Skuggans födelse (DEK 2)

Yay yay yay!
Så underbart fantastiskt ♥

Yaay, underbart fabulöst!!!!!!

BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Åh, tack så mycket, allihop! ♥ Förlåt att det var ett tag sedan jag lade ut ett kapitel, men det är på grund av att jag har varit upptagen med att korrekturläsa första delen i trilogin och ska skicka in den till ett förlag imorgon (lite pirrigt >.<' ) och ja... förlåt >.<


Lite småsaker som kan vara bra att veta för er som inte har läst första delen i DEK och en annan sak också: Civitas Angeli är det nya namnet på Änglarnas stad som jag var tvungen att ändra för att att för många började tänka på L.A... -.-' Och sedan: Laurina kommer tala om en/vissa saker som hände i första delen, som vissa av er kanske inte känner till ^^'


•••

Kapitel 24


Jag vet inte hur läge jag har slagits men jag är inte kvar på samma ställe längre. Angel och jag använde motorcykeln för att åka dit striden var som allvarligast. Jag fick till och med en av hennes värdefulla knivar, som jag sedan råkade tappa bort – men ändå så fattar jag inte hur jag kom hit. Vi slogs emot demonerna, Chamorasarna som började välla in från alla håll och ulvarna. Jag märkte även sedan till min förfäran att det fanns onda trollkarlar och häxor där också. Jag hann vid flertal tillfälle se en skymt av Dominick, Patrick, mamma, faster Cynthia, Nina, och alla andra jag känner och vill beskydda. De var alla vid liv, tack och lov. Nu är bara frågan hur jag hamnade här och var Angel är.
Jag är på vår bakgård men alla träd i vår närhet verkar borta. Inga lever. Inte en enda ståtlig ek och inte en enda ljuv björk. Hela kvarteret verkar dött. Marken under mig är död. Gräset är bränt och av lukten att döma så är det nedbränt nyligen.
”Laurina…”
Jag vänder på huvudet och ser mamma bakom mig tillsammans med Angel, Dominick och Patrick. Jag ser vårt hus bakom dem. Åtminstone vad som skulle ha föreställt vårt hus. Vi är på högra sidan. Där fönstren skulle ha funnits sitter gluggar och allt trä är bränt. Någon verkar ha eldat upp det här huset. Sedan lämnat kvar ett skelett av det som en gång hade funnits. Det sotiga och kolbrända träet verkar nästan gråta av skam. Huset som en gång var ett massivt och ståtligt hus som har gått i arv från mammas sida av släkten liknar mer ett ruckel.
En dimma glider in, den är så tjock att jag knappt kan urskilja mina vänner som står några meter bort.
”Vad är det här?” frågar jag skärrat. Allt det här. Det skriker död vart man än tittar. Och livsenergin som jorden brukar utstråla har till och med vissnat. Allt verkar dött. När jag verkligen fokuserar blicken ser jag genom den tjocka dimman att till och med våra grannars hus är nerbrända.
”Ett parallellt universum.” Svaret kommer från Patrick. Det känns väntat av någon anledning.
”Hur vet du det, Patrick?” undrar jag förvånat.
”Mitt namn är Samuel i den här världen”, svarar han. Jag blinkar förvånat.
”Mitt är Tobias”, säger Dominick.
”Serena”, säger Angel.
”Melodine”, säger mamma. Alla verkar så ledsna. Som om deras själ och hopp sedan länge har lämnat dem. Lämnat dem och låtit det lilla som kvarstår av dem ruttna i deras kroppar.
”Är det här ett skämt?” frågar jag och darrar på rösten. En smäll hörs längre bort på gatan och jag vänder nervöst på huvudet när jag märker att jag är oväpnad.
”Nej… Om det ändå vore såväl”, säger min… tvillingsyster? Angel? Serena? Den som liknar Angel.
”Allt… Allt det här är mitt fel…” mumlar Tobias.
”Dominick…” börjar jag men jag känner hans vassa blick trots att jag inte ser den så bra.
”Mitt namn är Tobias, inget annat.”
”… Jag antar att vårt förhållande inte är detsamma som i min… mitt universum?” frågar jag sårat och famlar med orden. Jag tror dem, otroligt nog. Min värld är hemsk med tanke på kriget som utbryter nu, men detta… Det här slår det med hästlängder.
”Jag vill helst inte ens se dig om det inte behövs. Det enda du har gjort är att vålla oss smärta”, säger han och hans ord känns som piskrapp. Jag flämtar till.
Lugn, Laurina… Detta… Detta är inte min Dominick, han heter inte ens Dominick. Lugna dig. Han är inte han. Detta är Tobias och det är Dominick du älskar. Ta dig samman.
”Vad är näst, härskarinna?” hörs en röst därifrån smällen hördes. Jag känner igen rösten. Jag ska precis ropa ut namnet på min nya själsvän och fråga hur han kan tala högt när en iskall röst hindrar mig.
”Invänta order”, säger den. Säger jag…? Det är min röst, mitt ansikte men det är inte jag. Mitt, hennes, hår är kortklippt och svart, hela jag, hon, är svartklädd i en dräkt som påminner om den som elementärerna har i kriget mitt universum just nu utkämpar.
Elkastor och min kopia går förbi på gatan utan ens slänga en enda blick hitåt. Elkastor stannar plötsligt till och vänder de gula ögonen mot mig. Jag håller andan. Där hans ena öga skulle ha suttit finns ett ljusrosa ärr.
”Härskarinna, det är någon här”, säger han lågt och vaksamt.
”Det är bara krypen nu igen, låt dem gå. Vi har inte tid att slösa vår tid på dem. Vi måste hitta Ashley och slita vingarna av den där slampan så att Ljus inte vågar göra uppror mot oss. De kommer försöka rädda Lukas”, säger min kopia kyligt och fortsätter gå.
”Men, härskarinna… Det här lever...” börjar Elkastor. Min kopia vänder sig argt om och från ingenstans håller hon en piska i handen. Den glöder grönt som en magisk eld skapad av svartmagi.
”Säger du emot mig? Måste jag slita ut ditt andra öga också?” fräser hon och höjer piskan. Elkastor gnyr och knäböjer nästan. Han ryggar bakåt och ser på kopian av mig med skrämd blick. Jag ser min kopia le belåtet och skratta lågt.
