Nu har Selma... återtagit jobbet som lärare och för att kunna länka till något hon har skrivit skickar jag tre av hennes texter i detta inlägg.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Drakarnas terror
Korparnas kraxande hördes från långt håll. Flickan visste sedan länge att korpen var hennes skyddsdjur. Men inte ens korparna kunde rädda henne nu.
Hon kastade en skräckslagen blick över axeln. Hon såg drakarnas massiva kroppar, hur deras fjäll reflekterade det dunkla solljuset som lyckades tränga sig fram genom molnen. Och hon sprang. Hon sprang snabbare än någonsin. Mjölksyran brände i benen, men adrenalinet som pumpade genom kroppen var starkare. Hon vägrade sakta ner. Inte den här gången.
Hennes mor hade gjort det misstaget och innan flickan ens hade hunnit blinka hade den röda draken tänt eld på hennes mor, grillat henne. Men det hade varit den gröna draken som hade slukat hennes mor.
Flickan torkade tappert bort tårarna som envetet trängde sig fram.
Marken under henne var grusig och omgivningen dunkel, bränd. Vart man än tittade så fanns det sot överallt, drakarnas terror syntes vart man än kollade.
När en drake röt så snubblade flickan skrämt. Hon darrade, svettades och grät. Hon kunde inget göra. Hennes död var nära, det visste hon. Men hon kämpade envist på.
Hennes mors skrämda och tårfyllda ögon hade nästan bränt sig fast framför hennes syn. Hon ville inte sluta som sin mor, men hon ville heller inte springa. Hon var trött och för varje steg hon tog så kom hon längre bort från sin mors dödsplats.
Drakarnas rytande hade ännu inte slutat men det var inte det flickan lade märke till, det var elden. En drake sprutade eld så kraftigt att det skulle ha nått henne ifall hon inte hade kastat sig på den grusiga marken. Hon rev upp magen, armbågar, knän och kinden, men den här gången kunde hon ignorera smärtan. Drakens eld hade gett omgivningen. Det fanns en grotta cirka hundra meter ifrån henne.
Hon ställde sig upp och försökte springa så snabbt hon kunde.
Drakarnas uppmärksamhet blev varken större eller mindre när hon riktade in stegen mot den mellanstora grottan.
Väl inne i grottan kröp hon ihop och försökte hindra tårarna. Hon hoppades att hon inte var den enda som hade överlevt.
Medan tårarna envist vällde fram igen så lät hon sig själv för första gången sedan drakarnas ankomst att gråta. Hon grät, kröp ihop ännu mer och ignorerade drakarnas rytande liksom smärtan i kroppen och utmattningen. Hon tillät sig själv minnas sin mors sista sekunder i livet. Inte moderns skrik, hennes ögon. Bortom skräcken och tårarna hade flickan skymtat kärleken. Hennes mor hade slutat skrika tillräckligt länge för att le mot flickan och mima tre värdefulla ord:
Jag älskar dig.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Demonbarnet
Han ser ner på den sovande kvinnan som han står böjd över.
Det svaga månljuset från fullmånen lyser upp hennes ansikte. Hon är vackrare än sitt förra offer. Hennes svarta, lockiga och långa hår ramar in hennes ansikte perfekt. Hennes kinder är rosenröda - precis som hans älskades var en gång i tiden och hennes hud är precis lika porsinsvit att den ser skör ut. Hans älskade… En älskade som blott är ett minne nu – ett ljuvligt minne av hans första offer.
Han hör hennes hjärtslag, hennes andetag och de små ljud hon ger ifrån sig när hon rör sig i sängen.
Han smeker henne lätt över kinden och känner hennes värme mot sin iskalla hand.
Handen är vid hennes hals på några sekunder.
”Vakna, min kära”, viskar han halvt sjungande och klämmer samtidigt åt.
Hon slår panikslaget upp ögonen och han hör hur hennes puls genast höjs. Hur hennes mänskliga hjärta slår förgäves, räknar in slagen till hennes död. Hennes värme försvinner som genom ett trollslag och hennes hy blir genast sjukligt blekare.
