Oblivion [SV]

1. Tvillingar, tvillingar, tvillingar. Och Maddie, typ, och Cedric.
2. Drama Samt lite humor.
3. Om du menar vem man tycker passar bäst med Willow, Cedric. Rent allmänt, George (fast inte utan Fred).
4. Lite bråk och drama... Typ.

1. Tvillingarna OFC!
2. Kärlek
3. Om du mensr vem som passar med Willow, GEORGE! GEORGE!
4. Kanske lite bråk :3

Äslkar denna FF♥

1. Tvillingarna
2. Kärlek
3. George alla dagar!
4. Drama och bråk



btw.. du är awsome!!!

1:tvillingarna.
2:kärlek
3:George
4:vet inte riktigt

Kapitel 16
Harry satt blixtstilla kvar vid bordet, fullt medveten om att alla personer inne i salen hade sina huvuden riktade mot honom. Fred, George och – egentligen alla andra vid Gryffindorbordet – satt med gapande munnar och hade sina blickar fastklistrade på den stackars fjärdeårseleven som såg lika förvånad ut som alla personer runt omkring honom. Ur ögonvrån såg jag att vissa elever stod från borden som var längre bort så att de kunde få en bättre syn av Harry. Professor McGonagall hade kvickt ställt sig upp och rusat förbi Karkaroff och Bagman för att viska någonting i Dumbledores öra.
”Jag lade inte i mitt namn.” Jag vände mig mot Harrys håll igen för att se att han riktade sin kommentar mot Ron och Hermione. ”Det vet ni att jag inte gjorde.” Både Ron och Hermione tittade uttryckslöst på honom, och jag såg några yngre elever börja viska till varandra en bit bort, de trodde antagligen att han ljög. Jag visste inte varför, men det var någonting i hans sätt och tonlösa röst som gjorde att jag, till skillnad från troligen majoriteten av eleverna inne i salen, trodde på honom. Han kunde inte ha lagt i sitt namn i bägaren, jag kände honom knappt men jag visste att han aldrig skulle göra något sånt.
”Harry Potter!” ropade Dumbledore igen. ”Harry! Vill du vara så snäll och komma fram hit!”
”Iväg med dig.” viskade Hermione och knuffade till Harry lite grann. Harry reste sig upp och gick med långsamma steg mellan Hufflepuffs och Gryffindors bord mot huvudbordet. Alla blickar var riktade mot honom när han tillslut stannade framför Dumbledore.
”Nå… in med dig genom dörren, Harry.” sa Dumbledore, utan ett leende. Den fjärde deltagaren började gå utmed bordet och gick snart in genom dörren. Det var tyst några sekunder innan hela salen fylldes med konversationer om vad som nyss hade hänt.
”Vänta va? Vad hände just?” Lee såg både förvånad och förhoppningsfull ut.
”Hur kom han över den där förbaskade ålderslinjen utan att få skägg?” frågade George bedrövat.
”Varför berättade han inte för oss?” frågade Fred. Jag satt – olikt de flesta andra i salen – tyst och tittade på när Ludo Bagman flög upp från sin stol och näst intill sprang in genom dörren till rummet där de fyra deltagarna antagligen var. Dumbledore ställde sig upp men fick vänta några sekunder innan han lyckades överrösta eleverna i salen.
”Jag uppmanar er alla att gå tillbaks till era sovsalar, det är sent. Godnatt allesammans.” Dumbledore väntade inte en sekund utan började direkt gå samma väg som Bagman hade gjort. Karkaroff, Madame Maxime, McGonagall, Snape och mr Crouch reste sig upp och gick iväg efter honom.
Jag ställde mig upp och gick efter Fred och George som ivrigt pratade med Lee om vad som nyss hade ägt rum framför våra ögon. När vi äntligen hade lyckats komma till entréhallen förvånade Fred och George mig genom att istället för att gå upp för marmortrappan följa efter alla elever från hufflepuff och gå mot en dörr vid höger om den.
”Var ska ni?” frågade jag, vilket gjorde att båda stannade upp. Tre andraårselever från hufflepuff som var så inne i en konversation att de inte hade märkt att tvillingarna hade stannat gick rakt in i de båda. De tre flickorna mumlade snabbt sina generade ursäkter innan de mer eller mindre sprang iväg, medan Fred och George förvirrat försökte återfå sina balanser. Lee som också hade stannat och stod ett trappsteg över mig gav ut ett skratt åt synen.
”Åh, jo vi ska till köket och hämta käk, det här måste firas!”
”Jag trodde att ni var irriterade på honom för att han inte har sagt hur han har anmält sig, att han inte ens har sagt att han hade anmält sig?” frågade jag och de rykte båda på axlarna.
”Vem bryr sig, vi har en förkämpe från Gryffindor! Detta måste firas.” sa Fred exalterat, men jag gav honom en menande blick.
”Vi åt för seriöst fem minuter sedan – ”
”Jag skulle snarare säga att det var tio minuter sen men– ” George hejdade sig när han såg blicken jag gav honom.
”Hur som helst, jag tror inte att Harry är på festhumör. Såg ni honom inte när Dumbledore sa hans namn? Han såg lika chockad ut som oss, om inte mer. Jag tror inte han la i sitt namn i bägaren.” Fred och George lyssnade inte på mig, utan hade nu en konversation med Lee om vilken mat de skulle ta med upp. Jag suckade åt dem.
”Okej, då går vi då! Lee, jag tror att vi har Gryffindorbaner i kartongen – ” Lee avbröt George som pratade så snabbt att man knappt kunde höra vad han sa.
”- under din säng, jag vet. Gå nu!” Jag kollade på när Fred och George försvann in genom dörren de många hufflepuffeleverna gick igenom och suckade djupt innan jag följde efter Lee upp mot sällskapsrummet.