”Det var väl det jag trodde. Tänk dig för innan du talar nästa gång”, säger hon kort. Piskan försvinner och hon fortsätter gå. Elkastor följer tveksamt efter och det är först nu jag verkligen ser honom. Han haltar. Det vänstra bakbenet har ett stort sår som löper hela vägen längs med benet. Blod rinner än ur det. Hans kroppsbyggnad är inte lika massiv som i mitt universum. Han verkar svälta. Hans päls är inte bländande snövit utan grå av smuts. Han hukar sig för att inte vara större än min kopia som går framför honom.
Det sticker till i hjärtat. Jag har endast varit bunden med Elkastor i några timmar – om man ska tro månen som är framme här och lyser upp skyn. Men jag har i hela mitt liv längtat och saknat honom, även om jag inte var medveten om det. Han har känt mig längre än jag har känt honom, men jag har sett in i hans själ. Elkastor är för stolt för att huka bakom någon annan och låta sig skrämmas.
”Elkastor”, andas jag och känner hur mina ögon tåras. Jag borde inte känna så stor tillit och kärlek till personer jag nyligen har träffat, men det är Elkastor. Han stelnar till och ser vaksamt åt mitt håll. Min kopia stelnar för en bråkdel av sekund till och han sätter genast fart igen med svansen mellan benen. De fortsätter gå och till slut ser jag dem inte.
”Elkastor…” upprepar jag i en viskning.
”Domi… Tobias”, rättar jag mig, ”jag tror inte det här är ditt fel… Vad har jag gjort?”
”Våga inte tilltala mig”, säger Tobias hårt och det känns som om den där piskan verkligen träffade mig nu.
”Laurina… Visst är det ditt namn?” undrar min mamma, eller Melodine.
”Ja… Melodine”, svarar jag.
”Är jag… är jag din mamma i ditt universum, din dimension?” säger hon och darrar lätt på rösten.
”Mamma, gör inte det här”, ber Serena och verkar gripa tag i Melodine i en desperat gest. Jag tar reflexmässigt ett steg framåt. Patrick, nej, Samuel och Tobias reagerar genast. Samuel ställer sig bakom Serena med händerna på hennes axlar och sina vingar utspärrade. Tobias tar ett steg framåt och vecklar också ut sina vingar och ser på mig med mörk blick.
”Lätta”, viskar jag och dimman lättar, men endast på vår trädgård.
”Sluta upp med dina häxkonster”, fräser Tobias och hans blick flackar till när han ser mig. Han vacklar nästan till och jag tar ett till reflexmässigt steg framåt för att hjälpa honom denna gång. Han tar också ett steg fram och flaxar med vingarna.
”Tobias, nog”, säger Melodine innan hennes blick åter igen riktas mot mig.
”Nej, snälla, mamma. Gör inte det här”, ber Serena desperat.
”Laurina… Var jag stolt över dig i ditt universum?” frågar Melodine. Frågan chockerar mig men jag behöver inte tänka efter.
”Ja, det var du. Eller det är det jag vill tro. Du blev väldigt stolt över mig idag, i alla fall”, säger jag famlande. Jag vet att min mamma är stolt över mig. Även om hon inte säger det jämt eftersom att hon är noga med sina komplimanger.
”Åh… Säg mig i sådana fall”, börjar hon och ler till och med svagt. Leendet ser ut att kämpa sig fram men går inte att undvika. Hon sväljer hårt innan hon fortsätter. ”Har du någonsin dödat?”
Jag ska precis förskräckt skaka på huvudet när jag minns hur bra och snabbt jag lärde mig att döda. Det är lätt, och jag är bra på det, hur mycket jag än skäms över det. Fast, det är krig.
”Ja, sedan idag…” börjar jag men Tobias avbryter mig.
”Se, Melodine. Hon kommer bara vålla oss smärta här också”, säger han hårt och ser hatiskt på mig. Jag ilsknar till. Mina tatueringar börjar skimra i brunt och på en sekund är jag framme vid honom med hjälp av Jord.
Jag griper tag i hans hand och för den mot mitt bröst. Han stretar emot men jag använder bara mer av Jords styrka. För en gångs skull är jag faktiskt starkare än Dominick – Tobias.
”Känn. Mitt hjärta slår. Hårt. Det dunkar hårdare av rädsla för att du ska säga ett enda mer ont ord om mig. Det dunkar hårdare på grund av att jag ser de hatiska blickarna du ger mig. Det dunkar hårdare på grund av skam. Skam jag känner på grund av att ni tror att jag ska skada min syster som jag skulle kunna offra mitt liv för. Det dunkar hårdare av rädsla för vad som har hänt med er och vad som kommer hända med er”, säger jag och ser upp och in i hans bruna ögon. ”Känner du?”
Jag ser chocken i hans ansikte och sedan hur de bruna ögonen åter igen flackar till som om det begår en inre strid i honom. Han verkar inte veta vad han ska göra utan ser endast in i mina gröna ögon. Tills hans blick faller på min skimrande tatuering på min hand. Handen som håller hans hand mot mitt hjärta. Sedan söker hans blick min vänstra arm och hans ögon smalnar när han ser den. Jag släpper hans hand försiktigt och han tar lika försiktigt tillbaka den. Hans vingar vecklas in, men han backar inte utan står precis lika nära mig som när jag höll handen.
”Hon, hon har en tatuering på exakt samma ställe där du har din. … Men det är något annat”, säger han lågt och ser sedan på min högra hand. Han tvekar i en sekund men tar sedan tag i min hand. ”Men hon har ingen på handen. Hur fick du den här?”
”Du gav mig den”, säger jag lågt.
”Det är omöjligt”, säger Tobias och släpper min hand. Han verkar nästan skrämd och äcklad över att han ens rörde mig. Avsaknaden av hans hand är större än när jag tog av mig min båge och mitt koger. På tal om vapen. Jag har inte ens min pistol som Dominick gav mig på mig, eller AK-47:an som motorcykeln fixade fram.
