Just a hollow sound [SV]

Ledsen att du inte får så mycket kritik, haha, men jag är alldeles mållös. Så bra är den.

Jättebra

Tack, tack! ♥
Jag är verkligen inne i den här berättelsen. Jag har planerat flera kapitel in i den och är nästan helt säker på att jag kommer att skriva en uppföljare när den här är klar, haha. :3 Det är tack vare er som jag blir så glad och ivrig över att fortsätta skriva på den. Jag lägger upp mina noveller här för att se om mina texter uppskattas, eftersom det skulle stärka mitt förtroende om att bli författare en dag. Tack så mycket på er - ni är guldvärda!!

Just det här kapitlet var rätt jobbigt att skriva. Jag stakade mig på orden, samtidigt som jag levde mig in så pass mycket i texten så att jag kände precis det Zach kände... Ni kommer nog förstå vad jag menar. Det var inte lätt. ^^
***

Kapitel 3.6

Sänka skeppet? Zach visste att han inte kunde ifrågasätta piraternas tekniker, och han hade ingen aning om hur anfall gick till och avslutades, men att sänka skeppet när ens egen besättning var ombord...? Medan han grubblade lite på detta lät han benen följa efter den identiske pojken som rörde sig i riktning mot trappan. När Zach slängde en blick bakom axeln såg han att det fortfarande pågick strider, men de flesta från Dark Angel försökte mer väja undan och komma loss från motståndarna än att besegra dem. De kanske visste om vad som väntade.

Plötsligt verkade vägen ta slut för honom. Han gick rakt in i Chris som stannat precis vid trappan. Lite förbryllat samlade han sig och kikade fram bakom ryggtavlan. Först såg han ingenting, men allteftersom hundradelssekunderna gick kunde han se det kommande föremålet bättre och bättre. Ännu en gång kände han igen reflektionen från en vinande svärdsklinga och backade undan av impulsen. Chris däremot parerade slaget och placerade fötterna stadigare mot golvet.

När Zachs hjärta slutat skena för ett ögonblick kunde han uppfatta vad som hände. En person - aningen längre än de båda pojkarna - hade kommit nerför trappan och stoppade dem från att ta sig upp. Piraten som antagligen kom från Donzai bar på de välbekanta, vinröda kläderna tillsammans med en sotsvart pirathatt och en svart näsduk över munnen, precis som Chris. När Zach tittade lite närmre blev han förvånad. Personen framför honom var varken vuxen eller man. Det var en flicka. En flicka med lätt sneda, mörka ögon och svart hår uppsatt i en tofs. Hon var väldigt skicklig med svärdet. Men det var Chris också.

Zach förstod inte varför han bara stod där utan att göra något. Det var som om han var förstenad - oförmögen att röra sig. Och han kände att om han valde att hjälpa sin bror så skulle han bara vara i vägen. Dessutom skulle den här flickan säkert ta kål på honom direkt. Hon var nog den skickligaste piraten i Donzais besättning. Men vart hade hon kommit från? Varför bar hon också på en näsduk? Zach hade trott att flickor och kvinnor inte var önskvärda som pirater. Han hade hört att en kvinna ombord betydde otur.

Trots det att han inte gjorde något så hade greppet runt hans svärd hårdnat ordentligt. Han kände hur musklerna sträcktes och knogarna vitnade. Han tänkte gång på gång "nu gör jag det", men förmådde sig inte ens att lyfta på armen. Det var som om han blivit medveten om vad han egentligen höll på med. Hur många liv hade han tagit under den här kvällen? Hur många hade sårats av hans svärd? Han mådde illa igen och kände sig lite yr. Han orkade inte med det här. Han ville bara tillbaka till skeppet och somna på sängen.

Han hörde plötsligt ett halvkvävt stönande och slängde en lätt förskrämd blick åt Thomas håll. Den unge mannen hade precis gjort en rispa i en pirats mage. Han sparkade den bortåt och en växande blodpöl på golvet visade att piraten höll på att förblöda.

