Den stora profetian ~Julkalender 2015~

BÄSTIIIIIGT!

Hehe xD Bevakar nuuu

Bevakar!

Älskar sättet som du beskriver på och berättelsen har en perfekt blandning av acction och lite lungnare stunder. Sen så älskarjag Sarima som huvudperson. Dessutom så beundrar jag dig väldigt mycket för att du får till ett helt kapitel om dagen, och de är ju inte så korta heller.

OMR! Den som är så otroligt fantastisk!

OMG SuperMEGATRIPPELDIPPELBRA!! DU ÄGER PÅ ATT SKRIVA!!

Åh, tack♥

Blir så glad när jag inser att någon faktiskt verkligen gillar vad jag skriver!♥ Blir så lycklig! *Snyft* Kul att du gillar Sarima också, har själv börjat bli lite tveksam på om någon verkligen tycker om henne xD

Haha, tack! Är nog egentligen svårt att lyckas stoppa sig själv, för i den här julkalendern har jag så sjukt mycket skrivlust att det är galet xD♥

-

Förlåt så mycket om det är något fel på kapitlet, för jag måste åka hem nu (från kyrkan) och hinner inte läsa igenom! xD♥

*

I sista sekunden så sparkarde Calomar henne på benet. Smärtan väckte hennes sinnen och hon rullade undan från den varelse av eld som kastat sig mot henne.
“SPRING!” skrek Calomar och ställde sig upp med draget svärd. Till Sarimas förvåning så drog den rädda Zelmar sin pilbåge och började skjuta mot demonen, men hans pilar gjorde ingen skada. De började bara brinna när de nuddade den och föll svarta och uppbrända till golvet.
Zelmar, Saramir och Sarima började springa, men inte förren de nått slutet av korridoren och skulle springa höger in i en ny så vände sig Saramir om och upptäckte att Calomar och Welder inte följt efter.
“Idioter” morrade Saramir. “Ingen stannar kvar och slåss utan mig.”
Snabbare än Sarimas ögon hann uppfatta så drog hon sitt svärd och sprang tillbaka för att delta i striden. Sarima sa åt Zelmar att stanna där och sprang för att hjälpa till. Självklart så lyssnade han inte på henne.
Ärligt talat så hjälpte nog Zelmar till mer än vad Sarima själv gjorde. Han sköt inte sina pilar på demonen utan på väggarna brevid den så att dom sjönk in i jorden med ett dovt knall. Det måste ha någonting med giftet på dom att göra. Det gjorde demonen galen. Den slog runt sig och Sarima såg förfärat och förundrat på striden. Saramir var som en demon hon själv. Hon virvlade runt den och högg med svärdet mot varelsen, men det gjorde ingen skada. Calomar, Welder och Saramir blev bara tröttare och tröttare och deras svärd vitglödgande av värme.
“Kom igen” ropade Sarima. “Spring!”
Och nu lyssnade de på henne. Alla började springa bort längs gången, men demonen skjöt ut ett brinnande rep av eld som virvlade sig runt Calomars vad.
Han skrek till av smärta och ramlade omkull. Sarima vände sig om och sprang som i trans mot eldvarelsen. Hon drog sin dolk och högg mot demonen som nu närmade sig Calomar med ett hemskt uttryck i sitt brinnande ansikte, vilket var väldigt dumt eftersom hon mycket väl visste att det inte skulle göra någon skada.
Med till hennes förvåning så gjorde dolken det.
Demonen skrek till, ett gällt blodisande skrik som skakade tunneln och backade bakåt. Sarima drog upp den stönande Calomar på fötter och försökte undvika att se på hans vad, som av det lilla hon kunde se var bränd nästan hela vägen in till benet.
När demonen kom mot dom igen så svingade Sarima dolken mot demonens ansikte, och den träffade elden där hans näsa borde ha suttit. Den skrek till igen och tog till flykten ner längs korridoren. Welder sprang fram för att hjälpa Sarima att stödja hans vän medans Saramir skrek åt som att skynda sig. Dom haltade bort längs korridoren och följde Calomars anvisningar tills de hade svängt minst tio gånger, då svimmade han av smärtan i benet och de tvingades att stanna. Welder öppnade genast sin bok som Sarima nu såg innehöll … ingenting. Den var helt tom, bara massa blanka, gulnande sidor.
