13 och såld

Wonderful. ♥ (Engelska jag varierar mitt språk. )

Så bra!

Tack!


Kapitel 30


Nästa morgon vaknade jag av att Mathilda ställde fram en vas med blåa blommor. Jag stirrade på dem. De var verkligen vackra, och det behövdes verkligen i det dystra rummet. Mathilda märkte att jag var vaken.
"God morgon", sa hon och log. "Tycker du om blommorna?"
Jag nickade och log. "Vad heter sorten?" frågade jag förundrat.
"Jag tror att den kallas romersk riddarsporre. Konstigt namn, tycker du inte?" sa hon och vek ihop klänningen jag hade haft på mig för två dagar sen.
Mathilda log sedan mot mig och gick mot fönstret. Genom gardinernas tyg såg jag hur ljuset från solen längtade efter att få lysa upp rummet.
"Nej, Mathilda. Snälla..." började jag och blundade när Mathilda med ett ryck drog undan gardinerna och lät ljuset äta upp varenda liten vrå med mörker.
"Gå upp nu", sa Mathilda bestämt men vänligt. "Det är vackert väder, varför inte gå ut?"
"Kanske, när jag har vaknat till", svarade jag trött.
"När vaknar du till då?" frågade Mathilda tvivlande.
"När jag har lust", svarade jag enkelt och log mot henne.
Mathilda gick mot mig och drog undan täcket som hade skyddat min kropp från kylan som man alltid kände på morgonen när man klev upp. Jag hatade den och grimaserade. Mathilda bara skrattade åt mig och plockade sedan fram en ljusblå klänning med vita broderier som passade med blommorna.
Motvilligt drog jag mig upp ur sängen och tvingade mitt huvud att vakna. Jag drog på mig klänningen med hjälp av Mathilda. Sedan drog hon med mig till bordet med spegeln. När jag hade satt mig drog hon borsten igenom mitt hår. Hon drog den mjukt uppifrån och ner, och höll på så tills den sista tovan var urtrasslad. Hon lät händerna föras genom de blonda lockarna. Jag såg på glimten i hennes ögon att hon tyckte om att pyssla med mitt hår.
"Så", sa hon till sist, "vad vill du göra med håret?"
Jag låtsades tänka efter. Jag hade det bestämt för mig, det skulle vara utsläppt. Ingen invecklad fläta eller uppsättning idag. Bara vara naturlig.
"Hmm... inget", sa jag med ett leende.
"Jo, någonting. Kanske en fläta eller en enkel uppsättning?"
"Nej."
"Jo."
Mathilda lät flera gånger så övertygande som jag lät. Detta slaget skulle hon vinna.
"Om du lär mig att göra en likadan fläta som du gjorde för några dagar sen", sa jag. "Det är mitt krav."
Mathilda skrattade hjärtligt och började visa med en spegel hur jag skulle göra. Spegelns bild skärmade av sig i spegeln framför mig. På det viset kunde jag se mitt hår utan att försöka vända mig om. Det var fantastiskt hur bra speglar kunde vara.
Det tog ett tag innan jag fick kläm på det. Att börja rätt var väldigt svårt, och att sedan följa samma mönster var svårare. Det var enkelt att göra en vanlig fläta, vilket jag brukade göra på Abel. Men nu skulle jag ta lite hår i taget, och sedan göra det på mig själv. Men efter en halvtimmes träning kunde jag göra en enkel och fin fläta. Men Mathilda fick hjälpa mig att knyta fast ett blått band längst ner.
Jag lät flätan hänga över axeln och log mot min spegelbild. Mathilda log också.
"Se, den blev ju verkligen fin!" sa hon gillande.
Jag instämde med ett enkelt "Ja" och ett stort leende. En vakt kom in och sa respektfullt:
"Din far vill att du kommer ner till den stora salen."
Hans rygg var rak och hela han såg ut som en staty. Jag log mot Mathilda innan jag gick till honom. När jag gick förbi viskade jag:
"Herregud, slappna av lite."
Jag hann se hur han höll emot ett leende och suckade. Fick man inte le här? Disciplin och ilska. Ingen annan känsla fick man visa här. Ett fängelse, det var vad det var.
Jag gick igenom korridorer och nerför trappor. Nu kunde jag vägen, så jag gick ensam. När jag gick igenom en korridor hörde jag röster som var ilskna.
"Varför gick du? Du kunde ju fått reda på en massa om henne!" sa en arg röst. Jag kände igen den som Stephanies nya far. Nästa röst avslöjade att George också var där.
"Jag kunde inte ljuga mer!" sa han vädjande men ilsken.
Nu hade rösterna fångat min uppmärksamhet på allvar. Jag tryckte mig mot väggen bredvid dörren för att kunna höra bättre.
"Fick du inte order att ta reda på vad hon kände för Stephanie och Richard den Mörke? Det var inte meningen att ni skulle bilda en massa band!" sa hans far med en betsämd och sträng röst.
"Några band fick jag inte bilda, men ändå ska jag gifta mig med henne!" utbrast George ilsket. "Jag kanske inte ville ljuga för henne mer!"
"Men ändå ljög du så mycket att hela du blev en stor lögn!" hans far höjde rösten en aning.
"Jag ljög för att jag var tvingad!"
"Om du var stark skulle du stått upp för dig själv, Erik!"
Erik. Han hette inte George. Han hade ljugit om allt. Inget av hans ord var sanna. Han ljög till och med om sitt namn. Varför litade jag på honom? Varför litade jag på en lögnare? Aldrig mer skulle jag lita på någon. Inget var nu säkert. Vem kunde jag lita på? Här på slottet? När Stephanie åkte, vem fanns kvar? Kunde jag verkligen lita på Mathilda? Var Aiden frisk nog för att kunna behålla alla hemligheter? Jag var osäker nu. Jag var helt plötsligt otrygg.

