Sjunde året, det värsta, bästa året

Hihi! ♥

JÄTTEBRAAAAAAAA!

spännande

jättebra!!!!

huuuuuuuuur bra som helst ju.

Tack för alla kommentarer!!! ♥

Here is a new chapter!


Kapitel 16


”Sätt er ner, pojkar och flickor.” började Snigelhorn lektionen och Ida, Ron, Harry och Hermione satte sig på sina vanliga platser längst bak. ”Idag ska vi brygga babblingsdrycken, en ganska simpel dryck, men vi har dock endast en timme på oss så det borde vara helt lagom med tid. Slå upp sidan 32 i era böcker, ingredienserna vet ni vart dom finns och sedan får ni börja.”
På ett ögonblick fylldes fängelsehålan av ljudet från böcker som öppnas och sidor som bläddras igenom.
Ida läser igenom sidan och går bort till ingrediensskåpet där resten av klassen står och trängs. Hon knuffade sig fram och plockade åt sig det hon behövde.
När hon hade gått tillbaka till sin plats började hon med förberedelserna för trolldrycken, samtidigt som hon kikade runt i klassrummet. Ernie Macmillan satt tillsammans med några Ravenclawelever och Draco med sina Slytherinvänner.
Lektionen gick förvånansvärt snabbt och i när den slutade hade både Ida och Hermione framställt ett perfekt exemplar av babblingsdrycken.
De lämnade in flaskorna med trolldrycken och lämnade klassrummet och fängelsehålorna tillsammans med Ron och Harry.
”Alltså, det skulle inte skada om ni hjälpte oss under vissa av våra lektioner. ”sade Ron anklagande.
”Nej, vi vill faktiskt också klara våran F.U.T.T.-examen.” fyllde Harry i.
”Jag tycker att ni klarar er…” började Ida men Harry avbröt henne.
”…fint, vi vet att du tycker det. Men alla vet, även ni två, att vi är precis på gränsen för godkänt i vissa ämnen och att vi då skulle behöva lite hjälp i de ämnena. Så att vi liksom kan klara oss själva sen.”
”Ni hade klarat er själva om ni inte skrivit av oss under sex år.” sade Hermione.
”Kanske, så vi tänkte att vi kanske skulle kunna klara oss nu, om ni hjälpte oss.” sade Ron.
”Nej.” sade Ida och Hermione samtidigt och de skrattade.
Ron lade båda armarna om Hermione och drog henne närmare sig.
”Snälla Mione…” sade han och kysste hennes hår.
”Nej.” sade Hermione men lät mer tekande nu och en rodnad höll på att sprida sig över hennes ansikte.
Både Harry och Ida kände sig obekväma i situationen och gick i förväg medans Hermione och Ron började att kyssas.
”Vad har vi nu?” frågade Harry som verkade ha släppt ämnet.
”Örtlära.” svarade Ida. ”Vår första för i år.”
”Japp…”
De var tysta medans de gick mot växthusen. Det var en av fördelarna med Harry, man måste inte alltid fylla ut tystnaderna med prat. Då kan man tänka på annat, som Draco till exempel. Hon hade kastat små blickar åt hans håll under hela trolldryckslektionen, bara för att se på honom. Det bästa med de där blickarna var när de ibland fick ögonkontakt, då hjärtat hoppade över ett slag och de gav varandra små leenden som ingen annan hann se.
”Ida?” frågade Harry plötsligt.
”Ja?”
”Förneka inte det här nu, men du gillar någon.” Rakt på sak, utan förvarning. Ida visste inte vad hon skulle svara. Hon var närmast chockad, killar ser inte om tjejer gillar någon.
”Öhm…” var hennes högst intelligenta svar.
”Det där var inget svar, du gillar någon. Eller hur?”
”Ja, okej! Jag gillar någon!” suckade hon.
”Vem?” frågade han.
Harry var en av hennes bästa vänner, men det här kunde hon absolut inte berätta på något sätt.
”Ingen speciell…”
”Det är Seamus, eller hur?” avbröt Harry henne.
”Va?” var det enda Ida kunde få fram.
”Du gillar Seamus.” sade Harry enkelt.
”Nej, jag gillar inte Seamus! Eller jo, men inte på det sättet! Hade jag gillat honom på det sättet hade jag berättat det.”
”Okej, men vem är det då?” frågade Harry förvirrat.
”Det… kan jag inte berätta.” svarade hon undvikande.
”Varför?”
”Jag kan bara inte…nu.”
”Okej, men du kommer att berätta det, eller?”
”Ja, men jag vet inte när.”
De var framme vid växthusen och ställde sig tillsammans med Dean, Neville och Seamus.
Ida hade en skum känsla i magen, nästan som om hon mådde lite illa. Antagligen för att hon inte talat om hennes hemlighet för både Harry och Hermione som frågat henne. Men samtidigt hade det inte varit konstigt att hon inte berättat, det var ju liksom om Draco Malfoy. Killen som de alla avskytt under hela deras skolgång, killen som förpestat deras skolgång. Fram tills nu, okej han förpestade visserligen fortfarande de andras liv, men inte hennes. Nu var han snarare mittpunkten, ljuset i hennes liv. Det förbjudna ljuset…
”Skulle du hålla quidditch uttagningarna på onsdag Harry?” frågade Dean plötsligt och Ida vaknade upp ur sina tankar.
”Ja, kanske inte bästa dagen i veckan, men de andra jag tänkt mig var quidditchplanen upptagen.” svarade Harry.
”Jag tror onsdag är ändå en ganska bra dag, vilken tid är det?” frågade Seamus.
”Jag tänkte klockan tre och de som fortfarande har lektion får helt enkelt komma lite senare.” sade Harry.
Efter en stund kom Ron och Hermione och anslöt sig till dem, precis i tid till att lektionen började.
”Vad gör ni egentligen som tar så lång tid?” flinade Seamus och fick ett surt ”Håll käften” tillbaka från Ron.

