Kärlek vid första ögonkastet [SV]

Jättebra

mer

SuperBra!

Jättebra

Längtar efter nästa kapitel

Meeeeeeeeeeeeeeer!

Förlåt att det tog så lång tid, men här kommer det Hade jättesvårt att skriva men jag skrapade ihop ett kapitel till slut Hope you like it

Kapitel 23

Ingen gav ifrån sig några ord och han lutade sitt huvud närmare mitt. Hans varma andetag svepte mina kinder och jag rodnade lite. Han pressade sina läppar försiktigt mot mina och jag blev ganska överaskad över vad som precis hade hänt. Jag avbröt kyssen och Peter drog sig bort från mig.
”Förlåt, jag…” Sa han och jag såg att han var tveksam över situationen. Jag bet mig i läppen fundersamt. Jag hade gillat tanken på oss två, men var jag verkligen redo för det här? Jag tittade på hans läppar, åh jag ville kyssa dem igen. Var det verkligen rätt det här? Frågade jag mig själv och tittade in i hans ögon. Hjärtats känslor tog över min hjärnas tankar och jag ställde mig på tårna för att kyssa honom igen. Han besvarade min kyss och värme fyllde mig.

Jag log mot honom och han log tillbaka. Jag visste inte vad jag skulle säga och vi båda blev dränkta i tystnad.
”Så, eh… ska vi gå och försöka dricka te?” Försökte jag för att göra något åt tystnaden.
”Är du säker att det är en bra idé? Jag menar, jag vill ju inte at du spiller igen” Sa han och jag rodnade lite ”Kan vi inte gå på en promenad?”.
Jag nickade och vi började gå mot dörren. Peter tog min jacka och höll fram den mot mig. Jag stack armarna i den och andades djupt när han väl trädde den över min övre rygg och nacke. När vi väl var klara gick vi ut genom dörren och jag låste den noggrant. Jag sträckte fram min hand, som nu bar en vante, mot honom och han tog tag i den försiktigt. Vi gick hållandes i hand bort mot vägen och log mot varandra.
”Förlåt för det jag kommer säga nu” Sa Peter tyst och jag tittande undrande på honom ”Vad var det som fick dig att flytta egentligen?” Jag tog ett andetag och tittade bort mot ängarna samtidigt som vi gick långsamt. Jag visste att jag skulle behöva säga något till slut så jag antog att det var lika bra att ta allt på en gång.
”Det hela började med att jag började sjätte året på Hogwarts. Jag kom dit och lade märke till en ny kille i sjunde året. Jag började gilla honom, och jag antar att han gillade mig också. Vi umgicks mer och mer och det var då jag också fick reda på att jag har för lågt blodsocker. Jag fick medicin, även om den inte alltid hjälpte, men jag glömde ta den en kväll.
”Jag svimmade och jag fick senare reda på att jag hade varit medvetslös i sex månader. När jag väl hade fått reda på det fick jag även reda på att min kille hade varit otrogen under de månaderna jag var medvetslös. Jag visste att eftersom att jag hade missat mer än halva sjätte året skulle jag behöva gå om det året och det var något jag verkligen inte kände för. Därför hoppade jag av skolan, och jag var bara så trött på livet, trött på allt, att jag bestämde mig för att flytta hit och börja om på nytt.” Det var skönt att få ur sig allt men jag visste att jag inte var långt ifrån att bryta ihop. Jag saknade mitt gamla liv även om mitt nya liv var bra. Marcus nickade och höll om min hand lite hårdare.
”Jag finns om du behöver mig” Sa han och jag sträckte på mig för att ge honom en lätt kyss på kinden.
”Tack” Sa viskade jag. Vi gick tysta ett tag och njöt av naturen. Fåglarna som sakta flög över himlen började bege sig söderut och träden började tappa sin gröna klara färg och var istället i varma höstfärger.
”Nu är det din tur” Sa jag enkelt och han började berätta.
”Min uppväxt var inte en av de bästa. Mina föräldrar behandlade inte mig med respekt men jag antog att det var vanligt, att alla föräldrar betedde sig så. När jag var runt åtta år slog de mig för första gången. Det började med att mamma slog mig, men pappa började även när han tyckte att jag ”förtjänade” det. Eftersom att de båda var från trollkarlsvärlden började de även använda besvärjelser på mig. Jag tror att Crucio var den mest använda.
”Jag mådde skit. Jag fick mitt brev från Hogwarts det året jag skulle fylla elva år men mina föräldrar tog bort min plats därifrån för att de insåg att om jag skulle kunna försvara mig mot dem och om jag skulle kunna kasta besvärjelser skulle de lida av det. Jag bodde på mitt rum, gjorde inget annat än att sitta och vänta på någon som skulle plåga mig. Det blev inte bättre med åren och besvärjelserna tog mer och mer på min kropp. En dag, när jag var femton år bestämde jag mig för att sätta stopp. Jag packade ihop de lilla jag ägde och försökte smyga ner för trappan. De såg mig, och de kastade besvärjelser överallt i hopp om att få träffa mig. Den sista de kastade var Bombarda Maxima. Det var så jag fick det här ärret” Han räckte fram sin ena arm och jag såg ett långt ärr från handleden upp och in under jackan. Jag lade en hand över min mun och kände tårarna trycka bakom ögonlocken.
”Jag kom undan, och jag liftade hit. Jag visste inte vart jag ville, jag ville bara bort. Jag tog Magilektioner på kvällarna och arbetade ihop mina egna pengar genom att stå i en kiosk och sälja korv. Sedan började jag arbeta med barnen på dagiset och sedan dess har det väl bara rullat på.” En tår rann långsamt ner för min ena kind och Peter torkade bort den med sin hand.
”Gråt inte, Jane” Sa han och han kramade om mig. Jag kramade tillbaka och kände hur tårarna rusade ner. Allt blev för mycket, först jag som berättade och sedan han.
Det blev bara, alldeles för mycket.

Såååååååååå bra!

Mycket bra kapitel!
Bara för att jag inte kommer ihåg, hur gammal är Jane?
Och hur gammal är Peter?

Tack!! Jane är 17 år och Peter är runt knappt 25, Jane säger att han ser ut som att han är nått sånt men det kanske kommer senare med en mer faställd ålder senare. Har inte bestämt än