”Du gav mig den inte med flit. När du, eller, när Dominick kysste min hand dök den upp. Jag tror det var ett bevis på hans kärlek till mig. Det är bättre än en ring. Den här är inpräntad i min hud för all framtid och kommer inte försvinna på något vis. Precis som min kärlek till honom, och hans till min”, säger jag och märker att jag låter så självsäker. Man kommer alltid tvivla på att någon verkligen kan älska en så mycket som personen älskar den, det är en sak som ligger i arternas utveckling. Jag minns hur Dominick tvekade i skolans korridor när han sade att det betyder att jag älskar honom väldigt mycket, efter att jag hade upprepat ”mer än du kan ana”. Jag tror inte han vänja sig vid att jag älskar honom minst lika mycket som han älskar mig. Och jag tror inte jag någonsin kommer kunna vänja mig jag heller. Jag har inte gjort något särskilt, inget speciellt, som gör mig förtjänt av denna lycka och tur. Denna kärlek.
Jag vill tillbaka, märker jag. Jag vill inte vara på denna mörka plats. Jag vill kunna rädda den, men jag vill inte stanna kvar här.
”Kysste… din hand?” säger Tobias i en frågande ton. Jag ser chocken i hans ögon och något hoppfullt i dem också.
”Tobias… Inte du också! Hon kommer bara vålla oss smärta, precis som du sade! Backa undan från henne, snälla jag ber dig”, säger Serena desperat. ”Samuel, gör något!”
”Ja. Kysste min hand. Vi hade precis anlänt till Dominicks hus och efter att ha viskat koden till mig, och lite till, kysste han min hand”, säger jag och ler vid minnet. Biljakten innan påverkar inte ens mitt lilla leende. Jag älskar honom, och… Herre mig Eld vad jag vill tillbaka. Jag vill se in i Dominicks mjuka, bruna ögon och kyssa honom. Viska att jag älskar honom och att han aldrig få gå ifrån mig igen. Inte ens om ett till krig skulle utbryta. Inte ens om vi var här. Och jag vill försäkra mig om att Elkastor mår bra. Att Angel inte är rädd för mig. Att min mamma inte ser på mig med en sådan svårtydd blick.
”Ä-älskade jag dig?” frågar Tobias och jag ser tårar glittra i hans ögon.
”En annan version av dig, ja. Dominick älskade inte mig, han älskar mig”, säger jag och biter mig i läppen. Det jag inte sade var: Om han fortfarande är vid liv. Men han måste vara vid liv. Sist jag såg honom var han vid liv och hade inte mer än en liten skråma på kinden.
”Ä-älskade d-du mi-mig?” frågar han och jag ser hur svårt att det är för honom att hålla tillbaka tårarna. Jag känner hur mina egna tårar börjar bildas i mina ögon. Jag höjer handen mot hans kind och när han inte gör något motstånd så kupar jag min hand runt den.
”Jag skulle älska dig vilken dimension vi än var i”, svarar jag sanningsenligt. Hans egen hand far upp mot min kupade hand och griper tag i den. Håller den hårt och trycker den lätt mot sin kind.
”Var vi lyckliga?”
”Vi är lyckliga, Tobias”, ler jag. Jag ser hur något flammar till i hans ögon men sedan dör ut. Liv.
”Ni är tömda på liv”, flämtar jag förskräckt. ”Era energier… Det är därför ni knappt utstrålar något…”
Varken Tobias eller någon annan svarar men tystnaden talar för sig självt.
”Ni är tömda på liv”, upprepar jag argt. ”Och det är mitt fel…”
”Nej, nej, nej!” säger Tobias snabbt och skräckslaget. ”Nej, nej. När Serena än hade kvar sina elementära krafter så ville jag att du, eller, hon, skulle känna till sina krafter också, men när hon släckte elden dödade hon er pappa också… Sedan tände hon själv på hela huset. Hennes välsignelser försvann och Mörkers märke trädde fram på hennes arm och hals”, säger han lågt och förtvivlat.
’… än hade kvar sina elementära krafter... ’
Jag ser på Angels kopia. ”Du har inte kvar dina krafter längre. Och jag… Jag är Mörkers utvalda istället för Ljus… Det mesta är helt tvärtemot, eller åtminstone jag”, säger jag lågt och förskräckt. Jag måste hjälpa dem. Jag måste, innan jag försvinner härifrån och återvänder till mitt universum – om jag återvänder.
Serena nickar sakta och verkar nästan vilja smälta ihop med Patricks kopia bakom henne. ”Du kanske lurar dem, men mig lurar du inte”, viskar hon. Hennes ord krossar min själ. Hon låter min själ stelna och tar sedan en hammare och slår så hårt hon kan. Min själs bitar flyger nästan som glassplitter.
Nej. Jag ska visa henne. Om universum kastar en prövning i ansiktet på mig tänker jag inte fråga ”varför mig?” jag tänker le rebelliskt och säga ”pröva mig” istället.
”Du har rätt. Jag lurar dig inte. För jag lurar ingen”, säger jag lågt.
”Älskade du mig?” undrar Melodine bredvid Serena innan Serena själv hinner säga något. Var det det Melodine tänkte på hela tiden? Är min kärlek verkligen så viktig?
”Jag älskar min mamma och hon älskar mig och Angel. Det försäkrar jag dig om”, ler jag mot henne. Hon är nästan så svag här. Inte ledaren jag nyss såg i kriget.
”Domi… Tobias, du har inte fått Elementens välsignelse, eller hur? För jag kysste dig aldrig den natten i den här dimensionen”, säger jag lågt.
”Blev jag välsignad av Elementen? Kysste du mig?” frågar Tobias chockat och all fientlighet är borta.
Eld…?…? tänker jag. Han svarar inte, han når inte fram. Men jag känner hur han är mitt sinne och hur han stödjer mig i vad jag tänker göra. Jag kan hjälpa dem på ett sätt. Det är genom mig som Dominick fick sina elementära krafter och sin välsignelse av Jord, liksom Angel och Patrick. Jag borde kunna göra det här igen.
”Eld i mitt blod, Eld i min styrka. Eld i mig. Med Elementens styrka ger jag er tillträde till elementärernas släkte och blod”, säger jag och ställer mig på tå och kysser Tobias till hans förvåning. Han tvekar i två sekunder innan han besvarar kyssen och den blir lika elektrisk som den natten efter balen. Fast den här gången backar jag inte undan. När Tobias ryggar bakåt så kommer jag närmare och låter inte kyssen avbrytas i en enda sekund. Jag känner hur varje välsignelse kommer genom mig. Jag känner hur Elementen använder mig som en förbindandelänk och hur de välsignar Tobias med hjälp av mig. Till skillnad från Dominick får han alla Elementens välsignelser.
