När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Superbra!

OH MY GOD JAG DOG PRECIS

Louis och Milou är bara så jäkla söta asså!♥ Alltså allvarligt... Jag kmr typ dö av deras gullighet...

Och Teddy... Han... JA E BESVIKEN PÅ DEJ TED
He is not good for Victorique (<-- eller hur fan hennes namn stavas, I never remember it xD)...

I löv dis

AW
det här är så braaaaa ♥♥♥
DU SKRIVER FINT
HISTORIEN ÄR FIN
det kan inte bli finare ♥♥♥

Kapitel 18

Dominique

"Det här är dumt", säger jag, och håller sedan upp mina händer som försvar mot Victoires bok som hon slår till min arm med.
"Du lovade att hjälpa till", Påminner hon mig med en arg, men ändå beslutsam, min.
Louis suckar och bläddrar sida i sin bok, innan han gäspar stort.
"Men vi har kollat i flera timmar nu, biblioteket stänger om trettio minuter."
Victoire skakar på huvudet och drämmer till sin bok på Louis rygg. Han hoppar upp ur stolen och stönar sedan till innan han sjunker ner igen. "Det där gjorde ont, Vic".
Victoire rycker på axlarna. "Men ni lovade att hjälpa mig, båda två".
Vi nickar, eftersom det är faktiskt sant, hur dumt det än känns nu. När Louis kom hem från byn och jag var klar med kvarsittningen så letade Victoire upp oss båda och fick oss att lova att vi skulle hjälpa henne leta upp information om en viss spegel Teddy hade stött på.
"Varför kan vi inte bara gå och leta efter den? Jag skulle inte säga nej till att se Teddys föräldrar, Tonks är fantastisk vad jag har hört om henne".
Victoire tittar ogillande på mig, men Louis nickar engagerat. "Ja visst!" Utbrister han. "Och Remus var en varulv, eller hur?" Fortsätter han sedan med sänkt röst.
Jag nickar och ler exalterat mot honom, men Victoire harklar sig och skakar på huvudet.
"Teddy blev nästan galen av att se den, han började dricka jättemycket. Det är ingen bra idé att gå och leta efter den tror jag. Och förresten så kan den vara flyttad, det var flera veckor sedan Teddy hittade den".
Jag sjunker ned i min stol och suckar så ljudligt att bibliotekarien blänger surt på mig.
Såklart har Victoire rätt, det är inte smart att leta efter spegeln. För hon vet alltid bäst. Den fantastiska, perfekta storasystern har aldrig fel.
"Så Teddy var inte otrogen?"
Victoire blänger på sin bror, som rycker på axlarna och himlar med ögonen.
"Jag har hört en del saker", muttrar han och håller upp sina händer i försvar. "Så han var inte det?"
"Nej", Muttrar Victoire, och vi sjunker in i tystnad igen.
Min blick fastnar på sidan i 478 Magiska föremål och Objekt som jag har uppslagen, och mina ögon blir stora när jag läser rubriken.
"Jag har hittat den", Mumlar jag, och de andra kollar upp, förvånade.
"Är du seriös?" Frågar Louis och hoppar upp ur sin stol och går fram till mig för att läsa över axeln på mig.

Mörd-spegeln är ett av det äldsta magiska föremålen som har funnits i magiskt historia. Den är mycket omtalad, och är nämnd i många böcker, såsom Trolldomskonstens historia av Mathilda Bagshot och Vandringar med varulvar av Gyllenroy Lockman.
Till utseendet ser spegeln ut som vilken annan spegel som helst, en stor sådan. Vissa som har sett den har intygat på att de såg en inskription runt kanten av guld, Mörd stsren ninid natu eteln attid jer asi vgaj.
Mörd-spegelns användning har man många olika åsikter om, men den vanligaste förklaringen till detta föremål är att den visar ens innersta drömmar, en del drömmar man inte ens visste att man hade.
Spegeln är otroligt farlig, och många trollkarlar och häxor har fastnat vid spegeln eller har blivigt galna av sorg, när de vet hur det är att ha det de mest önskar sig.
Spegelns nuvarande position hemlighetshålls, för vårat eget bästa.

"Wow".
Jag nickar tyst, och sväljer med en missmodig känsla i min mage. "Och Teddy hittade den?"
Victoire nickar, men har fått en rynka mellan ögonen som gör att hon liknar pappa väldigt mycket. "Det måste vara den, vad skulle det annars kunna vara?"
Louis rycker på axlarna. "Ingen aning, men det låter ju logiskt. Teddy kommer inte ihåg sina föräldrar, så hans innersta dröm är att vara med dem och att känna dem".
Jag kastar en blick på Victoire, som torkar bort en tår från sin kind. Jag lägger en arm runt hennes axlar och kramar om henne, och hon ger mig ett tacksamt leende tillbaka.
Hastiga steg hörs bakom oss, och jag stänger snabbt igen boken som jag har framför mig.
Bibliotekarien kommer fram och fräser åt oss att biblioteket stänger nu, och vi plockar ihop våra saker och skyndar oss därifrån innan hon hinner dra ifrån några poäng.

Louis

Jag går i en korridor. Den påminner om korridoren på fjärde våningen, men när jag kollar ut genom fönstret så ser jag inte Hogwarts marker, utan bara en svart, kompakt massa.
Hur kom jag hit?
Jag anstränger mitt minne för att komma ihåg, men det sista jag minns är att hjälpa Victoire leta efter information om Mörd-spegeln... Men det måste ha varit för flera dagar sedan! Hur kom jag hit?