Zach blev nästan sur på sig själv för att han varit så ouppmärksam. Thomas hade tagit sig an ett flertal motståndare som kommit bakifrån, och några av dem hade säkert försökt ge sig på Zach också. Den nittonårige pojken kunde alltså inte hjälpa Chris med flickan i trappan, men han kunde hjälpa till genom att hålla koll bakom honom.

Det är det jag också ska göra, behövde Zach tänka för att tvinga sig själv till handling.

Han slängde en kort blick åt Chris håll utan att egentligen se vad som hände där. Svärden rörde sig alldeles för snabbt och han hängde inte med i de olika dragen. Det enda han faktiskt lyckades uppfatta var ljuden från svärdsklingorna då de stötte emot varandra och vacklandet hos personerna då de tog emot slagen. Han lät Chris klara sig själv och vände sig om, redo att möta några från Donzai.

-
Det första kanonskottet ljöd efter en halv minut. Hela skeppet vajade till och Zach tappade tillfälligt balansen. Han kunde höra förargade utrop från piraterna runtomkring - svärord från Dark Angel och andra, mer främmande ljud från Donzai. När Zach lyckades ställa sig stadigt igen slängde han en försiktig blick bort mot Thomas som genast mötte den. Även ifall en svag antydan till panik fanns i hans pupiller höll denne sig lugn och sansad. Men striden runtom var något helt annat. Folk hade börjat förstå vad som höll på att hända. Skeppet skulle bli sönderslaget av alla kanoner. Dark Angels besättning försökte röra sig mot trappan, men de från Donzai var fast beslutna med att hålla dem kvar. Zach kände hur hans lediga hand darrade.

Nästa skott kom och den här gången föll det ett par målningar från väggarna. Zach stod där och såg på hur den ena ramen träffade en från Donzai och slog honom medvetslös. Piraten från Dark Angel som slagits mot honom högg snabbt huvudet av honom och började röra sig i riktning mot trappan. Zach tittade äcklat bort och kände hur paniken och illamåendet fick hans förstånd att vackla. Ännu en gång mötte hans blick striden framför honom istället och han kunde inte låta bli att beundra Chris stridstekniker. Hur länge hade de två stått där nu och försökt få ner varandra? Flickans ögon glödde av irritation och stridslystnad. Zach kände hur otåligheten växte upp inom honom. Nu när han inte hade några motståndare kunde han hjälpa Chris. Han lyfte på foten för att röra sig åt flickans oförsvarade sida, men mitt i rörelsen flög nästa kanonkula genom rummet. Kraften var så stark att väggarna sprack och hela världen skakade till. Zach tappade på nytt balansen, men den här gången föll han faktiskt. Rakt på Chris. Pojken snubblade till och böjde sig lätt framlänges av tyngden. I samma stund gjorde flickan ett utfall och Zach kunde lite halvt suddigt se svärdsspetsen skära ett djupt hack i hans tvillings arm. Denne flämtade till och kastade undan Zach som inte riktigt hunnit ställa sig rakt igen. Lite vingligt försökte Zach få kontroll över sig själv och situationen igen, men en obekväm känsla gjorde allt så mycket svårare. Skuldkänslor.

Men innan han hunnit gottgöra pojken genom att ge sig in i striden mot flickan gjorde Chris ett oväntat drag. Han lät svärdet fara i en båge nedifrån där han fortfarande stod lätt böjd framåt. I rörelsen sträckte han på ryggen för att ge mer kraft åt slaget och svärdet borrades in i flickans handled. I nästa ögonblick var hennes hand avhuggen och hon kastades bakåt av kraften. Zach såg förskrämt på den blodiga stubben som fanns i änden på hennes arm, men hann inte reagera så mycket på det innan Chris tog tag i hans tröja. Snabbt rörde de sig uppåt trappan för att återvända till Dark Angel. Thomas var precis bakom dem.

