Don't wanna loose you!

ÅÅÅ det var ... Underbart!
Lite Rue där eller?

Haha, kanske lite

Kap 36
(Finnicks perspektiv)

Ännu en ny dag, en mindre tribut. Tre kvar. Jag, Henrietta, och killen från distrikt tio. Jag har bara sett honom någon gång under träningen. Han är stor, muskulös och lång. Helst skulle jag inte vilja hamna i en närkamp med honom. Och sen var det ju Henrietta. Jag vill inte döda henne, jag vill inte heller att han ska döda henne, men jag vill ju tillbaka till distrikt fyra. Så det är bättre om han dödar henne. Så jag kan inte döda honom förrän han dödat henne.
Jag känner en obehaglig, tung känsla i maggropen. Varför måste hon dö? Jag orkar inte det här. På sätt och vis vill jag bara avsluta allt det här, men det betyder att min vän kommer att dö. En person som gjort min vistelse här inne i arena lite mer uthärdlig.

Jag vandrar. Vet inte vart jag ska. Jag stannar. Ett läte hörs bakifrån. Ett gurglande, lite avlägset skri. Inte mänskligt direkt. Rysningar for över min ryggrad. Vad kan spelledarna kommit fram med för varelse nu. Blotta tanken får mig att huttra till.
Egentligen borde jag kanske förflytta mig ifrån ljudet, men nyfikenheten tar över och leder mina ben bakåt, med riktning mot det okända. Inte bra. Nyfikenhet hör inte hemma härinne i arenan. Absolut inte. Är man nyfiken är man så gott som död. Men om jag inte vet vad det är som huvudstaden skapat, vet jag inte ens någorlunda hur jag ska gömma mig, undkomma den, försvara mig mot den. Så, jag måste se, måste veta. Så jag fortsätter med stadiga steg och stannar till när rytet uppkommer igen, och efter det, ett skrik. Jag ökar på stegen och börjar närma mig ymnighetshornet. När jag står i skogsbrynet ser jag den helt plötsligt. Mutanten, skapad av spelledarna.



Ett kort kapitel, jag vet. Blev inte sådär jättebra heller. Men, men

ÅÅÅ Nu dör jag av spänning!!!!!!!