”Snälla”, kvider hon och skräcken hörs i hennes röst.
”Snälla vad?” skrattar mannen förtjust och låter handen glida upp mot hennes kind igen. Hon slappnar inte av utan tvärtom. Hon spänner sig och tårar börjar rinna nerför hennes bleka kinder som var rosiga för någon sekund sedan. Han känner hennes hjärta som slår tre gånger så snabbt som hans egna, hur hennes andetag blir mer ansträngda och snabbare, hur hennes skräck får svetten att rinna. Och han njuter. Han njuter av hur snabb den här kvinnans reaktion är. Han kunde inte ana att detta skulle bli så lätt.
”Snä-snälla, gör mig inte illa”, gnyr hon och vågar inte röra sig. Hennes hjärta slår snabbare än någonsin och allt hon kan tänka på är sin son Cornelius. Hon tackar Herren för att han och hennes make är hos hennes svärmor den här helgen.
”Är du verkligen värd det?” frågar han och böjer sig ner så att hans läppar snuddar vid hennes hals. Han börjar kyssa henne medan han mumlar. ”Är du verkligen värd att skona? Alla andra var precis som du. Hjärtat slog, svetten rann, de grät och utstrålade ren och skär skräck. Vad är skillnaden? Är inte du som alla andra?” frågar han och sätter sig på sängkanten och slutar med sina försiktiga kyssar och smeker henne över kinden igen.
Hon sväljer hårt och kniper ihop ögonen innan hon vågar svara. ”Snälla du”, viskar hon skräckslaget och känner hur hennes handflator är helt svettiga under täcket.
”Snälla vad, min kära?” frågar han och ser på henne igen. Han vet inte hur länge han kan vänta längre. Blodet som rinner i hennes ådror frestar honom för mycket. Det här har redan pågått längre än i vanliga fall. Men, å andra sidan älskar han att se hennes tårar rinna på grund av skräcken hon känner för honom, känna doften av hennes svett som också kommer fram på grund av honom. Han njuter av situationen, som så många gånger tidigare.
Men den här kvinnan är speciell.
Hennes man är av adelbörd men ändå så bor hon i ett enkelrum ovanför ett bageri denna kväll. Vad är skillnaden? Varför just idag? Varför utnyttjar hon inte den makt och rikedom hon har? Varför hyr hon ett enkelrum i natt?
”Snälla du… Jag har min son Cornelius, min make och… Min dotter”, sväljer hon hårt och önskar att hon inte hade sagt de två sista orden. Hon börjar skaka lätt och kniper ännu hårdare ihop ögonen medan hennes händer far upp mot hennes mage och smeker den lätt. Hon blir genast ännu svettigare och blir illamående av situationen. ”Snälla…” viskar hon svagt igen men avbryts av sin egen gråt och skräck. Hon kan inte fortsätta prata, rädslan har tagit över.
Mannen stelnar inte till som en vanlig människa skulle ha gjort utan ser bara kyligt på henne.
”Du har ingen dotter, jag har iakttagit dig i en vecka medan jag har anfallit mina offer i tystnad, tror du inte jag skulle ha märkt en dotter?” frågar han henne hårt och trycker sin underarm mot hennes hals och sin kropp mot hennes. ”Tror du att jag är så korkad?” morrar han sedan dovt.
”J-jag är gravid!” flämtar hon sedan som förklarning och rädslan i hennes ögon lyser klarare än månen.
Han ska precis bryta nacken av henne när han känner av livet i hennes mage.
Hur kunde han ha missat det?
”Vad är du?” väser han mot henne och tar bort sin arm och låter sina tänder smeka hennes hals istället.
”En människa – just nu”, svarar hon skräckslaget. Han blinkar förvånat samtidigt som han låter tänder rispa hennes hud så att han kan smaka på blodet.
”Jag har inte tänkt förvandla dig, om det var det du trodde”, svarar han och verkar helt lugn. Tills han rynkar på ögonbrynen på grund av smaken på blodet.