”Känn kraften, ta vara på den och använd Ande för att dölja din energi”, viskar jag när kyssen är slut. Tårar rinner nerför Tobias kinder. Snabbare än jag någonsin väntat mig att de skulle rinna. Han släpper min hand och viskar ”tack, Laurina” om och om igen. Jag ler mot honom. Jag sneglar på Serena och ser henne se på mig med misstänksam blick. Jag använder snabbt Jords vägar igen och är framför henne innan hon hinner reagera. Jag tar ett fast grepp om hennes handleder och ser henne i ögonen.
”Mitt blod, ditt blod. Känn det i kroppen, låt det flöda. Låt den sovande magin vakna till liv. Låt dig än en gång beskyddas, syster”, säger jag och jag känner hur mina ögon och tatueringar skiftar i all färg på grund av att jag använder alla Elementen på en och samma gång.
Serenas ögon skiftar också till i alla Elementens färg innan hon ramlar ihop. Samuel griper förbannat tag i mig.
”Väck henne till liv!” fräser han och jag tror han skulle skrika om han inte var rädd för att den här världens Laurina skulle skynda hit då.
”En svuren ed, så stark att den kommer sväras oavsett vad. En bruten vänskap och flera brustna hjärtan. Låt inte sorgen och rädslan segra. Livet i din själ åter kommer komma, kärleken kommer inte längre balansera på dödens rand. Ditt hjärta en gång så lugnt var. Låt Livet komma till er”, säger jag när jag griper tag i hans axel och ser in i hans ögon. Samuel tittar chockat på mig men när Serena börjar gråta och skratta lågt på en och samma gång så faller han ner på knä bredvid henne och virrar in henne i sina vingar. Han pressar henne mot sitt bröst. Jag ser på Serenas mamma. Melodine. Och jag kramar om henne.
”Såren i din själ och ditt hjärta är inget tiden kommer läka. Acceptera din dotters kärlek och såren kommer läka. Låt sanningen accepteras och dina krafter åter kommer återvända. Likt natt och dag kämpar du. Du vill älska, men du vill även hata. Du vill leva, du vill dö. Men kom ihåg att Livet och Döden alltid hör ihop. Randen mellan liv och död är tunn, balansera inte på den, utan välj sida. Är det inte dags?”?” avslutar jag och drar mig sedan försiktigt undan men hon kramar om mig ännu hårdare så att jag inte kommer någon vart.
”Du har rätt… Det är dags att välja…” mumlar hon.
”Du är kosmora. Kom ihåg det”, viskar jag lågt och skrattar lika lågt. Jag drar mig undan och den här gången låter hon mig.
”Du vet?” gapar Melodine.
”Du är trots allt min mamma, på ett skruvat universellt sätt, men min mamma”, ler jag och nämner inte att jag först fick reda på det för några timmar sedan. ”Låt inte skräcken ta över den här gången.” Jag säger det till alla fyra, oförmögen att säga något annat.
”Du är en ängel”, viskar Tobias och jag ser på honom som jag skulle ha sett på Dominick. Misstroget.
”Sist jag tittade så var det du som var ängel och inte jag”, ler jag retsamt innan jag fortsätter prata och börjar svära. ”Hur fan kommer jag hem? Hur sjutton kommer ni klara er? Kommer ni kunna döda min kopia eller ska jag döda henne? Jag måste hem…” tillägger jag sedan och slits mellan valen. Det här dimensionens framtid verkar inte ljus, det medger jag, men det är en framtid. Jag vet inte om min familj ens har en framtid, och jag deltog trots allt i striden för att jag visste att jag kunde avgöra det hela. Jag kan inte stanna kvar här. Inte egentligen, även om jag får det att låta så.
”Du är här för att Elementen vill ha dig här. Vatten sade det”, säger Angel lågt. Jag ser ner på henne där hon ligger i Samuels famn och verkar leva för första gången på länge. Men ingen av dem utstrålar någon större energi än förut. De lärde sig snabbt att dölja den.
”Elementen?” frågar jag förvånat.
”De vill inte att du ska upptäcka sanningen, och… De vill inte att du ska fullfölja det här Ödet, inte på det här viset, inte så som det skulle sluta”, säger hon lågt och knappt hörbart.
”Vänta, nu… Är jag praktiskt taget fast här?” frågar jag förskräckt och Serena nickar.
”Nej, nej”, säger jag och skakar på huvudet. ”Jag tror inte du förstår, ett krig pågår hemma hos mig! Jag måste tillbaka!”
Melodine stelnar till. ”Krig?”
Jag biter mig hårt i läppen men nickar. Jag känner Tobias blick i nacken och jag skulle vilja slänga mig om hans famn för att han liknar Dominick så mycket. Jag skulle vilja gråta ut mot hans axel och höra honom säga att han skulle fixa det, inte att allt skulle bli bra, för i mitt liv är ”bra” något annat jämfört med den vanliga. Men jag vill att allt ska bli ”bra”, att balansen är upprättad, att kriget är slut. Jag vill kunna leva mitt liv. Jag vill kunna skratta med min syster igen. Jag vill kunna älska Dominick utan att vara rädd att förlora honom i kriget. Jag vill så mycket. De flesta saker är vanliga tonårssaker, men sedan finns det saker som att konfiskera min mamma som inte är vanligt. Jag vill kunna ta reda på varför hon inte har sagt något till oss under alla dess år. Sedan vill jag hjälpa Cynthia att bygga upp Civitas Angeli igen. Och viktigast av allt, jag vill leva. Jag vill leva mitt liv. Men jag antar att detta är mitt liv…
”De vill rädda dig”, säger Serena lågt. ”Elementen vill inte få dig utplånad.”
Utplånad…? ”De andra kommer dö, eller hur? När jag inte är där kommer Mörkers utvalda döda varenda en genom att andas för att hitta mig, eller hur?” frågar jag och väntar på att Serena ska förneka det, men det gör hon inte. ”De kommer dö…”
