Det hårda livet (SV, Dramione)

På tal om det ja...
Min dator kom idag, nästan alldeles nyss faktiskt, men sedan så var det ju kapitlet...

Min dator stängde av sig i natt, och eftersom att jag var så trött när jag var klar med kapitlet så glömde jag spara. Men, eftersom att jag ÄLSKAR det här tangentbordet så borde det väl inte ta så lång tid att "återskapa" det.
Så, det kommer.

Vi väntar forevur sötis ♥

Okej, jag känner mig bara så sjukt misslyckad som inte hinner skriva. MEN, nu slutar jag med fotboll, vilket betyder att jag har tre nya lediga kvällar i veckan, vilket betyder att jag bara har träning på måndagar och onsdagar (badminton). Alltså, det kommee mer inom kort. Hoppas jsg.

Bra skrivet! Älskar hur du skriver och får känslorna att verka så tydliga

Tack. ♥ Själv är jag inte alltid helt nöjd med just den delen.

Hur som helst, kapitlet är inte hälften så långt som det var från början, men har inte tid att skriva mer.
Enjoy.

11. Brev
Hermione:
När jag steg in i sällskapsrummet med en liten låda i handen så såg jag Harry och Ron sitta i ett hörn med sina spådomskonst läxor.
”Hej!”, sa jag. ”Nu är jag klar!”
”Det är jag också!” sade Ron triumferande och kastade ifrån sig pennan.
Jag satte mig ner, lade sakerna i en tom fåtölj, och nappade åt mig Ronalds förutsägelser.
”Du har inte någon särskilt bra månad framför dig, ser jag”, sa jag ironiskt. Krumben hoppade upp i mitt knä och jag började klappa honom rytmiskt.
”Nej, men jag är åtminstone förvarnad”, gäspade Ron.
”Det verkar som att du drunknar två gånger”, sa jag.
”Jaså, gör jag?” sa Ron och kikade på sina förutsägelser. ”Det är bäst att jag ändrar en av dom till att jag blir nertrampad av en skenande hippogriff.”
”Tror du inte att det märks lite för tydligt att du själv har hittat på det här?”, frågade jag.
”Hur vågar du påstå nåt sånt!” sa Ron med låtsad upprördhet. ”Vi har slitit som husalfer med det!” Jag höjde på ögonbrynen åt detta ”Det var bara ett talesätt” försvarade han sig hastigt.
Harry lade ifrån sig fjäderpennan efter att som slut ha förutsett sin egen död genom halshuggning.
”Vad har du i asken?” frågade han och pekade på den.

Det borde han inte ha gjort.

...

När jag gick och lade mig den kvällen tänkte jag på kyssen som nästan inträffade. Ögonblicket då jag bara väntade på att han skulle sluta avståndet mellan oss. På att få känna hans läppar mot mina.
Från början var hela grejen nästan lite skrämmande. Att få veta att om jag ville ha min bok skulle jag vara tvungen att kyssa honom. Att McGonagall kom. Att behöva gå till rektorns kontor.

Men det som skrämde mig mest av allt var att jag ville att han skulle kyssa mig. Att jag önskade att McGonagall inte hade kommit. Att jag åtminstone skulle ha fått känna den berusande doften av pepparmint och citron som verkade omringa hela honom en liten stund till. Att få vara nära honom en stund till.

Draco:
Jag låg i min säng och tänkte på kyssen. Det där magiska ögonblicket som kunde ha hänt. Om inte den där gamla haggan hade kommit och sabbat allt.

Hennes läppar hade bara varit ett par millimeter från mina. Jag kunde känna doften av mint när hennes andetag nådde mitt ansikte. Som om hon hade borstat tänderna precis innan hon kom till ”mötet”. Tanken att hon skull bry sig tillräckligt mycket för att fixa till sig lite innan hon kom fick mig i princip att flyga.

Men så var det inte. Och det visste jag. Men tanken var fast i mitt huvud hela kvällen, och hela natten. Till och med under den lilla stund jag faktiskt kunde sova var tanken där. Brydde hon sig faktiskt, lite grann i alla fall?

Hermione:
Jag gick upp tidigt den dagen, efter att ha sovit dåligt av alla virriga tankar som flög runt i mitt huvud. Det var som att ha huvudet i ett getingbo, en tanke stack mig, sedan snabbt en till, och en till. Och så höll det på till jag blev alldeles vimsig.

Jag vinglade mig ner till stora salen och la upp lite frukost på en tallrik och satte mig med min favoritutgåva av Hogwarts Historia. Det tog inte lång tid innan Harry kom ner efter att ha varit i ugglesalen hos Hedwig, och Ron äntligen kom ner med sitt vanliga morgonrufsiga, eldröda hår.

”Det var ju lögn, Harry”, sa jag strängt då Harry berättade för mig och Ronald vad han hade gjort. ”Du inbillade dig visst inte att det gjorde ont i ditt ärr, och det vet du.”
”Än sen då? Han ska inte behöva skickas tillbaka till Azkaban på grund av mig.”
”Lägg av nu”, sa Ron skarpt till mig när jag öppnade munnen för att diskutera vidare med Harry, och jag gjorde faktiskt (Om än motvilligt) som han sa. Jag teg.

(I boken är det bara några tomma veckor här, det tänker jag använda till min fördel )

Efter det fortsatte dagarna som vanligt. Det tog nästan en hel vecka innan det hände något nytt.

Och det nya var inget att vara glad över. Det var ett brev från professor McGonagall gällande den utlovade straffkommenderingen.

Miss Granger.
Ni och mr. Malfoy ska båda infinna er hos professor Snape ikväll kl. 19.30 för straffkommendering.

Mvh. Professor och biträdande rektor; MinervaMcGonagall.
Åh nej.

Mer, superbra^^

Äntligen fortsättning! Superbra verkligen, du får med bådas tankar på ett trovärdigt sätt och det passar bra in i boken!

Haha nu lät jag lite som min svenskalärare
Men keep up the good work!

Jätte bra skrivet! Mer!!

Så jäkla bra!!