Gale Hawthorne - A piece in their game [SV]

Haha sluta xD Jag tror jag drömmer när folk kan längta efter det här. X)
Jag ska skriva så fort jag kan. Det är du och alla andra här värda. Och nej, du är inte tjurig.

Awesome ♥

^Tack ♥

this is awzomee!

SUPERBRA! ♥♥♥

Tack!

Gud vad bra, underbart. ♥ ~ Bevakar ~

Meeeeer!!! ♥ Bevakar

Nytt kapitel! Enjoy alla fina personer där ute
---------------
Kapitel 8

En femma. Gale kunde inte ens dölja sin förvåning då tolv ögon spände blicken i honom, minst lika chockade som han. Det här kunde inte vara sant. Han som varit så självsäker och samlad kröp ihop i soffan och vägrade möta någons blick. Illamåendet kom krypande lika snabbt som tystnaden.
Tankarna fladdrade iväg då han kämpade emot de ilskna tårarna bakom ögonlocken. I denna stund satt säkert rika sponsorer och suckade tillsammans medan de strök honom från var sin lista med deltagare de kunde tänka sig att ge en tanke så fort spelen börjat. Han var körd. det fanns inte en chans att vinna längre. Ingen ville skicka något till en spelare vars träningsresultat låg i botten.
"Jaha…" Effie klarade tydligen inte av tystnaden längre. Hon försökte dölja besvikelsen med ett obehagligt svagt leende. Precis som om det inte betydde något alls.
Gale tittade bort och såg plötsligt sig själv som de såg honom. Svag, med tårfyllda ögon och blicken riktad mot ett föremål som inte existerade.
Han reste sig upp och tappade nästan balansen över den hastiga förändringen. Rummet började snurra på ett obehagligt sätt. Bestämt lyckades han ta sig ut ur mardrömmen med bestämda steg, trots att han höll på att spy. Någonstans hörde han en röst efter honom. "Gale!" Han visste inte om det var inbillning eller rent av verkligen. Men den fick honom att skynda på stegen ännu mer. Det pulserade högt i öronen och han kunde svära på att hjärtat snart skulle hoppa ut ur bröstkorgen.
Ett mirakel skedde. Han nådde sitt sovrum och smällde igen dörren med ett dämpat klick från den moderna stötdämparen i dörren. Med ryggen mot väggen sjönk han neråt och blev tillslut sittandes i en eländig hög på mosaikgolvet.
Tårarna rann nerför han kinder. Han kunde inte förstå att det här var verklighet. Aldrig mer skulle han lyfta upp Posy i sin famn, spela sällskapsspel med Rory och Vick eller krama sin mamma då hon var nere och intyga henne om att allt skulle bli bra. Det var inte bra längre, det kunde heller aldrig bli det. Han saknade också skogen. Fällorna eller rundturerna på hällen efter fångsten för att byta till sig något skapligt. Han kom ihåg stenarna som flög upp i en perfekt båge mot fasaner som Katta prickade på deras mest sårbara kroppsdelar. Han saknade henne så mycket att det skar i hjärtat. Varje gång han slöt ögonen fick han en skymt av hennes långa fläta och leende ansikte. En minnesbild från slåttern dök upp i hans huvud därnäst.
Hennes röst som en viskning i mörkret. "Det måste finnas något när du väl är där. Hitta material för att göra en fälla eller få tag på en båge. Du klarar det. Jag har sett dina fällor, Gale. De är perfekta, ingen kan ta dig. Du är en…"
Hur dörren slogs upp och fredsväktare tog tag i hennes armar. Katta hade spottat och fräst i protest, men ljuden hade dämpats när de åter igen reglade dörren.
Gale tog några djupt samlande andetag och reste sig upp. Han mådde skit, men i morgon började nästa steg i tortyren. Intervjun.