När de kommit upp på övre däck var Zachs sinne så fördunklat att han inte riktigt visste vad som hände. Han kände att han rörde på benen och att ansträngningen värkte i musklerna, men annars var allt suddigt för honom. Någon - antagligen Thomas - hjälpte honom över relingen och han föll ner på Dark Angels däck. Han hasade sig mot relingen och lutade ryggen mot den samtidigt som han försökte lugna ner sina andetag och låta sinnet klarna upp.

Han var så trött och utmattad att han inte ens brydde sig om omgivningen längre. Han kunde se ett antal pirater kasta sig över relingen bredvid honom, men som han orkade uppfatta så var det bara Dark Angels besättning.

"Ge full eld!" hörde han kaptenen ryta ut någonstans i fjärran och smällar tydde på att kanonerna nu var i full gång.

Obehagliga krasanden tydde på att kanonkulorna träffade fiendeskeppet och lite triumfliknande läten blandade med dova skratt från piraterna visade att Donzai slogs sönder och samman.

"Sätt segel!" ropade kaptenen snart ut och rörelser - mer som skuggor i Zachs ögon - kastade sig över däck för att utföra det som nu behövdes för att sätta segel.

Chris uppenbarelse visade sig plötsligt framför honom. Pojken satt på huk framför honom och studerade honom med en varsam blick.

"Du ser inte ut att må så bra", sa han lugnt. "Vi går tillbaka till hytten så att du får vila."

Otroligt! Mållös! Du är, mållöst otrolig!!! ♥

Fantastiskt

Så himla bra, det är jätteroligt att läsa detta
Längtar redan efter nästa kapitel

shit vad bra, LÄNGTAR tii nästa kapitel

Det känns nästan konstigt hur fort det har gått att "slänga ut" det här kapitlet. Kanske är det för att jag redan ligger två kapitel före i berättelsen, men mycket är eran förtjänst. Tack så mycket!
Nu kommer i vilket fall sista delen av kapitel 3. Hope you enjoy it! :3
***

Kapitel 3.7

Zach njöt av att få vila musklerna lite. Hela kroppen kändes slapp och tung och han kände hur även ögonen började beslagtas av tröttheten. Helst av allt ville han bara sova, men han hade för många tankar, frågor och funderingar för att kunna göra det. De virvlade omkring däruppe i huvudet på honom och gav honom en outhärdlig huvudvärk. Yrseln var däremot borta, och synen verkade normal igen. Han såg inte suddigt längre, men han visste redan vad allt låg i hytten så han brydde sig inte om med att granska omgivningen. Det kändes som om han fått lock för öronen. Det ringde lite i dem efter allt ljud de fått bekämpa under kvällen, men annars var det helt tyst. Så tyst att Zach undrade om världen just dött runt honom, eller om det var han som hade glidit in i något slags sovande tillstånd igen. Ögonlocken kändes bara tyngre och tyngre. Även ifall han hade så många tankar så kunde han inte formulera någon av dem. Han kunde inte sätta ord på vad han funderade över. Det var som om hans sinne också hade blivit isolerad från omvärlden - från omvärlden och han själv. Han kände sig smutsig och blodig. De fina lakanen under honom kunde inte vara så vita längre.

Chris satt vid bordet med ryggen vänd mot sängen och pillade lite på metallen som Zach hade hittat. Zach undrade fortfarande varför en sådan sak kunde vara så viktig. De hade offrat flera i besättningens liv för att få tag på den. Chris hade till och med blivit skadad för dess skull. Blodet i pojkens vänstra arm hade torkat, men innan hade det blött kraftigt. Han hade fått lite brunt papper att stoppa det med, men det hade inte hjälpt så mycket. Flickans svärd hade rivit upp tröjärmen strax nedanför axeln. Zach kunde inte låta bli att tänka på vad som kunde ha hänt om Chris hade böjt sig ner lite längre. Kanske skulle klingan ha skurits in i hans hals. Och det skulle bara ha varit Zachs fel.

