Quirrells första år på Hogwarts

Fantastiskt

Ja, som ni ser på bilderna kära vänner, kommer det att bli väldigt sorgligt! Därför tror jag inte det räcker med en näsduk, en hushållsrulle skulle vara på plats.

_____________________________________________________


EPILOG

Sex år senare


Junisolen värmde skönt. Quirinus stod på balkongen och betraktade ängen som låg en bit bort från huset. Han kände vinden blåsa i håret och han såg även några barn som lekte på blomsterängen. Allt kändes otroligt. Han kunde inte förstå att han skulle få jobba på Hogwarts om två månader, som lärare i Försvar Mot Svartkonster, och nu kunde väl inget hända, när Voldemort var borta. Quirinus kände plötsligt ett par armar omkring sin midja. Han vred försiktigt på huvudet och log när han fick syn Sharon som log vänligt. Hennes hår lyste och hon hade en busaktig glimt i ögat.
”Du har verkligen ett speciellt sätt att överraska folk!” sa Quirinus glatt och gav henne kyss på kinden.
”Och du har ett speciellt sätt att reagera på”, sa Sharon med ett brett leende. ”Det var så tyst i huset, så jag letade efter dig, och det här är det enda stället du går på när du har saker att fundera på”, tillade hon och lutade huvudet mot hans axel. Dom stod tysta en stund. Barnens glada rop var det enda som hördes, liksom fåglarnas kvitter och vindens sus.
”Vad funderade du på?” frågade Sharon efter en stund.
”Jag tänker bara på hur det kommer att bli om två månader. När jag börjar jobba på Hogwarts”, svarade Quirinus och lade ena armen om Sharons axlar.
”Jag är säker på att det kommer att gå bra. Tänk va! Du fick jobbet som lärare i Försvar Mot Svartkonster. Jag är faktiskt glad för din skull”, sa Sharon. ”Fast du kommer ju inte att få träffa Neville, eller Harry”, tillade hon och lät plötsligt dyster. Quirinus kände sig också dyster. Han ville inte tro att James och Lily hade blivit dödade av Voldemort. Det var bara deras son, Harry, som var lika gammal som Neville, som hade klarat sig. Quirinus hade aldrig träffat honom, men han visste att Harry bodde hos Lilys syster och hennes familj. Han suckade djupt.
”Du slipper i alla fall Marrigburn”, sa Sharon, förmodligen för att byta ämne.
Quirinus kunde inte låta bli att le och sa:
”Ja, det är ju en höjdpunkt.”
Han slog armarna om Sharon. Plötsligt hördes ljud från nedervåningen.
”Vi går ner och kollar”, mumlade Quirinus och drog fram trollstaven.
Sharon drog fram sin trollstav och dom gick försiktigt ner för trapporna. Men Quirinus drog en djup suck av lättnad och log, när han fick syn på David, som hade lite aska över sig, i vardagsrummet. David, som hade blivit lite längre än Quirinus, hade gått ut sjunde året på Hogwarts.
”David! Det var en trevlig överraskning!” sa Quirinus glatt och ställde sig på tå för att ge sin lillebror en kram.
Men han kände att leendet sakta dog bort när han såg Davids bekymrade blick. Sharon såg orolig ut.
”Är det något som har hänt?” frågade Quirinus, som kände sig lite orolig.
”Det är pappa. Som du kanske vet har han haft influensa. Vi trodde att han skulle bli bra efter ett par veckor, men han har blivit sämre”, svarade David och såg ännu mer bekymrad ut. Quirinus kände hur han blev stel av skräck. Han visste att mr Quirrell hade blivit sjuk för fem veckor sen, men en botare och en mugglarläkare hade sagt att han skulle bli frisk om han höll sig inomhus och tog rätt elixir. Varför hade han blivit sämre? ”Han var vaken innan jag kom hit”, sa David. ”Men… mamma vill gärna att du kommer hem”, tillade han.
”Åk du”, sa Sharon innan Quirinus hann säga något. ”Din pappa behöver dig mer än vad jag gör just nu.” Quirinus log ett tacksamt leende mot henne, innan han följde med David till eldstaden.