”Du är inte människa”, konstaterar han sedan.
”Just nu, jo”, andas kvinnan vagt och grimaserar vid smärtan.
”Vad är du?” morrar mannen igen. Han har aldrig känt smaken förut och vare sig hur rädd den här kvinnan än är så kvarstår faktumet – hon är inte en människa.
Han lyckas slita bort täcket som skyddar hennes kropp från att röra hans. Till hans förvåning är hon klädd i underkläder och inte de långa nattlinnena som verkar så populärt bland kvinnor på sistone. Han lägger örat på hennes mage som inte visar några som helst tecken på att hon är gravid – ännu.
Hjärtat.
Han hör hjärtat slå, och det slår hårt. Som på en baby som är flera månader gammal.
Och av hjärtslagen att döma så är bebisen rädd och… arg. Förbannad om man ska vara exakt.
”Vad är det du bär på, kvinna?” väser han skrämt.
För första gången på flera århundraden slår hans hjärta snabbare än vanligt – av rädsla. För ett barn som inte ens har andats frisk luft ännu.
”Barn ska inte vara förbannade”, mumlar han lågt. ”Barn ska inte vara förbannade!” snäser han sedan.
”D-det är min dotter”, kvider kvinnan och börjar gråta ännu mer. Mannen darrar nu. Av rädsla och upphetsning. Skräcken har slagit sina klor om honom samtidigt som upphetsningen får hans bruna ögon att glöda silvrigt. På flera århundraden har det äntligen trätt fram en intressant kvinna, intressant nog att fånga hans uppmärksamhet. Även om hennes ofödda barn är en demon enligt honom.
”Hur vet du att det är en flicka?” frågar han och hans ögon smalnar. Så vitt han vet har inte människorna gjort så stora framsteg inom teknologin att man kan ta reda på barnets kön innan födseln.
”H-hon s-sade det”, viskar hon till svar och spärrar upp ögonen när han blottar sina tänder och väser mot henne.
”Vad är du?” frågar han vaksamt och backar undan från henne så långt han kan tills han stöter in i garderoben vid ena väggen.
”Varulv”, viskar kvinnan och ser vaksamt på både mannen och månen som håller på att gå i moln. Barnet inom henne viskar åt henne att lugna ner sig och som alltid kan hon endast lyssna. Även om hon undermedvetet fortsätter gråta och darra av skräck.
”Du är inte förvandlad”, säger mannen och förbannar sig själv. Det skulle vara enkelt. Smyga in genom dörren, väcka henne, njuta av skräcken, smeka hennes hals med sina tänder innan de borrade sig in i halsen och sedan suga ut livet ur henne, sedan skulle han lämna rummet genom fönstret. Enkelt, snabbt, vanligt, och smidigt, men ändå så startade han den här fördömda konversationen.
”Jag kan inte förvandla mig när jag är gravid”, mumlar kvinnan och lyssnar helt och hållet på sitt barn nu. Barnet har tagit över skulle vissa säga, men det här barnet är mer än bara ett vanligt barn.
”Självklart inte”, mumlar mannen vid väggen och ser misstänksamt på kvinnans mage. Hon doftar inte av ren och skär skräck längre. Det finns något självsäkert över henne samtidigt som hennes ögon blir glasartade så att det ser ut som om hennes själ lämnar henne och något annat tar över.
”När blev du gravid?” frågar han och ögonen smalnar medan han försöker förstå sig på situationen han befinner sig i.
Kvinnans blick blir mer levande och skräcken är tillbaka.
Kvinnan sväljer hårt och försöker febrilt tänka medan barnet inom henne kämpar. Hon – barnet – är oroligt i natt. Det är något med månen som får barnet att vända och vrida på sig trots att den inte borde kunna göra det, det vet hon av egen erfarenhet sedan hon var gravid med sin son, och hur alla hennes väninnor pratar när de är gravida.
”Förra månaden, tror jag”, viskar kvinnan skrämt till svar.
