Life - Lupple & Medi PRS

Hon skakade frustrert på huvudet.
"Nej det är klart att jag inte vill. Men du är så stor och jag älskar det. " Hon såg på honom.
"Mina ärr brinner igen. Inte av smärta utan av lusta."

Han skrattade lågt och kysste henne mjukt. "Jag älskar dig." Log han och smekte henne sakta över kinden. "Jag är ledsen älskade." Viskade han.

Hon log svagt och kysste honom.
"Det är ingen fara. det var inte ditt fel." Hon smekte hans kind.
"Tänk bara på det positiva. Jag överlevde.."

Han såg på henne. Pratade hon om ärren nu? Han log svagt. "Ja det är jag glad för." Sa han mjukt.

Hon kysste honom och försökte ta sig upp.
"Kom nu..." Viskade hon.

Han reste sig upp med henne i famnen och ställde henne utanför duschen och svepte en handduk om henne. Drog av sig sina blöta kläder och duschade av sig snabbt innan även han steg ut och drog en handduk om sig.

Hon föll ner på knä och hon sågg på honom.
"Jag kan inte stå sa jag. Du har gjort mig så knäsvag..."

Gabriel hade inte hunnit fånga henne men i samma stund hon var på golvet var han ute igen. Han hjälpte henne upp i sin famn. "Förlåt älskling." Viskade han oroligt.

"Det gjorde inte ont älskade. Hann fånga upp mig så det är okej."

Han såg på henne med osäker blick. "Älskade du kanske har en hjärnskakning." Sa han stressat. Någonstans inom honom visste han att det var fullständigt orimligt eftersom hon inte slagit i huvudet. Men han kunde inte riktigt tänka klart.