Exchange [SV]

Jättebra! Längtar efter mer! ^_^ Det är bara bra med långa kapitel.

Superbra!

Awesome!!

Sjukt awesome

Äntligen har helgen kommit. Även ifall det fortfarande betyder skolarbete för min del så tas i alla fall inte hela dagen upp av det...
Jag har inte hunnit skriva på ett rätt bra tag, men ska försöka få igång det igen. Så länge jag har färdigskrivna kapitel att ge er så är det nog inga problem.
Tack för era snälla kommentarer! Nu fortsätter vi!
***

Kapitel 3.4

Zam hade inte spelat inför någon förut. Han hade suttit i stillhet inne på sitt rum och övat olika ackord. Hans träning hade sedan utökats och han hade testat på olika låtar och kompade sig själv när han sjöng. En gång hade hans pappa kommit in till hans rum och berömt honom för hans taktkänsla och sångröst. Zam visste inte om det bara hade varit för att vara snäll, eller om han faktiskt menade det. De få gånger Zam hade spelat in sin egen röst och lyssnat på den efteråt hade han blivit riktigt förvånad över hur bra det lät.

"Du har ärvt det av din mor" hade hans pappa sagt. "Precis som många andra saker."

Nu visste inte Zam hur han skulle bemöta förväntningarna kring honom. Han visste inte om han hade mod nog att verkligen sjunga från sitt hjärta, sådär som han brukade göra när han satt för sig själv. Han kanske skulle göra alla besvikna, eller också riktigt överraskade.

Applåderna hade övergått till ett rytmiskt tempo och det var självklart att alla ville att han skulle sätta igång. John deWulf väntade på honom med den ljusbruna gitarren uppe på scenen och Zam kände hur nervositeten fick magen att fyllas av luft när han tog stegen upp för den lilla trappan.

deWulf log mot honom där han stod vid trappslutet och sträckte fram gitarren. Zam försökte sig på ett tacksamt leende tillbaka när han tog emot den. De andra bandmedlemmarna hade satt fram en stol längst fram på scenen och sänkt mikrofonen en aning. Nu var det dags. Hjärtat slog i bröstkorgen, men det kunde Zam nog kontrollera. Bara inte rösten förstördes helt av darrningarna i kroppen.

Han hängde remmen till gitarren över axeln och kunde höra några visslingar från publiken. Han tog några djupa andetag och satte sig på stolen. John deWulf stod borta vid ridån och mimade att han skulle presentera sin låt.

Zam hade redan bestämt vilken låt han skulle välja. Han ville sjunga något han var säker på, och som verkligen var han. Det var det som hade fått honom att vilja lära sig låten från första början.

Nu var tystnaden kompakt. Han lutade sig framåt mot mikrofonen och harklade sig lätt.

"Jag ska spela en gammal klassiker för er", sa han och kände hur värmen tryckte sig mot ansiktet. "Nämligen A drop in the ocean ursprungligen gjord av Ron Pope."

Ett ensamt applåderande hördes från bordet där gänget från Gryffindor och Richard satt. De verkade väldigt roade av situationen; förutom Richard som satt med armarna i kors där han lutade sig bakåt i sin stol.

Zam flyttade mikrofonens ställning närmre sig och justerade den så att den kom i en bra höjd till munnen. Tystnaden pressade honom litet, men han låtsades inte om den. Det gjorde det bara enklare för honom att visualisera att han satt på sängen i sitt rum istället för uppe på en scen. Han sträckte lite på fingrarna innan han tog det första ackordet. Sedan öppnade han munnen och började sjunga.

"A drop in the ocean
A change in the weather
I was praying that you and me might end up together
It's like wishing for rain as I stand in the desert
But I'm holding you closer than most 'cause you are my heaven"

Även ifall rösten var försiktig hördes några jublanden i publiken. De verkade vilja uppmuntra honom till att fortsätta, våga lite till. Och det gjorde han. Han kände sig säkrare för var ord han sjöng. Han befann sig där inne på sitt rum och sjöng från hjärtat. Det kändes överraskande bra.

"I don't wanna waste the weekend
If you don't love me pretend
A few more hours then it's time to go

As my train rolls down the east coast I wonder how you keep warm
It's too late to cry
Too broken to move on

And still I can't let you be
Most nights I hardly sleep
Don't take what you don't need from me"

-
Efter första refrängen kom en baston in till hans gitarr. Instrumentets volym hade sänkts rejält för att inte överrösta det akustiska. Aldrig förr hade låten blivit så levande mer än då han hört den på stereon därhemma. Det var nära att han kom av sig i texten för att han ville stanna upp och lyssna själv. En magisk känsla fyllde upp hans bröstkorg. Nervositeten omvandlades till glädje. När han blickade ut över publiken - vilket han inte vågade göra ordentligt förrän nu - kunde han se att flera gungade med till musiken. Några såg riktigt förvånade ut, andra imponerade. Zam fick upp ett leende på läpparna. Sången flöt på av sig själv nu. Han tackade sitt eget självförtroende för att det inte svek honom; det här var en fantastisk upplevelse.

Visst hade han tänkt på att bli musiker, men han trodde aldrig att det skulle slå igenom. Hans mor ville hellre att han skulle ha något jobb i trollkarlsvärlden.

"Musikbranschen är alldeles för komplicerad och hårdhjärtad" hade hon motiverat sig.

Nu brydde sig Zam inte om sin mors råd. Det här kanske inte skulle leda till en karriär i musik, men han fick känna på hur det kändes att sitta uppe på scen och spela. Och den känslan ville han bevara för alltid.

-
När låten närmade sig sitt slut gjorde Zam ett lätt ritardando; Han saktade ner farten. Kompet hängde med i hans minsta rörelse och när sista tonen var lagd höll basisten ut den för att ge en efterklang på Zams röst. När även detta domnat bort blev det knäpptyst i salen. Zam hörde bara sitt hjärta slå hårt i bröstkorgen och kände hur hettan spred sig i ansiktet. Han var smått andfått efter att ha ansträngt lungorna, men det kändes bra.

Ett par sekunder gick, sedan bröt publiken ut i applåder. Det var kraftiga sådana, och när Zams öron tog emot dem kände han sig upprymd. Han log stort, ångrade verkligen inte att han valt att spela för dem. Han förstod nu varför deWulf var på så gott humör när han stod uppe på scen. Känslan var obeskrivlig. Zam var van vid popularitet och uppmärksamhet, men aldrig förr hade han känt att så många uppskattade hans närvaro. Den där tävlingen kanske inte hade varit så dum i alla fall.

Super bra!!

Äntligen mer! :3 Jättebra!

Jättebra!!!

OMG, superbra! skulle också vilja ha sådant bra självförtroende, och en fin sång röst

Snyggt Zam.