Inom fem sekunder stod han i vardagsrummet i sitt barndomshem. Han drog fram trollstaven och mumlade: ”Renskrubba!”
All aska han hade på sig försvann.
”Tack och lov att ni kommer nu!” sa en röst.
Quirinus lade trollstaven på bordet och fick syn på mrs Quirrell. Hon såg blek ut och hennes ögon var rödkantade.
”Hur mår pappa?” frågade Quirinus efter att han hade gett henne en kram.
”Febern är mycket hög. Han har dessutom frågat efter dig”, svarade mrs Quirrell. ”Claire och John sitter hos honom just nu. Jag begriper verkligen inte varför han inte mår bättre. Vi gav ju honom rätt elixir och han har hållit sig inomhus”, tillade hon.
Quirinus kände sig iskall inombords, medan han och David följde med mrs Quirrell upp till sovrummet. Mr Quirrell låg i sin säng med slutna ögon, medan han höll sin vänstra hand över hjärtat. Lyckligtvis andades han. Men han var förändrad. Det mörkbruna håret var stripigt och glanslöst och han var ovanligt mager. Dessutom var han kritvit i ansiktet.
Claire kom fram emot Quirinus och gav honom en kram innan hon viskade:
”Han somnade just som David åkte iväg till dig. Vi bad en botare komma hit igår, men han tror att pappa klarar sig. Fast både John och jag tvivlar.”
”Men pappa är ju inte så gammal! Han måste bli frisk!” sa Quirinus som kände rädslan inom sig. Han satte sig ner på en stol bredvid mr Quirrell och tog hans hand.
John ställde sig bredvid Claire, vars underläpp darrade lite. Mr Quirrell rörde lite på sig och slog upp ögonen, som verkade dimmiga och tomma.
Mrs Quirrell satte en hand på hans panna och viskade:
”Harold. Bli inte förskräckt nu, du är i trygghet. Quirinus är här nu!”
Mr Quirrell såg på Quirinus och log lite grann. Quirinus kunde inte låta bli att le tillbaka, trots att han kände sig ängslig. Han satte en hand på mr Quirrells panna och han blev ännu mer ängslig när han kände hettan.
”Jag undrade just om du skulle komma”, sa mr Quirrell vänligt och tog ett hårt tag om Quirinus hand. ”Det är något som jag vill säga dig…” Han avbröt sig och började hosta.
Quirinus tog vattenglaset som stod på sängbordet och satte det mot mr Quirrells mun. Hostandet upphörde medan han drack vattnet.
”Hur mår du, pappa?” frågade Quirinus försiktigt, medan han ställde undan glaset.
”Jag känner mig… trött”, svarade mr Quirrell. ”Febern vill inte försvinna. Men jag tror att jag kommer att bli frisk.”
”Vet du inte säkert?” frågade David.
Quirinus kände sig ännu mer orolig. Det var inte det svaret han hade väntat sig. Det blev en besvärad tystnad.
”Men en sak ska ni veta”, sa mr Quirrell plötsligt, ”jag älskar er allihop. Claire, du ska veta att jag har alltid trott att farmor och farfar skulle ha varit stolta över dig. John, jag är glad över att du finns för Claire. Jag är glad över att få dig till svärson.” Quirinus kunde se att John rodnade lite. Han kramade sin pappas hand hårt, samtidigt som han försökte skaka av sig oron. Mr Quirrell vände sig mot David och sa:
”Du är mycket modig och duktig. Jag är glad över att hatten placerade dig i Gryffindor.” Han sträckte på ena handen mot mrs Quirrell, som såg sammanbiten ut. ”Veronica, jag skulle vilja be dig om en tjänst. Ni andra behöver inte gå ut ur rummet men vi två måste få prata ifred”, tillade han.
Quirinus släppte mr Quirrells hand och gick bort mot dörren. Mr Quirrell log ett tacksamt leende mot honom och drog mrs Quirrell intill sig och viskade något i hennes öra. Quirinus kände sig illa till mods när han såg hennes förtvivlade min.
”Är det sant?” frågade mrs Quirrell, och Quirinus kände att han bara ville slå armarna om henne.
Mr Quirrell nickade och sedan gav han henne en puss på kinden. Det blev tyst en stund.
”Nu tror jag att ni andra får gå. Jag vill gärna prata med Quirinus… i enrum, om det går bra”, sa mr Quirrell.
Mrs Quirrell nickade och gav honom en puss på munnen. Hon gav Quirinus en kram innan hon tog med sig Claire, John och David ut ur sovrummet. Quirinus satte sig ner på stolen igen och tog mr Quirrells hand i sin, medan han hörde steg nerför trappan. Han tog en handduk med kallt vatten och baddade mr Quirrells panna för att få ner febern.
