Life - Lupple & Medi PRS

Hon tog hans arm och började att gå och såg på honom.
"Så hur är det med dig?"

Aldriz log mjukt och nickade. " Bara bra." Sa han ärligt. " Hur så?" Log han och öppnade kylen och plockade fram två matlådor åt dem.

"Inget. Jag vill bara känna dig bättre. Vara trevlig." Sa hon ömt och såg på armen.

Han värmde den ena och sedan den andra. När den andra värmdes så serverade han hennes matlådan med ett leende. " Finns inte jättemycket att veta." Sa han ärligt.

"Ändå jag ville vara trevlig." Hon såg på honom och såg sedan ut.
"Vill du hjälpa mig med medicinen sen? Vi måste ju jobba så det finns i förväg."

Han log mjukt och nickade. " Helt klart. " Sa han angående det där om att jobba.

Hon tog en av tallrikarna och slog sig ner. Även om hon var rädd så försökte hon inte visa det. Försiktigt vände hon på huvudet där ett fönster borde vara men där var det bara en vägg. Huset måste ha ändrats igen. Hon suckade tyst och såg på Aldriz.
"Är det så hemskt? Att huset inte vill att jag ska se?"

Aldriz såg på henne med ett mjukt leende. " Hmm, har inte ens tänkt på det. " Sa han lugnt. Han ljög. Han hade lagt förtrollningar så hon inte skulle höra. Det var en stor strid utanför. Han var väldigt glad att huset hjälpte honom.

Hon såg på honom med en blick innan hon suckade.
"Men varför får jag inte se? Är det så illa?" Frågade hon och reste sig.

Han såg på henne och la en hand över hennes. " Gör dig själv en tjänst Olivia. Undvik att se en strid så länge du kan. Det är inte vackert. " Viskade han ärligt.