Draconifors
Elev
|
Kan man få en kommentar så man vet vad du tycker om texten också? 
Of course it's happening inside your head, but why on earth should that mean it is not real?
10 jun, 2012 18:28
|
expelliarmus
Elev
|
Skrivet av Draconifors: Kan man få en kommentar så man vet vad du tycker om texten också?
Ugglar! ^^
 
10 jun, 2012 19:12
|
onlyoliviaa
Elev
|
Skrivet av expelliarmus: Skrivet av Draconifors: Kan man få en kommentar så man vet vad du tycker om texten också?
Ugglar! ^^
Jag med? Pliiz ♥
10 jun, 2012 20:02
|
AlvaRawenclaw
Elev
|
Jag glömde skicka in. :c
speech!
10 jun, 2012 22:39
|
Cara Riddle
Elev
|
Ofta jag lyckades vinna något xD haha jag som ansåg att min inte passade in i någon xD haha
men jag vill gärna med ha en kommentar Spelli (a)
och eftersom min tydligen inte var helt kass kan jag posta den i en spoiler ^^
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tystnaden i rummet var påtaglig, det enda som hördes var de långsamma andetagen från en ung flicka som låg i en av sängarna i salen. Flickans ögon var fästa på klockan framför sig, visarna närmade sig långsamt elva och för varje sekund som gick så blev flickans blick sorgsnare. Bredvid henne på nattduksbordet låg ett brev med grönt bläck, hennes intagningsbrev till Hogwarts. Andra barn hade utan tvivel tagit emot det med glädje, men bara att se på brevet gjorde henne sorgsen. Inte för att hon fann tanken att gå på Hogwarts ointressant, nej det som gjorde henne sorgsen var att hon aldrig skulle nå slottet. Hon skulle aldrig lämna det här rummet, eller den här sängen. Klockan passerade långsamt kvart i elva och hon kunde för sitt inre höra tåget vissla där det stod på perrongen. När hon slöt ögonen kunde hon se eleverna stiga om bord på tåget som skulle föra dem bort från London och mot Hogwarts. Hon öppnade ögonen när hon hörde dörren öppnas, hon behövde inte vända huvudet för att se vem det var, hon visste redan att det var hennes läkare, Dr Jason. Hon visste att det var dags, dagen som hon så länge skjutit upp var nu här. Ingen kunde för alltid fly. Sjukdomen hade kommit i kapp henne, det var hennes största fiende. Cancern hade börjat i lungorna men nu spritt sig över nästan hela kroppen och utan smärtstillande kunde hon inte tänka längre. När hon hade fått möta sin spegelbild en sista gång hade hon chockats, och den största chocken hade inte varit att hennes långa svarta hår var borta för det hade försvunnit för länge sedan, nej det som chockade henne var att hon hade magrat så kraftigt och hur blek hon hade blivit. Den livfulla flicka hon varit fanns inte längre, inte ett spår av hennes syntes.
”God morgon Alison” sa Jason ”är du redo?”
Vad var det för fråga? Var man någonsin redo för att dö? Fanns det något sätt att förbereda sig för döden? Under hennes elvaåriga liv hade hon aldrig tänkt tanken att hon skulle lämna jordlivet så här tidigt. Hennes drömmar och planer hade varit att gå på Hogwarts, få vänner och sedan jobba som auror. Men när man är ung tänker man inte på att ens liv kan sluta när som helst, att man inte måste bli gammal för att dö. Men trotts att hon inte var reda nickade hon åt Jason som log svagt mot henne och la upp instrumenten på brickan. Hennes blick fastnade på sprutan, den som skulle ta hennes liv. Men sprutan var inte bara en mördare, utan det var hennes befriare från smärtan med. Smärtan som sjukdomen orsakade.
”Alison du ser skrämd ut” sa Jason lugnt och hjälpte henne upp i sittande ställning.
”Jag antar att jag egentligen är det” erkände hon för första gången.
”Du kommer knappt märka något” sa Jason lugnande och hon nickade lite och följde sprutan med blicken när Jason plockade upp den. ”Är du beredd?”