Nästa dag var verkligen jobbig. Den bestod i princip av att försöka vara stark och förbereda sig för intervjun. Cinna var snäll, ibland nästan för snäll. Han låtsades inte om Gales träningspoäng som alla andra gjorde, istället fokuserade han med hela sin kraft på den kommande intervjun. Hela tiden så säker på att allt skulle gå bra där ute, blottad inför hela Panem. Det värsta var att han var ensam. På paraden kunde han dela bördan med Peeta, men nu fanns det ingen som riktigt kunde förstå. Han var svag. Visst, hans poäng var inte sämst av alla (det visste Effie tydligen) men han hade förväntats högre summa av hela befolkningen efter att ha trotsat slåtter-regeln.
Nu stod han där med en enkel svart smoking och väntade på sin tur. Nervositet bubblade inom honom. Cinna hade föreslagit massor av olika sätt att bete sig på på scen, men Gales slutgiltiga val var att förbli sig själv. Han ville inte låtsas något. Även om han hatade alla hjärntvättade människor som såg fram emot att regimen avrättade sina offer långsamt så ville han visa vem han var.
Som i en dimma fick han grepp om verkligheten igen. Publiken tjöt hysteriskt då Peeta lämnade scenen. Han nickade mot Gale då han gick förbi åt motsatta håll. "Och nu till våran sista spelare!" Ceasar Flickerman överröstade publiken med sin förtrollande röst. "Gale Hawthorne. Den andra manliga spelaren från Distrikt 12!"
Nu var det dags. Han tog ett kliv upp på plattformen och bländades omedelbart. Lokalen var enorm. Den tycktes ha växt dramatiskt medan platserna fyllts på. Människorna skrek av förtjusning och viftade med löjliga skyltar. Han kunde inte urskilja vad som skrivits på dem. Allt var en enda röra. Större än han någonsin stött på tidigare.
Plötsligt la någon sin hand på hans axel och ett litet förstärkt skratt hördes från Ceasar då han ledde Gale mot en utav stolarna.
"Gale!" Han skrattade och blinkade mot publiken. "Någon är visst lite nervös."
Han försökte le och fick genast respons. Publiken skrattade överdrivet åt dem båda.
"Så Gale… vad tycker du om Huvudstaden?" Nyfikenheten lös i Ceasars ögon. Gale undrade om han verkligen var intresserad eller om det bara var en del utav showen.
"Jag…" började Gale och lät orden hitta sig själva. "… det är större än vad jag förväntat mig och allt är mycket mer färgglatt. Hemma är allt i naturens… mönster."
"Saknar du ditt hem?" Sorlet från publiken dog nästan ut då de väntade på hans svar.
"Det är klart. Jag saknar min familj och min jäg… öh, bästa vän." Han försökte släta ut misstaget genom ett leende. Han hade nästan avslöjat hans och Kattas olagliga sätt att skaffa mat på. Han ville inte ens tänka på vad de skulle gjort med henne om de insåg att han försagt sig inför hela landet.
"Den här vännen… det verkar som om hon betyder mycket för dig. Är det något mer än vänskap?" Ceasar gav honom ett tryggt leende. Ett smile som menade att det var okej att berätta för honom.
"Jag vet inte", sa Gale kort och rykte på axlarna.
"Kom igen nu", manade han på och människorna runt omkring instämde med honom . De ville höra allt.
"Jag… hon är mer som en syster för mig." Gale tystnade och tittade ner. Han ville inte prata om henne mer. Det var för smärtsamt. Det fanns ändå ingen chans att träffa henne igen.
"Vet du, Gale", sa Ceasar och log medlidande mot honom. "Gå ut och vinn det här för dem du älskar."
Gale nickade sakta. Fortfarande oförmögen att ge dem ett falskt leende. Programledaren tog hans hand och lyfte upp den i luften.
"En varm applåd för Gale!" Händer slogs mot varandra och tjut hördes.
Gale snubblade bort från scenen och satte sig i trygghet på en stol där han inte längre var i fokus för publiken.
En gestalt han så väl kände igen kom fram till honom med andan i halsen.
"Lysande Gale! Alldeles utmärkt!"

SUPER