Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

Nej snälla, gör inte det, det blir så sorgligt

Ok, jag ska inte

Tack

Jättebra♥♥♥ Undrar vem de blåa ögonen tillhör...

Åhhhhhhhh! Så himla bra! Skriv mer nu!!!!!!! You're one of the worlds most amaing writer ever!

Kapitlena kommer börja bli korta nu. Är det okej? [:

Kapitel arton: Liv eller död?

Ett skadeglatt leende smyger sig fram över personens läppar. Trace tittar mot mig och lutar sig mot stammen. Hon fingrar på ett spjut av silver. Jag undrar snabbt var hon kan ha fått tag i den.
"Vi har lite tid att ta igen sen sist, har jag rätt?" säger hon långsamt. Hon följer min varenda rörelse med blicken.
Jag är på väg att dra upp yxan när jag kommer ihåg att den fortfarande är kvar i grottan. Trace lägger också märke till det och ler bredare.
"Har skogshuggaren tappat bort sin yxa? Det blir bara enklare att få jobbet gjort då." Trace hugger spjutet mot mig men jag reagerar snabbt den här gången, och jag lyckats trycka ner spetsen från att döda mig. En svidande stark smärta uppstår när spetsen ändå lyckas riva upp benet på mig. Trace sparkar omilt på benet och sparken får mig att ramla omkull på marken i ryckningar. Benet bultar smärtsamt och Trace ställer sig vid mina fötter. Hon ser ut som ett monster. Ännu en spelare regimen lyckats förvrida.
"Säg farväl, flicka." säger hon elakt och är på väg att höja spjutet för att döda mig en gång för alla. I panik lyfter jag upp mitt friska ben och sparkar till henne på handleden. Hon tjuter till av smärta och råkade kasta spjutet två meter framåt. Trace tittar mordiskt på mig och kastar sig på mig. Jag sparkar med benen men hon lyckas sätta sig på min mage och med sina ben håller hon fast mina armar. Jag är chanslös. Trace greppar ett starkt tag om min hals och trycker hårdare för varje sekund. Svarta fläckar börjar dansa framför mina ögon. Jag sparkar vilt med benen för att få henne ur balans. När jag känner att jag kommer misslyckas lossnar ena armen.
Jag trycker in fingrarna i ögonen på henne och hon skriker av smärta. Trace släpper taget om min hals. Rädslan ger mig nya krafter och jag slår ner henne från mig. Hon ramlar ihop på gräset och gnuggar sig hysteriskt i ögonen. När hon tittar upp ser jag blod rinna nerför hennes kinder. Hennes ansikte är förvridet i raseri.
Jag kommer att tänka på spjutet och springer mot det. Det är svårt att springa med det skadade benet men lyckas få tag i spjutet när Trace kommer upp på benen. Jag vänder mig om med spjutet i handen och riktar det framåt. Trace hinner inte stanna och spetsen sjunker in i magen på henne. Hon tittar chockat på mig när jag drar ut spjutet. Jag gapar av förvåning när hon faller ihop skrattandes.
"Du gjorde det. Du lyckades skada mig." skrattar hon hest. Jag hade inte haft fel när jag trodde att hon var galen.
Trace pekar på mig och jag hukar mig ner bredvid henne.
"Det är bara en sak." säger hon och klappar mig löst på kinden. "När jag är död så kommer ni bara vara fyra kvar. Antingen kommer någon karriärist döda femman, eller så kommer.." Hon vänder bort huvudet en stund innan hennes ögon, som fortfarande lyser av triumf, möter mina igen.
"Eller vad?" frågar jag otåligt och hon hostar upp lite blod. Det rinner nerför hakan på henne.
"Eller så måste du döda honom." Hon ler sorgset men snart skiner hon av skadeglädje.
Trace tittar upp mot den blåa himlen och hennes ögon blir tomma. Ett kanonskott ljuder högt och starkt ovanför oss. Jag tittar länge på den livlösa flickan och låter orden sjunka in. Det är bara fyra kvar nu. Tre måste bort innan spelet är över. Jag sluter hennes ögon när jag hör någon komma springandes emot oss. Jag stålsätter mig för det värsta när jag tittar upp men ser att det bara är Carter.
När han kommer fram flåsar han högt. Han drar ett djupt andetag innan han orkar säga något.
"Jag trodde att du var död när jag hörde kanonskottet." säger han flämtande. Carter tittar ner på Trace. "Men så var det visst inte. Du är någon sorts magnet, du drar deltagare till dig hela tiden. Men det är visst inte några problem för dig." Han granskar spjutet i min hand.
Jag ställer mig långsamt upp men vacklar till. Då kommer jag ihåg såret på benet. Jag använder spjutet i handen som stöd. Jag kommer inte orka gå hela vägen tillbaka. Det vet jag. Carter märker mitt skadade ben och kliver över Traces kropp. Han hukar sig ner och undersöker det.
"Du kommer aldrig klara att gå till grottan." säger Carter och besannar mina farhågor. Jag rycker till när han utan ett ord lyfter upp mig.
Jag släpper spjutet intill Traces kropp och suckar lågt av smärtan.
När vi nått gläntans slut får jag än en gång se hur gripklon för bort en kropp från arenan. En människa som bara var en leksak för huvudstaden. En människa som aldrig kommer att få komma hem igen. Ett offer.
Jag viskar ett sista ord åt henne när hon försvinner tillsammans med svävaren.
Ett litet ord, men med stor innebörd. "Farväl."

SÅÅÅÅÅÅÅ bra XD

Oh my, poor Trace.

But still as I say, Mercedes has gone crazy

Men guuud så spännande!
Du är väldigt bra på att skriva Gabbie!

Jättebra och spännande!