger mig så mycket känslor. Jag ser boken och den lilla handen som lojalt drar ett streck varenda dag – som ett sätt att uthärda något – hålla fast vid hoppet av att snart är det över och snart är jag där. Jag vet allt för väl hur det är, att räkna ner, att uthärda, kanske är det därför också som bilden blir så stark.

Men man får inte visa att man kan det. Det är en stor hemlighet.

Jag har tänkt på det mycket, just på barn som har en förälder som är magisk och en inte, eller både ock. Hur svårt det måste vara att dölja en så stor del av sig själv. Att inte kunna visa öppet vem man är. För magin är ju en del av en själv – något man föds med.
Tänk att behöva ljuga om halva ens identitet, och att behöva hålla en sådan hemlighet som ett litet barn. Det är så lätt att försäga sig, att göra fel och bli straffad…

Far går inte ut så ofta.

Vet inte varför men när jag läste detta förde det mina tankar till Mr. Bennet i Pride & Prejudice som i princip alltid isolerar sig från sin familj – till följd av ett misslyckat äktenskap som ingicks i ungdomens ’hetta’ (åtminstone så som jag tolkar det)… och kanske är det precis så för denna man? – Han isolerar sig, är bitter och arg över att det inte blev som han tänkte sig. Det som en gång var skönt och ljuvt är nu den raka motsatsen och väcker bara stor ilska.

Severus såg andra barn på bygatan.

Åhh, det var som jag trodde – Snape’s ”tillbakablick”. Spännande!


Det är nu han börjar förstå varför far inte gärna vill vara i närheten av honom. Innan har han inte begripit. Andra pappor i byn verkar vilja vara med sina barn.

Usch, tänk att känna sig oönskad av sin egen pappa… att det ens kommer en tid i ens unga liv där man inser att man inte är önskvärd – att man ser att detta är ovanligt och förstår inte varför andras pappor vill vara med sina barn men att ens egen inte vill vara med en…

Mest sitter han i köket eller rummet. Ibland är det en flaska med genomskinlig dryck på bordet. Då vet Severus att skriken kommer att bli höga på kvällen.

Jag kan bara anta att det är starksprit och det gör ont i mig att så många barn lever detta på riktigt. Att det finns mycket alkoholrelaterat våld i barns hem. Det är ingen miljö för ett barn att växa upp i – man förstår ju och känner med Severus som tvingats leva med en sådan pappa. Han har ju knappast haft en god manlig förebild i honom – inte konstigt att han var något bitter innan Miriam fick honom i andra tankespår. Inte konstigt att han är så ’osäker’ på att han är älskad.

Severus ler när han dricker av solen.

Måste bara säga att jag älskade just denna beskrivningen av hur han dricker – av solen – så gulligt!!

Han vadar närmare och hukar sig i höjd med sin systerson. “Därför är det viktigt att du är försiktig”, säger han. “Du vet väl om att allt är en väldigt stor hemlighet?”

Skillnaden i approach mellan hans morbror och pappa är ljusår ifrån varandra. Morbrodern har ju åtminstone vett att förstå att det är ett barn, och att som sådana behöver de kärlek, trygghet och förståelse. Tycker att det talar väldigt högt när han dessutom hukar sig ner för att stå i samma höjd – jämlikt med honom.

I början sjunker han som en sten, trots att han gör allt han kan för att hålla sig vid ytan, men morbror håller en trygg arm under magen på honom.

Kan nästan känna att denna meningen blir lite symbolisk också. För Snape’s barndom har varit allt annat än enkel med den pappa han har – han har från första början ’sjunkit’ och allt som håller honom flytande är den där tryggheten han får hos sin morbror. Han måste betytt väldigt mycket för honom.

Severus är sömnig och kryper ihop i stolen med en tunn filt om sig. Den doftar som morbror, rakvatten och gammal piptobak.

Jag älskar denna beskrivning av två skäl – det första för att det verkligen trycker på hur trygg morbrodern får Snape att känna sig, och om vilken fantastisk sommar han måste ha därute.
Det andra för att jag hela tiden för mitt inre öga, av någon anledning, sett min egen morfar och när jag läste hur morbrodern doftade kunde jag inte låta bli att le – precis så doftade alltid min morfar när han levde och den doften är bara trygghet & kärlek för mig. ♥

“Jag har sett det nere på stranden, fastän du försöker dölja dem för mig.”