”Det är några saker jag vill tala med dig om”, sa mr Quirrell efter en stund.
”Jag lyssnar”, viskade Quirinus och kramade hans hand.
”Jag vill att du är försiktig när du jobbar på Hogwarts. Bara för att Mörkrets herre är borta, så kan ämnet vara farligt. När jag gick på Hogwarts, kom en ny lärare varje år. Snälla var försiktig ”, sa mr Quirrell vädjande. Han började hosta igen. Quirinus satte återigen vattenglaset mot hans mun, och viskade:
”Var inte orolig, pappa! Jag ska vara försiktig.”
Mr Quirrell suckade, det hördes att han var lättad. Han slöt ögonen och ingen av dom sa något.
”Kommer du att bli frisk?” frågade Quirinus efter flera minuter. ”Jag hoppas det”, mumlade mr Quirrell och öppnade ögonen. Han log ett blekt leende innan han tillade: ”Skulle du kunna ge mig min vigselring?”
Quirinus såg på sängbordet och tog guldringen som låg bredvid vattenglaset och lade den i mr Quirrells hand. Hans pappa slöt fingrarna om den. Plötsligt snyftade han till och tårarna rann nerför hans kinder.
”Pappa! Vad är det? Varför gråter du?” frågade Quirinus förskräckt och kramade mr Quirrells hand. ”Snälla säg vad det är”, tillade han vädjande.
”J-jag är bara så förvirrad… och rädd!” viskade mr Quirrell och grät ännu mer.
Quirinus, som kände sig orolig, strök undan tårarna från mr Quirrells kinder med sin näsduk. Han tog vattenglaset och lät honom dricka lite mer. Mr Quirrell slutade gråta efter ett tag. ”Vad är du rädd för?” frågade Quirinus vänligt, medan han baddade mr Quirrells panna med handduken.
”Jag kommer ihåg händelsen vid sjön, när du var fem år!” svarade mr Quirrell och lade en hand på Quirinus arm. ”J-jag blev så rädd, n-när du försvann under ytan! Och när din morfar och jag väl hade dragit upp dig… så var du alldeles vit i ansiktet! Du måste lova att du är försiktig när du är vid stranden!” tillade han och grät på nytt.
Quirinus slöt ögonen en stund när han kom ihåg händelsen. Han hade absolut ingen lust att gå för nära vattnet när han och Sharon gick en promenad på stranden, eftersom han fortfarande inte var simkunnig. Lyckligtvis hade Sharon varit mycket förstående.
”Lyssna på mig pappa. Jag ska vara försiktig”, sa Quirinus och strök undan tårarna från mr Quirrells kinder. ”Jag lovar. Sharon varnar mig varje gång.”
Mr Quirrell log genom tårarna.
”Det är bra”, sa han och lade sin vänstra hand över hjärtat igen. Han öppnade den andra handen och tog Quirinus hand. Quirinus kunde känna ringens värme mot handflatan. Han tog återigen upp handduken och baddade mr Quirrells panna, men febern ville inte försvinna.
”Är du säker på att du kommer att bli frisk?” frågade Quirinus efter en stund.
”Ja då. Jag behöver nog bara vila”, sa mr Quirrell och log ett matt leende. ”Seså Quirinus, se inte så oroligt ut! Jag kommer att finnas vid din sida och hjälpa dig när du behöver det. Jag lovar.”
Quirinus log lite och kände sig lättad. Han lade undan handduken på bordet och kramade sin pappas hand.
”Du måste lova mig en sak till”, sa mr Quirrell plötsligt. ”Du ska aldrig vara rädd för att gråta. Det kommer inte att hjälpa någon, varken dig själv eller andra, om du håller gråten inne.” Quirinus bet sig i läppen. Det var ju sant.
”Jag lovar”, sa han. Mr Quirrell log lite och drog en djup suck. Tystnaden lade sig.
”Du skulle händelsevis inte vilja ge mig lite vatten?” frågade mr Quirrell efter en stund.
”Javisst. Det är klart”, sa Quirinus och tog tillbringaren för att fylla på med vatten i glaset, men det var tomt. Han stoppade handen i fickan för att ta fram sin trollstav, men den var inte där.
”Jag glömde den på bordet nere i vardagsrummet”, sa Quirinus och stönade tyst.
”Det gör ingenting.” Mr Quirrell lät ovanligt lugn. ”Du kan gå ner till köket.” Han slöt återigen fingrarna om ringen och det syntes att han höll hårt, för knogarna vitnade.
Quirinus gav honom en kram innan han tog glaset och gick ner till köket.


