Det 25:e Hungerspelet. [SV] [THG]

^ JAAAAAAA ♥

super bra

Awesome kapitel! ♥

Jättebra!!

Nytt LÅNGT kapitel i eftermiddag

Jippie!

Kapitel 12 ~ Ångest

Efter att ha tittat på reprisen från invigningen under tystnad, Trent och Embra vägrar prata med Kaysee, lägger vi oss tidigt. Sviten som jag bor i nu är till och med ännu mer fantastisk än den på tåget. Imorgon är det den första träningsdagen och vi måste vara utvilade. Jag är jättetrött och utmattad och jag somnar direkt.

Jag öppnar sakta ögonen. Jag vill hålla kvar drömmen i mitt huvud, den var ju så bra, men något säger mig att jag måste vakna. Jag känner mig faktiskt ganska utvilad och nästan glad. Det är en konstig känsla som jag inte är van vid. Sängen som jag sover i är så mjuk, jag brukar alltid ha ont i ryggen när jag vaknar… Såklart. Jag är inte hemma. Jag sover ju inte i min säng. Den hårda sängen med tunt täcke är flera mil härifrån i Distrikt 6. Jag återkommer långsamt tillbaka till den grymma verklighet i Huvudstaden som jag lever i. Hungerspelen, slåttern och invigningsceremonin… Alla minnen kommer tillbaka. Jag rullar över på sidan och möts av röda, lysande, digitala siffror. 06.04. Först förstör jag inte varför jag har vaknat en timme förtidigt. Alarmklockan skulle inte ringa förens klockan sju. Men sedan kommer jag ihåg. Den vanliga riden för mig att vakna är klockan sex, så länge jag kan minnas har jag gått upp vid den tiden för att hjälpa mor med frukosten och för att sedan gå till skolan. Alla tankar ger mig hemlängtan och jag vill inte vara kvar här. Jag vill sluta ögonen och somna. Fly härifrån. Fly in i drömmar. Drömmar… Nu minns jag inte längre min dröm. Jag försöker komma ihåg, det känns som om den hånfullt svävar framför mig men jag kan inte nå den. Ju mer jag försöker ju längre bort svävar den till den försvinner helt. Min dröm är utom räckhåll. Jag försöker somna om, kanske kan jag hitta en ny vacker dröm utan död och Hungerspel men det går inte. Jag känner mer och mer att jag vill hem och jag känner mig instängd. Plötsligt känns sängkläderna inte längre mjuka utan de är på tok för varma. Jag börjar svettas och täcket klibbar sig fast runt min kropp och förstärker känslan av klaustrofobi. Jag skakar av mig täcket och ställer mig mitt i rummet. Jag håller om mig själv som om jag skulle falla isär. Jag håller känslorna inom mig. Håller kvar dem med mina armar.

Jag står så länge kvar där. Bara står still och försöker samla mig. Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna röra mig igen. Svaret kommer snabbare än jag tror. Ja, nästan direkt. Det är när jag ser högen med kläder på andra sidan rummet. Men det är inte vilka kläder som helst, det är mina. Klänningen och skorna som jag hade på slåttern. Men det är inte dem som får mig samman, för mig tillbaka till nuet. Det är den lilla tygbiten i klänningens ficka. Jag går fram och tar upp den och en stund håller jag den bara i handen. Bandet är så svalt och mjuk. Jag tycker att det glittrar. Sedan för jag det till min näsa och andas in dess doft. Det luktar som det gör i köket när mor har bakat. Det luktar som det gör på våren när det kommer några blommor i det annars så gråa distriktet. Och det luktar som min familj.

Det är med blandade känslor och ett ostabilt humör som jag tar plats vid frukosten lite senare. Det är nästan samma frukostbuffé som på tåget men inget jag äter smakar lika gott som då. Mina sinnen känns avtrubbade, avstängda. Kaysee fortsätter att prata om invigningsceremonin.
”Nu får vi hoppas att de lyckas bättre med era kläder till intervjuerna. Jag har försökt att rädda situationen så gott det går, långt in på natten pratade jag med olika människor och eventuella sponsorer. Jag frågade vad de tyckte och det verkade faktiskt inte så illa, de flesta kommer bara ihåg Distrikt 1 och 11. Distrikt 1 förstår jag, men elvan? Såg ni vad de hade på sig? Några slags växtliknande kläder som växte upp under tiden som de åkte. Men nu hänger det verkligen på att ni säger bra och intressanta saker på intervjuerna…”
Jag höjer på ögonbrynet åt Kaysee. Hon ser mig inte och det kanske är lika bra, men jag kan inte låta bli att håna henne för hur hon tänker. Men det är så hon är. Det är så alla här är. Vi är bara två produkter som ska annonseras på bästa sätt.

Efter en liten stund lämnar Kaysee bordet för att göra sig i ordning. Vi ska möta henne igen klockan nio och framtill dess är det tydligen handledarprat. Tackie och Adam går iväg så jag och Dee blir själva i matsalen. Jag tittar upp på honom och det är faktiskt första gången som jag verkligen ser honom, ser hans utseende. Han är väl knappt 25 men han ser äldre ut än så. Hans mörkbruna hår har redan börjat tunnas ut och han har mörka ringar under ögonen. Huden i ansiktet är slapp och det får honom att se ännu äldre ut. Jag vet att det är spår av hans Hungerspel som syns i hans ansikte. Jag har fårstått tillräckligt mycket för att veta att minnen från hans Hungerspel plågar honom hela tiden. Det är väl därför som han ibland missbrukar morflin? Så att han för en liten stund ska må lite bättre.

F A N T A S T I S K T ♥

A W E S O M E ♥

Otroligt bra ♥