Vid lunchen satt Gryffindors sjundeårselever lite för sig själva som en enda stor klump. Ida satt mellan Hermione och Seamus, förstås. Och han pratade konstant med henne. När någon annan försökte starta ett samtal med honom, avslutade han det lika snabbt.
Till lunch var det njurpaj, som Ida annars inte tyckte var så gott, men nu var hon aldrig mer tacksam över en rätt. Den gav henne chansen att inte behöva prata hela tiden. Då behövde hon bara nicka och le med stängd mun.
Som vanligt gled Idas blick bort mot Slytherinbordet och Draco. Han tittade på henne och nickade diskret mot den porten. Ida gav honom en kort nick, innan hon fortsatte lyssna på Seamus berättelse om när hans mamma berättade för hans pappa att hon var en häxa.
Hon såg i ögonvrån att Draco reste sig och lämnade Stora Salen.
”…och efter att den värsta chocken släppt, så accepterade han det utan vidare.” log han.
”Fin historia.” sade Ida och drack upp det sista av sin pumpajuice. ”Jag måste gå nu, jag måste upp till sovsalen.”
”Jag kan följa med om du vill.” sade han ridderligt.
”Nej, stanna du. Du har inte ätit upp än och jag måste verkligen på toaletten så det är nog bäst för dig om du stannar här.” sade Ida och log. ”Vi ses sen.”
”Vi ses” svarade Seamus lite nedslaget men han log i alla fall.
Ida fick anstränga sig för att inte springa ut ur Stora Salen. Utanför fick hon genast syn på Draco där han halvt gömde sig i en nisch bakom en staty. Ida kröp snabbt in bredvid honom och log.
”Hej.”
”Hej.” svarade Draco och gav henne ett av sina sneda leenden.
Helt utan någon förvarning börjar Draco plötsligt att kyssa henne, på sitt mjuka och underbara sätt.
”Förlåt, jag har bara saknat dig Ida.” viskade han mot hennes läppar.
”Jag har saknat dig med.” viskade hon tillbaka och insåg hur stark sanningen var, hon hade verkligen saknat honom.
”Ska vi träffas ikväll?” frågade Draco och såg henne djupt i ögonen.
”Ja, vart?” sade hon leendes.
”Astronomitornet igen?” föreslog han.
”Visst, då ses vi ikväll.” sade hon och skulle precis gå när Draco milt drog tillbaka henne.
”Vi ses ikväll.” log han och kysste henne.

ALLTSÅ SLUUUUUUTAAAAAAAAH JAG ORKAR INTE ATT FANGIRLA SÅ HÄR MYCKET SÅHÄR TIDIGT PÅ MORGONEN EGENTLIGEN MEN JAG GÖR DET ÄNDÅ OCH DU ÄR SÅ BRA JA DET ÄR DU OCH JAG ÄLSKAR DIG OCH DIN UNDERBARA FANFICTION OCH BARA AAAAÀÀÀÀÀAAAAAAHHH OCH JAG VET INTE RIKTIGT MER VAD JAG SKA SÄGA FÖR JAG FÅR INTE UT MINA KÄNSLOR I ORD OCH AAAAAÀÀÀÀAAAH OCH NU STRUNTADE JAG I PUNKT OCH ALLT SÅNT MEN DU FÅR FÖRSÖKA LÄSA ÄNDÅ OCH AAAAAÀÀÀÀAAAH

Jättebra! Men jag blir bara mer irriterad på Draco och tycker mer synd om Seamus xD Haha! Damp!

Jättebra! D

Asbra som vanligt!
En sak jag undrar, vid deras femte år fanns ju DA. Kanske liiite onödig fråga, men var Ida med i DA eller inte?