"Du är här".
Jag svänger runt, och ser Milous ansikte stirra på mig. Hans vackra ögon betraktar lugnt mina, och han lägger huvudet på sned, som han brukar göra. Men ändå är det något fel med bilden. Det är som om den är for perfekt eller något.
"Milou", Mumlar jag, och ska ta ett steg framåt, men jag kan inte. Det är som om mina fötter är fastsvetsade vid marken, jag kan inte röra dem en millimeter.
"Du trodde inte att jag skulle få veta, eller hur?"
Jag stirrar på Milou, och en kall klo greppar om mitt hjärta när jag ser hans känslolösa ögon kolla på mig.
"Veta vadå?" Kraxar jag fram, och han ler kallt, stearinljusens sken speglandes i hans mörka ögon.
"Att du är ett monster, Louis, ett monster!"
Jag rycker till och ser att Milou har börjat röra sig, fram emot mig. Jag känner hur mina andetag blir snabbare och ytligare, och hur mina handflator är blöta av svett.
"Jag..." Börjar jag, men avbryts av Milou som slår till mig, hårt.
Fast det gör inte ont. Inte alls, faktiskt, inte fysiskt ont. Men såklart, så dör jag inuti av slaget, och hur ont det gör fast det egentligen inte lämnar någon skada.
"Ett monster. Det är vad du är. En best som inte förtjänar att leva!"
Jag ser bara konturerna av Milou genom alla tårar, och jag försöker febrilt berätta att jag inte menade att såra honom, men det kommer bara ut som små kvidningar.
Sedan försvinner han. Efter en stund så kan jag blinka bort tårarna, men Milou är inte där längre. Istället så står det en lång, rakryggad och rödhårig man framför mig, men sina händer i fickorna och med ett kallt flin på läpparna.
"Pappa", Får jag fram, men han bara skrattar.
"Ingen älskar dig längre, Louis, hur skulle någon kunna älska ett monster som du?"
Jag ser Victoire och Dominique komma gående och de ställer sig på var sida om pappa, och ropar i kör "monster, monster!"
Victoire blänger på mig. "Du var beredd att döda mig, Louis, du höll på att attackera mig!"
Och jag skriker, och försöker komma loss, men ingenting hjälper. Jag är fast. Och ingen hjälper mig.

"Lou?"
Jag tittar upp, men Milou står inte där. Jag hör hans röst tydligt, mjuk och snäll, men han är inte där. Jag är helt ensam. Rösten är bara i mitt huvud, för korridoren är helt tom sånär som på mig.
"Louis, vakna!"
Smärtan inuti mig bränner fortfarande, och jag kan knappt röra mig. Min pappas och mina systrars röster ringer fortfarande i mina öron. Monster, monster!
"Lou, det är inte roligt, vakna nu! Du skrämmer mig!"
Och sedan vaknar jag upp med ett ryck, liggandes i min säng och med Milous oroliga ansikte böjt över mig. Hela jag är dränkt i svett, och mitt täcke ligger i en hög på golvet bredvid sängen. Milou hänger över mig som en hök, och snart märker jag hur mitt ansikte är vått av något som inte är svett, och att Milou håller mitt tomma vattenglas i handen.
"Åh, Lou, tack och lov att du var vaken!" Utbrister han och släpper ut ett djupt andetag. Han sjunker ner bredvid mig på sängen, och ärligt talat så ser han förfärlig ut. Alldeles blek och svettig, och när han drar med sin hand över min arm så ser jag ett blåmärke på handleden.
"Är du okej? Vad har hänt?" Kraxar jag fram, och Milou häller genast upp glaset med vatten ur karaffen på nattduksbordet. Jag dricker i djupa klunkar och betraktar fortfarande Milou som ser oroligt på mig.
"Jag är okej", Mumlar han. "Blev bara lite rädd när du inte vaknade".
Jag himlar med ögonen och nickar mot blåmärket, eftersom jag fortfarande knappt kan prata.
"Jag..." Milou kollar ner på sin handled och täcker för märket med sin ärm. "Det är inget, jag ramlade bara."
Även fast jag inte tror på honom så nickar jag och släpper det för ögonblicket. Istället tänker sedan tillbaka på drömmen. En ofrivillig rysning far genom min kropp och jag hör hur min röst bryts flera gånger när jag pratar.
"Hur.. hur länge v-var jag borta?"
Milou rycker på axlarna. "Fred sa att jag borde gå upp och kolla till dig eftersom du såg förfärlig ut när du gick upp. När jag kom hit så låg du och vred dig, gråtandes i sömnen och mumlade massor av saker för dig själv".
Jag sväljer och känner i mitt ansikte, där dem varma, blöta kinderna skvallrar om att Milou har rätt.
"Vad sa jag? I sömnen, alltså".
Milou vänder bort sin blick, och stirrar ut genom fönstret. "Bara ett ord: Monster. Vad drömde du, egentligen? Vad hände?"
Jag sväljer gång på gång, men känner fortfarande att jag knappt kan prata. Efter en stund så skakar jag på huvudet.
"Jag kommer inte ihåg", ljuger jag. "Jag har ingen aning".
Men fortfarande hör jag tysta röster, mässa till varandra på ett kusligt sätt. Monster, Louis, du är ett monster! Ingen älskar dig längre, du är ett förfärligt monster!



Shit vad mycket drama det blev helt plötsligt haha

--Stella♥

vad är meningen med denna tråd?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????? !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vad menar du? Det är en fanfiction?

Jättebra kapitel! ♥♥

Skitbra som alltid ♥.♥ JAG VILL HA MEEEEEE NUUUU *dreglar*

Jag tycker fortfarande illa om Ted tho lol xD Han känns typ.. obehaglig elr nåt... i dunno xD

Och stackars Lou! :'c