Får så ont i hjärtat för vad kan det vara om inte märken från misshandel utav hennes man. Läser nedanför att hon menar att det inte är lätt att slå sig loss och tyvärr stämmer ju det. Det är lätt för oss utanför att säga ’gå’ men innanför där så mycket känslor och rädslor finns är det allt annat än enkelt och jag lider med henne.

“Du stannade borta bra mycket längre än du lovade. Man kan aldrig lita på dig.”

Undrar om hon stannade trots att hon visste vad som skulle vänta henne när hon kom hem för Severus skull – för att han skulle få mer tid ifrån honom, mer tid i trygghet och kärlek innan mörkret, skuggan måste återvända.
Detta får mig också att osökt tänka på ’Såsom i himlen’ – hon… eh, Helen Sjöholm (haha, kommer inte ihåg karaktärens namn) blir ju misshandlad av sin man och jag minns känslan jag hade när jag såg honom kasta in henne i trappan och det är precis vad jag ser framför mig när jag läser denna meningen – att han kommer låta henne sota rejält för att hon inte kommit tillbaka snabbare, vare sig Severus är där eller inte. Jag kan inte ens föreställa mig deras skräck.

Sista gången? Han vill inte höra mer. Men innan han gråtande slår händerna för öronen, hinner han tydligt uppfatta sin mors torra snyftningar och ett klirrande ljud av glassplitter som sopas upp.

Detta måste varit hans absoluta mardröm att höra. Hans trygghetsplats och det som han levde på under hela skolåret för att orka – bortryckt från honom…

Severus hatar verkligen flaskor.

Jag har verkligen funderat på det där… han måste ju, den vuxna Severus, bli påmind om detta varenda gång han håller i en flaska och med tanke på hans jobb är det mer eller mindre större delen av dagen. Är det en form av självskadebeteende? – Att han känner sig skyldig, eller att han förtjänar att känna smärta? – Han kanske har kommit över det till dess, men jag kunde inte låta bli att fundera.

Kapitel 26 - Utkik

En orörd flaska med fin eldwhisky var nu efter någon månad det enda som återstod av innehållet i korgen från Severus födelsedag.

Nu minns inte jag om det var fler flaskor sedan innan… men min första spontana tanke är att han inte dricker på grund av sin pappa? – Att anledning till att den är orörd är för att han inte tål att röra den – för att det återskapar så många förfärliga minnen för honom…

Han skälvde till, svagt men mycket tydligt,

Jag tror jag fick mina misstankar besvarade här. Men det är hemskt att saker som hände för över 20 år sedan har sådan kraft. Att man inte kan bli hel. Det får en verkligen att tänka efter att även om jag säger eller gör något i stunden kan det för den andra få konsekvenser som varar en hel livstid.

Frank och Alice blev sakta men säkert bättre.

Det här gör mig riktigt lycklig! Tänk om de lyckas ge Neville tillbaka hans föräldrar – återställda! ♥

“Luna är lite speciell”, sa han, “men det är okej.” De grå ögonen glittrade till.

Att Miriam lyckats para ihop de två är inget mindre än ett mirakel!!! Dessutom att Elli lyckades frambringa den förändring hos honom att han kunde acceptera Luna som bänkkamrat och till och med tycka det är okej är inte heller illa!

Den vanliga skuggan gick åter över Dracos ansikte,

Hm… för att Dumbledore är där? Och för att åsynen av honom måste påminna Draco smärtsamt om uppdraget som han fått och förväntas… måste utföra.

Februari tog sig framåt genom lera och regn. Alla hade vi något att kämpa med.

Det känns som att vädret ganska väl speglar deras känslor och utmaningar… som att gå i en lerig backe, med piskande regn i ansiktet ungefär… kanske?

Medan alla i vår lilla krets begravde sig i studier (eller hångel, vilket dock endast gällde Ron),

Kan inte låta bli att skratta högt vid det sistnämnda och kanske är det där ’docket’ sagt med lite bitterhet? – Även om ingen avundas vem han kysser och hur… men att ha tid att träffas för stunder av ömhet och kyssar.

“Jag måste göra vad jag kan, medan jag fortfarande kan.”

Man känner i hela texten att det börjar närma sig ’klimaxet’ att snart är det dags för genomförandet av planen, jag blir nästan lite stressad och nervös själv, trots att jag vet på det stora hela vad som kommer att hända…

Kapitel 27 - 1971

Lily verkar inte bry sig om hans för stora kläder och långa, svarta hår.