Welder förde handen över den och gav den ett kommando på ett språk Sarima inte kunde, och genast började spretiga bokstäver sprida sig över sidorna. Hon flämtade till, och Welder började prata med henne utan att slita blicken från Calomar.
“Det här är en gammal magibok, en av de sista av sitt slag. Den kan innehålla vad man än önskar, men den skrivs alltid på olika språk, så man måste kunna rätt många. Just nu visar den läkeanvisningar.”
“Så … Kan du läsa det språket?” frågade Sarima.
“Ja, såklart.” sa Welder och öppnade sin ryggsäck för att ta ut en burk fylld med en sorts gul och slemmig kräm. “Det här är bara vanlig svartalviska. Jag har lärt mig de vanligaste språken, men en gång var jag tvungen att läsa på gnomiska. Det var en utmaning!”
Sarima förstod inte hur han kunde vara så lugn. Hade det varit hennes bästa väns liv som hängde på hennes språk och läkekunskaper så hade hon fått panik. Men Welder var helt lugnt. Saramir hjälpte honom att lägga Calomar på marken med det brända benet på en sten. Welder tog mycket av den gula sörjan och smetade den på såret. De flesta av blåsorna försvann, men det såg fortfarande hemskt ut. Welder drog fram en flaska ur sin jackficka och hällde några droppar från den i Calomars öppna mun. Han fick lite mer färg i ansiktet men annars hände inte så mycket vad Sarima kunde se.
Hon gick bort och satte sig brevid Zelmar som satt på vakt vid vägen varifrån de hade kommit när hans syster och Welder skötte om Calomar.
“Du räddade mig från vargarna” sa Sarima lågt, så att inte Saramir eller Welder skulle höra. Det var ingen fråga utan ett konstaterande. Han nickade. “Varför?”
“Jag var ute och jagade när jag hörde dom. Du var inte långt ifrån vårat läger och jag jagade ensam så ... Och vad tycker du jag borde ha gjort? Låtit dig dö?” han log på ett väldigt smågulligt sätt.
“Jag vet inte … Jag var bara förvånad.”
“Över att jag ville hjälpa dig?”
“Nej” Sarima skrattade. “Över att en liten pojke kunde vara snabbare än jag.”
Zelmar frustade till av skratt. Han höll sin pilbåge i handen och hade kogret på ryggen. Det var fortfarande väldigt många pilar i det, men hon såg tydligt att han hade färre än förut.

Sarima, Zelmar och Welder gick och lade sig medans Saramir fick vakta och sköta om Calomar. Han hade vaknat, men hade fortfarande ont i vaden och chansen var liten att han skulle kunna gå nästa dag. Welder hade gjort en kompromissad bår som bestod av två ganska tjocka pinnar och Calomars jacka.
Sarima hade svårt att sova den kvällen, det var därför hon fortfarande var vaken när de började prata.
“Jag litar inte på henne” sa Saramir med låg röst. “Hon släppte lös elddemonen.”
“Var inte dum nu Sar” viskade Calomar darrande. “Hon räddade mitt liv. Hon drev bort elddemonen. Skulle hon verkligen ha gjort det om hon var ond?”
“Varför släppte hon lös den från första början då? Hon öppnade fällan, hon nuddade symbolen. Att du är skadad är hennes fel!”
“Du, tagga ner!” väste Calomar. “Ge henne en chans, okej. Varför hatar du henne?”
“Jag hatar henne inte!” Saramir sänkte rösten ännu mer så att Sarima fick svårt att höra henne. “Jag tycker faktiskt om … jag menar, vi vet ingenting om henne. Ingenting alls. Hon bara dök upp och sa att hon var dotter till Kerahim. Liksom, varför skulle i tro henne?”
“Saramir, vi står till randen till ett krig. Vi måst kunna lita på varandra. Hon hade sin chans där, hon hade kunnat springa iväg och lämna mig. Jag hade dött, och troligen ni också. Vi måste lita på henne.”
“Tills hon sviker oss igen”, muttrade Saramir och där var samtalet slut.
Sarima låg helt still på marken och lyssnade på hur de andras andetag blev jämna och sömniga. Hon själv kunde inte somna. Hon kunde inte få vad de andra sagt ur sitt huvud. De litade inte på henne.
Med de tankarna i sitt huvud så gled hon in i en orolig sömn full med drömmar om elddemoner och en stuga i en by långt bort ifrån Labyrintens mörker.

