Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Efter denna extremt intensiva och tuffa vecka får jag ÄNTLIGEN göra det jag hela tiden längtat efter: Svara på era härliga kommentarer och uppdatera!



YAY en ny kommentar - från dig! Så härligt!



Och jag blir som vanligt jätteglad att du läser och kommenterar!



Tack Jade, ser alltid oerhört mycket fram emot dina kommentarer och tankar! ♥ Du har helt rätt, det finns ju massor av saker som Miriam inte får berätta, och nu närmar sig den tredje uppgiften med stormsteg, vad detta nu kommer att innebära för henne ...

Tack också för att du vikarierar för Mintygirl89. Nu är jag definitivt i trygga händer! Har jag nämnt hur underbara jag tycker att ni två är? Sagolika ♥



Tack för alla tankar! Ditt önsketänkande kommer att besannas/infrias/ordval? hjälp ... i alla fall, du får se i detta, och i kommande, kapitel! Jag tar även med det till uppföljaren. Längtar redan efter din nästa kommentar.



Så himla kul med en ny läsare! Välkommen, hoppas du ska gilla den! Du ska veta att jag blir superlycklig om du kommenterar och/eller tummar, vilket kapitel som helst.
Det ska också bli spännande att rolla med dig


Kapitel 37 - Midsommardröm


Eleverna från Hufflepuff började nu ge mig öppet misstänksamma blickar i korridoren. De tycktes inte ha glömt Rita Skeeters artikel, där det antytts att jag skulle delta i tävlingen, och för deras Cedric var både jag och Harry konkurrenter. Även Slytherin-eleverna blängde, vilket jag antog hade mer med Malfoy att göra än något annat. Vi var i mitten på juni och tredje uppgiften närmade sig med stormsteg.

Jag fortsatte att hålla mig till de fyra vännerna, som ju var från Gryffindor och Ravenclaw. Harry verkade inte lika nervös den här gången som vid de tidigare uppgifterna. Det var som Moody sa - han hade klarat sig förbi liknande hinder förut.

Sommaren stod i full blom utanför Hogwarts och både Harry och jag tittade allt oftare längtansfullt ut mot solen. Ibland tog vi paus i övningarna och kröp upp i något fönster för att titta ut.

En dag såg vi Malfoy nere på skolgården och han betedde sig minst sagt mystiskt. Medan Crabbe och Goyle stod på vakt, verkade han stå och prata direkt in i handen.
– Jaha, en till som blivit tokig, tyckte jag.
– Har han en walkie-talkie? undrade Harry nyfiket.
– Walkie-talkie? Ron såg ut som ett stort frågetecken.
– Sådant där fungerar ju inte inom Hogwarts område! suckade Hermione indignerat.
– Det är väl något exklusivt dyrt magiskt föremål, sa jag och ryckte på axlarna. Den där killen saknar nog inte pengar direkt.



Snape satt allt oftare uppe under de ljusa sommarnätterna. Ibland undrade jag om han någonsin sov. Själv hade jag oroliga, grönskiftande drömmar mest hela tiden nu, och på midsommarnatten den 23 juni var det dags igen.

Hon satt vid en källa i skogen, smal och vit i sin gröna klänning som såg ut att vara gjord av blad och växter. Det långa svarta håret räckte nästan till marken och flöt omkring henne på den mossiga stenen. Denna gång var hon ensam och talade endast till sin egen spegelbild när hon behagfullt lutade sig över källan och viskade:
- En sådan utmärkt idé av min herre … en sådan säker plan, och jag var den som fick veta det, inte några av de andra, inte den där martyren som tror att hon kommer att bli minst drottning för att hon ruttnar bort i Azkaban. Nej, nu är det MIG han litar på, JAG som blir länken …
Hon lutade sig så djupt över vattnet att håret föll ner på båda sidorna, ivrigt beundrande sitt eget smala vita ansikte med svarta ögon som lyste av grönt på botten … brinnande grönt …

Jag satte mig käpprakt upp och höll mig om knäet där ärret återigen brände. Försiktigt smög jag mig ut i våningen, men hejdade mig i steget, som fastfrusen.

Snape satt i en av fåtöljerna närmare fönstret. Jag såg tydligt hans mörka silhuett avteckna sig mot den ljusa sommarnatten, men han var inte ensam.

Den vackraste varelse jag någonsin sett stod mitt emot och betraktade honom. Det var en genomskinlig, silverskimrande hind, som på något underligt sätt tycktes utstråla godhet och tröst.