Denna mening skulle, om bara första namnet byts ut, lika gärna kunna ha beskrivit Harry hos Dursley’s. Deras på något olika sätt abusive hemförhållanden gör att de ändå kommer från lite liknande bakgrund. Vilket gör det nästan mer synd att Snape inte från början förstod Harrys situation och beslöt sig för att hjälpa honom.


Aldrig tidigare i sitt liv har han upplevt något sådant. Han ska bli den bäste där på skolan. För att bli värdig att vara hennes vän.

Alltså – det där är så otroligt fint. Samtidigt är det otroligt sorgligt att han tror att han måste prestera för att vara värdig att vara hennes vän – någons vän. Att han inte kan vila i att han är bra som han är, att Lily vill vara hans vän för hans egen skull, att han är värdefull precis som han är utan att behöva prestationer.

Hungern river genom kroppen när han tar i det kalla järnhandtaget till köksdörren.

Det är nästan så gråten kommer. Tänk att behöva vara så rädd att man går hungrig i vad jag antar är dagar innan man i ren desperation vänder sig till köket. Av handtagets beskrivning ser jag bara hans pappas hand i det där järngreppet han hade när han blev hotfull och jag känner hur Snape måste rysa över hela ryggen och frukta vad som kommer hända där inne.

Snart är han hos morbror. Där det finns mat, men också drycken som har samma smak som solsken.

Okej, jag gråter nu. Det här är så fint och hemskt. Drycken som smakar solsken… Gud, jag dör. Stackars, arma barn. Jag vill bara dyka ner bland orden och hålla om den där lilla tunna pojken och få honom att känna sig älskad, och ge honom massor av varm mat och en filt som luktar rakvatten och gammal piptobak. ♥

Vad ska jag säga? – Dessa kapitlen har varit helt fantastiska som vanligt. Tack och återigen tack för att du delar med dig av deras berättelse. Det är helt underbart att få vara med på denna resa och stanna vid alla tågstationer… jag hoppas bara att slutstationen inte kommer allt för snart. Avskyr att behöva säga farväl till karaktärer och lämna de!
Ännu en gång, helt magiskt! Längtar spänt tills nästa uppdatering ♥

Mintygirl89


Ginerva2003


Trezzan


HermioneGranger100%


SweeneyTodd




Kapitel 32 - Tornrum

“Jag måste andas.”
Det var en bra bit över midnatt, en kulen kväll i slutet av februari och Severus stod på tröskeln till mitt tornrum, blek ända ut på läpparna. Svartvit, som han blev när bördorna blev alltför tunga för honom. När tillvaron blev så outhärdlig att han förvandlades till en livlös spelpjäs. Jag tog omedelbart hans iskalla hand i min och stängde dörren bakom oss.
“Klarar du att kasta en kraftig besvärjelse över rummet? Det finns forum där du är synlig, förstår du.” Jag visste inte hur mycket han egentligen kände till om Harrys karta, som nu var föremål för intensiva dagliga studier, visserligen med sikte på Draco, men man kunde aldrig vara nog försiktig.
“Jag … har redan … förseglat …” Han tycktes ha svårt att få fram orden och jag frågade inte mer. Istället lade jag min andra hand över hans och ledde in honom i rummet. Han följde mig lika tveklöst som på Grimmaldiplan i juli, lät mig ta besluten, och jag handlade på instinkt. Snabbt samlade jag ihop röran av böcker och pergament i sängen och lade högen på skrivbordet, rakt ovanpå beviset för min godkända kurs i praktisk pedagogik. Sedan började jag befria Severus från de många lagren av kläder, varav en del satt åt ganska hårt.
“Så, älskade. Snart kan du andas bättre.” Han höll tafatt om mig, med ögon som såg långt ut i fjärran, och verkade hela tiden kämpa för att få tillräckligt med luft. Så fort jag fått upp en del av snörningen i skjortan lade jag handen mot hans bröst och kände hur hjärtat pumpade som om han sprungit mycket snabbt. “Så, så …” På något sätt fick jag av honom skjortan och bet ihop om tårarna vid åsynen av ärren, som tycktes ovanligt tydliga. När jag äntligen fått ner honom i sängen och lagt mig försiktigt bredvid, för att han skulle få all luft han behövde, slog han armarna om mig och begravde huvudet vid min hals. Jag höll mjukt om honom och gömde mig mot hans mörka hår. Hur länge vi låg där vet jag inte. Så småningom började han andas lugnare, men istället drog en kraftig gråt igenom honom, som om upplevelser från år av instängdhet bröt fram.