Därinne satt mrs Quirrell, David, Claire och John. Alla fyra såg oroliga ut.
”Hur känner han sig nu?” frågade mrs Quirrell.
”Han vill bara ha lite vatten”, svarade Quirinus och fyllde på glaset. ”Han säger att han blir frisk om han bara får vila”, tillade han.
Mrs Quirrell suckade och både hon, David, Claire och John såg lättade ut.
Quirinus skulle just gå upp igen, när mrs Quirrell satte en hand på hans axel och sa:
”Vill han ha något annat än vatten? Jag tänkte om jag ska göra någon mat? Du förstår väl att han inte har haft någon aptit dom här veckorna?”
”Han sa att han bara vill ha något att dricka”, sa Quirinus, som genast kände sig orolig.
Det förklarade varför mr Quirrell såg så mager ut.
”Om han får sova en stund, så kanske han börjar äta”, sa mrs Quirrell och bet sig i läppen.
”Oroa dig inte, mamma. Han kommer att bli frisk”, sa Quirinus i ett försök att lugna ner sig själv.
Han log och gick uppför trappan.


När han hade två trappsteg kvar, hörde han ett klirrande av något som föll ner till golvet i sovrummet. Han såg hur mr Quirrells vigselring rullade ut genom dörren och stannade. Quirinus sprang fram och plockade upp den. Den kändes fortfarande varm. Han höll andan innan han gick in. Synen fick honom att känna sig svimfärdig.
Mr Quirrells ögon var slutna, munnen var halvöppen och den högra handen hängde slappt nerför sängen. Dessutom andades han inte. Glaset gled ur handen på Quirinus och krossades när det föll mot golvet, men han brydde sig inte om det utan sprang fram mot mr Quirrell. Han föll ner på knä och ruskade på honom, samtidigt som han förstod varför ringen hade fallit till golvet. Quirinus kände hur tårarna rann nerför kinderna, medan han utbrast:
”Snälla pappa! Du får inte lämna oss! Du får inte det!”
Men hur mycket han än ruskade och hur högt han än pratade, förstod han att mr Quirrell aldrig skulle vakna upp igen.
”Du sa att du skulle bli frisk! Det vet jag att du sa!” viskade Quirinus. Han lutade pannan mot mr Quirrells axel och grät förtvivlat, samtidigt som han hörde steg i trappan.
I nästa sekund stod mrs Quirrell, John, Claire och David i dörröppningen. Quirinus bet sig hårt i läppen och fortsatte att gråta bittert, medan mrs Quirrell kom fram till sängen.
”Åh Harold!” sa hon och strök mr Quirrell över håret.
Det hördes att hon var gråtfärdig. Quirinus kollade upp och fick se att John hade slagit armarna om Claire, som lät sig höra en torr snyftning, medan David drog mrs Quirrell intill sig. ”Varför? Åh, pappa, varför måste du dö? Du har alltid hjälpt mig sen moster Lucy gick bort! Minns du inte vad du sa efter begravningen? När jag var elva år? Du sa att du skulle stå vid min sida. Du lovade!” snyftade Quirinus när han kom ihåg moster Lucys begravning.
Han fortsatte att gråta bittert mot mr Quirrells axel och en vit duva satte sig vid fönstret och kuttrade.
”Du lovade!” upprepade Quirinus och kollade på mr Quirrells livlösa ansikte.
Han lyfte försiktigt på hans ena ögonlock och blicken, som alltid hade haft värme, glädje och förståelse, var utan liv. Duvan kuttrade igen och Quirinus grät ännu mer när han tänkte på vad Sheila hade berättat för honom när han var sju år. En vit duva brukade alltid sätta sig i fönstret när någon hade dött, för att tala om att personen hade det bra någon annanstans.
”Du är ju inte så gammal!” viskade Quirinus och grät ännu mer.