Han flyttade lite på armarna för att få ner dem vid sidan om sig. Det var med en stor möda han stödde sig på dem och tryckte sig upp i sittande ställning. Hela kroppen skrek emot och smärtan från den högra armen fick honom att darra. Den stukade vristen var också ett problem. Mitt i all uppståndelse hade han inte ens märkt av den, men efter all ansträngning den hade fått ta värkte den värre än någonsin. För att kunna hålla sig uppe behövde han luta armarna på knäna. Han kände sig så svag. Varje muskel gjorde ont.

Chris verkade märka av pojkens rörelse borta vid sängen. Han vände lite på huvudet och mötte Zachs ögon med samma, trötta blick som Zach antog fanns i hans egna. De studerade varandra i en kort sekund utan att säga något, men så vände Chris lite på stolen så att han satt halvt riktad mot Zach.

"Hur mår du?" frågade han kort. Stämman lät lugn och som vanligt rätt hållbar. Det var tydligt att han försökte dölja sin trötthet.

Zach ryckte lite omärkbart på axlarna, eftersom det gjorde ont att röra på kroppen.

"Lite sådär", lyckades han få ur sig med en hes röst.

Det som bekymrade honom var att Chris inte alls verkade arg på honom. Det borde han vara. Han kunde inte stå ut med att pojken inte ens nämnde vad som hade hänt för honom. Armen smärtade säkert något enormt. Hur kunde han bara sitta där som om han aldrig ens skadats?

"Hur mår du själv?" frågade Zach då för att försöka luska ut lite om pojkens känslor.

"Kunde ha varit bättre", sa han och ryckte lite glädjelöst på ena mungipan. Sedan slängde han en kort blick ner på metallföremålet i sin hand. "Vi fick vad vi var ute efter i alla fall. Allt var inte förgäves."

"Folk dog där ute..." Zach kunde inte hindra orden från att lämna hans mun. Han hade låtit så anklagande och skeptisk att han när som helst förväntade sig att Chris skulle hoppa på honom - eller hota honom på samma sätt han hade gjort innan anfallet.

Men så blev det inte. Chris gav bara ifrån sig någon stel min, vände metallen i sin hand ett par gånger och suckade lätt.

"Ja", sa han kort. "Men det är så piratyrket är. Man vet aldrig när man får leva eller dö. Besättningen på Dark Angel var beredda att offra sig för det här uppdraget. Och om man inte är redo för skador och död så ska man inte bli pirat överhuvudtaget."

När pojken tystnade sänkte Zach blicken. Hans kropp hade fortfarande inte reagerat känslomässigt på vad som hänt på det andra skeppet. Han antog att han befunnit sig i något chocktillstånd. Och tur var väl det, för hur dåligt skulle han inte må om hans samvete hade fungerat?

-
En lätt knackning på dörren fångade Zachs uppmärksamhet. Handtaget trycktes ner och vid dörröppningen kunde man skymta Thomas. Han såg renare ut nu än innan. Såret på hans kind hade blivit tvättat och såg inte så farligt ut längre. Han bar på en stor skål i ena handen och en trasa i den andra. Han steg in utan att vänta på något godkännande. Precis som Zach så iakttog Chris den unge mannen när han rörde sig i rummet. Tystnaden var obekväm, men inget var riktat mot Thomas. Tvärtemot så var Zach tacksam att denne varit med på skeppet. Han hade hjälp honom flera gånger.

Skålen - som Zach nu såg var vatten i - ställdes ner på bordet och trasan lades bredvid.

"Tvätta såret ordentligt", sa Thomas med samma, utdragna röst som Chris använt. "Du vill inte få några infektioner."

Den tunga, trötta stämningen verkade ha lagt sig över hela skeppet. När Thomas gick ut ur rummet igen såg Zach upp mot himlen utanför. Några ljusa stjärnor hade börjat pryda det fortfarande blå himlavalvet och välkomnade den kommande natten. Dörren stängdes och hytten isolerades på nytt från resten av skeppet.