Jag hade inte ens vetat att sådan här förtvivlan existerade. På ett sätt var det skrämmande, men samtidigt visste jag att om Severus kände så här, ville jag ha honom hos mig. Vi hörde samman i de svåraste av stunder. Så jag höll honom nära, medan regnets låga smattrande steg och sjönk mot fönsterrutan, och drog filtarna över hans axlar för att hålla honom varm. Till slut andades han nästan som vanligt och jag började undra om han hade somnat. Men så sa han rakt ut i natten: “Tack för att jag får vara här.”
“Det var bra att du kom till mig, Severus.” Jag kysste hans hand, som hela tiden legat i min.
“Jag vet inte hur jag skulle klara det här utan dig”, fortsatte han, med en röst som var snudd på utmattad. “Det är tanken på dig som får mig att stå ut. Att du kanske någon gång ska få leva i en bättre värld än den här.”
“Jag vill leva med dig”, mumlade jag med läpparna mot hans fingrar, som nu började återfå sin värme. Trots allt som var dolt, kändes det som om mitt hjärta hade direktförbindelse med hans. “Är det något som precis har hänt?” vågade jag fråga, medan jag lade hans hand mot min kind för att få den ännu varmare.
“Ja, Miriam, ja”, kved han och kramade min hand i sin, medan tårarna åter bröt fram i hans ögon. “Det är så tungt … så omänskligt. Jag begriper inte hur det ska gå till …”
“Skulle det vara lättare för dig att berätta?” brast jag ut, desperat efter att lindra hans plåga. “Jag lovar att jag kan bära det. För din skull.”
Men han skakade orubbligt på huvudet: “Jag svär, Miriam - om jag berättade, skulle vi båda ångra det. Någon av oss behöver vara tillräckligt stark... för pojkens skull.”
“Harry?”
“Ja. Potter. Du står honom nära, Miriam, du kan vara ett stöd för honom. Han behöver bli stark och mogna inför det som väntar. Den goda viljan har han säkert, men eftertänksamheten … han är ju så ung. Och han får bära för mycket.”
Vad kunde vara bakgrunden till detta, från Severus sida, ovanligt starka fokus på Harry? Och vad var Dumbledores roll i det hela? Plötsligt slog mig en tanke:
“Har något förändrats angående Dumbledore? Sker allt fortfarande med hans samtycke?”
“Det gör det”, sa Severus utan att tveka, “och lägg det på minnet, Miriam, för du kommer att behöva den vetskapen, när du måste bära den alldeles ensam … det är en del av spelet. Det är nödvändigt med allas tro att jag har bytt sida, annars kommer jag inte att kunna uträtta sådant som måste göras. Albus vill att det sker på det här sättet. Han är den drivande i planen.”
“Jag förstår, Severus, och det hjälper otroligt att du berättar det här.” Jag försökte låta lugnande, fastän hans ord rev upp all den rädsla jag kände inför att förlora honom.
“Och ändå, trots att jag delgett dig detta som ingen annan får veta, finns risken att du ändå kommer att misstro mig när det väl sker.”
Jag skakade på huvudet: “Hur skulle det ens vara möjligt? Inget kan få mig att tvivla på dig.” Jag lutade pannan mot hans och smekte över hans ärrade bröstkorg. “Ditt goda hjärta, Severus … jag har redan sett det.”
Han darrade till och sänkte sin mörka blick, med ögonfransarna fulla av tårar, som om han inte kunde bemöta de positiva orden om sig själv. Men så tog han ett djupt andetag och sa beslutsamt:
“Det är ditt eget hjärta du måste se. Din styrka. Du kan komma att behöva söka skydd hos de magiskt starka på vår sida, men det är din inre kraft som är viktigast. Och så länge du kan befinna dig i närheten av … Potter … kan det hjälpa honom. Han behöver mer av din eftertanke och ödmjukhet … han är alltför viktig för framtiden, det är ett omänskligt ansvar, ett orimligt offer …”
“Skulle du kunna ge Harry något av det stödet, Severus? Jag menar inte att lägga ytterligare en börda på dig”, skyndade jag mig att tillägga, “men du har kunskaper som …”
“Kunskaper är inte det viktigaste just nu. Och jag måste hålla en viss distans till pojken, med det jag nu har fått veta”, viskade Severus, fortfarande med sänkt blick. “Annars bryts jag. Det är redan väldigt nära. Och då drar jag med mig honom, och andra, i fallet ...”
Han såg plötsligt upp på mig, genomträngande och trosvisst.
“Men du kommer att klara det, Miriam”, sa han. “Du har ljuset, din själ är hel och intakt - den kommer inte att slitas sönder. Du kan finnas där för pojken så länge det är möjligt.”