Angel, mamma, Dominick, Patrick, Cynthia… Alla jag känner kommer dö! Till och med Elkastor! Det måste finnas något jag kan göra… Magin i den här världen är täckt av en annan, svart magi som gör att jag inte kan samla ihop tillräckligt med kraft till att öppna en portal. Inget ovan jord kommer funka, men under? Även om bladen på träden är döda och deras genar mer ser ut som kusliga skelett och siluetter så lever deras rötter. Under jord borde det finnas tillräckligt mycket magi, liv och hopp för att jag ska kunna öppna en portal. Det borde funka. Rötterna lever redan, så jag behöver inte ta risken att få ett träd att leva och riskera att de andra fyra kommer upptäckas av… mig. Jag har ju trots allt Elementens styrka kvar, även om Eld inte kan – eller vägrar – tala med mig. Så med Jords hjälp borde jag kunna öppna en portal, det var ju trots allt Jord jag använde förra gången.
”Okej, gå under jord, öppna en portal och rädda sedan hela saken, som planerat, inga problem, inga problem alls. Se det här bara som en liten tidsfördröjning och hoppas för allt i världen att Dominick håller sitt löfte. Jag borde tvingat alla andra att lova samma sak. Ingen får dö idag…” mumlar jag och tänker därmed högt.
”… Jag kan hjälpa dig”, säger Serena. ”Det finns tillräckligt med vatten i luften för att jag ska kunna öppna en portal med Vatten.” Jag ser förvånat på henne – och ler. Hon är precis som Angel. Har man bevisat att man inte vill döda henne kan hon vara hjälpsam och snäll.
”Går det?” frågar jag förvånat.
”Varför skulle det inte gå?” undrar hon ännu mer förvånad och ställer sig upp med ett leende.
”… En bra fråga som jag inte har något svar på”, skrattar jag och för handen mot halsen för att fingra på ett osynligt halsband. Mina fingrar sluter sig plötsligt runt något. När jag förvånat försöker se på det så ser jag en slipad, lila ametist. Och den är vacker. Riktigt vacker. Kedjan är av silver – som väntat. Den blänker och jag ser något gult dra förbi den. Det ser ut som Elkastors ögon. Jag ler smått. Ett skyddshalsband. Han bad mig kasta bort ringen och gav mig istället ett halsband.
”Och du behöver inte oroa dig, jag ska döda din… låt oss säga onda dubbelgångare. Du har varit här i kanske en halvtimme och är en bättre syster än hon har varit i hela vårt liv. Står vi varandra nära i ditt universum? Och, jo, förresten, är jag äldre där också?” frågar hon.
”Serena!” utbrister Samuel lågt och ställer sig upp tillsammans med henne.
”Vad? Det är alltid roligt att veta om jag är lycklig någonstans!” säger Serena leende.
”Ja, på båda frågorna”, skrattar jag lätt och ser sedan på henne med bedjande blick. ”Snälla, kan du öppna portalen nu? Jag måste tillbaka, för ja… jag saknar min syster, min pojkvän, min familj och mina vänner. Och sedan har jag såklart ett krig att vinna, en stad att återupprätta och allt det där”, suckar jag men ser verkligen innerst inne fram emot allt det där. Speciellt delen med Civitas Angeli.
”Okej”, säger Serena och tar ett djupt andetag innan hon blundar och sträcker fram händerna.
”Vänta!” utbrister jag. ”Civitas Angeli!” säger jag sedan uppspelt.
”Vad?” frågar Serena förvånat.
”Om jag aldrig blev god så avslöjade aldrig Do… Tobias sin och Samuels hemlighet! Viktor kidnappade oss inte, Ashley är god – om allt är tvärtemot här – så rent tekniskt så sitter William kvar som Rådets ledare och förråder dem. Michael är vid liv och Civitas Angeli är inte utplånad, och faster Cynthia… Hon blir väl ond, antar jag?” frågar jag med blicken på Samuel. Han skakar på huvudet. Jag ler svagt. Det är en lättnad att veta att min faster inte är ond, speciellt med tanke på att hon förmodligen kommer bli vald till ledare i Civitas Angeli här med när det kommer fram att William är en förrädare.
”Laurina, nu ska vi inte förhasta oss. Det verkar som om vi har avslöjat mer än vi får i ditt universum, men få inte våra vingar avslitna!” viskar Tobias bedjande till mig så lågt att Serena inte hör.
”Hon ser dem inte!” utbrister jag chockat. ”Ni döljer det fortfarande! Ni har inte gett dem tillåtelse att se dem! Hon måste vara förvirrad just nu. Hon vet inte om att Pa… Samuel känner till Elementen!” Jag ser på dem som om de vore galna. Hur kunde de dölja att de är änglar? Varför? Litar de inte på Serena tillräckligt mycket? Och Serena vet inte att hennes mamma är elementär. Vilken röra. Jag borde aldrig ha kommit, inte för att jag egentligen hade något val. Jag ser hur Serena argt vänder sig mot Samuel och ska precis påbörja en utskällning när jag tar till orda. ”Nej, nej! Glöm det jag sade! Ingen vet om att hon är kosmora, ingen utom hon och jag vet vad det betyder, jag sade aldrig något om Civitas Angeli, jag sade inget om Elementen, jag sade ingenting. Skicka bara hem mig”, säger jag snabbt men ångrar sedan mina ord. Tobias och Samuel ser lättade ut och Melodine med, även om hon fundersamt har rynkat på ögonbrynen. Den enda som verkar upprörd och förvirrad är Serena som verkar reagera alldeles för sent. Jag kommer ställa till det ordentligt innan jag kommer härifrån. Och allt sker så snabbt. Orden forsar ur mig. Jag måste rädda dem. Jag kan inte låta de dö, inte när jag kan rädda dem. Även om det innebär att jag säger saker så snabbt att jag själv blir förvirrad.