”Så redo jag kan bli” sa Alison lågt och önskade att hennes familj skulle varit där, men hon visste inte vilka hennes föräldrar var och det var antagligen tanken när de lämnat henne på ett barnhem. Alison sörjde dock inte att ingen från barnhemmet var där, hon hade aldrig trivts där och att somna in var ännu en befrielse, från en annan smärta. Smärtan att vara utan familj. Hon kände hur nålen trängde igenom huden, hon hade förväntat sig att det skulle smärta men sticket kändes knappt. Men smärtan som kom sedan var värre än något hon känt innan, hjärtat slog långsammare och hon kämpade efter luft när strupen snörades åt, men lika fort som smärtan uppstått, lika fort försvann den och snart låg den elva åriga Alison stilla i sängen som hon aldrig skulle lämna, i rummet som hon aldrig skulle lämna.
Jason såg ner på sin patient och stängde hennes ögon och såg på klockan som slog elva och Jason kunde svurit på att han hörde ett tåg vissla en signal långt borta, trotts att de var långt från King Cross. Han öppnade dörren och brevet med det gröna bläcket for ner på golvet för att senare hittas av nattstäderskan, brevet som var det sista minnet av Alison, flickan som man snart skulle glömma för alltid.
 
10 jun, 2012 22:45
|
AlvaRawenclaw
Elev
|
10 jun, 2012 23:34
|
Cara Riddle
Elev
|
^ Tack Alva  haha jag slängde ihop den bara för att ha något att skriva och jag är förvånad över att jag faktiskt lyckades xD
10 jun, 2012 23:35
|
Sovsvampen
Elev
|
Mitt bidrag:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det var en dröm.
Plattform efter plattform rullade jag förbi.
Sjukhusängen var hård.
Var detta en dröm?
I mina drömmar kunde jag göra allt.
Jag förstod inte.
Rullandet fortsatte, vi var förbi sex, förbi 8, förbi 9 och stannade vid 9¼.
Vi stod still, vad hade hänt?
Jag visste inte, livet passerade i revy och jag fattade ingenting.
Allt stod still, hade jag ett val eller var det bara jag kvar.
Sängen var hård, benen var döda och minnet var svagt.
Jag minns inte magin jag hade känt när jag senast var här.
Var jag kanske död, eller var jag levande?
Var detta en dröm eller verklighet?
Jag kände något blött, något kallt och något lätt.
Jag vaknade med ett ryck och kände läpparna mot min läpp.
Mina ögon stirrade upp i ett ansikte jag aldrig hade sätt.
Vart var jag & vad hade egentligen hänt, den natten jag känt.
expelliarmus i fall du har tid någon gång hade jag gärna velat ha en liten kommentar på min skumma text ♥
 
10 jun, 2012 23:39
|
onlyoliviaa
Elev
|
Skrivet av Cara Riddle: Ofta jag lyckades vinna något xD haha jag som ansåg att min inte passade in i någon xD haha
men jag vill gärna med ha en kommentar Spelli (a)
och eftersom min tydligen inte var helt kass kan jag posta den i en spoiler ^^
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tystnaden i rummet var påtaglig, det enda som hördes var de långsamma andetagen från en ung flicka som låg i en av sängarna i salen. Flickans ögon var fästa på klockan framför sig, visarna närmade sig långsamt elva och för varje sekund som gick så blev flickans blick sorgsnare. Bredvid henne på nattduksbordet låg ett brev med grönt bläck, hennes intagningsbrev till Hogwarts. Andra barn hade utan tvivel tagit emot det med glädje, men bara att se på brevet gjorde henne sorgsen. Inte för att hon fann tanken att gå på Hogwarts ointressant, nej det som gjorde henne sorgsen var att hon aldrig skulle nå slottet. Hon skulle aldrig lämna det här rummet, eller den här sängen. Klockan passerade långsamt kvart i elva och hon kunde för sitt inre höra tåget vissla där det stod på perrongen. När hon slöt ögonen kunde hon se eleverna stiga om bord på tåget som skulle föra dem bort från London och mot Hogwarts. Hon öppnade ögonen när hon hörde dörren öppnas, hon behövde inte vända huvudet för att se vem det var, hon visste redan att det var hennes läkare, Dr Jason. Hon visste att det var dags, dagen som hon så länge skjutit upp var nu här. Ingen kunde för alltid fly. Sjukdomen hade kommit i kapp henne, det var hennes största fiende. Cancern hade börjat i lungorna men nu spritt sig över nästan hela kroppen och utan smärtstillande kunde hon inte tänka längre. När hon hade fått möta sin spegelbild en sista gång hade hon chockats, och den största chocken hade inte varit att hennes långa svarta hår var borta för det hade försvunnit för länge sedan, nej det som chockade henne var att hon hade magrat så kraftigt och hur blek hon hade blivit. Den livfulla flicka hon varit fanns inte längre, inte ett spår av hennes syntes.