Jag förstod inte vad han menade, kände bara den orubbliga tro med vilken han såg på mig, och hade ingen aning om ifall jag skulle visa mig värdig den. Men han vek inte med blicken och plötsligt sa han, med en sorgset konstaterande ton i rösten: “Jag är redan delvis fallen.”
“Hur menar du?” viskade jag och såg undrande på honom, behövde fler ord på det obegripligt svåra. Han såg bort igen, ut i mörkret, och hans röst blev entonig.
“Du förstår, det finns en sida hos mig … en härdad sida. Jag kan bevittna nästan vilka grymheter som helst och verka fullkomligt oberörd.”
“Jag vet redan”, sa jag och kände mig konstigt nog lugnare. “Det svartvita.”
“Så kan man kanske se det”, instämde han.
“Men det betyder ju inte att du är oberörd, Severus. Tvärtom, skulle jag tro.”
“Bara det faktum att jag kan uppbåda den fasaden, Miriam … Jag har varit med för länge, sett för mycket. Men jag är inte ensam om att ha sådana erfarenheter. Om du jämför med Potter, har också han blivit utsatt för hänsynslösa grymheter och haft en barndom fattig på kärlek. Det var inte lätt att se hans minnen under legilimeringen, ska du veta.”
“Nej, det förstår jag”, viskade jag och ryste. “Det är ett under att Harry har blivit en så god och omtänksam person. Kanske har kärleken han fick under sitt allra första år i livet satt djupa, omedvetna spår hos honom?”
Severus lyste svagt upp och nickade. Kanske tänkte han på Lily. Tankfullt smekte han mig och jag besvarade ömhetsbetygelsen, lät händerna stryka över hans varma, lena hud med sina bitvis mörka skåror.
“Du har ju själv blivit utsatt för något omänskligt”, vågade jag säga. “Det kanske var då du byggde upp det svartvita, för att skydda dig.” Mina ord kändes enkla och barnsliga, men han såg träffad ut, och följde min blick över ärrens gåtfulla vägar.
“Jag vet att du länge undrat över dem”, sa han och verkade åter utmattad, som om allt försvar till slut fallit, “men jag har aldrig kunnat berätta för någon om hur det hände.” Efter en kort tystnad tillade han med svag röst: “Kanske är det på tiden att jag gör ett försök?”

underbart inlägg och man kan verkligen se hur Severus uppgift tär på honom.
Det är tur att han kan få ha sina stunder med Miriam ändå så att han bygger upp styrka innan hans kommande uppgift.

stackars Snape
Så bra!!!

Oj! Jag blir mållös när jag läser kapitlet!
Man kan riktigt känna av Snapes smärta, och hur han kämpar med uppgiften han har blivit tilldelad. Vi får se hur det går. Miriam försöker hjälpa honom, och det är bra. Bra att hon tänker på att Harry studerar kartan ordentligt, om än att han är fokuserad på Malfoy. Men som man säger, det är bättre att ta det säkra före det osäkra. Ja, som sagt det ska bli spännade och se hur det går.

“Jag vet att du länge undrat över dem”, sa han och verkade åter utmattad, som om allt försvar till slut fallit, “men jag har aldrig kunnat berätta för någon om hur det hände.” Efter en kort tystnad tillade han med svag röst: “Kanske är det på tiden att jag gör ett försök?”

Den meningen får mig genast att tänka på föräldrarna, och hur hemsk hans pappa var. Och av det du skrev om i spoilern, får vi ju veta mer om Eugene!

Glad att vi är överens om att Eileen måste ha kontaktat honom via brev. Och som sagt, det blir spännande att få mer information om honom. Som du skriver, kanske Snape inte tänker på det här med mat och kläder, men vi kan ju hoppas att någon skulle känna medlidande för honom. Ja, det blir väldigt spännande att läsa vidare!


Som vanligt kommer jag med tips!

Någon av oss behöver vara tillräckligt stark, för … pojkens skull.”

Jag tror att du kan slopa komma-tecknet, och det skulle se snyggare ut om du flyttar ett ord.