”Vet du inte när du blev gravid?” frågar mannen ställt och ser förvånat på henne och glömmer för en sekund att vara på sin vakt, men bara en sekund.
”Nej… Jag är inte riktigt säker… Jag blev gravid när jag var förvandlad och jag kommer inte ihåg vad jag gör eller vad som händer när jag är förvandlad”, svarar hon osäkert och försöker minnas men då börjar en fruktansvärd huvudvärk att dunka och hon gnyr till eftersom att barnet hotar henne och viskar in i hennes sinne att hon bara skulle våga skrika.
”Är det inte din mans barn?” frågar mannen och känner närvaron från barnet bli starkare som om det ska födas, fastän det är omöjligt.
Kvinnan skakar tveksamt på huvudet innan hon svarar. ”Nej… Snälla, befria mig. Det har hänt något med henne… H-hon försöker döda mig… Snälla, befria mig… Hon är inte mitt barn, hon är något annat”, gråter kvinnan och rädslan som var riktad mot mannen är borta som stoft i en hård vind. En ny rädsla har kommit fram och rädslan är riktad mor varelsen i kvinnans mage, hennes barn.
Ett rött ljus faller på kvinnans vackra ansikte och när mannan ser ut genom fönstret ser han månen som är lika rött som ljuset som lyser in i rummet nu.
Kvinnans ansikte är förvridet i en smärtsam grimas och tårarna blänker på hennes bleka kinder och ögonen är röda av all gråt.
”Ber du mig att döda dig?” frågar mannen mållöst. Kvinnan nickar och biter sig i läppen samtidigt som hon gråter ännu mer.
Det mannen inte vet är att barnet sakta börjar ta över henne och kvinnan kan inget säga på grund av alla order barnet ger och den blixtrande huvudvärken som hindrar henne från att tänka ordentligt inte ens orden som nyss kom ur henne var hennes egna. Hon skulle aldrig kunna förmå sig att be någon döda henne, inte när hon är gravid, för då dör även barnet, och, demon eller ej, det är hennes barn.
Mannen kommer sakta närmare när hans rock fastnar i garderoben. Han borde ha tagit det som ett tecken, ett tecken om att han inte borde döda denna kvinna, suga ut hennes blod – men det gör han inte. Han känner hur munnen vattnas, slickar sig om läpparna och visar hörntänderna som farligt glimmar till i den röda månens ljus.
Allt annat har stannat.
Han märker inte hur barnet lever helt själv, helt oberoende och det enda som behövs för att släppa fri barnet är moderns död.
Allt han hör är ljudet av hennes dunkande hjärta och hur skräcken för honom och för barnet blandas till ett och hon darrar inför sitt öde och valet hon nyss gjorde – barnet gjorde. Hur hon erbjöd sig själv som mat för honom för att slippa undan livet och demonen i hennes mage, utan en endaste tanke på sin son och sin make. Utan en enda endaste tanke på livet hon lämnar och alla sina nära och kära. Hon borde ha varit starkare, kämpat emot med allt det där i huvudet.
Han använder sina vampyrstyrkor och är vid henne på en sekund, om inte mindre.
Han böjer sig över henne och insuper hennes doft och känner hennes rädsla med full kraft.
”Vad heter du?” väser han samtidigt som han knappt kan hålla sig för att bita henne i halsen. Hon är så lik sin älskade, och hans älskade var den godaste människan han har smakat på.
”Bonnie”, viskar hon lågt.
”Välkommen till helvetet, Bonnie, mitt namn är Trimano, och det ska bli ett nöja att suga livet ur dig”, säger han lågt och artigt innan han sätter tänderna i henne och stönar av njutning. Åtminstone tills han känner smaken av blodet.
Han drar sig undan, spottar och fräser och försöker få bort den vedervärdiga smaken från sin tunga. Smaken av demon. Han försöker och försöker men det är näst intill omöjligt.
Mannen skyndar fram till Bonnie och sliter av henens huvud med händerna i rent ursinne. Sedan tar han tag i det chockade huvudet och kastar det hårt mot fönstret så att det krossas.