En lätt suck från Chris hördes och pojken reste sig från stolen. Zach höll ögonen på honom utan att röra en min. Han gick fram till byrån och öppnade ena lådan utan att ens slänga en blick åt Zachs håll. En liten rulle med bandage visade sig som han tog med sig bort till bordet igen. Han satte sig på stolen, drog upp tröjärmen och doppade trasan i vattnet.

"Jag kan hjälpa dig", sa Zach då efter att ha funderat en kort stund. Han visste hur man tog hand om sår och ville gärna hjälpa sin bror eftersom det var han som hade sett till att han fått skadan.

Chris mötte hans blick med ett oberört ansiktsuttryck.

"Jag klarar mig själv", sa han lätt och började krama ur trasan.

"Bara för att du kan själv betyder det inte att det är fel att ta emot hjälp från andra", sa Zach med samma ton som innan.

Han gav inte sin tvilling någon chans att invända, utan reste sig upp för att visa att han inte tänkte ge sig. Chris såg på honom igen med trasan i händerna, verkade överväga erbjudandet en stund och suckade sedan.

"Okej", sa han då, fick upp ett nytt, vagt leende på läpparna innan han räckte över trasan till Zach.

Zach log nöjt tillbaka, glad över att Chris verkade ha förtroende till honom. Han tog emot den våta tygbiten och kravlade upp pojkens tröja lite längre upp över axeln. Han började med att torka bort det förstelnade blodet runtom och fortsatte sedan med själva såret. Under tiden han ömsom baddade, ömsom gnuggade på armen slängde han en blick på pojkens ansikte. Chris såg sammanbiten ut, men visade annars inga tecken på smärta i ansiktet.

Såret började blöda igen när Zach nådde dess mitt och han blev plötsligt rädd att hans bror skulle slita trasan ur handen på honom för ett dåligt arbete. Men Chris var stilla där han satt med blicken riktad mot väggen framför sig. Lite snabbt doppade Zach trasan i vattnet för att få bort smutsen och blodet ur den. Sedan började han torka bort det droppande blodet och placerade tygbiten över såret för att stoppa det värsta.

"Det här skulle nästan behöva sys", sa han mest för sig själv med en fundersam - om än lätt besvärad - stämma.

"Ja, om du kan det så får du gärna göra det", sa Chris lite sarkastiskt utan att vrida på huvudet.

Zach bet sig löst i läppen och funderade ut vad han skulle göra. Han höll trasan kvar samtidigt som han sträckte sig efter bandaget. Om han inte kunde sy igen det kunde han i alla fall stoppa blodflödet en aning. Han lade trasan i blöt och virade ut lite bandage. Innan för mycket blod hade hunnit rinna ner för armen lyckades han slå bland om såret. Han drog åt rätt hårt för att det skulle hålla och fungera på bästa sätt och drog flera varv så att det inte skulle blöda igenom. Eftersom det inte verkade som att det fanns någon tejp i närheten slog han in änden av bandaget i ett redan åtdraget varv. Han släppte efter för att se om det höll och drog ner tröjärmen när han konstaterat att det fungerade.

"Så", sa han lite lätt, förvånad över att han lät piggare nu.

Chris rörde lite på armen.

"Tack", sa han och mötte Zachs blick i ett kort ögonblick. Zach visste inte hur han skulle tolka tonfallet, men antog att pojken egentligen bara sagt så för att låta lite artig.

Det blev tyst ett tag, men så greppade Chris tag i den trubbade metallen och störde på så sätt det nalkande lugnet. Han stoppade ner föremålet i en byxficka, reste sig upp och lyfte upp skålen.

"Jag ska ge svärdbiten till kapten och be någon fixa fram ett bad åt dig", sa han. "Det förtjänar du."

så JÄVLA AWZOME älskar ditt sätt att skriva♥

suveränt