Jag rörde mig inte, för jag förstod instinktivt att det var ett mycket privat ögonblick jag råkade bevittna. Så jag stod alldeles stilla, utan att våga röra mig och riskera att åstadkomma minsta ljud. Och efter en stund rörde sig hinden, böjde lätt på huvudet mot Snape, som en hälsning, och tog några flygande språng ut genom fönstret.

Snape reste sig, gned oroligt sin vänsterarm, och vände sig för att lämna platsen. Hans blick föll på mig, där jag stod i mitt vita nattlinne belyst av midsommarnattens ljus.
– Förlåt, viskade jag. Jag drömde igen. Det var därför jag steg upp.
– Du har inget att be om ursäkt för, sa han. – Jag kunde inte sova.
– I mitt land är det ännu ljusare och det inte många som kan sova den här natten, berättade jag. De firar en högtid till ljusets ära, har vackra ljusa kläder och blommor i håret …
- Verkligen?
Han lyste upp, men så drog en skugga över hans ansikte och han gned sin arm igen utanpå klädnaden.
– Bränner ditt ärr? frågade han.
Jag nickade.
– Lite grann.
– Jag vill att du ska berätta om din dröm, sa han, men jag tror att vi båda behöver luft och svalka. Låt oss gå ut en stund. Jag ska kasta en osynlighetsbesvärjelse över oss.
– En sekund, jag ska bara …
I samma stund var jag klädd i en vit klänning och kände en krans av blommor i mitt långa hår. I spegeln över byrån såg jag att det var vita stjärnblommor, de vackraste jag visste.

Jag hade anat att han ibland läste mig, men han hade - möjligen med undantag av den gången då jag träffat Malfoy i biblioteket - aldrig använt det till något annat än att uppfylla mina önskningar. Ändå såg jag lite frågande på honom.
– Jag ville se det, sa han bara.



Slottet låg tyst och öde, men natten utanför kändes besynnerligt full av liv med en blek silvermåne över sjön och ett och annat vilt lockrop över skogen. Ibland sjöd vattenytan till av något okänt livstecken.

Vi satt åter vid klippväggen alldeles invid sjön, den här gången omgivna av blommande grönska som var fuktig i skymningen. Snape hade svept sin mantel omkring oss som skydd mot daggen. Lutad mot hans axel berättade jag om min dröm som i mycket bekräftade tidigare misstankar: svartälvan hade en länk till mörkrets herre och han hade en plan, som vi dock inte visste vad den gick ut på, men allt tydde på att han var på väg att återvända.
– Då blir det mörka tider, sa Snape, men vi ska kämpa mot dem. Vi ska göra allt i vår makt.
Det betvivlade jag inte. I hans beslutsamma profil kände jag igen så många modiga människor jag fått möta det här året. Människor som alltid skulle befinna sig på rätt sida, oavsett hur mörka tiderna blev.
– Det måste vara många som vill kämpa mot honom, sa jag.
– Visst är det så. Och kanske ingen mer än jag.
Han såg ut över vattnet, med blicken så fjärran som ville han skåda in i en annan tid.
– Hon var min bästa vän, sa han.

Lika bra som alltid!♥

Den perfekta medicinen mot det jag precis var med om! Nu är jag glad igen (men min näsa slutar inte rinna - jaja, det är väl för att jag är förkyld också), och jag är inte längre lika arg på min kompis. Tack! ♥

Lite tips:

Det var som Moody sa - han hade gått igenom liknande hinder förut.

I mina öron låter det bättre såhär:

Det var som Moody sa - han hade gått igenom liknande saker förut

Eller såhär:

Det var som Moody sa - han hade klarat sig förbi liknande hinder förut.

Det kan ju (som jag har sagt förut) bara vara jag, men det låter bättre i mina öron.

Och en till sak:

kapprakt

Jag tror man säger såhär:

käpprakt

Annars superbra som vanligt. ♥

Oj, det var ett bra kapitel som vanligt. Pride Potter har redan kommit med bra tips, så mer behöver du inte, för jag hittade inga fel. Tycker du har blivit bättre på det här med komma-tecken.

Fattar dock inte varför eleverna från Hufflepuff är så misstänksamma mot Miriam. Nåja, hon har trion och Elvira att ty sig till. Och Snape!

Nå, vi får se hur det ska gå med uppgiften, Rita Skeeter, Malfoy och allt annat som har hänt under berättelsen.
Slutet blev en cliffhanger, men vi vet ju vem Snape menar, så jag är inte överraskad. Nå, undrar när han och Miriam delar en... kyss! Ah, det skulle vara superhäftigt. Nå, den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge! Som du: Du får snart se Disneys "Ringaren i Notre Dame"!