”Jävla demonjävel, hör hemma i helvetet, inte här uppe”, snäser han mot kvinnans kropp innan han tar sants och hoppar ut ur det krossade fönstret.
Han landar smidigt på gatan och sätter genast fart och försöker hitta närmaste unga kvinna så att han kan sätta tänderna i henne i hopp om att få den förskräckliga smaken att försvinna från hans tunga.
Det han inte vet är att uppe i rummet så sliter demonen i kvinnans döda kropp i ett försök att komma ur henne. Barnet, demonen, flickan – den har många namn redan nu – lyckas och tar sitt första andetag ovan jord.
”Äntligen…” kraxar flickan medan hon försöker få bort allt blod på hennes kropp. Hon vecklar ut de svarta lädervingarna och gör ett försök att flaxa med dem. Det funkar.
”Låt mitt ursinne skaka både himmel och mark”, snäser hon och gör sedan likadant som mannen. Hon tar sats och hoppar ut genom fönstret. Men till skillnad till mannen har hon vingar och flaxar med dem. Hon blir kvar i luften tills hon kommer på ett passande namn åt sig själv.
”Simara”, säger hon och smakar på namnet. ”Jag gillar det. Det ska bli ett namn som sätter skräck i folk när de bara hör det”, skrattar hon sedan och flyger över staden och dyker när hon ser mannen som dödade hennes mor och hjälpte henne. Han ska bli henens första offer bestämmer hon sig för.
Kvar lämnas kvinnans döda kropp i rummet medan hennes huvud rullar nerför en gata.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Att hitta hem. Att vara lycklig.
Min hand börjar darra lätt när jag ser texten – brevet.
Jag läser det om och om igen innan jag går bort mot soffan och tittar som hypnoserat på brevet. Soffan ger sig vika under min tyngd och jag måste börja granska rummet för att se om allt är på plats, och att detta inte är en dröm.
Jag låter min lediga hand smeka lädersoffan jag sitter på och ser på målningen framför mig som föreställer havet och några bergsklippor innan min blick faller på soffbordet. Den tunna glasskivan är skör, precis som mitt hopp.
Tapeterna är ljust bruna som alltid och till och med fondväggen bakom mig som är lite mörkare med diskreta blommor på är detsamma.
Om detta vore en dröm vore jag vara hemma i mitt barn hem, precis som alla tidigare drömmar, men där har vi tv:n i vardagsrummet och inte i sovrummet som jag har den nu.
Tavlorna pryder mina väggar och jag ser den ensamma, lilla tavlan precis vid fönstret. En ros. Enda i på en grusig väg. Bladen ligger runt omkring den och det syns att den är plockad och törstig. Folk tror att jag tycker om sorgsna saker och plågade, som den törstiga rosen. Jag ler varje gång någon säger det. Jag tycker inte om lidandet som man tänker på först. Jag beundrar styrkan som finns i allt. Styrkan som envist hänger sig kvar trots att hoppet sedan länge är ute. Det är styrkan jag gillar i tavlorna och verkligenheten, styrkan att fortsätta. Inte det som bildar ärr i själen.
Mina fönster vetter ut mot havet och jag ser havsmåsarna cirkulera i luften medan deras ljud fyller den annars obekväma tystnaden.
Jag ler svagt och ställer mig upp på knäsvaga ben innan jag öppnar altandörren och stiger ut på altanen. Lukten från havet fyller mina näsborrar och jag blundar och andas in den salta doften medan jag hårt håller i brevet.
Jag öppnar ögonen medan ett lugn fyller mig.
Jag sneglar ner på brevet i min hand och blir genast knäsvag igen och nervositeten tar över igen. Jag måste ha läst fel de första tio gångerna. Jag måste ha drömt.
Med försiktiga steg får jag över trägolvet och mot närmaste stol innan jag dumper ner i den.
”Okej, lugna ner dig… Det var länge sedan du skickade det, de kan knappast ha gillat det”, viskar jag för mig själv innan jag hårt sväljer och höjer brevet. Jag börjar läsa brevet och granskar vartenda ord medan nervositeten tar över tillsammans med lyckan och glädjen.