”God morgon Alison” sa Jason ”är du redo?”
Vad var det för fråga? Var man någonsin redo för att dö? Fanns det något sätt att förbereda sig för döden? Under hennes elvaåriga liv hade hon aldrig tänkt tanken att hon skulle lämna jordlivet så här tidigt. Hennes drömmar och planer hade varit att gå på Hogwarts, få vänner och sedan jobba som auror. Men när man är ung tänker man inte på att ens liv kan sluta när som helst, att man inte måste bli gammal för att dö. Men trotts att hon inte var reda nickade hon åt Jason som log svagt mot henne och la upp instrumenten på brickan. Hennes blick fastnade på sprutan, den som skulle ta hennes liv. Men sprutan var inte bara en mördare, utan det var hennes befriare från smärtan med. Smärtan som sjukdomen orsakade.
”Alison du ser skrämd ut” sa Jason lugnt och hjälpte henne upp i sittande ställning.
”Jag antar att jag egentligen är det” erkände hon för första gången.
”Du kommer knappt märka något” sa Jason lugnande och hon nickade lite och följde sprutan med blicken när Jason plockade upp den. ”Är du beredd?”
”Så redo jag kan bli” sa Alison lågt och önskade att hennes familj skulle varit där, men hon visste inte vilka hennes föräldrar var och det var antagligen tanken när de lämnat henne på ett barnhem. Alison sörjde dock inte att ingen från barnhemmet var där, hon hade aldrig trivts där och att somna in var ännu en befrielse, från en annan smärta. Smärtan att vara utan familj. Hon kände hur nålen trängde igenom huden, hon hade förväntat sig att det skulle smärta men sticket kändes knappt. Men smärtan som kom sedan var värre än något hon känt innan, hjärtat slog långsammare och hon kämpade efter luft när strupen snörades åt, men lika fort som smärtan uppstått, lika fort försvann den och snart låg den elva åriga Alison stilla i sängen som hon aldrig skulle lämna, i rummet som hon aldrig skulle lämna.
Jason såg ner på sin patient och stängde hennes ögon och såg på klockan som slog elva och Jason kunde svurit på att han hörde ett tåg vissla en signal långt borta, trotts att de var långt från King Cross. Han öppnade dörren och brevet med det gröna bläcket for ner på golvet för att senare hittas av nattstäderskan, brevet som var det sista minnet av Alison, flickan som man snart skulle glömma för alltid.
Hur mycket jag än läser av dig slutar jag aldrig förvånas över hur underbart du skriver. Och detta var bland det vackraste jag nåonsin läst.