Hade ett till önsketänkande till uppföljaren (eftersom det blir svårt att "klämma in" det nu, då berättelsen är färdigskriven på fanfiction.net!) Läs spoilern.




Du behöver inte ta med det, det är som sagt bara ett önskemål. Men vill du använda idén, kan vi diskutera via uggla.

Hjättebra!♥

Åå har äntligen läst ikapp de kapitel jag missat!
Och jag behöver väl knappast säga att jag tycker att det är jättebra.

Undrar om Malfoy har något i lurt för sig trots Miriams illvilja att samarbeta med honom...

Älskade den sista delen i det senaste kapitlet, när Snape och Miriam bara sitter med varandra. Så fint beskrivet!
Tyckte väldigt mycket om den delen då Snape först berättar om Lily, det var liksom fint och jag fick nästan lite mer förståelse för honom än vad jag egentligen har med mig från boken. Jag känner mer sympati med denna Snape.

Längtar redan tills nästa kapitel! Keep up the good work

Nu har jag gottat mig alldeles väldigt i era kommentarer.
Bättre belöning än dem kan man inte få!



Och jag blir lika glad som alltid! ♥



Det här är ju det bästa som kan hända - att läsningen fick dig att må bättre! ♥ Hoppas du mår bra nu!

Tack för tipsen också. Jag hade aldrig upptäckt det själv, och nu är det ändrat! Guld värt!



Mycket intressant, som alltid! Eleverna från Hufflepuff är misstänksamma mot både Miriam och Harry på grund av Cedric, samt det som Rita Skeeter skrev i sin artikel. De anser att Cedric är Hogwarts riktige förkämpe och vill inte ha konkurrens av vare sig den yngre Harry från Gryffindor, eller av Miriam som enligt Skeeter kan bli ett
överraskningsmoment i tävlingen. I ett tidigare kapitel nämner Harry Hufflepuffelevernas misstankar, men det kanske skulle framgå tydligare i inledningen på detta kapitel ändå? Vad tycker du?

Håller helt med dig om att det skulle vara häftigt om Snape och Miriam kysstes ... oh, ja ... men vad ska man göra? De har sina skäl att vara försiktiga.

Önsketänkandet diskuterar vi via uggla, som sagt, och det ger mig ännu mer inspiration när jag nu kämpar med uppföljaren. Tusen tack för dina idéer!



Tack fina du! ♥



Åh tack ... Du anar inte hur saknat du varit! Dina kommenterar är så inlevelsefulla! Jag är så glad att du känner sympati med Snape i min berättelse. Det gör jag också, när jag skriver om det.


Ginerva2003, du är saknad! ♥

Längtar efter era kommentarer och alla olika tankar och synvinklar som ni bidrar med!


Kapitel 38 - Gäster


Så var då dagen för den tredje uppgiften inne. Jag åt som vanligt frukost vid Gryffindorbordet, väl medveten om att jag vid festmåltiden ikväll förväntades sitta med lärarna. Det var mycket stoj och skratt vid samtliga elevbord idag. Ugglorna anlände, en till Harry med ett pergamentstycke som bar ett avtryck av en hunds tass - något han verkade väldigt glad över - och en hornuggla till Hermione med The Daily Prophet.
– Nä, dra på trissor! utbrast hon och spillde ut sin pumpasaft över första sidan.
– Vadå? undrade vi andra med en mun. Hermione försökte fåfängt gömma undan tidningen, men Ron tog den ifrån henne med ett fast grepp och spred ut den över bordet. En stor bild på Harry lyste mot oss tillsammans med en fet rubrik: HARRY POTTER - EN FÖRVIRRAD OCH FARLIG PERSON.