Så, så, så BRAAAAAAAAAAAAAAA!

Amazing!!!!

SÅ. SJUKT. BRA.

Än en gång, sorry för slarvfel! Hinner inte läsa igenom! Godnatt♥

Nästa morgon så väckte Welder Sarima.
“Upp och hoppa” log han. “Dags att fortsätta!”
Sarima satte sig motvilligt upp. All lust att fortsätta hade runnit av henne under natten. Saramirs ord ekade i hennes huvud. Tills hon sviker oss igen.
Efter att Welder smetat på lite mer gegga på Calomars ben så tvingades dom i alla fall att fortsätta. Det gick mycket långsammare eftersom Sarima, Welder och Saramir nu behövde turas om att bära Calomar, men det gick framåt. Trots att Welder frågade sin bok om svar så lyckades han inte lista ut varför elddemonen inte tålt Sarimas dolk. Det kan nog ha berott på att texten dök upp på trollmål, och trollmål bara består av cirka tio olika ljud och gester som har cirka femtio olika betydelser var, och dessutom är ett språk som är väldigt svårt att uttrycka i skrift. Alla dom som säger att troll är korkade har alltså fel. Man måste ha ett väldigt högt IQ för att kunna tyda det språket, särskilt eftersom “ugh, uggha grymt” kan betyda både “Det ser väldigt läckert ut” “Gurkorna dansar på ängen” och “Du ser ut som en rutten potatis.” Inte konstigt att troll bråkar så mycket med tanke på alla möjligheterna till missförstånd.
Sarima och Saramir bar på Calomar medans Welder gick på sidan om och försökte tyda trollmålet i boken och Zelmar gick längst fram med sin pilbåge och spanade efter fällor. Egentligen skulle Sarima velat springa därifrån och lämna de andra helt. Litade de inte på henne så ville hon inte stanna kvar. Men någonting höll henne fast där, kanske det faktum att hon behövde rädda världen, kanske det faktum att en elddemon smög runt i Labyrinten.
Sarima tittade mot Saramirs blonda nacke och försökte lista ut vad som pågick inne i hennes huvud. Vad tänkte hon på?
Sarima kände att det pirrade till i magen när hon såg mot Saramir. Hon kände sig arg över att Saramir inte litade på henne, och det var inte bara för att Saramir var en medlem i gruppen. Sarima var… nej, inte en chans att hon skulle erkänna det för sig själv. Hon skulle dö förrän det hände.
De gick på genom gången. Calomar hade tagit fram tre nya fackor ur sin ryggsäck när de andra sedan länge slocknat. Det var de tre sista, men de gjorde ingenting eftersom Calomar räknade med att de skulle ta sig ur labyrinten till morgonen.
Plötsligt så skakades tunneln av ett högt vrål. Jord föll från taket, och sedan blev det tyst.
“Vad var det”? viskade Zelmar, helt blev i ansiktet.
“Berolomer”, sa Welder. Han var blev i ansiktet och såg helt skräckslagen ut.
“Vad för något?” krävde Sarima.
“Fördömda andar”, sa Saramir och såg minst lika rädd ut som Welder. “Vi måste ta oss härifrån!”
Men det var för sent. Bakom dom så klev två varelser ut ur väggarna. Först såg det bara ut som två par svävande, röda ögon, men sedan såg Sarima att dom hade kroppar. Om man nu kan kalla det kropp, för det såg bara ut som skuggor som smält samman till ordentliga former.