’Hej, Clara.
Med noga eftergranskningar har vi bestämt oss för att tacka ja till ditt manus.
Vi alla i manusgruppen gillade det men skulle vilja diskutera vissa delar av det. Din berättelse är intressant nog för att kunna tryckas som bok, och tillräckligt lång.
Vi ber även om ursäkt för detta korta brev, men numret som medföljer låter dig kontakta en av oss så att vi kan diskutera saker och ting bättre innan korrekturläsarna börjar läsa ditt manus. Du kommer även få ett samtal inom en vecka från någon annan än oss som gärna skulle vilja stämma träff med dig.
Vad du än gör, sluta inte att skriva. Vi ser fram emot att få läsa fortsättningen på din berättelse.
Ha en härlig sommar tills dess.
Hälsningar manusgruppen
Albert Bonniers förlag.’
Jag ser på varje ord medan ett stort flin tar plats på mina läppar. Sedan granskar jag numret under ”Albert Bonniers förlag” och memorerar det snabbt, ifall pappret skulle försvinna.
De accepterade den!
Jag börjar skratta lyckligt medan jag ser drömmande ut över havet.
Lyckan sprudlar i kroppen som endorfiner efter en riktigt bra skrivdag.
Två år… Det tog två hela år för att få ett svar men till slut fick jag ett!
”Det här måste vara en dröm”, halvt mumlar jag, halvt skrattar jag. Mina ögon tåras av glädje och jag vill kasta mig ut i havet och låta det sluka mig och väcka mig. Jag vill flyga de meterna som skiljer mig från havet. Havet… Min inspiration, min glädje. Mitt hopp och min styrka.
Jag knyter min fria hand och boxar till luften ovanför mig av glädje innan ett glädjetjut lämnar mina läppar och skär igenom den sånär som öde tystnaden. Jag känner mig smått larvig men måste få utlopp för lyckan i min kropp.
Inte ens de gråa molnen som pryder himlen och döljer dess sanna färg får mig på dåligt humör. Idag kan inget förstöra min dag. Min lugna – kanske aningen ensamma – liv har precis satt fart.
’Om man strävar efter något tillräckligt mycket och vågar visa sin styrka når man det.’ Min mors favoritord under min uppväxt, ända fram till hennes död. Och oh… Så jag strävat!
Min blick faller på havet som nästan verkar längta efter mig så mycket som jag längtar efter det. Vågorna är inte aggressiva som igår utan havet verkar vara lika lycklig som mig. Varenda millimeter av min kropp har blivit hetare av lycka och min mage vill vändas ut och in av nervositeten som jag kände innan.
Jag darrar, hela jag darrar, märker jag och ruskar på huvudet för att försöka få in det här i huvudet. De accepterade det!
Jag måste ta ett dopp, tänker jag och reser mig upp. Ett dopp i havet kommer säkert få mig att piggna till och inse att detta är verklighet. Jag går in i vardagsrummet igen och låter brevet falla ner på soffbordets glasskiva innan jag skyndar ut ur huset och bort mot havet.
Jag skyndar upp på en av klipporna som vetter ut mot havet och ser sedan ner på vattnet nedanför mig.
Jag hoppar, med kläder och allt.
Jag känner en liten brinnande smärta i en sekund när jag och vattnet kolliderar innan den försvinner och vattnet omsluter min kropp. Jag simmar snabbt upp mot ytan och tar ett djupt andetag innan jag skakar på huvudet så att mina svarta, långa hår yr.
Jag låter sakta vattnet ta hand om kropp och lägger mig på rygg så att jag se upp mot den molnbetäckta himlen. Solen tittar fram. För första gången på en vecka. Jag ler nöjt och blundar innan jag börjar simma på rygg.
Solen, glädjen, brevet och havet får mig att känna mig liten för första gången på ett bra tag. Och jag älskar känslan.