Det var molnigt under mr Quirrells begravning. Quirinus grät förtvivlat, medan han kände Sharons huvud mot sin axel. Han svalde hårt och kollade på mannen som stod bredvid kistan.
”… och alla kommer att minnas Harold Quirrell, inte bara som en ansvarsfull trollkarl med ett gott hjärta, utan även som god make, far, bror, svåger, farbror morbror, svärson, svärfar och vän. Må hans ande vila i frid.”
När mannen var klar, reste sig Quirinus upp på darrande ben och följde med John och David för att bära ut kistan. Ute på kyrkogården lades kistan ner bredvid mr Quirrells egna föräldrar. Quirinus, som kände hur tårarna rann ner för kinderna, slog armarna om mrs Quirrell, som snyftade tyst. Sharon stod bredvid Claire och klappade henne tröstande på armen. När allt var klart kände Quirinus en slags tomhet inom sig. Han kände sig även lite skyldig, när han tänkte på att mrs Quirrell skulle bli så ensam i huset.
”Är ni säker på att ni inte vill ha hjälp?” frågade Sharon försiktigt. ”Vi kan mycket gärna bo hos er, tills allt känns bättre”, tillade hon och Quirinus kände en stor tacksamhet mot henne.
”Det är snällt av dig, Sharon lilla”, sa mrs Quirrell och log ett tårfyllt leende. ”Men jag tror att jag måste tacka nej.”
”Men mamma! Det blir ju så ensamt för dig”, sa Quirinus. ”Kan du inte bo hos oss åtminstone?” tillade han vädjande.
Mrs Quirrell skakade på huvudet.
”Jag är ledsen Quirinus, men jag känner att jag behöver vara ensam. Jag var ensam medan Harold var sjuk, så jag klarar mig. Claire och John åker hem, så jag vill inte besvära er”, sa hon och torkade bort tårarna med en spetsnäsduk. ”David åker över till mormor, så jag tycker att ni ska åka hem till er ”, tillade hon.
Quirinus suckade tungt. Sharon gav honom en medlidsam blick. ”
Ja, innan jag glömmer bort det”, sa mrs Quirrell plötsligt. ”Harold bad mig ge dig det här, Quirinus. Den där dagen då han… lämnade oss, så ville han att du skulle ha det här”, tillade hon och räckte fram ett kuvert.
Quirinus kände en gråtklump i halsen när han tog emot brevet. Han skulle just öppna det, när mrs Quirrell satte en hand på hans arm och sa:
”Öppna det inte nu. Du måste få vila dig ett slag. Harold skulle nog ha velat att du väntade ett tag.”
”Jag lovar”, viskade Quirinus och gav henne en hård kram. Mrs Quirrell log vänligt och gav sedan Sharon en kram.


Fyra dagar senare satt Quirinus ensam i vardagsrummet i sitt hus och kollade på ett fotografi av mr Quirrell, som hade tagits innan han skulle gifta sig med mrs Quirrell. Han log glatt med en vänlig glimt i dom blågråa ögonen och vinkade åt Quirinus, som kände hur tårarna rann nerför kinderna. Det sved i hjärtat.
”Det har bara gått fyra dagar sen begravningen och jag saknar dig redan, pappa!” viskade han.
Han kom plötsligt ihåg brevet som hans mamma hade gett honom. Quirinus kollade en sista gång på fotografiet, innan han ställde undan det och öppnade kuvertet. Han kände en gråtklump i halsen när han såg datumet längst upp i hörnet. Mr Quirrell hade skrivit brevet två dagar innan han dog.