Någon av oss behöver vara tillräckligt stark… för pojkens skull.”

Jag menar inte att lasta dig ytterligare”, skyndade jag mig att tillägga,


Jag skulle vilja ändra lite så det låter bättre.


Jag menar inte att lägga ytterligare en börda på dig", skyndade jag mig att tillägga,

När det gäller luft i texten: Jag skulle egentligen vilja dela upp sista stycket, så att läsaren får en andningspaus. Men det är förstås en smaksak. Annars har jag en idé var du kan dela upp texten.



Jag hade inte ens vetat att sådan här förtvivlan existerade. På ett sätt var det skrämmande, men samtidigt visste jag att om Severus kände så här, ville jag ha honom hos mig. Vi hörde samman i de svåraste av stunder. Så jag höll honom nära, medan regnets låga smattrande steg och sjönk mot fönsterrutan, och drog filtarna över hans axlar för att hålla honom varm. Till slut andades han nästan som vanligt och jag började undra om han hade somnat. Men så sa han rakt ut i natten: “Tack för att jag får vara här.”
“Det var bra att du kom till mig, Severus.” Jag kysste hans hand, som hela tiden legat i min.
“Jag vet inte hur jag skulle klara det här utan dig”, fortsatte han, med en röst som var snudd på utmattad. “Det är tanken på dig som får mig att stå ut. Att du kanske någon gång ska få leva i en bättre värld än den här.”
“Jag vill leva med dig”, mumlade jag med läpparna mot hans fingrar, som nu började återfå sin värme. Trots allt som var dolt, kändes det som om mitt hjärta hade direktförbindelse med hans. “Är det något som precis har hänt?” vågade jag fråga, medan jag lade hans hand mot min kind för att få den ännu varmare.
“Ja, Miriam, ja”, kved han och kramade min hand i sin, medan tårarna åter bröt fram i hans ögon. “Det är så tungt … så omänskligt. Jag begriper inte hur det ska gå till …”
“Skulle det vara lättare för dig att berätta?” brast jag ut, desperat efter att lindra hans plåga. “Jag lovar att jag kan bära det. För din skull.”
Men han skakade orubbligt på huvudet: “Jag svär, Miriam - om jag berättade, skulle vi båda ångra det. Någon av oss behöver vara tillräckligt stark, för … pojkens skull.”
“Harry?”
“Ja. Potter. Du står honom nära, Miriam, du kan vara ett stöd för honom. Han behöver bli stark och mogna inför det som väntar. Den goda viljan har han säkert, men eftertänksamheten … han är ju så ung. Och han får bära för mycket.”
Vad kunde vara bakgrunden till detta, från Severus sida, ovanligt starka fokus på Harry? Och vad var Dumbledores roll i det hela? Plötsligt slog mig en tanke:
“Har något förändrats angående Dumbledore? Sker allt fortfarande med hans samtycke?”
“Det gör det”, sa Severus utan att tveka, “och lägg det på minnet, Miriam, för du kommer att behöva den vetskapen, när du måste bära den alldeles ensam … det är en del av spelet. Det är nödvändigt med allas tro att jag har bytt sida, annars kommer jag inte att kunna uträtta sådant som måste göras. Albus vill att det sker på det här sättet. Han är den drivande i planen.”
“Jag förstår, Severus, och det hjälper otroligt att du berättar det här.” Jag försökte låta lugnande, fastän hans ord rev upp all den rädsla jag kände inför att förlora honom.
“Och ändå, trots att jag delgett dig detta som ingen annan får veta, finns risken att du ändå kommer att misstro mig när det väl sker.”
Jag skakade på huvudet: “Hur skulle det ens vara möjligt? Inget kan få mig att tvivla på dig.” Jag lutade pannan mot hans och smekte över hans ärrade bröstkorg. “Ditt goda hjärta, Severus … jag har redan sett det.”
Han darrade till och sänkte sin mörka blick, med ögonfransarna fulla av tårar, som om han inte kunde bemöta de positiva orden om sig själv. Men så tog han ett djupt andetag och sa beslutsamt:
“Det är ditt eget hjärta du måste se. Din styrka. Du kan komma att behöva söka skydd hos de magiskt starka på vår sida, men det är din inre kraft som är viktigast. Och så länge du kan befinna dig i närheten av … Potter … kan det hjälpa honom. Han behöver mer av din eftertanke och ödmjukhet … han är alltför viktig för framtiden, det är ett omänskligt ansvar, ett orimligt offer …”
“Skulle du kunna ge Harry något av det stödet, Severus? Jag menar inte att lasta dig ytterligare”, skyndade jag mig att tillägga, “men du har kunskaper som …”
“Kunskaper är inte det viktigaste just nu. Och jag måste hålla en viss distans till pojken, med det jag nu har fått veta”, viskade Severus, fortfarande med sänkt blick. “Annars bryts jag. Det är redan väldigt nära. Och då drar jag med mig honom, och andra, i fallet ...”
Han såg plötsligt upp på mig, genomträngande och trosvisst.
“Men du kommer att klara det, Miriam”, sa han. “Du har ljuset, din själ är hel och intakt - den kommer inte att slitas sönder. Du kan finnas där för pojken så länge det är möjligt.”