”Nej, glöm de där orden förresten”, ångrar jag mig. ”Serena, din mamma är elementär. Hon var faktiskt ledaren för en elementärgrupp innan ja... världen blev så här. Sedan är hon även kosmora vilket betyder att hon har fler huvudelement än ett. Hon har Eld och Ande. Samuel och Tobias är änglar, Samuel är din skyddsängel och… Jag vet inte riktigt hur det blir med Tobias just nu. I vilket fall som helst, Civitas Angeli är hel! Det betyder en fristad! Tobias, det enda du behöver göra är att öppna vindtunnlarna och föra er dit. Serena har häxblod i generna så hon har redan tillträde där. Melodine är… var, gift med en från häxsläktet så det gills också”, säger jag snabbt innan någon hinner hindra mig. ”Jag glömde säkert massor, men ändå, skicka hem mig nu!”
”Vad sjutton sade du nyss?” frågar alla fyra på en och samma gång.
”… Jag borde berätta om ’Livets gåva’ men hinner inte! Herre min skapare, jag har varit med om mycket”, pustar jag ut och märker att på en månad så har mitt liv blivit kaotiskt. Jag har bevittnat mord och själv mördat. Jag har fått hela mitt liv uppochner vänt – på fullaste allvar.
’Hemligheter har avslöjats och hemligheter kommer avslöjas innan slutet. ’ Dominick kan inte ha anat hur rätt han hade när han sade det.
”Nej, men på fullaste allvar: Vad sade du?” undrar Serena. Jag viftar nästan bort henne och borrar in blicken i Samuel. Om jag har tur så är han den mognaste och den som tar saker och ting på största allvar här också.
”Jag kanske sade det för snabbt men ni fattade precis vad jag menade. Och ni vet att jag har rätt. Nu var det inte ni som avslöjade er själva. Rådet kommer ha överseende för. Ni vet att det är en fristad där ni kan överleva. Ärkeänglarna kan hjälpa er, ni kommer klara er här. Men bara om ni går till Civitas Angeli”, säger jag och vänder mig sedan mot Tobias. ”Du känner till vindtunnlarna bäst – det spelar ingen roll ifall du har träffat Simona och Oskar eller inte. Du känner till dem bäst. Du vet att det finns vindtunnlar som leder till Civitas Angeli härifrån, eller… nej, inte härifrån, men i närheten måste det finnas.” Jag ser bedjande på de alla fyra.
Så… Laurina, nu har du räddat en dimension, ett kvar, eller två om man räknar där striden håller plats. Det här var lätt – till skillnad från mitt. Det enda de behövde var någon annan som avslöjade deras hemlighet så att de inte blev kastade från himlen eller något dylik.
”Wow… Jag måste verkligen ha älskat dig väldigt mycket om jag berätta allt det där för dig. Snacka om att min kärlek har växt och inte skrumpnat ihop som min själ här – tills nu. Och sedan tvillingarna…” tillägger Tobias mumlande och fascinerat.
”Jag har faktiskt träffat dem”, inflikar jag och ser sedan på Samuel med ett segerglatt leende. ”Han försade sig, nu kan du inte undangömma sanningen längre.”
En svordom slinker ur Tobias men Samuel verkar endast lugn och tacksam. Jag förstår nu att han länge har velat avslöja sina hemligheter men inte kunnat. Om de hade berättat allt så skulle Rådet slita av deras vingar och då skulle de inte ha tillträde till Civitas Angeli – deras enda fristad.
”Det är lugnt. Jag tar över härifrån”, ler Samuel mot mig och verkar avkopplad. ”Det här kommer fixa sig. Du har rätt. Rådet och ärkeänglarna kommer hjälpa till och sedan så kommer häxsläktet gripa in också. Vi måste bara få ut Ljus utvalda så att han kan mäta sig i Laurinas styrka”, säger Samuel.
”Du räddade just ett universum, eller ja, mer eller mindre. Jag måste vara stolt över dig. Annars är jag galen – det är jag verkligen om jag inte är det”, säger Melodine. Jag ler mot henne också men känner hur det sticker till i hjärtat. Jag måste hem. Nu.
”Ett universum klart, ett universum kvar. Du är tuffare än den här Laurina”, mumlar Serena och sträcker ut armarna igen. ”Jag gör det här som ett tack, fastän det irriterar Elementen. Ett tack för mina krafter, inte för att du vände uppochner på mitt liv för andra gången, och absolut inte för att jag nu måste skälla ut de här tre för att ha undanhållit så mycket ifrån mig!”
Ett ljusblått ljus uppenbarar sig en meter ifrån hennes händer och jag andas lättat ut. Dimman på hela kvarteret är kvar men träden har börjat blomma igen medan jag har pratat alldeles för mycket, åtminstone mer än vad jag har tid och råd för. Ljuset blir större och större. Det utvecklas till en lysande, skimrande, ljusblå oval cirkel.
”Då kanske du inte vill veta att pappa var tristara?” säger jag retsamt.
”Vad ska det betyda?” frågar hon ansträngt och hennes blick vandrar mellan mig och portalen. Jag minns vad Jord berättade om att hjärncellerna kan skadas om man öppnar portalen för länge med tanke på all kraft man använder under processen.
”Inget. Leder den här rätt då? Jag menar, du har aldrig varit i mitt universum så det är teoretiskt omöjligt att den leder rätt”, säger jag nervöst.
”Och… Teoretiskt sätt så borde inte detta gå. Självklart vet jag inte vart den leder! Du får hitta själv. Hoppas du är favorit för Tid och rum”, fräser hon argt. Jag sväljer bara och ignorerar hennes kommentar. Hennes humörbyte beror på mängden kraft hon använder just nu. Att skapa elementära portaler är inte lika ansträngande som magiska, men det är fortfarande ansträngande.
”Bara tuta och köra då”, mumlar jag och ger Tobias en sista blick. ”Hon är bara så fel, kom ihåg det. Testa med någon annan som gör dig lycklig.”
Jag hinner inte se ifall Tobias nickar eller inte, men min Dominick skulle i alla fall aldrig ge upp hoppet om mig. Fast jag hoppas den här gör det.
Jag tar ett steg in i portalen och fokuserar på det enda som faktiskt binder mig just till mitt universum.
Pistolen Dominick gav mig. Det som jag inte har på mig nu.
Eld, jag kommer vara förbannad på dig i en månad efter det här.
”Flicka lilla, tro mig, det här var bättre än vad som kan ske nu…” Så nu kan du svara, tänker jag retsamt tillbaka innan jag fokuserar helt och hållet på pistolen.


•••

Så, bortsett från de småsaker jag nämnde tidigare hoppas jag att ni gillade det! Annars blir jag sur x( För, detta var verkligen en av få saker som jag verkligen älskade att skriva, och hoppas att detta kom som en chock för er! ♥ I love you all! ^^

BRA MED ETT RIKTIGT LÅNGT KAPITEL!!!!!! ♥♥♥♥

... Varför har inget klagat på mig? x) Påmint mig att lägga upp ett kapitel? x) I alla fall, här kommer ett försenat kapitel

•••

Kapitel 25


Jag mår illa. Inte på grund att ha använt portalen, nej. Utan av scenen som plötsligt uppenbarar sig framför mig. Vi är på slagfältet igen. Förut så var det folk överallt. Nu är slagfältet praktiskt taget tomt men jag hör kriget som utbryter i bergen istället. Marken är helt täckt av blod. Både demonernas svarta blod och av den vanliga, röda sorten.
Några meter framför mig så ser jag Dominick, Angel, Patrick, mamma, faster Cynthia, och Ashley. Och pappa…
Ashley står med en kniv tryckt mot pappas hals och med utvecklade vingar.
Jag springer. Jag börjar springa så snabbt jag kan och brasor brinner av hat i mina händer.
”Nej, nej, nej!” säger Dominick och griper tag i mig precis när jag ska slänga mig över Ashley och klösa ut hennes ögonglober.
”Hur vågar hon?” tjuter jag.
”Ah, ah, ah!” skrattar Ashley och trycker kniven hårdare mot pappas hals så att den skär igenom huden. Hans ögon blir stora som tefat och vågar knappt röra sig.
”Släpp mig!” skriker jag och försöker slita mig bort från Dominick.
”Nej!” skriker han tillbaka och håller mig hårdare.
”Tobias?” frågar jag för säkerhetsskull. Dominick skulle låta mig slita av den där satmarans vingar och sedan mata henne med dem och använda hennes ögon som sås.
”Vem fan är Tobias?” frågar Ashley chockat och ser på mig med undrande ögon.
”Jag ska slita av dina vingar. Jag ska vända ut och in på din kropp. Släpp honom!” ryter jag mot henne och försöker slita mig ifrån Dominick igen. Någon släcker eldarna som brann i mina händer och slickade mina nakna armar.
Ashley gör ingen ansats att släppa min pappa. ”Släpp mig!” tjuter jag och försöker ännu en gång slita mig ifrån Dominick.
Fan att han har Jord…
Ett lågt morrande hörs innan en vit skepnad slänger sig mot Ashley. Hon ger den vita skepnaden en blick och Elkastor flyger bakåt.
”Elkastor! NEJ! Låt honom vara! Våga inte skada någon av dem!” tjuter jag och börjar gråta. Vad håller Dominick på med? Vad håller Ashley på med? Hur kom pappa hit?
”Den här gamlingen betyder betydligt mycket mer för dig än mig”, fnyser Ashley och för sedan kniven mot hans kind. Hon ser nästan fascinerat på pappa när hon lätt rispar hans kind. Blod börjar sakta sippra ner medan hon åter igen vänder uppmärksamheten mot oss.
Vi står kanske sju meter ifrån henne, men ändå kan jag inte skada henne. Min blick flackar oroligt mellan pappa, Elkastor och vår grupp. Min familj, mina vänner. Mamma är helt blek i ansiktet och verkar förhandlingsförlamad, liksom min faster. Angels fingrar rör sig vid hennes sida som om hon försöker locka fram Vatten och dränka Ashley. Patrick vekar allmänt förvirrad, han verkar undra hur vi hamnade här, men han är även chockad och förbannad. Dominick håller mig hårt så att jag inte kastar mig mot Ashley, men den tanken har jag redan övergivit. Om jag kastar mig mot henne kommer hon döda pappa på direkten.
Jag gråter. Det är det enda jag kan göra. Jag är maktlös. Mörkers utvalda måste ha gett Ashley tillåtelse att röra sig när tiden står stilla, så jag kan inte ens påverka Tid och Rum.
”Varför gör du det här?” Min mammas röst är sprucken och förtvivlad. Hon låter inte lika stark och glad som hon brukar. Hennes ögon ser ut att ha förlorat hoppet.
