Banana Phone

Snälla skiv snart igen...

S.K.R.I.V. .M.E.R. .N.U!!!
......../
...../...)
.../..../
..(....(<---BANANA PHONE
...\...\
.....\.\
.......\
(Ser mer ut som Chilli)
...^
../.\
./..\
\...\
.\..\
..V
Ännu en BANANA PHONE
.^...............^.
/..\............./..\
===}==={===
////////\/\\\\\\\\\
\\\\\\\\\//////////
...\\\\\\///////
En grävling:? ;?

Förlåt att det dröjt. Här är i alla fall ett kapitel, med ett ganska konstigt slut. XD

Vi avbryts i vårat sökande av att min Bananaphone ringer. Jag tar upp den, och olyckligtvis kan inte jag och Spencer hindra oss från att börja sjunga när vi hör min ringsignal.
Jag ser på displayen. Det är pappa.
”Bananaphone,” svarar jag i telefonen. De har bestämt att man måste hälsa så, och jag får inte få pappa att misstänka något. Han skulle kunna lämna över oss till grävlingarna utan att bry sig.
”Bananaphone, Molly. Var är du? Bananerna står på bordet.”
”Jag är hos Spencer, en tjej i klassen. Jag kommer strax.”
”Bananaphone,” säger han och sedan lägger han på. Jag vänder mig mot Spencer.
”Jag måste hem nu, maten är klar. ”
”Okej. Jag Bamailar dig om jag hittar något mer intressant.”
”Okej. Vi syns i morgon.”
Sedan går jag hem.
Ute är det mörkt. Hur länge hade jag varit hos Spencer? Jag har ingen aning.
Jag sjunger bananaphone där jag går på gatan, i mörkret. Jag tror att jag är ensam, men det kan lika gärna vara så att det är en grävling som följer efter mig i mörkret.
Jag får inte bli mer misstänkt än någon annan.
Jag kommer fram till hyreshuset jag och min familj bor i. Det ser ut som alla andra sådana hus, grått med bananformade fönster och stora målningar med grävlingar.
Jag knappar in koden och går in.
Porten smäller igen bakom mig och jag fortsätter sjunga. Det ekar spöklikt i trappuppgången.
Jag går upp två trappor och drar upp dörren.
Inne i lägenheten ser det ut som vilket hem som helst den här tiden. Gula mattor, grått plastgolv. Bananaphone-tapeter på väggarna, sammetskuddar med bananaphones.
Pappa kommer ut i hallen, sjungande för full hals.
Jag stämmer in, jag försöker vara som vanligt. Pappa misstänker ingenting.
Vi sätter oss i köket och jag lägger upp en stekt banan och lite banansås. Jag äter under tystnad.
”Varför sjunger du inte?” frågar pappa strängt när jag ätit upp. ”Du måste sjunga hela tiden, vet du.”
”Jag... är hes, ”säger jag och försöker låta så hes som möjligt på rösten. Han ser misstänksamt på mig och tar fram en burk ur ett av köksskåpen.
NEJ!!!
”I sådana fall tycker jag att du kan ta några halstabletter.”

Åzum

Super!

Jättebra! As always ♥

AWESOME!

woho AWSOME

”Bananaphone, Molly. Var är du? Bananerna står på bordet.”
Dog där xDD
JÄTTEBRA!! 8DDDD
MER♥

jättebra! Megarolig! Spännande!
Konstig! extremt overklig! (alltså åt det bra hållet) Perfekt! SO I LOVE IT! JUST LOVE IT!