Life - Lupple & Medi PRS

"Nej jag vet. De kanske bara kände min doft, kände jag var hans och ville ha mig eller så vet de bara vem jag är." Hon höll hennes hand.
"Ska vi till dig?"

Mi såg på henne med en mjuk blick. " Oavsett så kommer jag ta reda på det. Så vi alla vet exakt vad som sker. " Log hon lugnande. " Nej det ska vi inte. Du är tryggast i ditt eget hem. Väktarens hus." Log hon varmt. " Vi kommer ha krismöte där." Sa hon leendes.

Hon såg nu oroad ut och kramade hennes hand.
"Ja du har nog rätt. Jag har ju hur många vargar som helst." Sa hon och lade handen mot magen.

Mi log roat. " Inte därför du är tryggast där. Ditt hus är byggt med starka starka förtrollningar och uppoffringar. Vem som helst kan inte knalla in dit. " Viskade hon ärligt.

"Du kan ju det." Hon hade slutat att gråta och log lite svagt.
"Sorry..." Sa hon grötit.

Hon flinade lite. " Jag är inte där för att skada dig eller någon annan. Varför tror du att Aldriz folk behövde förstöra alla förtrollningar för att komma i närheten?" Viskade hon ömt.

"Säg inte såå." Hon drog sig närmare henne.
"Inte nu säg bara goda saker." Hon smekte hennes ring. Skakade sedan på huvudet.

" Okej. Det är vackert väder idag. Har du sett det?" Log hon och såg sig omkring. Frej studerade speglarna. " Vi kommer att bli prejade Mistril. Ta Olivia. Jag överlever. " Sa han lugnt och sansat men med en hårdhet man inte tidigare hört från honom.

Mi log mjukt mot Olivia. " Okej älskade Olivia. Då måste vi hoppa. " Sa hon mjukt. " Jag kommer inte tappa taget om dig. Det lovar jag. När vi är ute ur bilen så kommer jag att springa väldigt fort med dig. Jag vill att du blundar hela tiden. Håll huvudet mot min axel. " Log hon och knäppte loss Olivia. Drog in henne i sin famn. " Blunda. " Bad hon varmt.

"Nej Frej!" Sa hon och kände hur hon togs i Mis famn och försökte ta sig från men visste att hon behövde lyssna på dem. Hon pressade sin kind mot hennes axel och knep ihop öronen.
"Okej." Sedan bet hon ihop.

" Tänk på dina barn, när de är här. Den lyckan. " Viskade hon och tog ett stabilt och tryggt grepp om Olivia. Sprakade upp dörren och hoppade sedan ut i skogen. Hon hoppade mjukt. Och landade lika mjukt. Med Olivia tätt intill sig. Sedan började hon springa. Hon hörde kraschen, det hade varit sekunder efter de hoppat. Hon kastade en blick bakom sig. Bilen var fullständigt kvaddad men hon kände inte någon likdoft. Men blod. Massor. Hon släppte de tankarna. Han skulle överleva. Hon behövde ta Olivia i säkerhet.