”Varför? Vi har inte mötts tidigare tror jag”, säger Ashley och ser på mamma. ”Du måste vara Stephanie. Den Stephanie som min kära, döda mor Alana älskade att stjäla ifrån. Låt mig presentera mig själv. Ashley Lessa Spencer, dotter till mannen du har gift dig med”, säger hon och niger. Pappa verkar vakna till liv vid de där orden.
”Ashley, kära barn, vad gör du här?” frågar pappa förvånat och ser chockerat på henne. Jag bleknar förtvivlat. Vad är det som sker? Vad är det han säger?
Ashley böjer på nacken och skrattar så att det ekar. Den röda himlen, de röda molnen, verkar vilja suga i sig hennes skratt och förvara ondskan i den. Natthimlen tar emot hennes ord och förvandlar de till påtaglig kyla som glider in.
”Jag dödade henne. Ändå är hennes förtrollning ännu kvar. Det är helt sjukt”, säger hon och ser sedan på pappa. ”Vet du vem jag är?”
”Självklart. Du är min dotter”, svarar pappa och verkar förvirrad.
Jag är förvirrad. Angel är förvirrad. Jag hör Dominick flämta till. Jag hör mamma snyfta till och faster Cynthia ilskna till.
”Var inte fånig, Owen! Inte ens du borde kunna kalla en främmande person för din dotter!” säger faster Cynthia argt.
Ashley nickar mot oss och ser sedan på pappa. ”Vet du vilka de är? Säg vad de heter”, beordrar hon.
”Cynthia. Vilka är de andra? Vänta… Är inte det där Dominick? Sade du inte att ha hjälpte dig med självförsvarsövningar eller något liknande?” undrar pappa och ser på mig, Angel, mamma och Patrick med tom blick. ”Vilka är de andra? Jag känner inte dem.”
Mitt hjärta brister. Hela min värld rasar samman. Jag minns när vi stod utanför skolbyggnaden igår. Ashley skrek åt oss och sade att hennes mamma hade gjort en enda bra sak innan hon dödade henne. Ashleys mamma fick barn med en från häxsläktet, och hennes pappa i fråga var helt tömd på magi… Herre min Eld. Ashley är min låtsassyster. Pappa är under en besvärjelse som lades innan jag ens föddes och han minns inte någon av oss.
”Du äcklar mig”, säger Ashley och rynkar på näsan. ”Fastän de är mina fiender så är det bara sjukt att du inte ens minns din fru och dina barn. Du är för lättpåverkad. Ingen tro. Inget försvar. Du är så gott som död ändå.” Hon låter kniven falla till marken och lägger sedan händerna kring hans huvud.
Hon ler svalt mot oss, och jag kan urskilja tårar i hennes ögon. Sedan ser hon på pappa. ”Farväl gamle man…”
”NEJ!” skriker vi alla samtidigt och jag bryr mig inte. Jag använder reflexmässigt Jord och skapar en jordbävning precis under henne och låter stora biter av marken flyga upp och in i henne. Jag lyckas slita mig loss från Dominick, kastar mig mot pappa och Ashley. Hann hon vrida? Dödade hon pappa? Var kniven förgiftad? Är han dödsdömd om hon inte ger honom motgiftet? Kan jag döda henne utan att döda pappa?
Jag tar precis det sista steget mot pappa och Ashley när allt försvinner. ”NEJ!” Allt försvinner. Det är som om jag plötsligt transfereras. I ena sekunden är jag vid pappa och andra sekunden är jag någon annan stans.
En dimma kommer fram och jag kan inte ens urskilja min hand framför mitt ansikte. Jag tar tag i pistolen som åter igen finns i min byxlinning och håller hårt tag i den. Den här gången får den inte försvinna.
Dimman lättar tillsammans med mina känslor. Jag måste hålla sinnet klart. Jag får inte fördunkla det med hat innan jag vet om pappa och Ashley lever eller inte.
Jag är på basketplanen vid stadsgränsen.

•••

Wow, det var ett kort kapitel... ._.' Hoppas ni gillar det!

BRAAAAAAAAAAAAAAA!!!! LOVEEE IT!

Så, hej, ni som fortfarande... uhm.... bevakar den här tråden! ^^' Ursäkta att jag har uppdaterat i... well... 5 månader. Men, ifall det fortfarande finns någon som vill läsa den här så är det bara att säga till så lägger jag definitivt upp ett kapitel!! Och nu när jag har en annan berättelse på gång också så kommer jag förmodligen skärpa mig och lägga upp kapitel regelbundet ^^ (Miraklet)