”Havets ljuva hemligheter”, tänker jag. Hoppas de gillar titeln och boken. Jag låter lugnet ta över och glädjen känns som självaste livets godaste frukter. Den är underbar och jag vill ligga här i havet i en evighet och tänka på havsfolket i min bok medan havet nästan vaggar mig och ger mig nya idéer och minnen. Minnen som gick förlorat i mitt gamla liv men som jag har börjat minnas när jag är nära havet. Minnen som jag har skrivit och älskar. Minnen som kommer bli en bok.
Minnen från mitt tidigare liv då jag var en vattenande som tjänade elementet Vatten.
Jag känner solens värme mot ansiktet och öppnar ögonen. Jag har levt ett redan magiskt liv, och nu ska jag leva ännu ett.
Jag tar ett djupt andetag, vrider mig och börjar dyka med stora simtag.
Jag hänger mig åt kärleken jag känner för havet och min bok. Jag älskar allt jag skriver, och jag älskar havet. Och de två tillsammans får min lycka att bli större än någon annans.
Jag hör hemligheter viskas i vattnet, minnen som jag har glömt återvänder och jag känner liven runt omkring mig. Liv som ingen kan se så länge man inte är av samma art. Liv som jag känner och vet om.
Jag simmar upp mot ytan igen medan jag har en mening i huvudet.
Jag har äntligen hittat mitt hem, och jag är lycklig.
Kraftiga armar griper tag i mig och jag ser förvånat upp och gör motstånd.
”Jag älskar havet! Jag håller inte på att drunkna!” utbrister jag efter att ha hämtat luft. Jag ser ilsket på personen som drog upp mig ur vattnet. ”Jag höll faktiskt på att simma upp änd… Mark?” frågar jag chockat och avbryter mig mitt i meningen. Jag ser på mannen framför mig. Mörka ögon, solbränd hy, skäggstubb och höga kindben. Han har en kraftig och muskulös kropp, precis som i vårt förra liv.
”Brittany?” undrar han förvånat och granskar mig med misstänksamma ögon innan han griper tag i mig igen och får upp mig på land.
”Det är faktiskt Clara nu”, säger jag och ser själv på honom med misstänksamma ögon. ”Du följde efter mig. Du gav upp ditt liv du med… Du följde efter mig!” säger jag anklagande och känner hur tunga kläderna har blivit på grund av vattnet.
”Det är Dean nu”, säger han bara innan han granskar mig igen. Hans hand far upp mot min kind och kupar den runt den. Misstänksamheten försvinner ur ögonen och ersätts med kärleken han kände för mig förut, kärleken han än känner för mig. Jag känner hur min egen kärlek för honom återvänder. Jag minns hur jag lämnade mitt förra liv för att jag trodde att han hade dött och föddes i den här kroppen istället.
”… Och jag hittade dig”, säger han lågt och besynnerligt med ett tonfall jag inte har hört på väldigt länge. Kärleksfullt.
”Du kommer alltid vara Mark för mig”, viskar jag andlöst innan jag kastar mig om hans hals och jag känner hur han desperat kramar om mig.
”Lämna mig inte den här gången”, viskar han.
”Aldrig”, mumlar jag.
”Aldrig”, upprepar han och drar sig sedan undan och ser på mig. Han ser på med en undrande blick och jag nickar till svar.
”Jag älskar dig än”, är mitt svar.
”Och jag dig”, säger han innan hans läppar möter mina. Jag förstår hur fel jag hade.
Jag trodde jag hade hittat hem och att jag var lycklig, jag hade verkligen fel.
Nu har jag hittat hem och är lycklig till slut. Boken… Havet… Han… Jag är hemma. Jag är lycklig.
Selma... är även elev här på skolan, men eftersom hon var lärare från början - och vi är i behov av lärare - får hon tillåtelse att vara både och tills vidare.
Jag kommer förmodligen inte att tillåta någon annan elev att bli lärare även om skolan behöver det, så att ni andra elever är medvetna om detta.
Tack
Selma... för att du ville ta åt dig uppgiften
Hoppas några väljer att ha mig som lärare bara ^^
Mugglarportalen