Jag förstod inte vad han menade, kände bara den orubbliga tro med vilken han såg på mig, och hade ingen aning om ifall jag skulle visa mig värdig den. Men han vek inte med blicken och plötsligt sa han, med en sorgset konstaterande ton i rösten: “Jag är redan delvis fallen.”
“Hur menar du?” viskade jag och såg undrande på honom, behövde fler ord på det obegripligt svåra. Han såg bort igen, ut i mörkret, och hans röst blev entonig.
“Du förstår, det finns en sida hos mig … en härdad sida. Jag kan bevittna nästan vilka grymheter som helst och verka fullkomligt oberörd.”
“Jag vet redan”, sa jag och kände mig konstigt nog lugnare. “Det svartvita.”
“Så kan man kanske se det”, instämde han.
“Men det betyder ju inte att du är oberörd, Severus. Tvärtom, skulle jag tro.”

Du bestämmer förstås själv. Jag gav dig bara ett förslag.

Nu längtar jag till nästa kapitel.

Spoiler från våra ugglor: (Ej om Eugene!)

Tänkte skriva något trevligt introducerande till min kommentar, men mitt huvud sviker mig… tröttheten går som en dimma genom huvudet. Men jag vill säga att jag är glad att inte behöva vänta så länge med att kunna sätta mig ner och läsa denna gången som förra. Älskar att fly iväg till denna världen – även när jag knappt kommer ihåg mitt eget namn!
Så utan vidare, här kommer min lilla, flummiga kommentar;

Kapitel 28 – Tornrum

Måste bara säga att jag först läste detta som torn-(kluven)rum (rom) och bara, vad är det för intressant trollkarlsdryck… innan jag slog mig för pannan och bara tornrum… ah.
Till mitt försvar går jag på en timmes sömn det senaste dygnet! Är alltså bara övertrött och inte helt dragen bakom kärran.

Det var en bra bit över midnatt, en kulen kväll i slutet av februari

Snyggt synkat med verkligheten! Gillar när det gör just det och man verkligen kan känna av en miljö för att det ligger så nära en själv.

Svartvit, som han blev när bördorna blev alltför tunga för honom.

Åh, jag gillar att Snape beskrivs just som svartvit med tanke på att det är så han blivit dömd av resten av världen – man kan inte vara gråskalig utan man är antingen det ena eller det andra. Intressant för att det ligger något i det, att när hans ok blir tyngre blir också han mer isolerad = mer svartvit, därför att när vi inte kan se in i en människas hjärta eller inre - kan vi inte se de olika tonerna och färgerna mellan det där absoluta.
Gillar verkligen hur ett enda beskrivande ord kan tillföra så mycket tankar och rum för tolkning. Snape är svartvit samtidigt som han är allt annat än just svartvit.

Det finns forum där vi är synliga, förstår du.”

Haha, som tur är Harry inte den mest observanta som vi vet, så han hade säkert inget märkt och om han hade gjort det hade han bara antagit att de rättade prov mitt i natten
Förmodligen har han fullt upp med att stirra sig blind på om Draco flyttar runt – så han kan stoppa hans planer…

Sedan började jag befria Severus från de många lagren av kläder, varav en del satt åt ganska hårt.

Det finns en sådan ömhet bakom detta. Att hon bara vet – att hon förstår. Kläder som stramar om halsen är fullkomlig tortyr när ångest slår till – man kan inte andas, man blir livlös. Miriam är verkligen fantastisk. Hon känns ibland följsam och timid i många fall, men så fort det gäller och någon behöver hjälp vet hon exakt vad som behöver göras, och hon tar initiativ, hon kan leda.