10 jun, 2012 23:41
|
Cara Riddle
Elev
|
Skrivet av onlyoliviaa: Skrivet av Cara Riddle: Ofta jag lyckades vinna något xD haha jag som ansåg att min inte passade in i någon xD haha
men jag vill gärna med ha en kommentar Spelli (a)
och eftersom min tydligen inte var helt kass kan jag posta den i en spoiler ^^
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tystnaden i rummet var påtaglig, det enda som hördes var de långsamma andetagen från en ung flicka som låg i en av sängarna i salen. Flickans ögon var fästa på klockan framför sig, visarna närmade sig långsamt elva och för varje sekund som gick så blev flickans blick sorgsnare. Bredvid henne på nattduksbordet låg ett brev med grönt bläck, hennes intagningsbrev till Hogwarts. Andra barn hade utan tvivel tagit emot det med glädje, men bara att se på brevet gjorde henne sorgsen. Inte för att hon fann tanken att gå på Hogwarts ointressant, nej det som gjorde henne sorgsen var att hon aldrig skulle nå slottet. Hon skulle aldrig lämna det här rummet, eller den här sängen. Klockan passerade långsamt kvart i elva och hon kunde för sitt inre höra tåget vissla där det stod på perrongen. När hon slöt ögonen kunde hon se eleverna stiga om bord på tåget som skulle föra dem bort från London och mot Hogwarts. Hon öppnade ögonen när hon hörde dörren öppnas, hon behövde inte vända huvudet för att se vem det var, hon visste redan att det var hennes läkare, Dr Jason. Hon visste att det var dags, dagen som hon så länge skjutit upp var nu här. Ingen kunde för alltid fly. Sjukdomen hade kommit i kapp henne, det var hennes största fiende. Cancern hade börjat i lungorna men nu spritt sig över nästan hela kroppen och utan smärtstillande kunde hon inte tänka längre. När hon hade fått möta sin spegelbild en sista gång hade hon chockats, och den största chocken hade inte varit att hennes långa svarta hår var borta för det hade försvunnit för länge sedan, nej det som chockade henne var att hon hade magrat så kraftigt och hur blek hon hade blivit. Den livfulla flicka hon varit fanns inte längre, inte ett spår av hennes syntes.
”God morgon Alison” sa Jason ”är du redo?”
Vad var det för fråga? Var man någonsin redo för att dö? Fanns det något sätt att förbereda sig för döden? Under hennes elvaåriga liv hade hon aldrig tänkt tanken att hon skulle lämna jordlivet så här tidigt. Hennes drömmar och planer hade varit att gå på Hogwarts, få vänner och sedan jobba som auror. Men när man är ung tänker man inte på att ens liv kan sluta när som helst, att man inte måste bli gammal för att dö. Men trotts att hon inte var reda nickade hon åt Jason som log svagt mot henne och la upp instrumenten på brickan. Hennes blick fastnade på sprutan, den som skulle ta hennes liv. Men sprutan var inte bara en mördare, utan det var hennes befriare från smärtan med. Smärtan som sjukdomen orsakade.
”Alison du ser skrämd ut” sa Jason lugnt och hjälpte henne upp i sittande ställning.
”Jag antar att jag egentligen är det” erkände hon för första gången.
”Du kommer knappt märka något” sa Jason lugnande och hon nickade lite och följde sprutan med blicken när Jason plockade upp den. ”Är du beredd?”
”Så redo jag kan bli” sa Alison lågt och önskade att hennes familj skulle varit där, men hon visste inte vilka hennes föräldrar var och det var antagligen tanken när de lämnat henne på ett barnhem. Alison sörjde dock inte att ingen från barnhemmet var där, hon hade aldrig trivts där och att somna in var ännu en befrielse, från en annan smärta. Smärtan att vara utan familj. Hon kände hur nålen trängde igenom huden, hon hade förväntat sig att det skulle smärta men sticket kändes knappt. Men smärtan som kom sedan var värre än något hon känt innan, hjärtat slog långsammare och hon kämpade efter luft när strupen snörades åt, men lika fort som smärtan uppstått, lika fort försvann den och snart låg den elva åriga Alison stilla i sängen som hon aldrig skulle lämna, i rummet som hon aldrig skulle lämna.
Jason såg ner på sin patient och stängde hennes ögon och såg på klockan som slog elva och Jason kunde svurit på att han hörde ett tåg vissla en signal långt borta, trotts att de var långt från King Cross. Han öppnade dörren och brevet med det gröna bläcket for ner på golvet för att senare hittas av nattstäderskan, brevet som var det sista minnet av Alison, flickan som man snart skulle glömma för alltid.
Hur mycket jag än läser av dig slutar jag aldrig förvånas över hur underbart du skriver. Och detta var bland det vackraste jag nåonsin läst. Naw, du får mig att börja gråta  och hur mkt jag än skriver kan jag inte sluta förundras över att folk läser det och gillar det xD men tack så mkt kära du ♥
10 jun, 2012 23:42
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen