Det första hungerspelet

Super super tack



Japp det är det ^^

YAY!! Snart är det dags!!❤

Shaana
Har du skrivit snart?
VA VA VA?
haha jag är trött ;D

Här är det


Distrikt 7:


Lite till, snart var hon uppe i trädkronan, snart kunde hon sticka upp huvudet ur all grönska och ut i det fria. Det fria, fanns det ens? Kanske inte som det var just nu men i luften låg det ett löfte om frihet. Om en ett tomt löfte så ingav det hopp. Även om hoppet var litet så fanns det i alla fall.
Till slut så trängde hennes huvud igenom muren av grönska och hon var högst upp. Minihästs bruna hårman blåste runt hennes huvud i en privat tornado. En pust av skogens fuktiga luft drog över hennes ansikte och hon drog girigt in den genom näsan.
Härifrån så hade hon en perfekt överblick över torget där alla människor stod. En stor klump, alla i slitna kläder i dämpade färger.
Minihäst såg i tystnad på när en kvinna med blodröda linser och kritvitt hår som stod i stark kontrast mot hennes mörka hy presenterade sig som Eila. Hon hade en hög sopranröst som skar sig i Minihästs öron och som fick håren på hennes armar att resa sig upp på enda.
Folkmassan skruvad olustigt på sig när hon fortsatte. Hon pratade om skyldighet, tvång och ära. Som om de alla skulle känna sig ärade över att få tjäna som måltavlor i ett sinnessjukt spel.
Hon såg på kvinnan med en motvilja som fick henne att vilja sträcka sig mot en kotte för att sedan träffa den motbjudande kvinnan med kotten mitt mellan ögonen. Minihäst undrade hur nöjd hon skulle se ut då. Tanken som blev till en konkret bild fick henne att le en aning.
Det var då Eila kollade på hennes leende ansikte, tog det som en uppmuntran och pekade på henne.

Erica svettades i folkmassans, eller nej, folk svettades på henne. Och det var vidrigt. Fast när man jobbade som en trähuggare så var man van vid svett men det betydde inte att hon gillade det. Hon var ju inte sinnessjuk. Inte som kvinnan på scenen som uppenbarligen var ett psykfall.
När Erica som bäst stod och tänkte ut olika sätt att förnedra den där Eila på så började psykfallet gestikulera vilt mot ett träd. Okej. Hon var definitivt ett psykfall. Inget snack om saken. Men ändå så stormade fyra stycken fredsväktare mot trädet och ropade någonting, också med blicken riktad mot trädet. Som om de pratade med trädet.
Folkmassan hade vid det laget, oklanderligt nog, börjat mumla sinsemellan. Erica log snett. Det här var inte så hemskt i alla fall.
Sedan så blev det knäpptyst. Skottet som nyss blivit avfyrat ringde i Ericas öron. Hon stirrade upp mot trädet och precis då så ramlade någon ner därifrån.
Med en dämpad duns så ramlade hon ihop i en stönande hög på den hårda och torra marken under trädet.
Fredsväktarna stormade genast fram till henne och bar iväg med henne. På marken där flickan en sekund tidigare legat fanns det en pöl med blod som redan hade börjat sjunka ner i marken och lämnat bara ett tunt skikt av torkat blod kvar på marken.
Det var då hon ände igen ansiktet på flickan. Allting tycktes sakta ner och sedan suddades omgivningen ut helt. Det ända som fanns var hennes kusins ansikte. Minihästs ansikte.
Någon skrek, någon var dåraktig nog att rusa emot fredsväktarna, hamra på dem med nävar som aldrig gjort någon förnär förut och inte lyckades något vidare denna gång heller.
Denna någon föll omedelbart ner på marken efter att ha fått en rungande örfil av en fredsväktare. Denna någon blev också upplyft och iväg buren av en fredsväktare.
Denna någon var Erica. Och hon hade just blivit en måltavla i ett sinnessjukt spel.

AWESOME,!!
LÄNGTAR TILL ARENAN!

Ja!! Bra bra!!

åååå så sjukt bra!!!

Herregud vad bra du beskriver allt!

Bli författare när du blir stor, plz? Du äger på det!

OJMAWGAWD!!! MEEEEEEEEEEER!!!!