Käre Quirinus.

Jag kommer inte att finnas när du läser det här brevet. Det kommer att ta dig hårt, men jag var förberedd på att dö. När jag fick influensan, fick jag även problem med hjärtat tre veckor senare, men jag kunde inte tala om det för din mor. Jag ville så gärna få träffa dig innan jag lämnade jordelivet. Jag minns nämligen hur förkrossad du blev när du inte fick vara hos Lucy när hon gick bort. Det kändes bättre om du fick vara hos mig en stund, men jag ville inte att du skulle se mig dö. Du ska veta en sak Quirinus, när du föddes, kände jag värme och glädje inom mig. Dina safirblåa ögon gjorde så att hjärtat värmdes hos mig! Jag minns att jag grät av lycka när jag höll i dig, och Claire var lättad eftersom att hon tyckte att jag var orolig. Din farmor och farfar hade varit stolta över dig. Jag är stolt över dig. Bry dig inte ifall någon skulle säga att jag blev besviken för att du inte har mitt mod, eftersom att jag gick i Gryffindor, för det är inte sant. Du är modig, på sätt och vis. Jag kommer att finnas vid din sida, även om jag inte kommer att synas. Min ande kommer inte att lämna platsen. Kom ihåg en sak. Jag älskar dig. Din mor, Claire och David har också fått ett brev.

Farväl

Pappa

Quirinus svalde hårt. Han kände plötsligt en hand på sin axel. Det var inte Sharon, eftersom att hon hade åkt över till sina föräldrar.
”Pappa?” viskade Quirinus och såg sig om.
Det fanns ingen där men en vindpust blåste in i håret. Quirinus kollade upp mot himlen. Han grät tyst en stund innan han viskade:
”Jag älskar dig också, pappa! Jag ska inte göra dig besviken!” Han kände sig lättad över att mr Quirrells ande inte skulle lämna jorden. Han lovade sig själv att ta sig tid att komma över allt som hade hänt. Och han skulle lyckas, med sin familjs hjälp.
___________________________________________________________

Ja, tyvärr blev det en dyster avslutning men det kan inte hjälpas. Jag kunde inte gärna slopa idén när den satt fast i huvudet.
Om vi går igenom vad Quirinus har varit med om under berättelsens gång.

Kapitel 7: Quirinus tvingas möta professor Marrigburn, som har valt ut honom som sitt hatobjekt.


Kapitel 22: Dagen före påsklovet får Quirinus ett brev från sin mamma, som skriver att moster Lucy har varit sjuk under en längre tid och avlidit några dagar tidigare. Det gör Quirinus förkrossad eftersom Lucy var mer som en vän än en moster för honom.

Kapitel 37: I detta avsnitt är Quirinus vuxen och får veta att Frank och Alice har blivit sinnessjuka och ligger på den slutna avdelningen på Sankt Mungos. Det tar honom också väldigt hårt, i och med att Frank var hans första bästa vän på Hogwarts.

Och ja, i den här epilogen dör pappan, trots att han säger att han kommer att bli frisk.

Om ni har läst igenom alla händelser, kan ni kika på spoilern från första boken.



Eller vad tror du Atira?

Sedan kan ni ju tänka på att Snape, Rabastan Lestrange och några andra elever från Slytherin har mobbat honom av olika anledningar. Dessutom får man veta att Quirinus kusiner retar honom för att han inte är så bra på att simma och det blir ju också kaka på kaka!

Angående yrket:



Tack för era fina kommentarer! Det har värmt i hjärtat! Nästa gång jag skriver en fanfiction, ska jag låta bli att kopiera böckerna så mycket, jag lovar!

Jag kan inte fatta att den här fanfictionen är slut nu.
Det har varit en intressant upplevelse att få följa Quirinus liv och om du skriver en nu fanfiction så måste du tagga mig

Superbra!

Haha jag läste nt xD Du e jättebra på att skriva men jag är otroligt känslig för speciellt döden ♥

Jätte bra. Du är jätte bra på att skriva

Fantastiskt bra! Helt Klart Nobellpris

Tack det var snällt!

Kommer det mer?

Hur menar du?