Sedan följde en lång artikel av Rita Skeeter, där hon beskrev Harry som olämplig att delta i turneringen för magisk trekamp, eller att ens få gå kvar på skolan. Hon skrev att han fick sammanbrott med jämna mellanrum, då han klagade på smärtor i sitt ärr, samt att detta bland annat skett på en lektion i spådomskonst.
– Åh nej, suckade Harry, jag satt ju vid det öppna fönstret när jag somnade, och det var faktiskt en insekt som surrade väldigt starkt där vid gardinen …
Vidare skrev Skeeter om “framstående experter vid Sankt Mungos sjukhus” som trodde det var möjligt att Harrys hjärna tagit allvarlig skada då han fick sitt ärr, och att det var på grund av förvirring som han fortfarande kunde uppleva smärtor i det. Hon sade sig även ha grävt fram “oroande fakta” och hade med en intervju med Malfoy, där han berättade om exakt samma incident från det andra skolåret som Snape beskrivit för mig - med den skillnaden att Harry enligt Malfoy hetsat ormen på en annan pojke, inte hindrat den från att anfalla.
– Nu vet vi vem Malfoy stod och pratade med inne i handen, mumlade jag.
Skeeter tog även upp Harrys vänskap med “varulvar och jättar” samt hade, som grädde på moset, med en liten piffig avslutning, där hon skrev att många fruktade att Harry skulle använda sig av svartkonster i den tredje uppgiften. För att sedan sluta med meningen: Kvällen kan alltså verkligen komma att innebära dramatiska överraskningar, långt värre än “den svenska effekten”: att en ny turneringsdeltagare oväntat dyker upp.

Det var så vinklad och usel journalistik, att jag inte fattade hur folk kunde tro på eländet. Harry ryckte på axlarna och sa likgiltigt:
- Hon är visst inte så förtjust i mig längre? Hon verkar gilla lite dig mer, Miriam. Du är i alla fall spännande och svensk, inte farlig och förvirrad.
– Skulle du inte få henne fast, Hermione? undrade Ron.
– Alltså, jag har ju fångat ett antal insekter, sa Hermione och skruvade på sig, men ingen har visat sig vara hon.
– Synd, med tanke på den mängd strunt hon skriver, sa jag. Är det inte att idiotförklara läsarna, när man vinklar på det här sättet?
– Jo, men många verkar ju tro på det, sa Harry trött. Åh, godmorgon, professor McGonagall.
Den respektingivande äldre damen, som var föreståndare för Gryffindor, hade kommit till vårt bord för att meddela Harry att de tävlandes familjer var inbjudna till finalen och väntade i sidogemaket till stora salen efter frukosten. Harry såg förvirrad ut. Alla visste ju att han inte hade någon familj, utan bodde hos sin moster och morbror som var allt annat än snälla mot honom.

Men vid lunchen skulle det visa sig vad det var för familj som kommit för att besöka Harry. Rons mamma och hans bror Bill - vilket ledde till att alla Rons syskon också kom och satte sig med oss. Fred och George skämtade som vanligt och Ginny strålade blygt mot Harry. Alla i familjen hade rött hår och var mycket pratglada. Jag blev alltid ganska tyst i sådana sällskap, men brukade njuta desto mer av att bara behöva lyssna. De munhöggs vänligt med varandra och det var härligt att se hur glad och trygg Harry verkade med dem.



Jag tillbringade en avsevärd tid av eftermiddagen till att göra mig i ordning för kvällens festmiddag. Mitt hår hade blivit mycket längre och friskare under året på Hogwarts, nästan som om mina nyvunna krafter påverkat det, och nu lade jag en del tid på att fläta in mörkgröna sidenband i de mellanblonda vågorna. Slutligen valde jag en mörkgrön skimrande klädnad av det lite varmare slaget, eftersom vi skulle sitta ute på läktarna sent på kvällen.

Entréhallen och stora salen sorlade av gäster. Där fanns många häxor och trollkarlar jag aldrig tidigare sett. Det var ett vimmel av mantlar i olika färger, konstfärdiga spetsiga hattar och tunga dofter av främmande parfym.

Jag vandrade långsamt genom salen i folkvimlet. Alla började bänka sig kring borden. Gryffindorbordet var fullt och Harry omgiven av familjen Weasley. Jag stannade till vid dem.

Harry tittade roat på min mörkgröna klädnad och sa: - Om detta hade varit en quidditchmatch, hade jag trott att du hejade på Slytherin.
– Aldrig, sa jag leende, böjde mig ner och kysste honom på kinden. Han blev pionröd i ansiktet. – Lycka till nu, Harry.
Vid lärarbordet kände jag mig dock blygare än vanligt med alla besökande och framstående magiska personer. Själva trolldomsministern, Cornelius Fudge, var där. Eftersom jag kunde en del franska satte jag mig bredvid madame Maxime, men hon var tystlåten och såg ledsen ut. Hagrid betraktade henne från sin ände av bordet. Karkaroff såg inte heller munter ut, utan var tvärtom mycket blek.

Det gick som svaga stråk av oro genom den myllrande, överfyllda festsalen.

Skyggt kastade jag en blick mot Snape. Han var också blekare än vanligt, men som alltid samlad.

Det var nästan en lättnad, när Dumbledore äntligen reste sig och förkunnade att alla om fem minuter skulle ta sig ner till quidditchplanen. Harry fick en rungande applåd från Gryffindorbordet och sedan lämnade turneringsdeltagarna salen.

Medan jag följde med den trögflytande folkmassan ut ur slottet och den lätt kyliga kvällsluften slog emot mig, övervägde jag att smyga mig in nära Snape på läktaren när ingen lade märke till det. Jag kände mig alltid så överväldigad på stora och färgrika tillställningar, att tanken på hans svarta uppenbarelse kändes vilsam.

På väg in till läktarna blev det alldeles stopp och en folksamling bildades framför quidditchplanen, som nu var helt osynlig på grund av en sex meter hög, tät, djupgrön häck. Jag såg mig sökande om efter ett bekant ansikte - Snape, Elvira, Hermione, Ron … men alla trängdes för att komma in och få bra platser och jag såg inte någon av dem.

En mycket gammal och böjd häxa knackade mig på axeln med ett behandskat finger.
– Vid Merlins skägg, en sådan folksamling! Man hittar ju ingenstans! Och nu har jag tappat min trollstav! kraxade hon inifrån sin stora huva, som alldeles dolde ansiktet. Hon verkade ganska svag och förvirrad. – Du ser så snäll ut, kan du hjälpa mig att titta efter den? Jag tappade den där borta i gräset någonstans … tror jag …

Hon började gå framför mig, blint sökande på marken, i motsatt riktning mot strömmen.
– Jag ser så dåligt, se! skrockade hon. Dina unga ögon ser nog mer än mina!
Jag försökte också se på marken, men mörkret hade tätnat och det var svårt att urskilja något. Hjälpsökande såg jag på de andra omkring oss, men ingen tycktes höra då de var alldeles för upptagna med att försöka komma fram till läktaren. Den gamla kvinnan irrade sig längre bort i mörkret, bort från folkmassan.
– Här borta tror jag det var! pep hon. Kom hit, unga flicka, och se om du kan finna den!
Resignerat följde jag med och kisade med ögonen för att få syn på trollstaven i det skumma gräset. Hon puffade mig framför sig.
– Där är den, tror jag! Böj dig ner och se är du snäll! Min gamla rygg gör så ont som på ett gammalt bergtroll, hå, hå!

Jag böjde mig lydigt ner och spanade i gräset, men såg inte skymten av någon trollstav. Då slog någon plötsligt krokben för mig, så att jag snubblade på marken och körde ansiktet i det mörka gräset, medan ett stadigt rep slöt sig runt midjan och armarna. Mitt skrik hejdades effektivt, när en kraftig tygbit kördes in i min mun.

Hjättebra!

Oh, my God! Så otroligt bra kapitel! Skitspännande och jätteläskigt! Det blev en riktig cliffhanger! Undrar vem den mystiska damen är, och vem det var som band fast Miriam.

Undrar vem som ska rädda henne. Jag blir fundersam över vad kidnapparna ska göra med henne. Tänk om de håller henne fången i en källare. De kanske slänger henne i en sjö, fastbunden! (Eller utan rep. Det har inte nämnts ifall hon är simkunnig eller inte. Nåt att ta med i uppföljaren kanske? )

HARRY POTTER - EN FÖRVIRRAD OCH FARLIG PERSON.

Markera texten med fet stil, som du har beskrivit i texten.

Mitt skrik hejdades effektivt, då en kraftig tygbit kördes in i min mun.

Skriv hellre "när". Det låter bättre!

Mitt skrik hejdades effektivt, när en kraftig tygbit kördes in i min mun.

Angående Hufflepuff: Jag förstår. Det skulle ha varit lite mer tydligare. Tänk på det nästa gång, så blir det bra. För det kan hända att läsarna har glömt bort en del detaljer.

Nu blev det som sagt spännande (Nästan som "Quirrells första år på Hogwarts" och "Vandalen på ridskolan"! )

Längtar till nästa kapitel!

Nu är det min tur att säga att Mintygirl89 redan har kommit med bra tips, och jag hittar inga andra.

Superspännande slut! Undrar vem det var som kidnappade Miriam, och vad som kommer hända med henne? Jag säger som Mintygirl89, hon kanske slängs ner i vattnet med rep - eller utan rep.

När jag var mitt i kapitlet tänkte jag: "Nu är det dags för den sista uppgiften, undrar hur det kommer vara att sitta i publiken!" Men sedan avslutade du med en cliffhanger - som inte hade något att göra med uppgiften.

Superbra som vanligt i alla fall. ♥