De väste på samma gång och Sarima ryckte till av förvåning och rädsla. Hon hade inte ens sett att de där sakerna hade haft munnar.
“Spring” ropade Welder och alla började springa.
Welder och Zelmar hamnade snabbt före alla andra, för Calomar var tung och svår att springa med. När en av berolomerna kastade sig mot Sarima så högg hon med sin dolk mot den. Den gav till ett skrik och tappade lite fars, men berolomerna var inte som elddemonen. Dom tänkte inte fly från en liten flicka, hur mäktigt hennes vapen än var.
“Kom igen!” ropade Welder. “Vi är snart ute! Bara några svängar till! Jag känner luftdraget!”
Zelmar försökte skjuta pilar mot berolomerna, men dom upplöstes bara i tomma intet. För varenda gång varelserna kastade sig mot dom så var Sarima där och högg med dolken. Welder hade tagit över hennes plats så att han och Saramir bar Calomar. Men för varje gång hennes dolk skar dom så kände hon att dom drog styrka ur henne. Hon kunde inte orka länge till, men det kanske hon inte behövde. Bara dom kom ut ur Labyrinten. Men vad skulle vänta dom där? Soldater? Alver? Sarima kunde inte ens låta sig hoppas på någonting bra.
Andfådda och med håll i sidan så störtade dom uppför jordtrappan och ut i den gräsbevuxna gläntan. Sarima kunde känna allt hopp glida ur kroppen på henne. Den var tom. Träden stod tätt vid kanten av gläntan, och när dom störtade upp så flög några gyllenbruna fåglar upp i luften från sin plats på marken, men förutom det var ingen där.
“Ner!” skrek Saramir och hon och Welder kastade sig åt sidan tillsammans med Calomar. Båren ramlade i marken då han stötte sig på sitt friska ben och slängde sig på marken. Sarima drog ner Zelmar när beloromerna kastade sig över dom. Dom landade på marken med ryggen mot skogen samtidigt som snön smälte och gräset gräset under den vissnade under deras fötter.
Sarima drog sin dolk, men ramlade nästan omkull av chocken. Dolkens kraft, vad den än var, kom från henne. Och för att hon använde dolken försvann hennes kraft. Hon kunde inte bekämpa dom längre.
De två beloromerna vrålade i kör och Sarima pressade händerna mot öronen när den ena kastade sig mot henne.
Men den kom inte fram levande. Halvvägs i luften så gav den till ett ski när den träffades i ryggen av någonting. Sarima hoppade ur vägen och drog Zelmar med sig när den landade i marken med en tung duns. Ut ur ryggen på den satt en pil med en grön fjäder.
Med ens så ljöd en hornstöt genom skogen. Flera pilar sköts ut ur träden och träffade den kvarvarande berlomen som också ramlade omkull.
Sarima såg upp mot skogen när flera personer klev ut både män och kvinnor, klädda i dräkter som såg ut att vara gjorda av löv, fastän det med tanke på kylan knappast kunde vara möjligt.
En man gick fram mot dom. Han hade blont, midjelångt hår och en perfekt ros av is och frost i håret. Hans klarblåa ögon såg ut att reflektera snön, och dom glänste som stjärnor.
“Var hälsade” sa han med en road blick i ögonen. “Jag är Elamar, general över alvernas arméer. Och du” han vände ansiktet mot Sarima “är Kerahims dotter.”