“Så, älskade. Snart kan du andas bättre.” Han höll tafatt om mig, med ögon som såg långt ut i fjärran, och verkade hela tiden kämpa för att få tillräckligt med luft. Så fort jag fått upp en del av snörningen i skjortan lade jag handen mot hans bröst och kände hur hjärtat pumpade som om han sprungit mycket snabbt.

Usch, känner med Snape & lider med honom – det låter som en panikångestattack. Allt stämmer åtminstone överens med en – mina i alla fall – men alla är ju olika. Oavsett är det olidligt att inte veta vad det är som har triggat denna känsla. Vad som gjort honom så discomposed…

Så jag höll honom nära, medan regnets låga smattrande steg och sjönk mot fönsterrutan, och drog filtarna över hans axlar för att hålla honom varm.

Jag kan inte riktigt förklara varför jag tycker detta är så fint – så fint att det till och med rinner en tår nerför min kind. Jag lider med Snape som måste axla så mycket, som när han väl får något att leva för – någon som älskar honom för den han är, måste ge upp denna för att han lovat bort sig till ett större ändamål. Miriam – fantastiska själ som bara finns där, och håller om honom lugnt, utan krav, utan frågor, bara finnas där som en bro över mörka vatten.

“Ja, Miriam, ja”, kved han och kramade min hand i sin, medan tårarna åter bröt fram i hans ögon. “Det är så tungt … så omänskligt. Jag begriper inte hur det ska gå till …”

Ondgör han sig över Draco’s öde var min första tanke. Men sedan börjar det smyga in en tanke att han kanske har fått reda på, att Dumbledore kanske sagt vad som kommer krävas. Att Harry måste offras som ett offerlamm för att Voldemort ska kunna besegras. Att Harry måste ovetandes gå mot sitt eget slut till den stora massans förfogande. Att han insett att Dumbledore är kapabel till något sådant avskyvärt som att i princip föda upp ett slaktlamm…

“Ja. Potter. Du står honom nära, Miriam, du kan vara ett stöd för honom. Han behöver bli stark och mogna inför det som väntar. Den goda viljan har han säkert, men eftertänksamheten … han är ju så ung. Och han får bära för mycket.”

Sympatin Snape känner för Harry numera är berörande. Jag gillar att hans karaktär sakta men säkert förändrats till det bättre – karaktärsutvecklingen är riktigt bra.

Jag skakade på huvudet: “Hur skulle det ens vara möjligt? Inget kan få mig att tvivla på dig.”

Jag hoppas verkligen att hon har styrkan att stå fast vid det när det väl sker. För en sådan handling skulle till och med få den mest lojala vän att vackla. Jag menar alla tvivlade på Sirius trots starka band.
Hoppas att hon får utstå så lite smärta som möjligt.

Han behöver mer av din eftertanke och ödmjukhet … han är alltför viktig för framtiden, det är ett omänskligt ansvar, ett orimligt offer …”

Detta känns som att det bekräftar mina misstankar om att Snape just fått reda på att Harrys slutgilitiga del består i att offra sig själv för den goda sakens skull.

“Du förstår, det finns en sida hos mig … en härdad sida. Jag kan bevittna nästan vilka grymheter som helst och verka fullkomligt oberörd.”

Det är hemskt att det kan bli så. Att krig och elände kan få en människa att vänja sig vid grymheter och till och med kunna agera oberörd. Att människor kan bli så brustna att de kan delta eller bevittna tortyr & mord… Jag vill inte ens veta hälften av allt det Snape tvingats bevittna i dödsätarnas sällskap.

“Du har ju själv blivit utsatt för något omänskligt”, vågade jag säga. “Det kanske var då du byggde upp det svartvita, för att skydda dig.”

Får ont i hjärtat bara jag läser det här. Det är så grymt att någon ska behöva bygga upp en fasad för att skydda sig själv. Att han har tvingats vara med om så mycket hemskt, i barndomen med sin pappa, i skolan och sedan med dödsätarna. Det måste vara tillräckligt för att skyddet till sist bryts och tar hela människan med sig. Bruten och livlös.

“Kanske är det på tiden att jag gör ett försök?”

JA, det ör på tiden. Jag är personligen supernyfiken på dem, och vill verkligen veta historien bakom. Fick han de av sin far? Fick han de av mobbare i skolan? Eller fick han de i samband med hans beblandning med dödsätarna?

Måste säga att detta var ett fantastiskt kapitel, och jag LÄNGTAR redan efter mer! ♥