Ynken

Jaja okej då!

YEEEEEEY! Lägg upp den nu!

KAPITEL 18: En diskussion om vem som skulle offras

"Såklart ska Salazar Slytherin offras", sa Kayla.
"Han är en skam som representerar mitt elevhem, och han är inte värd någonting, vi måste göra oss av med honom", fortsatte hon.
"Det är du som är en skam, en äcklig smutskalle som får sova under mitt tak, du har inget värde", sa Salazar Slytherin.
Det gjorde ju henne naturligtvis arg att bli kallad smutskalle bara för att hennes mamma var mugglarfödd.

"Hjälp till att binda honom", sa Adam och såg att Clementine bara stod och glodde när alla andra stod runt pelaren.
"Det känns lite fel...", sa hon långsamt.
"Vad känns fel? Han dödat hundratals mugglarfödda och gjort massa hemska dåd", sa Adam surt.
"Jag vet men...", fortsatte Clementine.
"...men"?
"Jag skulle inte klara av att döda någonting", sa Clementine.
"Precis! Ingen offrar mig inte"! Sa Salazar Slytherin.

Medan han pratade så började rummet fyllas med en tjock grön rök i några sekunder. Och efter att röken försvunnit så försvann därmed Salazar.
"Vad har du gjort"? Sa Adam ännu surare.
"Jag har inte gjort någonting"! Sa Clementine.


Nu fanns det inget självklart svar på vem de skulle offra. Alla var ju vänner med varandra. Men om de skulle offra ett föremål så visste de inte vad de skulle offra. Talismanen som Salazar hade gett till Clementine hade förvandlats till damm.

Efter ett svårt beslut kom Clementine på vad som behövde göras.
"Jag tror att vi kan offra min safir", sa Clementine och lät sina ögon tåras.
"Nej, utan den så kan du ju inte trolla, det är ju det som gör dig till en "nästan-häxa" ", sa Miles och Kayla samtidigt.
"Hellre att inte kunna trolla alls, än att få vara inlåst i detta kalla, fuktiga, skrämmande rummet", sa Clementine.
"Men om du gör det, så kommer vi alla att alltid stå till skuld till dig och det vill vi inte", sa William.
"Ja, precis! Det måste finnas något annat vi kan göra", sa Adam.

"En av våra trollstavar skulle lätt kunna ersättas med en ny, så jag tror inte det räcker till ett offer, safiren känns lite för mycket men jag vet inte om vi har något annat val. Sprid ut er och leta om ni kan se något värdefullt", sa William.


För det mesta fanns det bara damm och aska i rummet förutom väggarna, golvet, taket och den enda pelaren som omgav rummet. Busken som stod vid ingången verkade inte vara mer värd än en halv knuting.
"Tyvärr, safiren är nog det enda som är värdefullt här", sa William sorgset. Clementine såg då ner på sin blänkande safir som lyste så vackert.
"Det betyder ju att jag måste lämna Hogwarts...jag som bara har varit här i fem månader", sa hon.
"Jag har alltid haft så tråkigt medan ni har kunnat använda er underbara magi medan jag inte hade någon kraft alls, dessa månader har jag alltid trott att jag kunnat bli en häxa, men det verkar som att jag då aldrig mer kommer att kunna trolla igen".


"VÄNTA! Jag tror att jag såg fel på symbolen", sa Kayla och lät väldigt snurrig.
"Vad menar du? Har vi spridit massa kaos i onödan"? Sa Clementine.
"JA! PRECIS"! Sa Kayla glatt och fick en örfil på köpet.
"Vad betyder det då"?
"Det betyder att utgången kommer att vara komplicerad, men vi måste ändå göra vårt bästa", sa hon.

JÄTTE BRA! Har du ett till kapitel! LÄGG UPP DET I SÅ FALL!

Är du säker...?

DET ÄR KLART!

KAPITEL 19: Ett hål i taket

"Taket är nog det mest komplicerade vi kan ta oss igenom här", sa William.
"Det tycker inte jag! Minns du vilken uppsats vi fick att skriva innan"? Frågade Adam.

De hade tidigare lärt sig en förtrollning som hette "Bombarda" som kunde spränga sig igenom de starkaste material som fanns. Så det enda de kunde tänka sig var att spränga sig igenom taket med denna trollformel.

"Var beredda, ställ er mot väggen så att ni inte får en massa damm eller marmor på er nu", sa Adam. Han höjde sedan sitt spö så högt han kunde och sa de magiska orden.

Oväntat nog så istället för stenbitar som föll ner från taket så forsade det flera ton med havsvatten ner mot dem.
"TA SKYDD"! Ropade William.
"JAG HADE INTE VÄNTAT MIG ATT VI BEFANN OSS UNDER VATTNET"! ROPADE ADAM. (Vattnets ljud var så högt att de behövde skrika för att kunna höra varandra.)
"SÅKLART INTE! DÖRREN ÄR NOG EN SLAGS PORTAL, DEN MÅSTE NOG HA LETT OSS TILL BOTTEN AV ATLANTEN"! Ropade William.

"KAYLA, KOM HIT, CLEMENTINE, DU OCKSÅ"! Ropade William och försökte sträcka sig efter dem eftersom att de höll på att sjunka ju högre vattnet kom.
"FÖRSÖK ATT SIMMA UT UR HÅLET I TAKET"!
"OM VI ÄR UNDER VATTNET SÅ HAR VI INGEN CHANS"! Ropade Clementine.
"JAJA, DET ÄR BÄTTRE ATT VI FÖRSÖKER ATT SIMMA UPP ÄN ATT VI DRUNKNAR FÖRGÄVES HÄR NERE"! Ropade William tillbaka.
"VI DRUNKNAR JU FÖRGÄVES ÄNDÅ"!

De höll tag i varandra och kämpade så mycket de kunde för att kunna klättra upp för den hala branta marmor-väggen. Vattnet var nu högre än 5 meter.

"SIMMA"! Ropade Kayla som var längst ner och höll på att dränkas. "KAN NÅGON EN TROLLFORMEL SOM KAN SKJUTA UPP MIG? JAG BÖRJAR FÅ SVÅRT ATT ANDAS"!
Vattnet var sedan i höjden av till Kaylas mun och höll på att närma sig hennes näsa.
"Säg bara "Ascendio" ", Sa William högt, och i samma stund, utan att han tänkte på det så råkade han vifta med sitt spö medan han sa det och fick hela ledet att skjutas upp ur hålet.

Jätte bra!
Har du ett kapitel till?
LÄGG UPP DET I SÅ FALL!
DEN ÄR JU BÄST!


A
W
E
S
O
M
E
!

Nej!
Nu har jag inte mer!
Nu får du vänta till imorgon!

Okj!