”Kom igen Willow, kan du inte hjälpa till?” frågade Fred bedrövat från en stege Lee hade hittat någonstans där han försökte få fast en dekoration.
”Du är en magiker, använd ditt trollspö.” sa jag utan att titta upp från boken jag läste. Jag hade försökt att smita upp till sovsalen flera gånger, men George hade lyckats tvinga tillbaka mig till positionen i soffan, där jag gjorde lika mycket nytta som jag skulle ha gjort uppe i sovsalen. Jag såg ur ögonvrån hur Fred himlade med ögonen åt mig, innan han frågade en tredjeårselev om hon kunde hjälpa honom istället.
”Varför vill du inte hjälpa, är du inte glad för Harrys skull?” frågade tredjeårseleven som Fred hade frågat, hon stod och räckte honom dekorationer samtidigt som hon höll i hans stege.
”Inte ens Harry är glad för hans egen skull.” sa jag samtidigt som jag stängde igen min bok. ”och jag hjälper visst, jag ger er moraliskt stöd.” sa jag och gav henne ett bittert leende innan jag lät min blick vandra i salen. Nästan alla elever från Gryffindor sprang runt och försökte fixa klart allting, samtidigt som konversationer om hur Harry egentligen klarade att anmäla sig flög runt i hela rummet.
”Jag är klar!” utbrast Fred, och klättrade snabbt ner för stegen.
”Vi också!” utbrast Lee och Alicia, som med hjälp av några andra elever hade ställt upp all mat och dryck på ett bord.
”Bra, han kommer nog snart.” sa George, och han hade rätt. Det gick knappt en minut innan porträttet öppnades och Harry Potter kom in. Oväsendet som uppstod när han kom in i sällskapsrummet fick Harry att snubbla bakåt några steg, och mig att ta händerna för öronen i några sekunder. Flera elever tog tag i honom och drog in honom längre in i folkskaran.
”Varför talade du inte om för oss att du hade anmält dig?” skrek Fred. Han lät både förorättad och imponerad.
”Hur bar du dig åt för att inte få skägg?” vrålade George.
”Jag lade inte i mitt namn. Jag vet inte hur…” mer hann Harry inte säga innan Angelina kastade sig över honom.
”Även om det inte blev jag, så är det i alla fall någon från Gryffindor…”
”Vi har skaffat massa käk, Harry, kom och ät lite…”
”Jag är inte hungrig. Jag fick mer än nog till middagen.” Det verkade som om jag var den enda i hela rummet som lyssnade på honom, och det verkade även som om det bara var jag och Harry i hela salen som inte var på festhumör.

Jag satt och kollade på när alla elever gick på Harry, med både frågor och komplimanger. De fick alltid samma svar; ”Jag gjorde det inte, jag vet inte hur det gick till.” men ingen varken lyssnade eller trodde på honom.
”Jag är trött!” vrålade han efter en halvtimme när han hade fått nog. ”Nej, jag menar allvar George, jag går och lägger mig…” Jag såg detta som min tid att försvinna från rummet, då jag nu hade ett argument till tvillingarna; Harry hade gått, så varför kunde inte jag göra det? Jag tog min bok och ställde mig upp ur soffan. Harry försökte desperat fly undan flera elever vid trappan, medan jag desperat försökte undvika Fred och George. Jag kände verkligen inte för att festa, jag ville upp och sova, allt ljud i rummet var för mycket.
”Willow! Willow – vänta! Var ska du?” Jag vände mig inte om utan fortsatte gå mot trappan.
”Jag ska upp till sovsalen, George, jag börjar få ont i huvudet av allt ljud och jag känner verkligen inte för att – ”
”Gud vad tråkig du är!” Vi hade precis nått trappan, som nu var fri från Harry och hans beundrare. Jag vände mig om så att vi stod ansikte mot ansikte, och även om jag stod två trappsteg över honom var han en bit längre än mig.
”Vad sa du?”
”Att du är tråkig! Varför beter du dig så pessimistiskt hela tiden? Kan du inte vara glad någon gång? Herregud du beter dig som om din mamma håller på att dö eller något, kom igen, var inte en sån glädjedödare!” Jag öppnade munnen ett antal gånger, medan George tog några djupa andetag för att lugna ner sig själv. Men det var när han märkte att jag inte svarade han började tänka efter vad han hade sagt, och hans hårda blick mjuknades direkt ner.
”Willow... Varför har du inte sagt – ”
”Käften.” var det jag sa innan jag snabbt vände mig om och började gå uppför trappan. George försökte ta tag i min hand men jag lyckades dra bort den och började istället springa.
”Willow!” var det sista jag hörde George skrika innan jag smällde igen dörren till sovsalen.
______

jag är lite osäker om slutet men klockan är 23:55 så i mean ¯\_(ツ)_/¯

Super!

OMG SÅ BRA♥ ♥ ♥ ♥

Bra!!

Haha gud de är så bäst

Super! - VÄNTA HÅLLER WILLOWS MAMMA PÅ ATT DÖ? VAD SJUTTON?

Kul med lite dramatik

SÅ BRA!