De va ju jättebra!

Tack! ^^

Nää! D:
*Jag som tyckt om George.*
Måste sluta tycka om chars, det går ju dåligt för mig!

Hahahah ^^


Kapitel 31


Med förvirrade tankar om George, eller Erik, gick jag till stora salen där Richard den Mörke skulle vänta på mig. Jag försökte utan resultat att samla mig innan jag skulle gå in i salen. Jag ville för allt i världen inte se förvirrad ut. Eller som om något var fel. Richard skulle fråga ut mig, jag skulle tvingas komma på en lögn. Men den lögnen dök inte upp i mitt huvud just då. Jag suckade och tog ett djupt andetag innan jag gick in. Richard stod där med en flintskallig man med buskiga ögonbryn. Hans stränga ögon fick honom att se elak ut. De diskuterade intensivt med varandra.
Den flintskallige mannen såg mig först och rörde inte en min. Richard såg mig strax efteråt och log mot mig. Det obehagliga leendet fick inte precis min teater att bli självsäkrare. Jag fick inte visa mina känslor, inte nu.
"Alice, detta är din professor. Hans namn är professor Herke. Han ska undervisa dig", sa Richard med ett obehagligt leende.
Jag gick på ostadiga ben till professor Herke. Artigt hälsade jag på honom, men förmådde mig inte att säga mer. Erik fanns bara i mina tankar. Men trots att jag var borta i tankarna märkte jag hur professor Herkes ogillande blick granskade mig noga.
"Vill professorn ursäkta oss för ett ögonblick?" frågade Richard med en röst som sade att han inte hade nnågot val. Jag hade tydligen inte dolt mina känslor bra nog.
Direkt när professor Herke hade lämnat oss frågade han:
"Vad har hänt?"
Jag hörde att han inte skulle acceptera något svar förutom sanningen.
"Inget särskilt. Verkar det så?" frågade jag som om allt var okej. Jag försökte mig på en lögn i alla fall.
"Du ser ut som om du har sett ett spöke", sa Richard tvivlande och bestämt.
"Det är ingenting. Jag är bara nervös", sa jag och bestämde mig för att verka feg och mesig. Hellre det än sanningen.
"Nervös?"
"Ja. Nervös. Jag vill inte att professorn ska vara elak", svarade jag på min egen risk.
Richard skrattade hånfullt. Jag hörde på hans skratt att han förstod att jag ljög.
"Försöker du ljuga, Alice?" skrattade han elakt, men sedan blev han allvarlig. "Vi pratar om att du ljuger för din far sen."
Åh nej, nu satt jag verkligen i klistret. Jag skulle aldrig ta mig ur den här knipan.
Jag hann inte grubbla mer över min kommande bestraffning innan professor Herke kom tillbaka. När Richard gick stirrade han på mig. Han höll sin blick på mitt ansikte. Jag kände mig allt mer nervös för varje minut som gick.
"Så, jag ska lära upp en flicka", sa han till sist.
Jag kom inte på något passande svar och höll bara tyst. Jag kände på mig att detta inte skulle bli kul.
"Kom", sa han och började gå mot den stora dörren. Han gick med mig tätt i hälarna genom en korridor som jag aldrig hade sett förut. Han stannade längst bort vid en mindre dörr och öppnade den med en nyckel. Perfekt, skulle han låsa in mig? Men det var inget rum där inne. Det var en smal sprial trappa. Utrymmet var inte stort, och jag började redan känna den krypande känslan av att väggarna krympte. Men jag tvingade mig att gå trots att det vände sig i magen. Spiraltrappan fortsatte uppåt. Jag förstod genast att vi var påväg upp i tornet.
Illamåendet blev värre ju högre upp vi kom, men jag var ju inte höjdrädd. Professorn gick framför mig och brydde sig inte om att kolla om jag följde efter. Han fortsatte gå uppåt. Högre och högre. Lättat såg jag när professor Herke låste upp ännu en dörr och klev in i ett större rum. Inte lika stort som mitt rum, men stort nog för att ett stort bord och flera bokhyllor skulle får plats. Böcker i alla olika färger stod i bokhyllorna. Snart nog skulle jag kunna läsa dem.
Professorn vände sig om och blev förvånad över mitt missfärgade ansikte.
"Hur mår du?" frågade han till min förvåning.
"Inte så bra, men det går snart över", svarade jag med ett djupt andetag.
"Hmm", sa professorn och tittade tvivlande på mig. "Sätt dig ner vid bordet."
Jag lydde och satte mig på en stol. Jag blundade några sekunder och kände lättat hur illamåendet började avta.
"Kan du läsa över huvud taget?" frågade professor Herke med en ogillande stämma. All sympati som jag hade hört innan var som bortblåst.
"Nej, professorn", svarade jag.
"Inte skriva heller?"
"Det kan man väl inte om man inte kan läsa?"
"Nej, det kan man inte", hans retoriska fråga förvånade mig och gjorde mig förvirrad.
"Så varför frågade du?"
"För att se om din hjärna fungerade som den skulle", svarade han.
Var det en förolämpning? Jag gav honom en förvirrad blick men höll tyst.
"Vi börjar med att skriva", sa Herke och visade mig hur man skrev A.
Det var svårt, men jag var fast besluten att lära mig. Lektionen var långsam men uthärdlig. Jag lärde mig fram till bokstaven I och fick i läxa att skriva dem på rad trettio gånger. Tanken på att jobba på min fritid var tråkig, men för att lära sig gjorde jag vad som krävdes. Jag skulle äntligen få lära mig läsa!

Nej, jag menar det. o_o From now on I don't like anyone.

Gör så ;D

Åååh... Fortfarande superbra!